Natt. Nu hade vädret lugnat sig en aning, värmen var inte lika intensiv. Då och då drog en vind in över Numoorislätten, ruskade om det höga gräset som i skenet från månen hade antagit en blek ton. En stor skugga rörde sig över området, ganska långsamt, och dess gestalt reste sig högt över det öppna landskapet. Hans långa, tjocka päls släpade nästan i backen, och de enorma tassarna lämnade stora avtryck efter sig i den mjuka jorden. Det här var Ume, en enormt stor varg av okänd ras, en vandrare som hade som mål att utforska så mycket som möjligt innan han dog. Nu hade han nått Numoori, ett mystikernas land som väckte Umes nyfikenhet. Den stora varelsen stannade snart upp, höjde sitt huvud och vädrade luften. Inga främmande dofter, än så länge. Det var en stjärnklar, sval natt, så han misstänkte nästan att fler än han skulle vara vakna. Desssutom hade han lagt märke till en intressant doftmarkering tidigare under kvällen. Förmodligen hade en flock ockuperat större delen av slätten, och Ume hade (lyckligtvis..) valt att gå runt istället för att klampa rakt igenom. Han må ha levt större delen av sitt liv ensam, men så taktlös var han inte. Nu närmade han sig den västra sidan av slätten, och han hade under hela vandringen lagt märke till minsta detalj. Det kunde vara viktigt att komma ihåg senare, ifall han planerade något mer besök.

[paxat till Stostine (hoppas ja stavade rätt nu xD)]

Stjärnorna sken klart på det vida himlavalvet. Månskäran fick det ensamma trädet att kasta en lång, blek, skugga. Gräset vajade för den lätta brisen som lekte över landskapet. Tystnaden kunde kännas påtaglig, tills man insåg att det inte var tyst. Insekter av olika slag spelade i gräset. Ett par fladdermöss klara stämmor ekade över de vidsträckta vidderna. Vinden fick trädets blad att darra innan de åter stannade upp. Nattens ljud var många, för den som lyssnade.

Under trädets glesa krona satt en mörk varelse. Vinden lekte i den långa pälsen och de överdimensionerade öronen klippte med ett tydligt, flaxande, ljud. Morrhåren ryckte lätt och den ena baktassen lyftes för att klia på den breda nosen. Den grå studerade landskapet med stora, vaksamma, ögon. Ingenting gick henne förbi. Åtminstone inget hon själv såg. Efter att han vandrat konstant i ett par dagar hade hon tvingats till vila. Musklerna i kroppen värkte och tungan dansade utanför munnen i takt med de kraftiga andetagen. Hela dagen hade hon vilat. Natten var hennes tid och det var på natten hon nu tänkte vandra vidare. Ännu hade hon mer att se. Ännu fanns det mer att upptäcka. Hon kunde inte vänta en dag till. För hur skulle hon kunna veta om hon fick en dag till? Det var bäst att fortsätta.

De långhåriga benen reste på sig och de vita trampdynorna klagade lätt när hon återupptog sin vandring. Den korta svansen guppade lätt bakom henne och blicken for oupphörligt över landskapet. Allt var så vackert. Hon kunde inte förstå att hon aldrig vetat om den värld hon nu stod i. Hon kunde inte förstå att den funnits där hela tiden och att hon spenderat så lång tid utan någon som helst vetskap om den. Hennes fuktiga grotta var ingenting mot denna värld. Ett leende spred sig i det långa ansiktet. Det var en underbar värld. Och den bara väntade på att bli utforskad.

