[Utspelar sig medan Ronia &co är ute på uppdrag.
Pax till Kian!]

Känslan av fruktan var så intensiv när när rycktes ur sin sömn att han knappt visste vad han skulle göra med sig själv. En strupe så hårt snörad att inte ens kippande pip kunde sno sig förbi, än mindre skriket som låg precis bakom låset.
Trädgrenens bark var vass under tassarna där det var mer mjuk hud än skrovlig dyna, klorna krampartat låsta i ett dödsgrepp. 
Girigt gulpade han åt sig ett skälvande andetag. Det var som att andas genom ett strå. Vart var all luft?
Skakandes tog han sig försiktigt ner till marken. Han ville inte riskera att falla och göra sig illa. 
Gryningen hade börjat färga himlen ljus. Det hade varit mörkt när han somnade, så några timmar hade han lyckats få innan drömmarna, minnena, väckt honom. 
Det kom långsamt sipprande tillbaka; vad som var verklighet och vad som inte var det. Även om saker kom blixtrande förbi synnerven så kunde han med en kraftansträngning tränga bort det. 
"Jag är i Yanamore." sade han högt för sig själv, "Jag är säker här."
Jag är i Yanamore. Jag är säker. 
Om han upprepade det tillräckligt många gånger kanske han en dag skulle tro det.
Distraktion. Han behövde något att fokusera på. Det var för tidigt för att Yanamore skulle ha vaknat. Kanske enstaka handlare som började förbereda sig, men annars var centret ganska öde nattetid. 
Patrullera reviret, jaga. Sysslor. Det fanns alltid något att göra, alltid något att fixa. Att fokusera på.
Först ville han bara försäkra sig om att alla flockmedlemmar var där de skulle. Bara för säkerhetens skull. Ingen annan anledning.

Benen bar honom bort mot Kärnan. Under promenaden hade andningen återgått till en normalare nivå och den allmänna känslan av terror hade lugnat sig. Det låg istället ett järnband av något onämnbart runt lungorna, men inte längre pressande hårt. Bara där, en ständig påminnelse.
Korridorerna låg sänkta i tystnad, bara ljudet av sovande andetag när han nästan ljudlöst gled mellan de designerade sovplatserna. 
Han stannade utanför det utrymme som hade kommit att bli Kians. Han kunde höra att den högbente inte sov. Stilla stod han och övervägde sina alternativ innan han med en låg röst talade;
"Kian. Dags för morgonpatrull." Chayan visste inte om det var Kian eller inte som hade morgonpasset. Chayan brydde sig inte helt ärligt heller. I värsta fall blev reviret patrullerat en gång extra.
Och även om Chayan inte helt ville medge det, så var Kian ganska duktig på att distrahera.

Nej, han sov inte. Men alltjämt hade Kian dragit sig för att stiga upp, och låg kvar med slutna ögon i hopp om att somna om. Ifall han hade varit alert hade hans jordkrafter avslöjat att Chayan närmade sig, men det var han inte, och rösten kom som en överraskning.
"Kian."
Trots den lågmälda rösten flög manvargen upp. En svag duns hördes när han slog huvudet i taket, följt av ett svagt stönande från Kian när han kände smärtan. Men det sinkade honom inte mycket, och endast ögonblick senare han fram huvudet och såg på Chayan.
"Yes, sir!" 
Ett vilt leende prydde hans ansikte när han sträckte på sig och sedan lät de långa benen lite klumpigt förde honom ikapp den mindre vargen som hade vänt och börjat röra sig iväg mot det område de skulle patrullera.
"Vars ska vi, Chay?" Kian var lika glad som alltid. "Norrut, söderut? Sist jag patrullerade var jag österut, och jag vet inte... Jag gillar inte det väderstrecket. Nog är Lövskogen fin där också, men västerut känns bättre på något vis... förstår du hur jag menar?"
Det fanns ingen logik i det han talade om, men Kian såg ändå med en blick som skvallrade om att han tyckte det var självklart.

