Skogen slumrade i nattens dunkel. Bara vissa arter välkomnade mörkret; nattaktiva varelser som inte fann handikapp i skenlösheten. 
Chay åt stora bitar från ett fällt byte, ett ungt rådjur som fallit offer för hans från ovan komna käftar. Rådjur var inte vana att spana efter faror från himlen; de sökte konstant efter rovdjur runt omkring, men de missade honom alltid där han lurade bland trädens höga grenar. 
Månen gled fram ur molnens gråa slöja och ljuset silades genom tunga grenar. En ensam stråle fann sin väg ned till den minimala gläntan han slagit sig ned i. Det var inte ens en glänta, utan mer bara ett uppehåll mellan träden där han kunde lägga sig ned med god marginal. 

Han var nära revirets hjärta, nära de slumrande lyorna där flocken samlades när de blev kallade på. Han var inte välkomen att sova i den trånga huvudlyan; han var inte viktig nog för det och det fanns alltid de som behövde platsen bättre. Han sov sällan nattetid ändå, utan föredrog tystnaden som nattens dunkel medförde.
Chayan tog en paus i sitt ätande. Man kunde bara äta så mycket åt gången, och i väntan på att sluka mer av det färska köttet började han putsa sin befläckade päls. Han rullade över på sidan, log stilla en kort stund innan han började tvätta där han kom åt. 
Den långa svansen slog avslappnat och dansade lätt i ett slingrande mönster. 
Ögonen var slutna, men under ögonlocken glödde ett grönt ljus. 
I stundens fridfullhet slappnade han av. Det var en frid som låg över hans sinne som annars sällan hemsökte honom. Ensamhet gjorde det lättare att tänka, att försöka förstå. 
Varför?
Hanen skakade på huvudet och rullade tillbaka på mage. Barr klädde den sidan på nyss legat mot marken. 
Han brydde sig inte.

Trots att mörkret tagit skogen i sin makt, lägt sig över den likt en dominerande skugga, så var den unga valpen ute och vandrade bland träden. I vanliga fall skulle han redan varit nere i lyan med resterande syskon, och modern, men just denna natt var han uppe. Han hade ingen aning om vad det skulle få för gensvar ifån modern, men det var som om något lockat honom. Dragit ut honom ur lyans egna dunkel och som av ett mirakel hade inte modern vaknat, eller så väntade hon bara på att Phene skulle komma tillbaka så att hon kunde ge honom en bestraffning, eller så kanske det bara var så att gå ute i mörkret inte gjorde så mycket längre. Han visste inte vilket, men han var säker på att han var ensam ute i natten, iallafall i området, och inget syskon hade följt honom.
Nu undrade han mest varför han var ute så här sent. Det som lockat ut honom tidigare hade uppenbarligen försvunnit, så varför vände han inte om och tog sig tillbaka, innan någon upptäckte hans frånvaro? Kanske var det just den spänningen? Att vara ute när natten kommit, se vad som lurade i skogen när mörkret gav det skydd. Antagligen bara veklingar, Djur och varelser för fega för att gå i dagens ljus. Patetiska och ovärdiga.
När han vandrat en bit kom en något större energi "klump" in i hans fält och han kände vagt igen den som Nishas son. Chayan. En ovärdig loppa, knappast bättre än hans vekling till syster. Han låg på marken brevid en falnande energi, ett byte antog han.
Den röda blicken förblev dold för omvärlden, för att Phenex lättare skule kunna uppfatta energierna och deras förändringar, han kunde säkerligen tas för att gå i sömnen om det inte vore för att hans steg var så målmedvetna.
Han stannade upp i det något mer kala området av skogen med huvudet neutralt vänt mot Chayan. Ansiktet var uttrycklöst och ögonen förblev slutna. Han öppnade inte munnen för att tala, inte heller rörde han på kroppen för att påvisa att han märkt den grå hanen, det var som om han helt enkelt bara valt att stanna där, utan inbördes anledning.

