[Reserverat för Chytroi!]

Marken var täckt av ett tunt lager snö, och den tidiga timmen fick solens första strålar att leta sig ut över landet och få iskristallerna att glittra välkomnande. Vintern var nära, faktum var att man skulle kunna säga att vintern redan anlänt. Temperaturerna hade sjunkit i landet, och om än inte alla områden täcktes av ett vitt snötäcke så kunde man vädra i luften att vindarna hade vänt. Det hela kändes märkligt. Inte för att det var den första vintern den unga honan fick uppleva, vintern hade på något sätt lyckats leta sig in i Kaiwoods djupa skogar varje år, men där inne kändes det aldrig lika intensivt och annorlunda som det gjorde ute på den stora Numoorislätten. Här låg redan mer snö än hon sett på ett och samma ställe, och vindarna som drog fram fick kylan att försiktigt bita henne i nosen. Kaiwood var så skyddad av de breda stammarna och täta trädkronorna att platsen kändes skyddad. Temperaturerna växlade aldrig drastiskt inne i skogen, och den snö som lyckades leta sig ned mellan verket av grenar blev aldrig så djup att man behövde oroa sig för att inte kunna ta sig fram lika obehindrat som de andra årstiderna. Här ute misstänkte hon att det kunde bli ett problem om det snöade tillräckligt mycket. Möjligtvis inte för de större vargarna, men hon själv var ännu ung. Om än hennes ben var långa så var hon långt ifrån färdigvuxen, och hon anade att om en snöstorm skulle dra in över landet skulle hon behöva hitta skydd mot vinden och snön. Sedan skulle det antagligen bli mycket mer problematiskt att fortsätta... det skulle kräva så mycket mer att arbeta sig genom ett snötäcke så djupt att det räckte ända upp till öronen på henne. Hon hade aldrig sett så mycket snö med sina egna ögon, men inom flocken berättades ofta om de olika vargar som funnits i detta land, de olika områden som fanns att besöka och hur deras klimat såg ut. Det hade alltid fascinerat henne, lockat på ett sätt som fyllt henne med längtan. Men hon hade aldrig föreställt sig att hon skulle ge sig ut på vandring genom detta stora land. Iallafall inte ensam. Bara att lämna flocken och familjen bakom sig för detta uppdrag hon givits av sin ledare och mentor kändes märkligt. Visst hade det hänt att hon korsat revirsgränserna tidigare, men hon hade alltid hållit sig i närheten av sitt hem. Kaiwood hade alltid varit nära, och hon hade varit medveten om att ifall någonting skulle inträffa och hon behövde en hjälpande tass skulle hon kunna kalla på hjälp och någon skulle svara henne. Denna situation var annorlunda.

Den unga honan travade på där hon tog sig fram över den snötäckta marken, och hennes vita blick vandrade över slätten som sträckte ut sig framför henne. Aldrig tidigare hade hon befunnit sig så långt ifrån sin familj, sin flock och sitt hem. Det var mycket riktigt skrämmande, här ute var hon ensam. Men rädslan var långt ifrån blodisande. Det var snarare som en oro, som vilade i bakhuvudet på henne endast för att påminna henne om att det gällde att vara uppmärksam och redo. Fast hon ville tro att hon inte skulle ha givits ett uppdrag som detta om inte hennes ledare och mor tyckt att hon varit redo. Tanken på modern fick en bekymrad rynka att bildas mellan de ljusa ögonbrynen, och hon kunde inte låta bli att snegla bkåt mot den skog där flockens revir låg. Hon önskade göra mor stolt. Det gjorde alla hennes syskon. Men till skillnad från dem så ville hon inte klättra över lik för att få se den där stolta glimten i mors ögon. Självklart skulle hon göra allt för mor, för sina syskon också. Nästan allt... Var det henne det var fel på? Varför kunde hon inte acceptera mors läror lika lätt som syskonen, varför tvekade hon när det talades om våld och tortyr? Och varför var hon den enda som tveklöst avbröt vad än hon höll på med för att stanna upp och försäkra sig om att kullens svagaste, hennes syster, höll jämna steg med henne? Att hon inte lämnades utanför. Varför skulle hon behöva känna sådan skuld för det? Flocken var allt. Flocken var familj. Och ingenting var viktigare än familjen. Så varför kändes det som att mor inte uppskattade hennes hjälpande och omtänksamma sätt..?
En av framtassarna slog i en kvist, vilket ledde till att hon nästan snubblade. Det väckte henne ur de djupa tankarna, och hon tvingade sig själv att stanna upp för att med spetsade öron se ut över slätten. Blicken sökte sig bort mot solens ljus, där den sakta men säkert höll på att stiga på himlen. Det skulle bli en klar, kylig dag. Om hon hade tur skulle hon hittade någon liten gnagare hon kunde fånga. Hon hade trots allt en ganska ordentlig vandring framför sig.