En underlig slags lättnad svepte över Chayans sinne när han hörde Kians röst. Det var något han inte vetat att han behövde; ett ljud att bryta suset och bruset som dånat i öronen utan att han riktigt hört det. Världen blev ännu lite klarare. 
Som om den tidigare varit insvept i dimma, och sedan kom solen fram. 
Han lyssnade och nickade på när Kian förklarade sin preferens. Inte för att han förstod om det fanns någon skillnad egentligen men han kunde i alla fall låtsas att han förstod för att inte bryta samtalet.
"Norrut." sade han, och drog sig till minnes att en av gårdagens patruller hade tagit den södra gränsen, och Kians den östra. 
Han började röra sig med snabba, målmedvetna steg. Bland träden var han alltid snabbast, men på marken var det flera som lätt kunde jaga om honom. Men han var där för att han inte ville vara själv så trädklättrande var kontraproduktivt. 
Det var en vagt upptrampad stig som ledde dem norrut, innan den övergick helt till orörd mark. Chayan tog ofta den norra gränsen, och inte sällan själv. Vägen ovan mark lämnade inga avtryck, ingen stig för den vane att följa, men uppe bland grenarna kunde man tydligt skymta partier med avsliten bark och revor där hans klor hade gripit sig fast. 
Då och då kikade han upp för att checka att han gick rätt.

Ett nöjt läte lämnade Kian, samtidigt som han slöt upp vid den mindre hanens sida. Norrut var bra, norrut var perfekt.
"Jag hade velat se vad som finns norrut," konstaterade han. "Alltså, jag menar längre än reviret går. Jag har hört historier om att det finns snö där. Bara snö, så långt ögat når. Kan du tänka dig?"
Han skrattade till, samtidigt som ögonen tindrade av förundran.
"Jag såg faktiskt snö en gång, men det var länge sedan. Och det var så lite. Det kom en dag, men försvann till nästa. Och det är väl helt okej, det är ju så kallt. Men tänk, ett helt land av snö... Hur häftigt hade inte det varit?! Men kallt, såklart. Tror du att det finns såna som faktiskt vill bo på ett sånt ställe?"
De stora öronen spetsades medan Kian ivrigt väntade på Chayans svar.

Revirets lukter hade blivigt svagare ju längre bort från kärnan de kommit. Det var en markant skillnad mellan Kärnan och kärnans utkanter. 
"Snö?" sade han och såg ett ögonblick nästan förnärmad ut. Det kunde snöa i Kaiwood. Hade snöat. Chayan mindes nätter där han hade vaknat med ett fint snötäcke över hela kroppen, trots tak av utbredda, barrklädda grenar.
"Norrut finns bara Snöslätten och de Norra bergen." sade han. Geografin satt. Egentligen låg inte IAs revir så mycket längre söderut än Kaiwood, men ändå hade Chayan sett mer snö där än här.
"Det finns flockar som bor norrut. Många lever av de stora flyttande klövdjuren." sade han, hade för stunden gömt bort vad de väldiga, älgliknande djuren kallades. 
Ovanligt frikostig med sina ord så fortsatte han, "Jag.. hade inte velat bo där." 
Såg man på! En åsikt!
Chayan såg Kians ögon tindra. Var det möjligt att bli så tagen av något så enkelt som snö? Det va bara vitt, och blött, och kallt. Var han dum på riktigt? 
"Du får väl bege dig norrut någon gång och uppleva det." sade han lågt, men snörpte sedan på munnen som om han uttalat något förbjudet.

