Brashnak kastade en blick på himmelen. Solen var påväg upp även om det redan gått en bit in på dagen. Sakta med säkert blev det ljusare. Den gröne stenhannen stannade upp och såg sig om. Sten. Det var sten så långt ögat kunde nå. I flera olika storlekar och nyanser. Dock täcktes majoriteten utav dessa stenar utav snö och is. Han fortsatte framåt igen. Brashnak var noga med vart han satte tassarna. Att falla omkull ingick inte i hans plan. Och i värsta fall skulle han kunna bryta ännu ett utav benutväxterna. Det hade gjort förfärligt ont sist, så det var ingenting han längtade efter.

Stenvargen gick sakta mellan stenarna. En djup suck lämnade honom. Han var så förfärligt uttråkad. Utan större ansträngning skapade han en stenpelare inunder en utav de lite större stenarna och sköt iväg den. Dock kom den inte riktigt lika långt som planerat då han pinsamt nog missat att den var fastfrusen. Han stannade upp på nytt och följde stenen med blicken. Den flög i en fin båge och landade lite längre bort med en ljudlig smäll. Med ännu nen suck fortsatte han framåt i samma lugna, uttråkade takt som innan.

Mörkret var hennes värld. Allt var mörkt. Hon kunde ana råttorna i skrymslen och vrår. Kunde ana de andra. Visste var de var och hur de såg ut, även i mörkret. Leende krafsade hon med de kraftiga klorna mot den mjuka stenen och ett kort fnitter lämnade hennes nos när hon stack in ansiktet i hålet för att känna sig för. Morrhåren darrade ivrigt. De överdimensionerade ögonen blinkade bort vattnet som droppat från grottans tak. Ingenting. Ännu ett kort fnitter undslapp henne när hon vände blicken åt de andra, även om hon inte kunde se dem med ögonen. Genom det trånga hålet slank de och på andra sidan möttes de av en makalös syn. Ett träd, större än något av de hon sett, reste sig mitt i grottans stora sal. Rötterna spretade åt alla håll, likt kraftiga ådror. Grenarna formade ett grönskande tak och bladen var mörkt blå. Skyarnas alla små ljus satt som klistrade vid trädet bladverk och bildade en natthimmel som lös upp grottan. De stora ögonen glittrade i det avlånga ansiktet när hon betraktade trädet med öppet gap. Vännerna var som bortblåsta, men vad gjorde det? Hon hade trädet att se på. Hon travade fram till de stora rötterna och hoppade utan problem upp på den ena av dem. Hon var lätt som en fjäder. Hon kunde göra vad hon ville här. De stora öronen uppfattade sång, en vacker melodi manad av vindens sus i trädens krona. Om hon bara kunde nå stjärnorna...

En kraftig duns i hennes närhet fick Stostine att fara upp från marken. Den nyss sovande varelsen var nu klarvaken och blickade förvirrat omkring sig. Vad hade hänt? De kraftigt överdimensionerade öronen flaxade [tänk på ljudet när du fäller upp ett paraply] när de vändes av och an för att fåna upp alla tänkbara ljud. Ögonen blinkade i det klara ljuset. Hon kunde se, men allt var ljust och suddigt. Dagen var ännu inte förbi. Hon hade vaknat tidigare än planerat. Väckts av ett främmande ljud.

De stora ögonen fastnade tillslut vid en större sten vilken tycktes mörkare än de andra. Ingen snö och ingen frost tycktes täcka dess ovansida. Var den vänd på fel håll? Den hade väl ändå inte legat där när hon somnade? Eller hade den det? Pannan rynkades när hon funderade och blicken sökte sig än en gång över området, för att fastna vid en främmande gestalt en bit bort. Ett nyvaket leende letade sig in i hennes ansikte och hon ruskade på sig så att öronen slog runt hennes haka.

De stora ögonen blinkade på nytt när hon fäste blicken vid främlingen. "HEJ! Vet du vem som har vänt på den här stenen? Den låg inte här innan!" Hon lät uppriktigt förundrad över faktumet att stenen hade flyttat på sig. "Jag är Stostine, förresten. Vem är du?" Orden for ur henne utan nämnvärt uppehåll. Den korta svansen guppade hastigt fram och tillbaka bakom den grå kroppen.