Hans tassar sjönk ner någon millimeter i det tunna lagret av fruset vatten, frusna regndroppar eller vad det nu kunde tänkas vara. Andedräkten stod som rök ur munnen på honom när den röda vargen travade fram över slätten. Han höll en god fart, även om han inte hade något direkt mål framför ögonen. Han var endast ute efter att förgylla sina dagar med något roligt och spännande, och vandringen, den ständiga rörelsen, tassarna mot marken gav honom den spänning han eftersträvade. Han skulle hellre dö än att leva ett liv i mörker, oändlighet, rutin. Han avskydde när varje dag avlöst den andra och var exakt likadan.
Då och då sänkte hanen huvudet och pressade nostryffeln mot marken, andades in snökristaller och nös. Nysningen följdes nästan alltid av ett frustande skratt.
Han var sjutton år men i sinnet var han ännu en liten, liten valp som utforskade världen. Många kunde tycka att det var dags för honom att växa upp, och det kanske var så också. Men varför skynda sig att växa upp så att vuxenvärldens dystra faktum kunde slå en i ansiktet? Varför inte njuta av barndomen så länge den varade, eftersom den var så mycket roligare?
Chytroi klippte med öronen när ljudet av en gren som knäcktes nådde honom, inte alltför långt bortifrån. Han ökade genast på stegen. En varg? Någon att leka med? Kalla honom gärna naiv, för det var det han var. Han letade alltid efter någon att leka med, och kunde inte förstå att det fanns vargar som inte tyckte om honom.
Han travade nu på snabbt och hjärtat ökade takten lika mycket som tassarna. Ett förväntansfullt leende letade sig upp i hans ansikte.
"Är det någon där?" ropade han.

Trots att hon försökt låta bli sedan hon först vandrat ut på slätten, så kunde hon inte längre hindra sig själv från att vände på huvudet och titta tillbaka mot Kaiwood. Hon hade kommit en bra bit, och skogen låg för långt bort för att hon skulle kunna vända om och säga att uppdraget hon givits inte skulle fullföljas. Det var egentligen inget alternativ, hade heller aldrig varit. Ja, det var läskigt att vara alldeles ensam, att behöva vandra genom halva landet på egen hand för första gången utanför sitt hem. Men det fanns även en tjusning med det hela. Hon var faktiskt ensam... helt ensam. Det knyckte till i de mörka öronen, och hon blinkade lätt för sig själv. Denna slätt var aldrig tyst, om inte vinden drog fram över snön och lockade iskristallerna att lyfta från marken för att sedan dala ned igen så var det något annat djur som befann sig i närheten om orsakade något slags ljud. Men det var ändå tystnad i jämförelse med att bo tillsammans med alla sina sju syskon och hela flocken inom ett begränsat område. Om inte någon av syskonen försökte retas, starta bråk eller hittade på andra dumheter för att hålla tristessen så långt borta som möjligt så talade någon av de äldre om vad de skulle göra, hur de skulle göra det. Hon älskade familjen av hela sitt hjärta. Det var inte för det. Men denna märkliga känsla av att måsta stå på helt egna ben, klara sig själv och slutföra ett uppdrag hon givits av sin ledare var... befriande, på något sätt.
Hon log lätt för sig själv, innan hon vände tillbaka blicken och började gå igen. Denna gång med lite mer beslutsamhet i stegen. Platsen hon skulle söka sig till låg långt borta, och det skulle ta henne ganska lång tid att först ta sig dit, göra vad hon var ombedd att göra, för att sedan vända om och ta sig tillbaka till Kaiwood. Kanske skulle hon komma att finna någonting som skulle göra mor och Shiva stolt. Kanske skulle hon finna att hon inte klarat av uppdraget eller utfört det på bästa sätt, så att hon inte skulle ha någonting speciellt med sig när hon återvände hem. Det var ganska stora tankar, och hon försökte att inte fokusera på det alltför mycket då hon var rädd att pressen skulle göra att hon oavsiktligt klantade till alltihop innan hon ens börjat.