Fascinerat lyssnade Kian till det hans följeslagare hade att berätta, och imponerades av kunskapen som denne faktiskt besatt.
"Wow!" utbrast han. "Du kan så himla mycket!"
Kian hade spenderat hela sitt liv i de södra delarna av Numoori, och hade därmed ingen aning om vad som fanns norrut. Han hade inte direkt haft någon anledning att vandra ditåt tidigare, men det lugna flocklivet gav honom möjlighet till en annan form av eftertanke.
"Nej, nej, nej," skrattade han fram. "Jag kan inte bege mig norrut, inte själv, då måste du ju följa med! Annars kommer jag ju inte hitta dit."
Han förkunnade det som om det var den självklaraste saken i världen.
"Och för att vara helt ärlig Chay… Jag har varit en del av den här flocken ett tag nu. Inte lika länge som dig, men ändå ett bra tag. Och jag kan inte minnas att du någonsin har lämnat reviret." Med en fundersam blick såg han på den andre. "Varför är det så, måntro? Är du så rotad här, hos IA? Det borde du inte vara, du tillhörde ju en annan flock tidigare, visst? De där som inte var så snälla."
Som vanligt talade Kian utan att riktigt tänka efter.

Chayan hade aldrig reflekterat på om han kunde mer normalt för någon i hans ålder. Snarare tvärtom, i många fall. Det var så mycket han inte förstod som kom så lätt för andra. Så mycket som han inte kunde. 
Han kunde slåss. Han kunde kämpa för sitt liv. Men vad gjorde man när man tekniskt sett inte var under hot? 
Pratet fortsatte. 
"Då måste du ju följa med!" 
Blotta tanken fick nästan hjärtat att stanna. Det var fånigt, sättet som bröstet krampade till och hur tankarna direkt styrdes mot nejnejnej, hur kroppen nästan förberedde sig själv för att fly eller illa fäkta. Vid moriko! Det var en förbaskad diskussion om en utflykt. Varför kändes det som om de talade om att gå och hälsa på Kaiwood?
Han skrattade flåsande förbi låset i bröstet, ett djupt läte som inte lät så roat. 
"De där som inte var så snälla"
Barrskogen omslöt honom.
"Det.." han kunde inte använda ord. Fanns ingen luft. I bröstet fanns det bara plats för tyngden, för den försummande känslan av något besinningslöst.  Han försökte igen. "Det är.." 
Han skakade på huvudet, som om det kunde rensa huvudet. Vid gudarna, vad patetisk han var. 
Han insåg att han måste ha stannat. Marken rörde sig inte länge under tassarna, men den skakade. Eller var det han som skakade? Barrskogen.. - nej, lövskogen tycktes tillfälligt bli mörkare, tätare. 
Jag är i Yanamore. Jag är trygg här.
Han började gå igen, som om han inte just då höll på att implodera av trycket i lungorna. "Det är en lång historia."
Luft. Djupa, tvingande andetag. Det var inte första gången han hade en.. episod. 
En främmande tanke slog honom. Eller snarare en känsla. En vilja att säga något om det. På riktigt. Ett sug att förklara just hur död han var om TBB någonsin fick tag i honom. Berätta i detalj just hur de förmodligen skulle lägga timmar på att slita honom i stycken, bit för bit, innan de barmhärtigt lät döden infinna sig. En vilja så överväldigande att skjuta vidare rädslan, skräcken, göra Kian lika skräckslagen som Chayan. 
Det var dårskap. 
Men han kunde inte låta bli.
"Om de hittar mig.." väste han fram mellan sammanbitna tänder, ögonen fästa på marken medan han medvetet fortsatte gå. Ena tassen framför den andra, fuktig jord och vegetation, löv.  "Om de hittar mig så är jag död." hur kunde han formulera känslan av att ögon fanns överallt? Av att aldrig vara riktigt säker, inte ens i sin egen lya, än mindre utanför reviret? TBB kunde vara överallt, hade öron och ögon överallt. 
Han kunde inte se på Kian. Stod inte ut med att visa sig sådär svag, patetisk. 