[Jag är ännu ovan vid Stostine, då jag inte kom igång med henne så bra på förra sidan XD Men det ska nog gå ändå~
Aaah, Ume är så stoooor! 8D ]

Ume riktade blicken upp mot himlen, beundrade de tindrande stjärnorna medan han gick. Tillslut blev det svårt att slita blicken från den, och tack vare detta råkade han stöta ihop med ett stort, omkullfallet träd. En gammal stock, alltså. Han grymtade till och tog sig med enkelhet över hindret. Väl över stannade han till igen, och höjde nosen igen. Nu kände han något, en främmande doft. Hans små öron kunde inte riktigt uppfatta något ljud som främlingen kunde åsamka, men hans stora nos kunde med enkelhet känna dess lukt. Han sniffade omkring ett par gånger, och lät sina små, svarta ögon spana ut över den mörka slätten. En kall vind blåste över slätten igen. Det kändes nästan lite kusligt. Men när han kom fram till att han inte kunde se något ryckte han bara lätt på axlarna och fortsatte gå, ivrig att upptäcka mer av Numoori.

Ume var egentligen en mycket vänlig själ, någorlunda tyst - dock, när det kom till att berätta historier var han ganska bra på det. Han älskade att ge vargar, både unga som gamla, något att tro på och äventyrslusten - så att även de kunde hitta sitt eget äventyr att berätta om. Han log lätt när han mindes tillbaka till de små valparnas stora ögon och ivriga blickar, hur de längtade efter att få höra mer och hur de sedan satte egna mål att följa. Kanske var det annorlunda här i Numoori - han hade hört många berättelser om detta land. Men han hade än så länge inte upplevt något farofyllt, något riktigt spännande. Men vem vet, kanske den tiden kommer tids nog.

[jag tycker du rollar na bra :3 jååh, han är min stora bamse <3 xD]

De små tassarna bar henne hastigt framåt och blicken sökte efter allt av intresse. Och allt var intressant. På ett eller annat vis. Gräset som dansade med vinden, det ensamma molnet som långsamt rullade fram bland de oändliga stjärnorna... Denna värld var vacker.

Den breda nosen tog in alla doftintryck. Jorden, gräset, insekterna och allt annat tänkbart. Hon var ingen som lät något gå förbi. Den grå tiken stannade upp för ett ögonblick för att studera en av de spelande insekterna. De långa, taggiga, benen gneds hastigt mot varandra, men så snart hon försökte nosa på den försvann den. Hon ryggade och försökte att förstå vart den tagit vägen. Men insekten stod inte att finna.

En fladdermus ekolod fick henne att klippa med de stora öronen och se sig om. Den flygande varelsen susade hastigt över skyn, näst intill dold av mörkret men klar för Stostines stora ögon. Hon älskade natten. Då kunde hon se allt. På dagen såg hon ingenting för det där ljusa. Det där varma. Hennes tjocka, långa, päls var skapt för kalla och mörka grottor. Inte för soliga dagar.

Ljudet av en främmande varelse nådde henne långt innan doften kom med den ständigt skiftande vinden. Tunga steg som fick henne att hejda sig i sin återupptagna framfart. De stora öronen vinklades bakåt och strax därefter vände hon blicken åt samma håll. Morrhåren spändes och hon vädrade i luften. Någonting stort skymtade längre bort. Någonting som gav ljudet av tunga steg ifrån sig. Vad kunde det vara? Nyfikenheten väcktes som alltid inom den grå och hon stod stilla och såg efter skepnaden.


[Approves skisser ;D
Att bara skriva såhär är inte alls svårt XD Men när hon ska prata! Jag kommer inte ens på så mycket som jag vill att hon ska säga XD]

Ume stannade upp när en liten, grå fjärilsliknande varelse fladdrade förbi och landade på hans breda nos. Umes ögon gick i kors när han försökte urskilja dess konturer, vilket gjorde världen suddig. Han ruskade på huvudet, råkade skrämma iväg insekten och hann precis bekräfta vad det var för något innan den hade flygit sin kos. En nattfjäril, inte lika vacker till färgen som de dagliga men ändå en väldigt faschinerande varelse. Fast det förstås, i Umes värld var det mesta intressant... och under tiden hade den obekanta doften växt sig någorlunda starkare - dock kunde han fortfarande inte höra eller se doftens källa, trots att han vinklade öronen åt alla möjliga håll och vaksamt såg sig omkring. Nyfiken över vem som kunde tänkas äga den främmande doften slängde han ytterligare en blick uppåt slätten han nyligen passerat - och där, kunde han skymta något litet, grått sticka upp över det höga gräset. Trots att han verkligen inte kunde urskilja några tydliga konturer valde han ändå att vända om för att se vad det kunde vara som befann sig ute vid denna sena timme. Han gick lika långsamt som innan, men med öronen spetsa och blicken fokuserad på den där grå fläcken.