En röst nådde henne, och hon stannade upp med spetsade öron, vidgade näsborrar, och stora ögon. Där hon gått försjunken i tankar hade hon glömt bort att det faktiskt fanns andra vargar som vandrade över denna slätt, och deras avsikter kunde vara alltifrån goda till inte så goda. Svansen hölls stilla bakom henne, och hon vädrade i luften i ett försök att lokalisera den andre. Det tog dock inte lång stund innan hon kunde skymta siluetten av en annan varg som rörde sig mot henne. Vinden smög fram över de snötäckta markerna, och förde med sig en doft som talade om för henne att det var en hane. Men det var allt vinden kunde meddela om. Vare sig individen var någon hon borde undvika eller ej var dessvärre ett beslut hon själv var tvungen att ta, och hon tyckte att det inte var mer än rätt att möta den andre och ta reda på själv hur det låg till. Måhända var hon naiv, kanske skulle mor ha gjort på ett helt annat sätt, men hon kunde inte följa mors exempel alla gånger. Det hade blivit alltför tydligt de senaste åren. Hon var inte som mor... och kanske skulle hon heller aldrig kunna bli det.
Hon lät ge ifrån sig ett lätt skall, endast för att meddela vars hon befann sig någonstans och att hon inte hade någonting emot att den andre närmade sig. En del av vitsen med att lämna reviret måste ju vara att få möta på andra vargar som inte tillhörde flocken.

Chytroi tog ett litet skutt på stället av glädje när ljudet av ett ekande skall nådde honom. Ett litet leende dök upp på hans läppar, ett förväntansfullt leende, kanske kunde det vara en lekkamrat? Någon att ha roligt med?
Samtidigt så kunde det ju lika gärna gälla någon som han verkligen inte borde vara i närheten. Någon som inte var bra. Någon som kunde skada honom. Men den risken fick han väl ta, eller? Det var absolut värt det. Han kunde ju alltid springa så fort han kunde och hoppas på att komma undan, om det skulle visa sig nödvändigt.
Chytroi föll in i en rask galopp och avverkade snabbt meter efter meter. Han nynnade på en gammal barnvisa medan han skuttade fram, en som han fick lära sig när han var liten och fortfarande sjöng med jämna mellanrum. Den handlade om lek, skratt, vänner, allt det roliga i livet.
"Säg, vill du inte leka med mig?" sjöng Chytroi lågt medan han imiterade en ung hjorts rörelsemönster - hopp och skutt upp i luften.
Sedan fick han syn på främlingen, och stannade till ett ögonblick.

Den svala vinden som letade sig framför över slättens snötäckta marken drog genom honans ljusa päls, fick de tjockaste partierna att bölja som vågor. Hon stod stilla, inväntade ytterligare ett svar från främlingen som befann sig någonstans i närheten, men efter en stund insåg hon att hon nog inte skulle ges något svar. Så hon tog beslutet att fortsätta framåt. Att dölja av främlingens första tillkännagivande befann denne sig framför henne, så hon kunde lika väl fortsätta sin vandring och se om de inte stötte på varandra. Med lugna, vana rörelser började hon åter att ta sig framåt. Den ena tassen placerades framför den andra, och svansen hölls i en avslappnad hållning bakom henne medan de mörka öronen stod spetsade på huvudet. Den vita blicken svepte med jämna mellanrum över omgivningen, talade om för henne vad hon redan visste; ute på denna slätt rörde det sig nog inte så många andra individer. Speciellt inte kyliga vinterdagar som denna. Det var synd, hon hade sett framemot att få träffa så många nya vargar som möjligt. Inom flocken hade de flesta samma upplevelser att dela av sig med. De kände samma vargar, hade upplevt samma strider och krig, de hade alla tränat på samma sätt. Hon kände inte den minsta besvikelse över faktumet att hon själv en dag skulle klassas som en av flockens äldsta medlemmar, som säkerligen skulle dela större delen av sina erfarenheter med resten av flocken. Men som det var nu, nu när hon givits möjligheten att njuta av att hon var ung och givits alla möjligheter att uppleva saker på egen hand, tänkte hon ta till vara på det.