[Förvirrat, men äh! Det går XD Stostine drömde 8D ]

Brashnak muttrade lite för sig själv. Dock blev han avbruten utav en främmande röst som ropade till honom. Han höjde huvudet och såg sig om. Plötsligt fick han syn på en liten varelse med de största öron han skådat i hela sitt liv. Hon undrade vem som vändt på stenen... Han väntade tills han var helt säker på att den lilla varelsen, som han noterade var hona, hade talat klart.
"Det var jag!" ropade han tillbaka och började röra sig mot henne.
"Hej, Stostine, mitt namn är Brashnak."

Då han kom närmare såg han på stenen och en liten liten fläck där snön saknades. Han höll på att sätta hjärtat i halsgropen. Han hade nästan träffat henne med stenen! Han trodde inte att det fanns någon här! Brashnak vände snabbt blicken mot henne. Han skulle säga att han var ledsen för att han nästan mosat henne, men kom av sig. Stenvargen fastnade för hennes utseende. Två gigantiska öron, ett par enorma ögon i ansiktet och någonting som såg ut som otroligt långa morrhår. Vad var hon för någonting? Kroppsbyggnaden tydde på en varg, men aldrig hade han skådat eller ens hört talas om någonting liknande.

"Brashnak... Brrrrrashnak. Det namnet har jag inte hört förut." Leendet brednade. "Det är ju en stor sten! Hur kunde du vända en så stor sten?" Hon stod och trampade livligt på stället. Betraktade den främmande hanen med sina stora ögon. Ögonen blinkade ett par gånger, fokuserade i solens klara sken. Ljusa dagar var inte hennes vänner. Hon såg illa i solljus. När ögonen vant sig någorlunda vid det skarpa dagsljuset kunde hon se på Brashnak ordentligt.

"Du ser speciell ut. Vad är det du har i ansiktet? Och på ryggen?" Hon lutade sig åt sidan för att se de vita utväxterna främlingen hade. Hon hade aldrig sett en varg... varg... med ett sådant utseende förut. Leendet brednade ytterligare och tycktes nästan klyva det långsmala ansiktet i tu. Svansen guppade ännu hastigt fram och tillbaka bakom henne.

Brashnak höjde på ögonbrynen då Stostine smakade på hans namn. Då hon nämnde stenen såg han mot den. Så stor var den inte.
"Jag har stenkrafter." svarade han och såg på den underliga varelsen.
Var hon en varg eller inte? Han skulle precis till att fråga, men Stostine hann före. Stenvargen skakade lätt på huvudet. Så många frågor.
"Det jag har i mitt ansikte är betar. Och det på kroppen är ben. Men säg mig, vad är du själv?"
Brashnak passade på att fråga nu när det var hans tur att tala. Om han inte gjorde det nu visste han inte när han skulle få chansen nästa gång.

Stenkrafter? Det hade hon inte heller hört talas om. Vagt undrade hon vad stenkrafter innebar. I samma stund svarade Brashnak på vad utväxterna var. Betar och ben. Benbitar utanför kroppen? Så underligt. Hon skulle just till att påpeka detta när den andre talade. Det ryckte lätt i morrhåren när hon lyssnade och sedan tog till orda.

"Jag är Stostine." Om möjligt tycktes leendet än bredare. Det gjorde henne inte rättvisa. Stostine var ingen vacker varelse. "Jag är väl en varg, vill jag tro." Öronen klippte med ett flaxande ljud. "Vad är du själv? Varför petar det ut ben ur din kropp?" Ögonbrynen höjdes aningen.

Hon är Stostine, men hon minntänkte sig vara en varg? Brashnak höll ögonbrynen höjda. Det var någonting med den här lilla tiken som inte helt stämde... Dock kunde han inte sätta fingret på det.
"Jag är en stenvarg, och på stenvargar sticker det ut ben ur kroppen. Men jag vet inte varför."
Hannen var inte helt säker på att frågan 'varför' skulle dyka upp, men det var lika bra att han svarade på den innan den faktiskt kom.

Hon hann inte fråga honom varför förrän han hade svarat på just den frågan. Han visste inte varför. Nehepp...

"Hur gjorde du för att flytta stenen?" Ögonen vändes mot den med hennes mått mätta tunga stenen. Åtminstone såg den tung ut. "Jag har inte hört om stenkrafter förut." Svansen viftade hastigt och såg mer ut som ett suddigt töcken bakom henne. Ett av de enorma öronen var vänt åt Brashnaks håll, medan det andra följde blicken mot stenen.

Brashnak framanade en likadan stenpelade som han användt då han skickat iväd stenen. Den dök upp invid honom.
"Med en sådan flyttade jag på stenen."
Han såg på pelade med sin lila-rosa blick. Det var inte mycket, men visst var det fullt funktionabel. Han såg på Stostine igen.
"Vad har du för krafter?"
Stenvargen lade huvudet lätt på sned. Ja, vad kunde en varelse som hon ha för krafter egentligen?