[ Chayaaaaaan  ]

Kian märkte, såklart när det redan var för sent, att han återigen hade lyckats komma åt en öm punkt med sitt oplanerade babbel. Och med en blick som delade nyfikenhet och oro följde han Chayan som först stannade upp och sedan åter började vandra, nästan maniskt. Han sökte den andres blick, men den hölls låst i marken.
"Hörru."
Han knuffade lätt till Chayan i sidan med sin egna kropp och bjöd ett ursäktande leende till den mörke vargen.
"Hörru!" upprepade han än en gång, högre, när han inte fick någon reaktion den första gången han sade det.
"De kommer inte hitta dig här, vad skulle de ens göra på vårat revir? De kan ju omöjligt veta att du är här, eller hur? Du går ju aldrig någonstans!"
Han fortsatte lugnt att vandra vid Chayans sida.
"Dessutom, ifall de nu skulle hitta dig... Du har ju en hel flock här. Och du har ju Ronia, hon som är välsignad av gudarna och allt... Jag menar, det är ju lugnt!"
Rösten var lättsam.
"Och vet du vad? Du har ju mig också. Jag är dock inte så bra på att slåss..." Kian tystnade, funderade över vad han skulle kunna göra. "MEN! Jag kan skicka småsten på dem. Du vet, med mina jordkrafter. Och ett regn med småsten ska man inte leka med!"
Återigen flinade han, nöjd över sitt egna förslag.
"Vi behöver inte gå och se på snön, jag tror ändå att jag skulle frysa ihjäl där i norr."

Vart ifrån ilskan kom kunde Chayan inte svara på. Den bara kom, som en urladdning han inte kunde styra. 
"Det spelar ingen förbannad roll!" tjöt han, förvånad någonstan i bakhuvudet över styrkan i rösten. "Det räcker med ett rykte. De behövde inte ens det för att utplåna IA förra gången!" 
Dånande ekade pulsen i öronen, käkar så hårt sammanpressade att han trodde tänderna skulle gå sönder. 
Det var det här han hade velat undvika. Hade hoppats att meningslöst prat skulle vara distraktion nog att dämpa järnbandet och trycket. 
Men en dålig dag var just det, en dålig dag.
En dag skulle TBB komma, och de skulle slita IA i småbitar för nöjets skull. 
Sedan skrattade han, för det Kian sade var så absurt. Det var genialiskt, banalt, galet. Idiotiskt och naivt. Som om småsten skulle ha någon verkan på eld, blixt, energi och Gudarna vete vad som gömde sig mer i alla TBBs vargar.  
Någonstans önskade dock Chayan att han skulle ha modet att se snön, att följa med Kian och se snöslätten. Friheten att våga. Att vilja våga. Drömma kunde han alltid. 
"Gudarna kan ta sig och sina välsignelser!" svor han. TBB hade också gudaband; en stark koppling till Moriko. Framför allt tycktes Gudarna hata honom. I alla fall finna nöje i att håna honom. 
Han drog ett skälvande andetag. Ett till. Tvingade sig att sätta sig ner med huvudet hängandes, för marken skakade för mycket. (Eller var det han som skakade?) 
Urladdningen kändes.. skönt på ett underligt sätt. Men så uttömmande. Som om det sugit ut allt ur honom förutom trycket över bröstet som både var ett tomrum och en fyllnad på samma gång.
"Förlåt.. jag.." jag vet inte vad det är med mig. "Det har.." Det har inte med dig och göra.

Ilskan kom från ingenstans, fick Kian att stanna mitt ett steg, och bara stirra på Chayan, först med förvåning. Med allt medan orden haglade från den mörke sjönk hans öron längre och längre ner, samtidigt som kroppsspråket blev mer och mer tillbakadraget. Som om han ville huka sig för att undvika all den ilska som forsade över honom. 
Och sedan, när stormen väl dragit förbi, fanns bara stapplande ord som verkade framtvingade trots att där knappt fanns något kvar att säga.
Försiktigt satte sig Kian på marken. Tystnaden mellan dem blev längre och längre. Stämningen var inte tryckt, men aningen besvärad. Och för första gången på länge fann sig Kian i en situation där han inte visste vad han skulle säga. Till viss del förstod han Chayan, men till viss del kändes hans ilska så obefogad. Som om Kian bara fick ta smällen, för att han inte var värd något mer. Och allt han försökte göra var att muntra upp den andre...
"Det var väl en dum idé," sade han till slut. "Att kasta småsten på dem, menar jag."
Och Kian lät faktiskt inte så där glad längre.