Efter att ha vandrat en stund tyckte hon sig kunna skymta någonting framför sig. En ljus individ som rörde sig mot henne. Hon stannade upp, med den ena framtassen lyft ovanför marken, och vädrade diskret i den kyliga luften i hopp om att lista ut vem det var hon hade framför sig. Till en början var hon inte säker på att det var en varg, dess rörelsemönster påminde alldeles för mycket om dem som en ung hjort visar upp när den är villig att leka. Men så valde hon att ta ytterligare några steg framåt, och vinden förde med sig främlingens doft till henne. Det var mycket riktigt en annan varg, men vad denne hade för sig kunde hon inte avgöra. Kunde det vara så att dess tassar inte trivdes på det kyliga underlaget? Eller valde den att visa upp en sådan märklig dans av egen fri vilja? Ett litet leende smög sig över de svarta läpparna, och när hon upptäckte att även främlingen stannat upp, antagligen för att denne slutligen fått syn på henne, började hon röra sig framåt igen. Den ljusa svansen gungade sakta från sida till sida, och hon såg till att hålla huvudet i en diskret position för att visa att hon inte på något sätt hade för avsikt att skrämma främlingen. Ju närmare hon kom, desto tydligare blev doften och hon kunde snart avgöra att det var en hane som stod framför henne. För att snabbare avverka avståndet mellan dem ökade hon till en kort trav, och saktade inte av förrän det bara var någon meter kvar mellan dem. Leli valde då att stanna upp, och studerade hanen framför sig med spetsade öron och öppen nyfikenhet.
"Var hälsad. Mitt namn är Lelirium." Rösten var mjuk, vänlig. Hon hade slutligen nått den åldern då den pipiga tonen som oftast fanns i rösten hos valpar börjat avta, och man kunde ana att när hon väl nådde vuxen ålder skulle hon tala med tydlig, men len stämma.

Efter ett kort ögonblick av förstening rörde sig den unga hanen återigen. Han ökade på stegen och skuttade över slätten mot främlingen, som av lukten att döma var en tik.
Hon rörde sig också i riktning mot honom, och travade raskt fram tills endast ett par meter skiljde dem åt.
"Var hälsad. Mitt namn är Lelirium", sade hon mjukt.
"Vilket fint namn", svarade han glatt och lät svansen vifta lite lugnt bakom sig för att signalera att han inte hotade henne på något sätt. "Jag heter Chytroi."
Hon hade ljusa, nästan vita, ögon som föll på honom när han talade med henne. Hanen log stort och glädjen liksom lös från hans ögon.

"Vad har ni för ärende här, Lelirium? Vad har fört er till Numoorislätten?" frågade han hövligt, för även den gule hanen hade en viss känsla för artighet och finkänslighet. Även han kunde, hur osannolikt det än kunde verka, förstå att ibland lämpade sig vissa ord bättre än andra.
Det var en självlärd egenskap som han hade skaffat sig under sina vandringar. Till en början hade han varit en valp. Inte bara till det yttre, utan även mentalt. Men senare, efter många möten med många vargar som inte alltid var lika vänligt sinnade, hade han lärt sig att använda ord som "ni" istället för det bra mycket enklare och personligare "du".
Han stod stilla och betraktade tiken med svansen som gungade bakom honom.