"Ååh..." Ett förvånat läte lämnade den mindre tiken när de stora ögonen vidgades vid åsynen av stenpelaren. Stenkraft. Hon skulle just till att fortsätta överösa Brashnak med frågor när han ställde en egen.

"Räknas ekolod som kraft? Jag kan se, med ljud." Leendet återvände till hennes ansikte, lika brett som tidigare. Det var som om det aldrig varit borta. "Och dimma, lite dimma." Ögonen blinkade långsamt, ett i taget. Hon var stolt över sin dimmkraft, även om den var ytterst svag och hon sällan använde den.

"När man har stenkraft, innebär det att man kan göra allt med sten? Kan man... som du gjorde med pelaren... skapa saker? Kan man bygga saker? Kan man göra stora hål i marken?" Hon var ytterst fascinerad över den andres kraft. "Om man kan göra hål i marken kan man snabbt gömma sig om det behövs. Och man skulle alltid kunna göra skydd för oväder." Hon studsade lätt där hon stod, omedveten om hur påträngande hon kunde tyckas. Orden vällde ur henne likt en störtflod. Omöjlig att hejda.

[Åh så hon pratar XD ]

Ett nöjt leende kom över Brashnaks läppar då han fick se Stostines förvånade uttryck i ansiktet. Dock var han noga med att dölja det innan hon såg på honom igen.
"Det borde det göra. Jag kan inte se varför det inte skulle göra det."
Hon hade trots allt ljud. Och så vitt han visste var det en kraft. Hon fortsatte att prata. Ljud och dimma. Det kunde bli en väldigt bra kombination bara man utvecklade det hela lite. Han fick ett något förvirrat uttryck i ögonen då Stostine långsamt blinkade med ett öga i taget. Vad var anledningen till det?

Sedan kom någonting som Brashnak inte skulle komma. En störtflod utav ord. Han kunde inte göra annat än att stirra på henne då hon talade. Han följde henne med ögonen då hon började studsa upp och ner där hon stod. Stenvargen tog till orda igen innan hon hade chansen att ens öppna munnen på nytt.
"Jag kan skapa saker, ja. Och hål har jag inte provat att göra."
Han hade inte sett någon mening med att gå och göra hål i marken.
"Gömma mig behöver jag inte göra. Men regnskydd har jag skapat mer än en gång."
Det borde stilla hennes nyfikenhet lite. Men man kunde aldrig veta säkert.

Stostines ögon tycktes allt större när hon lyssnade på vad Brashnak hade att säga. Hakan sjönk aningen, men rätades upp i ett leende lika brett som det föregående. Ögonen var blanka och fyllda av beundran och nyfikenhet. Hade man inte vetat bättre hade man kunnat tro att hon skulle spricka när som helst av frågor. Kanske skulle hon det ändå...

"Sååååååååh häftigt!" Hon studsade än mer uppspelt och svansen hade sedan länge suddats ut av hastigheten bakom henne. "Kan du skapa många saker? Stora saker? Kan du få stenar att flyga? Jag har aldrig sett en sten flyga, men du kastade den jättestenen" blicken vändes åt den sten som stört hennes slummer "hit bort. Så det kan du va? Kasta dem åtminstone? Det måste vara jättehäftigt att kunna göra så!" Hon blinkade snabbare den här gången, omedvetet och med ett öga i taget som oftast. Den grå tiken snurrade ett hastigt varv på stället, uppenbart i ett försök att kontrollera all energi som sprudlade i hennes överarbetande hjärna.

Ögonen på Stostine växte och hon tappade hakan för ett kort ögonblick. Brashnak kunde inte se vad det var som var så spännande med hans kraft, men den lilla tiken verkade som om det var det häftigaste hon varit med om i hela sitt liv. Fascinerade. Stenvargen följde henne med blicken där hon stod och studsade upp och ner med orden rinnande ut munnen som om de var ett vattenfall. De rosalila ögon var fulla utav förvirring då de såg på den underliga lilla varelsen. Hon snurrade ett varv på stället.
"Jag kan skapa ett antal saker." svarade Brashnak något motvilligt på en utav Stostines frågor. "Men att få stenar att flyga är ingen möjlighet. Flytta dem kan jag göra utan problem, men inte att flyga."
Han synade den studsande varelsen framför sig. Vad var hon ute efter och varför fortsatte hon att konstant kasta fråga efter fråga på honom? Trots att han kunde läsa av andra så bra som han kunde visste han verkligen inte vad Stostines motiv var. Och det irriterade honom någon fruktansvärt.

