[Detta är endast ett ensamt inlägg. Svara inte i tråden, tack. Miv får svara om hon känner för det.]

Ghadam hade alltid varit en vandrare. Han hade sedan han lämnat höstskogen tillsammans med systern för så länge sedan varit en vandrare. Han hade sett Numooris skogar och slätter, hade vandrat bland berg och över öppna vidder. Han hade smakat på saltvatten, känt de södra regnens värme smattra över ryggen och andats ut moln mellan frostklädda morrhår, under en himmel som badat i böljande grön eld. Han hade alltid varit en vandrare, och hans vandring hade fört honom hit.
     Resterna av regnet smattrade runtom i skogen, tunga droppar som föll från trädkronorna högt ovan marken. Över himlen fanns bara ett spritt dis av mörka slöjmoln kvar som vittnade om det regn som fallit, men skogen skulle fortsätta viska om regnet tills de sista av dropparna funnit sin väg till blommorna nedanför. Eldflugorna hade sakta återupptagit sin virvlande dans bland träden efter hand som stjärnorna återvänt till himlen. Det orytmiska smattret blandades med ljudet av mjuka tassar.
     I närmare tre års tid hade Ghadam kallat Ötamon för sitt hem. Han hade alltid varit en vandrare, men hans vandrarhjärta hade funnit sin plats här. En plats att stanna på. Han ångrade inget av det. Höstskogen skulle alltid ha en plats i hans hjärta, den plats han växte upp på, men det var månens skog han tillhörde. Han hörde hemma bland månblommornas bleka sken, bland de höga rötterna och krokiga trädstammarna. Han kände en tillhörighet med de vargar han mött här, och här hade han funnit styrka i sin tro. Styrka i sin röst och styrka i sitt hjärta. Han hade funnit Mivria, och hon hade tagit honom under sin vinge och lärt honom om Duraneir, om månvargarna, om deras språk och deras historia. Han hade fått lära sig mer om sig själv, mer om de historier som hans föräldrar velat berätta men kunnat för lite om. Han hade funnit sitt hem i templet, hos henne och hos de vargar som bodde här. Han hade funnit vänner bland skogens silannis, och han hade funnit en vän i Mivria.
     Så snart som Ghadam kommit in under templets skyddande rötter så stannade han för att ruska vattnet ur pälsen. Han fick lika snabbt nytt vatten över sig när Mivria gjorde det samma. Skrattet som lämnade honom var varmt och hjärtligt. Ett mörkt spår av lera och enstaka lösryckta växtdelar följde de båda vargarna genom templets rum och salar. De talade om allt och inget. Enkla, vardagliga ting. Det var behagligt, avslappnat. De talade om dagens händelser och om regnet som överraskat dem båda. Ghadam envisades skämtsamt med att hans osmidiga tumlande ner för en hal backe hade varit planerat. Resterna av månblommors blad satt fast i deras fällar och blandades med glöden från de båda vargarnas tecken. De tjocka, flätade rötterna de vandrade bland färgades gyllene och vitt när de passerade.
     Ghadam hade inte vetat hur mycket han saknat det, innan han kommit hit. Tryggheten i någon annans ljus. Det var länge sedan han mött sina syskon eller sina föräldrar, och han hade aldrig haft en annan månvarg som han funnit sådan närhet till. Ibland undrade han var de fanns, hur de hade det nu. Han pratade om dem med samma slags värme som Mivria talade om sin gamla familj och flock. En familjär nostalgi. Glada minnen. Ghadam kunde inte annat än le när han lyssnade till de ändlösa berättelserna. Han log och delade hennes ljus, hennes glädje. Det var ett ljus att finna ett hem i. Ett ljus att stanna för. Tre år hade gått fort, och han såg med glädje fram emot ännu fler.
     Han hade varit en vandrare, men han hittat hem.