Artig men vaksam. Vänlig men inte naiv. Det var ord som hon lät ligga i bakhuvudet, främst då hon visste vad mor skulle säga om det visade sig att hon gett sig ut på en vandring med inställningen att alla vargar är vänligt sinnade. Hon visste bättre. Under uppväxten hade de tränats hårt, inte enbart inom jakt och strid, utan de hade utsatts för det mesta i hopp om att de skulle stå redo den dagen de var tvungna att ge sig ut i världen och testa sina vingar. Om mor fått bestämma hade hon nog tagit den unga honans vänliga attityd ifrån henne redan samma dag den visats. Inom flocken ville de ha starka krigare. Mor och syskonen, även morbror som stod som flockens ledare, kunde vandra in i ett möte eller en diskussion med sådan kyla och självsäkerhet att det fick henne att känna sig lite illa till mods. Det var skillnad på varg och varg, självklart. Men hon hade alltid kämpat med det där kyliga, aggressiva sättet som tycktes komma så naturligt för resten av familjen. Än idag kämpade hon med att behärska sättet att framstå som kallare än vad hon egentligen var. Det hade ännu inte behövts, inte i hennes mening iallafall, och därför var hon inte speciellt duktig på det. Men kanske om hon ställdes inför någon som en dag skulle vilja henne illa... skulle hon då kunna ta till sig mors lärdomar enklare?

Hur det än var, så verkade denne hane vänligt inställd, och när han sade att han tyckte hennes namn var fint kunde hon inte låta bli att le lite bredare. Sedan presenterade han sig själv, och hon nickade lätt emot honom för att visa att hon uppfattat hans namn och att hon uppskattade artigheten. Svansen svängde bakom honom och det såg nästan ut att lysa av lycka i hans ljusa ögon. Det kändes märkligt, att stå inför en varg som inte skämdes för att visa glädje och vänlighet. Nog för att hon mött andra vargar förut som inte varit lika strikta som flockmedlemmarna, och självfallet brukade hon leka med sina syskon utan att artigheter eller trams så som att uppföra sig värdigt spelade in, men denna hane lyste av glädje på ett sätt hon aldrig sett förut.
"Trevligt att träffa dig, Chytroi." Huvudet lades lätt åt sidan, svansen gungade sakta bakom henne. "Jag är på vandring." Hon gjorde en kort paus, övervägde hur hon skulle uttrycka sig härnäst för att förklara på bästa sätt.
"Det råkar vara så att jag är på väg till Blodbergen. Här är jag bara på genomresa." Hon lät blicken granska hanen när hon talat till punkt. Det fanns inte minsta tecken på illvilja hos honom, hans kroppsbyggnad var normal och om hon skulle gissa åldern skulle hon säga att han bara var några år äldre än henne själv. Blicken fördes åter till hanens ögon.
"Vad gör ni själv här på Numoorislätten?"

Han betraktade honan med en alltigenom välvillig blick. Han hade inget ont i sinnet, hade aldrig haft det. Något av det första han någonsin fått lära sig var att aldrig döma andra, såvida de inte dömde honom. Han skulle alltid vara vänlig och tro det bästa om varje varg, tills denne hade bevisat motsatsen. Kanske hade han tagit moderns ord fel och blivit naiv istället? Kanske han litade för mycket på att alla var vänner? Han såg någonting gott i alla levande varelser, han trodde att denna lilla droppe godhet, eller, en godhetens ocean som ibland kunde finnas, gick att locka fram. Kanske var han ingenting annat än en förvuxen valp som var tvungen att mogna om han inte skulle råka illa ut snart. Men i vilket fall så brydde han sig inte så mycket om det.

"Trevligt att träffa dig, Chytroi." Tiken lade huvudet på sned och viftade lätt på svansen, härmade hans rörelser. Det barnsliga i Chytrois sinne blev förtjust. "Jag är på vandring. Det råkar vara så att jag är på väg till Blodbergen. Jag är bara på genomresa."
Hon studerade honom, och han mötte de vita ögonen utan att vika undan en millimeter.
"Vad gör ni själv här på Numoorislätten?" frågade hon.
Jo, det var en fråga så god som någon. Han bet sig lite i läppen ett slag och funderade på vad han egentligen gjorde här. Inte mycket. Bara vandrade. Gick dit hans tassar förde honom.
"Jag vandrar, precis som ni", svarade han efter en kort stund. "Men till skillnad från er har jag inget bestämt mål för min resa. Ingen slutdestination. Jag antar att jag bara traskar omkring."
Det var ju det han gjorde. Bara traskade omkring. Såg sig runt, skaffade sig erfarenheter och minnen och upplevelser som skulle finnas med honom resten av hans liv. Som förhoppningsvis skulle bli bra mycket längre än sjutton år.

