Hon rörde sig uppe bland trädens toppar med förvånansvärd lätthet, hoppade från gren till gren utan att ens vingla till det minsta. Det var en fantastisk känsla. Hon kände sig så fri: som om ingen skulle kunna göra henne någonting ont någonsin. Hon tog ytterligare ett skutt, men ett gällt skri fick henne att tappa balansen och hon föll handlöst mot marken.

Den mörka valpen vaknade till med ett ryck. Sömndrucket såg hon sig om. Skriket från drömmen ekade i hennes huvud. Hon blinkade tungt och en ljudlig gäspning lämnade henne. Bredvid henne rörde Leviathan på sig. Hon lade sig ner igen och sökte efter modern, men hon var inte där. Elphaba höjde huvudet igen och sökte efter fadern, men kunde inte hitta honom heller. Oro började bygga upp inom henne.
   "Levi." viskade hon stressat och petade till brodern med tassen.
När han inte reagerade petade hon hårdare. Hon lyckades få den reaktion hon ville och ändrade hon ställning till någonting bekvämare.
   "Mamma och pappa är inte här!"
Man kunde tydligt höra oron i rösten på henne. Hade det inte varit så mörkt i lyan hade man även kunnat se den brinna klart i hennes ögon.

Han visste inte först vad han hade drömt, men det hade varit en mardröm, för han vaknade med förtvivlan i bröstet. Men när han tänkte efter kunde han se drömmen tydligt, även om drömmen i sig hade varit väldigt otydlig. Men den hade innehållit både mor och far och sorg och förtvivlan och... och en känsla som Levi inte riktigt kunde sätta fingret på. Det var inte riktigt känslan arg, utan något som var mycket mer kraftfullt. Han gillade inte den känslan, vad det än nu var. 
Först förstod han inte vad det var som hade väckt honom, men sedan såg han att systern också var vaken och kunde erinra sig om att han hört ett skrik. 
Han vände blicken mot Elphaba och märkte plötsligt hur grumlig hans blick var. Hade han gråtit? 
"Mamma? Pappa?" frågade han oroligt och skruvade på sig. Frihet låg mellan hans framtassar, tätt tryckt mot hans bröst. Hon var också orolig, och rädd. 
"Var är dom...?"

Hon tryckte sig närmare intill Leviathan då han talade, hans röst lika orolig som hennes.
   "Vet inte..." svarade hon tyst i hans hals.
Hon blev liggandes en kort stund tätt intill honom innan hon långsamt vände sig om och försiktigt började åla sig närmare lyans öppning. Då hon mötte nattluften med nosen stannade hon upp. Hennes gula ögon sökte efter rörelser i mörkret men kunde inte se någon. Gnällande, oroliga pip började lämna den unga tiken. Var var deras föräldrar? Varför hade de gått iväg mitt i natten? När skulle de komma tillbaka?

Han kände hur Elphaba tryckte sig närmre honom, och Levi strök huvudet mot hennes panna. Han såg hur hon försökte finna någonting i mörkret, men hon verkade inte finna något, och inte hennes Levi kunde se något.
Han slöt ögonen. Ansiktet på honom skrynklades ihop i hårde koncentration när han försökte finna deras mor och far, men det gick inte. Varför visste han inte, men han kunde bara inte hitta någon av dem.
Han började bli ängslig, men vände sig till Elphaba med ett tröstande leende.
"Jag tror dom kommer snart", sade han i ett försök att trösta både sig själv och sin syster.

Elphaba vred på öronen mot brodern då hon hörde honom tala. Hon kastade en hastig blick bakåt innan hon återigen vände den ut mot mörkret. Hon försökte desperat avgöra vilka skuggor som var buskar och vilka som faktiskt kunde tänkas vara deras föräldrar.

Efter en stund gav hon upp och kröp tillbaka in till det syskon hon hade kvar. De gnyende lätena lämnade fortfarande hennes strupe då hon återigen begravde ansiktet i hans hals. Hon vred lätt på huvudet och såg på Frihet. Jag tror de kommer snart, det var vad Leviathan hade sagt. Hon hoppades innerligt att han hade rätt: hon tyckte inte om den här ovissheten.