[åh, snygg bild! :D jaha, det var så du menade! xD njuh, om jag ska vara ärlig har jag nog ingen större koll på hur jag ska framföra Umes ord heller. hm, för jag är ju inte något vidare filosofisk själv xD.]

Ytterst långsamt kom den stora figuren närmare och Stostine insåg med häpnad att den var mer än stor. Hon hade inte insett hur långt bort den varit innan den kommit halvvägs. Den var ENORM! Hennes stora ögon vidgades om möjligt mer och hon försökte skymta vad det var. Men vad det än var var det stort! Hennes leende brednade och kunde tyckas klyva ansiktet i tu. Efter att ha stått stilla och studerat det stora länge bestämde hon sig för att själv röra på sig. De små tassarna bar henne än en gång framåt, men denna gång mot ett mål. Hon ville veta vad den stora var för något.

De överdimensionerade öronen klippte vid ljudet av den andres steg när hon hastigt närmade sig i trav. Ju närmre hon kom, desto större tedde sig främlingen. Hennes stora nos drog in den andres doft och en svag aning sade henne att främlingen var en varg. En ytterst stor varg. Snart nog kunde hon urskilja att det bruna som tidigare varit en klump hade päls och någonstans tyckte hon sig skymta ett ansikte.

På det behöriga avståndet av några meter stannade Stostine upp. Hon hade efter hand som hon närmat sig höjt nacken och stod nu och stirrade emot den andre med en klar nyfikenhet skinande ur sig. Leendet höll i sig och de stora öronen pekade rakt framåt.

"Hej! Vem är du?" Ropade hon för att höras över avståndet. "Jag är Stostine!" Den lilla stumpen till svans vaggade bakom henne.

Den grå lilla figuren närmade sig, och blev allt tydligare. Snart åtskilde det dem bara några meter, och Ume blev faktiskt förvånad. En sådan näpen liten filur, med så stora öron..! Hans egna öron var däremot mycket små, och han började genast undra vilken fantastisk hörsel hon måste ha...! Hon talade också, orädd, ivrig. Ume var van vid att varelser i hennes storlek brukade hålla sig undan honom, vilket ofta brukade.. ja, faktiskt såra honom. Så han uppskattade verkligen detta, och log svagt tillbaka.
"God afton." brummade han vänligt. Namnet som tiken yttrade, Stostine, lade han på minnet innan han besvarade hennes enkla fråga. "Mitt namn är Ume." svarade han och tippade huvudet som svagast på sned.
"Får man fråga vad fröken har för ärende så här sent?" hans leende spred sig en aning, dock var det ännu en aning diskret. Trots att han var en hyfsat trevlig varg var han ändå ganska reserverad, och gillade sällan att släppa för mycket information om sig själv - dock älskade han förstås att berätta historier, som han alltid hade gjort.

Ume? Ett kort namn. Stostines öron klippte med ett flaxande ljud när hon lyssnade till den store främlingens röst. Vid frågan svarade hon ganska omgående: "Natten är min tid. Jag ser inte så bra på dagen. Det är för ljust." Hon blinkade ett par gånger när hon tänkte på det. "Så jag trivs bättre på natten." Leendet lugnade sig lite, men var inte det minsta mindre glatt. "Vad gör du själv ute inatt?" Hon höjde ögonbrynen lätt, vilket fick de stora ögonen att te sig än större.

[Jättekort, men jag kom inte på så mycket XD Ursäkta det långsamma svaret D: Jag brukar vara snabbare~]

Då detta varit inaktivt sedan sommaren så bestämmer jag härmed att det är avslutat.

Avslutat!