Det märktes att hanen funderade på vad han skulle svara på hennes fråga, och hon hade ingen brådska så därför lät hon honom ta sin tid. Den ljusa svansen gungade fortfarande sakta från sida till sida bakom henne, en rörelse som hon knappt själv var medveten om. Det var så spännande att få träffa på en varg utanför reviret som var så pass nära hennes egen ålder som denna hane var! Om än det var artiga fraser nu för stunden så kanske han hade någonting spännande att berätta när de väl tagit sig igenom det nödvändiga. De hade presenterat sig, hon hade förklarat vad som förde henne till just den här platsen och nu var det hans tur. Om några fler artighetsfraser följde efter det var hon inte säker på, men hon skulle säkerligen komma på ett sätt att föra den här konversationen framåt. Det var hon säker på.
Efter en stund verkade det som att hanen kommit fram till vilket svar som skulle passa bäst, och när han tog till orda igen var hon noga med att lyssna och inte missa ett ord. Han vandrade också, men han hade ingen plats som han sökte sig till. Det kunde vara så att han var flocklös, eller så letade han bara efter vänner och familj utan att veta exakt vars de befann sig. Hon kunde inte riktigt sätta sig in i den situationen, själv visste hon ju exakt vars hem var. Om än mor och syskonen kanske inte befann sig på reviret vid exakt samma tillfälle som hon själv så hade hon alltid någonstans att gå, och där fanns alltid familj att söka sig till. Det var en trygghet, och hon var otroligt tacksam för att kunna säga att hon alltid visste vars hon kunde vända sig om det skulle dyka upp någonting hon inte kunde hantera.
Leendet blev lite bredare, och hon nickade lätt emot honom. Det var enkelt att stå och spekulera om hur en främlings liv såg ut, om den hade en flock eller inte. Men vad som var ännu enklare var att fråga. Så, ja, varför inte fråga honom? Hanen verkade så glad över mötet att han smittade av sig, och det fick henne att känna att all försiktighet var överskattad i den här situationen.
"Är ni helt ensam?" Trots att hon inte trodde att hanen var den som tog illa vid sig så valde hon att ställa frågan på ett inte alltför framfusigt sätt. Det var nyfikenhet som drev henne, ingenting annat och skulle det vara så att hanen inte ville svara henne så skulle hon acceptera det.
"Jag menar," ett lätt, ursäktande skratt undslapp henne och hon ruskade lätt på huvudet för att åter samla sig. "Letar ni efter någon? Eller vandrar ni helt på egen hand, utan flock och familj?"

"Är ni helt ensam?" frågade hon honom. Han lyfte lite på huvudet och spetsade öronen för att inte missa något. Hon skrattade till lite. "Jag menar, letar ni efter någon? Eller vandrar ni helt på egen hand, utan flock och familj?"
Han kunde inte finna något annat än gedigen nyfikenhet i den unga tikens ögon, och även om han hade gjort det hade han nog svarat lika otvunget som han nu gjorde. Det spelade liksom ingen större roll. Borde det det? Borde det inte?
"Jag har ingen flock. En familj har jag, men de valde att stanna kvar när jag gav mig iväg. Jag ville se mig omkring, och det accepterade de."


Han log lite vid minnet av familjen. Hans kära mor, som han älskade över allt annat, och fadern som lärde honom att jaga. Hans bror, med vilken han brukade tumla runt i gräset och leka tafatt med, och hans syster. Vackrare tik fick man leta länge efter. Inte för att han hade sett så många tikar, men hon var mycket vacker. Och snäll. Hon gick glatt med på alla hans förslag på lekar, vad han än hävde ur sig, och hon blev aldrig för hårdhänt eller arg. Hennes enda brist var nog att hon ibland kunde vara lite för mesig. Inte våga ta i lika mycket som han önskade att hon ville. Men då hade han ju alltid sin bror, som var villig att leka tills de stupade båda två.
Lyckligare uppväxt kunde han nog inte ha fått. Han saknade dem lite, men kände ingen överhängande hemlängtan. Visste att de väntade på honom därhemma. De hade skiljts åt som vänner och skulle återförenas som sådana också. Visst hände det att han undrade vad hans syskon och föräldrar hade för sig, men det var inget han konstant gick och grubblade över.
Han hade ju kul som det var!
"Vi har en god relation. Så det är inget sådant. Jag ville bara iväg en stund", sa han och log mot Lelirium.