För varje steg hon tog som minskade avståndet till lyan, men som ökade avståndet till honom, växte sig sorgen allt större i bröstet. Hennes hjärta var söndertrampat och hon undrade om det någonsin skulle bli helt igen. Som bäst skulle det bli ärrat.
Hon fick kämpa för att inte vända på huvudet för att leta efter honom med blicken. Hon ville inte blicka bakåt, hon ville inte tänka på honom. Det var över. Färdigt.

De var över. De var färdiga med varandra.

När hon stod i öppningen till lyan och såg sina barn fick hon kämpa för att hålla tillbaka tårarna.
Vad i hela friden skulle hon säga till dem?
(Sanningen?)
(Ha ha)
Elphaba var den första som såg henne, och hon buffade lätt på sin broder som nu också vände blicken uppåt. Aisu mötte sina barns ängsliga blickar och kände tydligare hur sorgsen sköljde över henne som en våg. Innan de små skulle hinna resa på sig skyndade hon sig fram till dem. Hon strök sitt huvud mot båda deras och lade sig sedan ner tätt intill dem båda.

Hon stirrade rakt ut mot öppningen. Någonstans förväntade hon sig att han skulle ställa sig där. Ställa sig i öppningen och ge henne det där varma leendet som fick hennes hjärta att smälta. Det leendet som fick henne att inse att hon var den lyckligaste i världen.
Hon knep ihop ögonen och kände hur det fortfarande smakade metall i munnen från att nästan ha kapat tungan itu.
Allt hade bara varit en illusion.

Vad i hela friden skulle hon säga till dem?
(Sanningen går inte...)

Hon hörde moderns steg innan hon såg henne. Valpen lämnade broderns hals och såg sig om. Ett lättat leende spred sig på hennes läppar innan hon knuffade Leviathan på bogen. Hon ändrade ställning för att ställa sig upp, men innan hon hade chansen att göra det låg modern intill dem. Klumpigt snurrade hon runt och begravde ansiktet i Aisus päls. Den bekanta doften lugnade henne och en nöjd suck slapp ut mellan hennes läppar. Elphaba låg stilla en kort stund innan hon oroligt såg upp mot sin mors ansikte.
   "Mamma?" frågade hon tyst.
Försiktigt satte hon sig upp. Det var för mörkt för att hon skulle kunna få en ordentlig bild av moderns ansikte, men det spelade ingen större roll. Hon behövde inte se det för att förstå att någonting var fel. Det kändes i luften.

Det högg till i hjärtat när hon hörde sin dotters röst. Hon vände långsamt på huvudet och såg på sin dotter och son. Hon slickade Elphaba varsamt på pannan.
"Mina älsklingar", log hon. "Ni är det bästa jag har, och jag älskar er", fortsatte hon, försökte vagga in dem i det hon skulle säga.
"Ju äldre ni blir, desto större förståelse kommer ni få för den värld vi lever i. Det finns saker i livet som kommer ligga bortom er kontroll, saker ni inte kommer kunna påverka...", Aisu tänkte på Ira. Hon saknade henne något enormt, och vissa stunder ville hon bara lämna allting annat och ge sig ut och leta efter dottern. Men hon hade de som behövde henne här, att ge sig av var det inte tal om.
"...men jag vill att ni alltid ska försöka att göra det som är rätt. Men var alltid snäll mot de som förtjänar det, och var inte rädd för att leta efter goda egenskaper hos elaka vargar...", hon slöt ögonen, ansträngde sig för att hålla rösten stadig och tårarna borta. "...men var aldrig naiva, lita aldrig blint på någon och var försiktig med vem ni ger ert hjärta till."
Hon vände blicken mot öppningen igen. Var var han nu? Hur långt hade han kommit? När dagen grydde skulle hon ge sig ut på en liten runda längs revirets gränser mot bergen. Hon var tvungen att ta reda på om han faktiskt gett sig av eller om han fortfarande befann sig i närheten.
Hon ville ha honom i närheten, och hon ville ha honom så långt borta det gick.