Doften slog mot Chayans sinnen; den relativt välbekanta men dolda lukten av kalis många avkommor. Han log lätt vid tanken, för den Kali flocken kände hade aldrig varit den som öppet velat ha valpar. 
Om något hade hon alltid verkat ogilla dem.
Av jorden och rötterna kom ett viskande budskap, vibrationer om att något litet närmade sig. Närvaron kom allt närmre, och när en valp uppenbarade sig bland skuggorna behövde Chay inte vända sig för att veta vart denne befann sig. 
Hanen tvekade ett kort ögonblick, för han visste inte om hans kommande gärning skulle vara av den smartaste art.
Ögonen öppnades, och den gröna glöden riktades mot den riktning valpen stannat. Huvudet sneglades, undrade varför valpen stannat så.. planlöst. 
Tystnaden härjade, till Chay nästan viskande i nattens mörker tog till orda.
"Hungrig?" sade han, en nästan overklig inbjudan till att dela vad som var kvar av bytet.

Monotont stod han kvar på sin plats och granskade tyst hanens energier. Han verkade lugn, då energierna lugnt svepte under den tunna hinnan som höll kvar dem i hanens kropp.
Dock blandades de lugna med tvekande energier, som inte riktigt följde med den övriga strömmen. Tvekade hanen i något beslut? Han ville fnysa men stod fortfarande orörlig med stängda ögon.
Dock förändrades det snabbt då hanen erbjöd honom att ta del av hans byte. Sakta särade han på ögonlocken och lät de röda ögonen blottas för omvärlden. Det var oväntat. Den röda blicken låg direkt i hanens gröna. Den gröna blicken kom ifrån fienden, avskummet. Pannan rynkades och tungan smet ut mellan tänderna för att lätt nypas fast i tippen, en ovana han fått medan han funderade.
Utan att svara satte han åter benen i rörelse mot hanen, utan att släppa honom med den rödglödgade blicken. Bytet hade han inte ens så mycket som sneglat på sen han öppnat ögonen, och därför var det omöjligt att säga om han tänkte acceptera erbjudandet.
"Vad får dig Chayan, son av Nisha, att så simpelt vilja dela med sig av sitt byte?" Rösten var låg, men lugn utan några stråk av hotfullhet. Det var en simpel fråga han ville ha svar på, hanen var inte direkt den som passade in i, eller befattade sig med, flocken. Att han bara så lättvindigt gav ifrån sig ett del av sitt byte var något Phenex inte förväntat sig.

Chayan granskade valpen åter igen då denne talat. En grön, glödande blick som hängde tungt och outgrundligt på den yngre hanen; vägande, men oförutsägbart omöjligt att tolka. 
Chayan var inte imponerad, men han undvek skickligt att visa det utåt. 
"Yngling, son av Kali, dotterson till Ijin, ättling till Blossom; du slipper om sådan är din önskan." svarade han sakligt och stilla. Det låg inte i hans intresse att vinna någons gunst eller fjäska för den ännu patetiska kali-avkomman. Än hade han ranken, än hade han statusen, även om den var låg; valpars var än den lägsta då de var oprövade på alla sätt som fanns. 
Chayan reste på sig, för han hade ingen anledning att ligga kvar. Svansen hängde vägande ovanför marken när han började gå. Den slingrade sig inte så som hans moders hade gjort i livet, utan som en spegel av hans inre var den stilla och oförsagd. 
Genom himlens tunna slöja av moln sken månen, och den ensamma månstrålen fick de mörka skuggorna att framträda runtom honom; tycktes tyda sig till honom och smälta samman. Chayan hade alltid trivts i skuggorna, och de verkade trivas med honom. Han hade väldigt limiterad kraft över dem, men det var alltid svårt att finna hans gestalt i mörkret där skuggorna skymde honom.
Chayan lämnade den minimala gläntan, och kastade sig upp mot ett träd. Klorna borrade sig in i barken och med kraften från skuttet fortsatte han häva sig uppåt tills trädets krona var inom räckhåll. Där lade han sig bekvämt på en tjock gren, och inväntade tystnaden.

[[Du kan svara med Nex om du vill, men om han inte aktivt följer efter så kan vi betrakta rollet avslutet ;D ]]