Chayan orkade inte med känslosvallet. Oro, munterhet, ilska, tillbaka till ångest och skam. Runt runt i cirklar. 
Just då kände han sig faktiskt ganska värdelös. Att han aldrig kunde göra något rätt. Inte ens gå en förbannad patrullering utan att något skulle gå fel. 
"Förlåt." sade han igen, trots att han visste att det var menlöst. Kian var inte arg; kunde han ens bli arg? Kian var tyst i alla fall, något som var både ovanligt och oroväckande.
Det brände bakom ögonlocken. Förbannat vare allt, skulle det komma tårar nu också?
Ett hulkande andetag. Skälvande innan han fick nästa andetag under kontroll. "Förlåt."
Det var som det milda, svalkande dugget efter blixtens nerslag. Urladdningen hade lämnat honom tom och trött. Som en urvriden trasa. 
"Det är inte ditt fel." ett eko från ett av deras tidigaste samtal. När Chayan var bara taggarna uttåt och Kian en ballong i vinden. Det var inte Kians fel. 
"Men jag måste medge.." sade han sen, vågde lyfta sitt huvud för att med trötta ögon skåda sin kamrat. "Jag skulle ge nästan vad som helst för att se deras min om du kastade sten på dem." Prisa Gudarna, Kalis min när första stenen skulle träffa henne mitt i pannan! Prislös.
Det var ett tafattigt försök att räta upp situationen. Men ett försök var det.

Under tystnad lyssnade Kian på den andres ursäkt, med blicken sänkt mot marken. Han hade gjort fel, men han vill ju inte göra fel. Allt han ville var att göra rätt, hela tiden. Ändå blev det fel så ofta och han kunde inte förstå varför. 
Han drog ett djupt andetag.
"Man måste ju göra vad man kan," svarade han samtidigt som han höjde blicken från marken och faktiskt såg på sin kamrat. 
"Du vet, jag har aldrig... Liksom... Behövt lära mig strid och sånt. Jag menar, ni tränar ju en del strid här. Men jag kan nog inte lära mig det. Du vet. Det ligger som inte i min natur. Jag tror inte jag är menad för sånt."
Hans ögon lös av ärlighet. 
"Och alla ni... Ni är som vältaliga. Och vet hur man pratar med folk och så, men det vet inte jag. Inte som ni andra, i alla fall. Jag bara säger saker utan att tänka och ibland blir det fel, som nu..."
Fortfarande var blicken smått skamsen.
"Jag vill ju bara göra rätt, men ibland känns det som att jag inte bidrar med så mycket här. Förutom att hålla dig sällskap, då."
Han ville slänga dit ett flin, men vågade inte riktigt.