I vanliga hade valpen fnissat till, som så många gånger tidigare, då modern lät tungan smeka hennes panna. Men inte nu. Omgivningen var för tung for det. Hon visste inte vad, men någonting hade hänt. Det kände hon på sig.
När Aisu talade såg dottern oförstående på henne. Huvudet tippades fram och tillbaka i sidled medan hon tog in orden och lade dem på minnet så gott hon kunde.

Då hon tystnade följde Elphaba hennes blick och såg mot lyans öppning hon också. Hon försökte förstå vad orden hennes mor precis sagt innebar. En koncentrerad rynka bildades mellan hennes ögon. Modern hade kommit tillbaka ensam, men båda föräldrarna hade varit där när de somnat. Långsamt vände hon åter ögonen mot Aisu.
   "Mamma." började hon tyst. "Var är pappa?"
Hon kände oron gnaga i bröstet igen. Tänk om någonting hade hänt honom.

Trots att hon visste att frågan skulle komma var hon inte beredd. Hon hade inte förberett sig mentalt på vad hon skulle säga. hur hon skulle säga det och med vilken röst. Det fanns så mycket valmöjligheter. Hon kunde ljuga för dem, fortsätta låta dem tro gott om deras fader, låta dem fortsätta att se upp till honom. Ja, det var kanske det bästa alternativet.
"Er far har gett sig iväg ett litet tag", hon klistrade på ett leende på läpparna och vände sig till de två små knytena. Men när hon förberedd nästa mening insåg att hon inte kunde ljuga för sina barn. Hon kunde inte ligga där och ljuga och säga att han skulle komma tillbaka, att han bara skulle ge sig av ett litet tag. Hon slöt ögonen och skakade sorgset på huvudet.
"Jag är ledsen...", sade hon tyst. När hon åter öppnade ögonen letade sig tårar fram och kröp i pälsen längs hennes kinder. "Han kommer inte tillbaka", fortsatte hon och kände hur Leviathan stelnade till bredvid henne. "Er far var inte den jag trodde han var... och jag har sagt åt honom att lämna oss och flocken för alltid. Han var inte en snäll varg."
(Ja du, Aisu, varför linda in det i socker?)
Det gjorde ont i hjärtat av att säga det, men hon kände sig handfallen för stunden, och något bättre kom hon inte på.

Elphaba nickade för att bekräfta att hon hört moderns svar. Det borde ha räckt för henne men någonting kändes fortfarande fel. Hon försökte sätta ord på det, utan framgång. Munnen öppnades för att fråga när han skulle komma tillbaka men hon kom aldrig så långt förrän den äldre honan tog till orda igen.
   "Jag är ledsen..."
Det var inte så mycket orden som tonen de uttalades med som fick henne bröst att knyta sig. Då hon fortsatte med att deras far inte skulle komma tillbaka stirrade hon storögt på sin mor. Miljoner frågor rusade genom hennes huvud. Varför inte? Var hade han tagit vägen? Ville han inte vara med dem längre?
   "Varför?" frågade hon med sprucken röst.
Ju mer modern talade, desto suddigare blev hennes synfält. Valpen skakade våldsamt på huvudet efter att hon tystnat.
   "Nej!" utbrast hon med mer kraft än vad som först var menat. "Pappa är snäll!"
Tårarna rann i floder ned för hennes kinder. Hennes far var en av de snällaste vargarna hon visste! Varför sade hon så om honom?
   "Pappa är snäll..." upprepade hon med svag stämma och såg ner på sina tassar.
Hon tryckte ansiktet mot moderns bringa innan hon lade sig så nära hon kunde. Allting var fel. Deras far skulle komma tillbaka. Han skulle leka med henne och Leviathan. Han skulle lära dem saker, träna dem. Allting skulle bli som det var. Framför allt skulle deras mor inte gråta. Just nu var allting bara fel...