Långsamt lugnade hon ner sig. Tillfälligt. Kroppen slutade att studsa och hon blinkade långsammare igen. Andetagen var inte lika hetsiga. "Häftigt..." sade hon med låg röst och blickade omkring sig. Leendet såg mer avslappnat ut. Öronen flaxade till på hennes huvud. "Jag önskar att jag hade stenkraft. Då hade jag kunnat skapa en grotta att bo i." En längtande glimt skymtade i de stora ögonen. Då blicken vändes åter mot Brashnak. "Jag bodde i en grotta, men den rasade in. Sen hamnade jag här."

Hon satte sig ner på nytt. Log som för sig själv. "Jag älskade mitt hem. Men det är förstört. Fast det gör inte så mycket, för annars hade jag inte fått se denna värld ovan marken. Allt är så spännande. Nytt." Huvudet lades på sned så att öronen gungade mot marken. "Allt är underligt. Som varför alla har så små öron. Jag kan inte förstå att alla har så små öron, ni kan ju inte höra bra med dem heller." Ärlig, det var vad hon var. Naivt ärlig och omedveten om hur elakt det hon sade kunde låta. Hon såg så naiv ut, där hon satt. Naiv och aningen bakom flötet. Men det var inget hon själv förstod.

Stostine började sakta men säkert att lugna ner sig. Det fascinerade Brashnak att hon faktiskt verkade kunna vara lugn. Frågan var bara hur länge det skulle hålla. Hennes öron flaxade till. Ljudet som uppstod fick stenvargen att lätt rycka till. Tyst förbannade han sig själv. Inte kunde han gå och bli rädd för det där! Dock var det inte själva ljudet som skrämde honom, utan att det kom så plötsligt. Det var vad han intalade sig själv åtminstone. Men han trodde sig nog veta att så var fallet.

Brashnak log vagt då han såg en längtansfull glimt i Stostines ögon. Kanske skulle han själv henne att på nytt skapa ett hem? Sedan kom ännu en stört flod utav ord. Han såg roat på henne där hon satt. Han började ana mer och mer att det nog var någonting fel med henne. Dock kunde stenvargen inte undgå att känna sig lite förvirrad då tiken framför honom talade om små öron. Personligen tyckte han inte att någon här hade små öron, däremot hade hon helt gigantiska.
"Vi har väl inte små öron? Om något har väl du stora?"
Han hade öppnat munnen och sagt orden innan han hann reagera på det. Han blundade irriterat. Snart skulle han förmodligen behöva be om ursäkt. Han tyckte inte om det. Brashnak öppnade ögonen igen och såg på Stostine. Han inväntade hennes reaktion.

Hon lade tankfullt huvudet på sned, för en halv sekund, innan orden åter vällde fram mellan hennes käkar. Att hon inte bitit sig själv i tungan än var en bragd värd att nämna. "Jag kan inte se något konstigt med mina öron. De har alltid sett ut såhär." De flaxade till på nytt. "Jag kan höra allt med dem, utan dem vore jag blind." Ett frånvarande leende lekte i hennes ansikte, som om tankarna för sekunden var på annat håll. "Jag ser inget om dagen, det är alldeles för ljust. Jag förstår inte att man kan se på dagen."

Lika hastigt som hon avslutat meningen bytte hon ämne. Svansen började vifta allt hastigare än en gång. "Kan du skapa stora saker? Man borde kunna se hur långt som helst från en hög sten." Hon såg sig om. De stora ögonen blinkade för att ta in området, ett i taget. På så vis såg hon alltid, utom när hon sov. Blundade. "Vet du åt vilket håll närmsta... skog.. varför heter det skog? Om träd heter träd?" Hon lät blicken återvända till Brashnak. "Vet du var närmsta skog ligger? Jag har så mycket att se än! Den här världen är underbar!" Ett litet ljud, likt ett fnitter, letade sig ut ur hennes strupe medan svansen suddades ut av hastigheten bakom henne. Leendet var lika brett som alltid.