Chayans första tanke var ett fumlade skratt. Verkade det verkligen som om Chayan kunde prata med folk?! Chayan? 
Men Kian var inte klar. Det välde fram en osäkerhet som han inte hade trott bodde hos den unga hanen; en osäkerhet som Chayan såg speglades hos honom själv, men många gånger omvänt.
Han blev nästan lite arg igen. Att inte behöva slåss var en lyx, att inte vara stöpt för det men ändå försöka, det var.. Chayan hade inte ord för det men det var bra. 
"Du står ut med mig. Det är mer än vad många andra klarar av." sade han lågt. Det fanns en vass ärlighet i hans ord. Digne kunde också vara en riktigt bittersvans, men hennes värme kunde man inte missta. Chayan däremot.. Det var flera som fortfarande bara såg han mask av träningsledare, organisatör eller bara.. inte såg honom alls. 
"Du får det att verka så lätt. Att.." Chayan skakade på huvudet. Orden fanns inte riktigt för det han ville uttrycka. "Att bara.. vara. Du kan prata med alla utan att det blir konstigt. Du är glad." han talade sista ordet som om det var något nytt och förundransvärt. Känslor var svåra för Chayan. Det var lättare att hålla allt bakom en mask. 
Han drog ett djupt andetag, såg bort från kamraten.
"Med mig så tror jag inte någon kan göra rätt, så ta inte illa upp."
Halsen kändes nästan hes, så mycket som han pratat. Knappt när han patrullerade Yanamore fick han använda rösten så intensivt. 
Så skit i resten, ville han säga. Även om det var det enda Kian kanske bidrog med - vilket det inte var - så var det mer än tillräckligt att han verkade kunna hantera Chayan en dålig dag.
Utan dig tror jag inte flocken skulle vara hel, ville han säga, men tungan var för tung att lyftas och halsen för snäv för att yttra orden.

Tyst lyssnade Kian tills hans ord, hans berömmande orden. Och förvånat vinklades öronen framåt igen, samtidigt som hans långa ansikte lös upp med en in som verkligen visade att han knappt kunde tro det Chayan sade. 
Sedan sprack hans ansikte upp i ett brett leende.
"Klart jag är glad!" utbrast han, återigen med den lättsamma rösten. "Jag får ju bor här, i den här vackra skogen. Tillsammans med en flock. Och göra alla flockgrejer, som att patrullera och jaga och bara umgås."
Hans ögon lös när han pratade om det.
"Jag har ju fått så många vänner här! Och alla är så snälla, och vi har alltid saker att göra. Jag menar, jag har ju ingen anledning till att inte vara glad?"
En smått allvarsam min gled över hans ansikte när han såg på Chayan.
"Förutom när du skriker på mig. Det tar som bort det glada. För stunden." Sedan försvann det allvarliga, och Kian såg åter så lycklig ut. "Som tur är för dig måste jag ju förlåta dig. För du är ju min vän, en av mina bästa vänner. Och är man vänner förlåter man varandra."
Kian såg otroligt nöjd ut med sina ord.

Du är min vän.
Orden grävde sig in i hans bröst med vassa klor och bosatte sig likt en väsande best i hans inre. 
Du är min vän.
Var Chayan värd att ha vänner?
Han såg på Kians bländande leende, kunde inte helt hindra mungiporna att dras med. Någonstans undrade Chayan vilka gudar Kian måste ha förbanna för att behöva dras med Chayan som vän, men han tänkte inte klaga. 
Men hur många gånger kunde han bli förlåten? När skulle sista droppen falla som fick allt att rinna över? 
"Det gör mig.. glad att höra det." sade han, ordet främmande på hans tunga. Var det glädje dock? Lättnad? Han kunde inte sätta ord på det, så glad fick duga.
Gryningsljus föll skimrande mellan träden. Mellan lövträden. Fanns ingen tvivel om saken längre. Ändock så låg järnbandet kvar runt bröstkorgen, men inte kramande hårt eller ens obehagligt - bara där. Inte som när han hade vaknat tidigare, eller för en blott stund sedan när allt som funnits varit barr och mörker. 
Han harklade sig sedan kort. Halsen kändes ovanligt raspig efter allt pratande. "Ska vi.. fortsätta?"

Kian gav Chayan ett bländande leende samtidigt som han reste sig, och det var som om alla bekymmer bara rann av honom medan han ruskade lätt på sig. Som om den spända konversationen de nyss hade haft aldrig hade ägt rum.
"Klart vi ska!" 
Svansen viftade och han såg uppmuntrande mot Chayan. Det fanns ingen anledning att hänga kvar vid det som varit, bättre att blicka framåt mot något som kunde bli en underbar dag!

[Avslutat, om du inget har att tillägga! :) ]