Hon vågade knappt se på sin dotter. Hon kände förtvivlan i rösten och hon förbannade sig själv för att ha valt de orden hon gjorde.
"Jag...", hon letade efter bra, passande ord. Men vad skulle hon säga?
Leviathan skruvade på sig bredvid dem, men han sa ingenting, han hade inte sagt något under hela tiden som hon hade talat. Han hade knappt rört sig.
"Men även vi ska leta efter snälla saker hos elaka vargar... Ska inte du leta efter snälla saker hos pappa då... om han är elak?"
Aisu suckade tungt. Sonens röst lät så förståndig, som om det var självklart att hon själv skulle göra det som hon precis talat om sina barn att göra. Men det var inte så enkelt, det visste hon. Men hur förklarade man det för valpar som ännu inte sett vad världen och andra vargar var kapabla till?
Hon såg på dem, böjde sig fram och lät tungan svepa över dotterns kinder för att fånga upp tårarna som rann från ögonen.
Hon tog ett djupt andetag.
"Jag valde ett liv tillsammans med er fader därför att jag visste att han var en elak varg med så ofattbart många snälla sidor", började hon och valde medvetet sonens egna uttryck. "Han älskade mig, och jag älskade honom. Och jag vet att ni är det dyrbaraste han någonsin haft och någonsin kommer att få. Och han älskar er... Det skulle helt enkelt inte fungera för mig och er pappa att leva tillsammans."

Den familjära doften av Aisu var för tillfället det enda som hindrade henne från att hulka högt. Varför hade det blivit såhär? Bara några timmar tidigare hade deras far berättat kvällens godnattsaga och allting hade varit bra. Hon vred på huvudet när broderns röst ljöd och repeterade det deras mor precis sagt om att se det snälla i elaka vargar. De gula ögonen vändes uppåt i ett försök att se den äldre tikens ansikte men utan resultat. Hon lät blicken falla på Leviathan istället och mötte hans blick. Ett pipigt, hickande läte lämnade den mörka valpen då en stor tunga plötsligt svepte över hennes ansikte.

Elphaba vände återigen huvudet upp mot modern. Omgivningen blev suddig och hon försökte envist blinka bort tårarna utan att lyckas. Hon tyckte inte om att höra vad hon hade att säga till henne och hennes bror. Hon kröp om möjligt ännu närmare modern och begravde ansiktet i hennes bringa igen.
   "Jag tycker inte om det." sade hon med tjock, konstaterande röst, dämpad av päls.

Han hade lyssnat på moderns ord. Lyssnat, utan att riktigt förstå allting. Han hade sagt emot henne, utan vidare eftertanke. Hon hade ju själv sagt att alla hade både snällhet och elakhet i sig. Han kunde dock inte greppa det hon sa. Han kunde inte förstå varför hon och pappa inte kunde leva tillsammans. De hade ju varit den perfekta familjen... Så när som på det faktum att en varg i syskonskaran fortfarande saknades. Men förutom det var de ju en perfekt familj, eller?
På tal om Ira borde han snart berätta för modern om vad han sett. Kanske skulle han börja med att berätta det för Flaba?
Han slöt ögonen och ruskade på huvudet, men sa fortfarande ingenting. Nej, han ville inte tro att deras far var borta. Den insikten ville inte sjunka in hos honom.
Han suckade tungt, öppnade ögonen och reste sig upp. Han gick med långsamma steg bort till öppningen. Där satte han sig ner och såg ut över området som de alla kallade hem. Han kände hur tårarna började rinna och han höll sitt huvud rakt fram, för att inte hans mor och syster skulle se hans ansikte. Han var inte fin när han grät. Frihet ilade över marken och kom fram till honom. Hon kurade ihop sig mellan hans framtassar och med samma bistra uppsyn som Levi såg hon ut över natten.

Aisu gjorde ingen ansats att resa på sig och gå efter sonen. Hon hade förväntat sig att han skulle försvinna ut, men hon blev förvånad över att han bara satte sig ner där. Hon visste inte vad som föregick i hans huvud, han hade knappt sagt någonting, och det oroade henne en aning. Phaba hade i alla fall visat något, visat känslor och en sorg. Levi å andra sidan... Mer eller mindre ingenting från hans håll.
"Jag gillar det inte heller..", svarade hon dottern med en sorgsen suck.