[Så hon pratar! D:]

Då hon inte verkade ha blivit upprörd utav det han sagt valde Brashnak att inte besvära sig med att be om ursäkt. Han fann ingen mening med det. Han lyssnade till Stostine sade om att hon vore blind utan sina stora öron. Var hade hon bott egentligen? Om solljust bländade henne så var det klart att hon inte hade någon vana att vistas ovan mark. En grotta kanske? En väldigt mörk sådan.
"Vart bod..." längre kom han inte innan Stostine avbröt honom genom att byta samtalsämne.
Stenvargen kastade en irritrad blick på den lila studsande vargen framför honom. Så ohövligt att bara avbryta. Hon frågade om närmaste skog. Och varför det hette det när träd hette träd. Så många onödiga frågor. Visst skulle man vara nyfiken och vilja veta mer men Brashnak kunde inte se varför man skulle vilja veta varifrån ord kom. Då var det mycket mer intressant när det kom till känslor och hur man läste dem, samt hur man kunde se på andra vad de hade för krafter.
"Jag kan skapa en stor sten åt dig om du vill se var närmaste skog ligger. Jag har nämligen lite bråttom iväg." han ljög henne rakt upp i ansiktet men han orkade inte längre med henne. Just nu ville han bara bort härifrån.
Utan att invänta ett svar började han bilda en stor sten åt henne lite länge bort. För att hon skulle nå upp var han även tvugen att skapa olika avsattser. Då han var klar andades han tyngre än vanligt. Vanan att skapa så stora saker fanns inte i hans värld. Åtminstone inte ännu. Med en nöjd blick såg han mot Stostine.
"Nu har du din sten, och om du inte misstycker helt ska jag återgå till mitt. Farväl, vi kanske träffas ännu en gång."
Han nickade mot henne i en hälsning och vände sig om för att gå därifrån. Han kastade en lila blick över axeln mot henne. Tänk att någon så liten kunde vara så irriterande. Att hon var nyfiken var för honom inte några problem, han var det själv, men det var någonting hos henne som i slutändan bara var irriterande. Liknande varg hade han aldrig tidigare stött på.

[Jag låter dig avsluta det är rollet då jag anser att jag är färdig c:]

Lyckligt blickade de vida ögonen åt den jämfört med Stostine gigantiska stenen som Brashnak skapade. Hon kunde knappt tro sina egna ögon! Det var som ett mirakel! Hur hade han gjort det? Just som hon ville vända om för att ställa sina frågor tog den andre vargen tillfället i akt att säga farväl. Hennes leende var dock oförminskat och den korta svansen viftade av och an.

"Far väl du med! Och tack!" Rösten bubblade av skratt, och hon var egentligen inte säker på om den andre hade hört henne, då han raskt vandrade iväg. Vad kunde det vara han hade så bråttom att finna? Kanske hade han en vän att återse? Saker att upptäcka, precis som Stostine. Glatt vände den storögda tiken om och pilade hastigt på korta ben bort till stenen. Den långa nosen höjdes och sänktes när blicken sökte över skapelsen, nyfiket. Intresserat. Hon travade runt den, för att tillslut lägga framtassarna på den lägsta avsatsen.

Blicken gled över området när Stostine fann sig själv stå på toppen av stenen. Med förvånansvärt smidiga skutt hade hon klättrat upp för avsatserna. Att hon var grottvan var uppenbart. Att färdas över klippiga och steniga ytor var något hon var van vid. De kraftigt överdimensionerade öronen flaxade av och an då hon lyssnade efter alla tänkbara ljud. Morrhåren darrade. Långt bort, vid horisontens rand, tyckte hon sig skymta en av de där... skogarna. Leendet klöv hennes ansikte i tu när hon med en kort nick beslöt att det var dit hon skulle bege sig härnäst. Först skulle hon bara...

En evighet föll hon. Ett ögonblick. Tankarna färdades långsamt, men hon hann tänka precis allt. Stenens yta var gråbrun, bucklig och ojämn. Grus och smuts yrde genom luften när hennes tassar halkade. Den långa pälsen om hennes kropp kändes tung. Sedan lätt. Ovanligt lätt. Det brusade av luft i öronen. Ögonen blinkade och blickade upp i skyn ovan. Himmelen var vacker. Leendet lekte i det underliga ansiktet. Världen var vacker. Hon var glad, så glad, att hon hade fått se den.

En liten kropp gled på ett ögonblick av stenen och slog med en duns i marken. Om man hade stått nära hade man kunnat höra det tydliga ljudet, likt en gren som gick av. Pälsen trasslades samman med benen och lade sig kring den onaturligt stilla kroppen. Vinden drog lätt i de långa håren och öronen. Morrhåren dansade om nosen där den vilade mot marken. Ett brett leende prydde ansiktet. Ögonen blickade upp i skyn ovan, utan att se. Hon var lycklig. Så lycklig.

Tystnaden föll, och över den lilla tikens kropp var tystnaden total.

[Avslutat]