Hon hoppades att hon inte lagt fram sin fråga på ett sätt som fick hanen att känna sig illa till mods. Familj var trots allt en mycket viktig del av livet, och hur ens uppväxt än varit så kunde man känna ett starkt behov av att inte diskutera sådana saker med främlingar. Leli visste alltför väl att både mor och morbror var noga med att inte prata för mycket om flocken och familjen när det fanns öron i närheten som inte hade med det att göra. Familjen gick före allt annat. Om det så behövdes skulle de beskydda den med sitt liv. Det var vad hon fått lära sig sedan hon var en liten valp. Men hon ansåg det ändå inte vara en hemsk akt att tala om flocken med utomstående, inte om de kändes som vänligt sinnade individer. Hon skulle aldrig ha för avsikt att tala om sådant som endast angick flocken, men hur hennes relation till mor och syskon var, och deras relation gentemot henne, det kunde väl inte anses vara hemligt. Hur olik hon än var sina kullsyskon så var hon flocken trogen. De som trodde annat kände henne inte alls.
Hanen tog till orda på nytt, och hon kom på sig själv med att slappna av när hon insåg att han inte ansett hennes fråga vara för personlig. Det var som sagt endast nyfikenhet som lockat henne att fråga om hanens familj och flock, det skulle aldrig falla henne in att ta upp ett sådant ämne med enda avsikt att såra eller röra upp känslor. Hanen talade om att han inte hade någon flock, men han hade en familj. En familj som han lämnat bakom sig för att ge sig av ut på vandring. Det knyckte till i de mörka öronen, och hon lutade huvudet en aning åt sidan medan hon lyssnade på vad han hade att säga. Trots att hon kanske inte borde, så kunde hon inte låta bli att undra... skulle hennes familj vara lika överseende om hon en dag fick för sig att ge sig ut på vandring genom landet? Om hon beslöt att lämna flocken och dess mål bakom sig för att hon ville skaffa sig nya upplevelser, se sig omkring? Inte för att det fanns någonting lockande med det, hon hade den frihet hon kände att hon behövde, men hon kunde inte låta bli att undra. Mor skulle nog inte bli glad. Inte mentor Shiva heller... Syskonen skulle nog inte bli förvånade. Hon var tvungen att hålla tillbaka ett kort skratt när tanken slog henne. Enligt dem var hon nog en av de svagaste länkarna i kullen. Alldeles för vänlig och omtänksam. Inte tillräckligt aggressiv och målinriktad. Hon älskade sina syskon, men det var inte alltid de förstod varandra.

Hon blinkade lätt, släppte hanen med blicken för att se ut över slätten som sträckte ut sig omkring dem. Nej, hon skulle nog aldrig förstå hur man kunde ta ett beslut att lämna familjen och ge sig ut på vandring. Men hon dömde honom inte. Det hade känts rätt för honom, och det respekterade hon.
"Jag tycker det är modigt av dig att ge dig ut på vandring helt själv. Min ledare är den som skickat mig till Blodbergen, så trots att jag vandrar ensam är jag ju inte riktigt själv." Hon log för sig själv innan hon vände tillbaka blicken emot hanen.
"Om det nu verkar vettigt."

När han hade tystnat betraktade han henne stilla en lång stund medan hon såg ut att tänka över vad han just hade sagt. Han lade huvudet lite på sned medan hon svarade honom.
"Det tycker jag att det verkar", sa han. "Vettigt, alltså." Han tystnade på nytt och undrade huruvida det verkligen var säkert att fråga det han undrade. Hur hon skulle ta det. Men han var inte typen som grubblade. Det var väl enklare att fråga, så fick han svar på det också, eller?
"Jo, alltså... Du behöver givetvis inte svara, men jag frågar i alla fall. Vad har du för ärende i Blodbergen?"
Så där. Nu var det sagt. Det lät inte helt rätt i hans öron, inte lika bra som det hade låtit i hans huvud. Så han skyndade sig att tillägga: "Om det är privat så förstår jag det" innan hon hann svara. 
Risken fanns ju att hon tyckte att han snokade i hennes privata angelägenheter. Det var trots allt inte nödvändigt för honom att veta om det - kanske var det hemligstämplat. Kanske var det inte meningen att han skulle veta. Hennes ledare hade ju skickat henne dit. Det var möjligt att det var en hemlighållen flock-grej, något som han aldrig hade förstått sig på - men så var han ju inte med i någon flock heller.

Leendet som lekte på hennes läppar blev en aning bredare när hanen sade att han inte tyckte det låtit konstigt, det hon sagt om sig själv och flocken. Det kändes bra att hon lyckades hålla en någorlunda ordentligt konversation iallafall, om än hon kände att hon vissa gånger kanske inte lät lika genomtänkt som hon önskat. Lite spelade väl nerverna in också, då hon längtat så efter att få träffa nya vargar och samtala med dem för att ta del av deras erfarenheter och historier. Än en gång påminde en röst i bakhuvudet henne om att inte alla var vänliga nog att ta sig tid för sådant småprat, men så länge hon var medveten om att alla inte nödvändigtvis skulle bemöta henne lika positivt och ivrigt som hon bemötte dem var hon säker på att hon skulle klara sig bra. Efter att ha vuxit upp med sju syskon, varav majoriteten av alla lekar varit hårdhänta och alltid menade att avslutas med endast en vinnare, var hon inte ovan att behöva stå på sig. Om än hon vanligtvis var en av de första att kliva åt sidan och titta på för att se till så att de andra inte var för tuffa emot varandra, hellre än att delta. Kanske hade syskonen rätt i att hon var någonting av en mjukis, men krävdes det så kunde hon minsann stå på sig. Ingen skulle tro någonting annat.
Hanen lät tystnaden lägga sig mellan dem, och hon fick intrycket av att han grubblade på någonting. Svansen gungade fortfarande sakta bakom henne, och det ena av öronen vek sig åt sidan medan hon inväntade att hanen skulle yttra vad han hade på hjärtat. Det kändes inte rätt att stressa honom, vad det än var han tänkte på behövde det säkert övervägas. Men så talade han, och hon blev lite förvånad över hur försiktigt han ställde frågan. Öronen spetsades, och hon log bredare emot honom. Privat. Ja, till viss del. Inte skulle Shiva uppskatta att hon vandrade omkring och berättade för främlingar vad för uppdrag som delades ut inom TBB. Det kunde resultera i att vargar inom andra flockar, om informationen nådde dem, drog slutsatser, och vare sig de skulle stämma eller inte så kunde det ställa till problem. Därför var det bäst att bemöta ämnet på ett diskret sätt, om än hon inte hade för avsikt att verka förnärmad över att hon ställts frågan.
"Det är okej, Chytroi. Mitt uppdrag är inte överdrivet viktigt." Hon flyttade framtassarna lite närmare varandra, så att hon kunde lägga större delen av sin kroppstyngd på bakbenen. "Min ledare vill endast att jag besöker Blodbergen för att se om jag kan finna spår efter någon flock som nyligt befunnit sig i området." Inte hela sanningen. Heller inte en komplett lögn.

Hon svarade att det var okej. Det var ju en lättnad att höra. Han visste ju hur viktigt det kunde vara för vissa att hålla sina ärenden för sig själva, särskilt när det gällde fenomenet man kallade för flockar. Det var omöjligt att veta hur den andre skulle reagera, eftersom alla reagerade olika. Några blev offensiva, andra blev defensiva och andra tog det med lugn, som Lelirium.
"Åh. Ja, jag har ju inte särskilt stor erfarenhet av det här med flockar", sa han. 

Ibland gjorde den tanken honom lite sorgsen. Han kunde sakna närheten till andra vargar, eftersom han var en mycket social individ, lika mycket som han kunde sakna sin familj som han hade lämnat bakom sig. Fast inte för gott. Han ämnade komma tillbaka till dem någon dag, när han hade sett sig omkring. Och då, under hans vandringar, kunde det hända att han saknade just den gemenskapen som en större samling vargar innebar. Att få vara del i något.
Han ryckte upp sig. Inte tid att gå och deppa över något så totalt oviktigt! Svansen började vifta igen.
"Jo, jag kanske ska börja röra mig." Han vägde lite på ena framtassen, liksom redo att ta ett steg. "Men det var mycket trevligt att träffa dig, Lelirium", tillade han med ett leende.