Rävhonan satt ned på det något torra gräset. Under hennes tassar prasslade det varje gång hon rörde på sig. Den starka vinden lekte med hennes tunna päls, liksom grässtråna runt henne. Vinden gav henne en knuff då och då, närmare stupet. Men hennes vita klor höll bestämt kvar henne i marken som förhindrade vinden att föra henne allt för nära stupet som, där hon satt, var för många metrar bredd för att hon skulle kunna hoppa över.

Honan var inte så pass nära så att hon kunde se ner på fåglarna som hon vagt kunde höra hela tiden, men om hon sträckte på halsen och höjde huvudet en aning kunde hon skymta flygande ting. 

Hon undrade. Var det ingen som sett den här sprickan? Men det måste varit omöjligt, kom hon snabbt fram till. När hon följt den med blicken hade hon vare sig hittat början eller slutet. Följt den, gått längs med den, hade hon också gjort. Hon hade kunnat konstatera att den inte var symmetrisk. På vissa ställen hade hon kunnat hoppa över om hon velat, dock övervägde hon att sätta sitt liv på spel. Lockande var det, men hon kunde motstå frestelsen. Frågan var bara hur länge hon kund emotstå frestelsen, med okänd mark som hon ville utforska på andra sidan sprickan.

(Kort men jag tror att det funkar)

Leviathan hade jagat Frihet genom skogen. Den dumma illern hade bara kutat iväg och Levi hade svårt att ens hålla jämna fart med henne trots att hans ben var mycket längre. Hon studsade mellan träden på det mest graciösa sätt och Levi förundrades gång på gång över hennes smidighet uppe i träden.
De hade båda blivit äldre, Levi hade mognat extremt mycket de senaste åren, det var till och med han tvungen att erkänna för sig själv. Frihet hade dock inte förändrats speciellt mycket från den dagen han funnit henne. Hon var fortfarande sitt busiga, oseriösa jag.
~ Sakta ner, du är snart framme vid Mardouf! ~
Han visste inte om hon inte hade hört honom, eller bara struntade i det, för Frihet fortsatte att skutta från träd till träd, allt närmre Mardouf. När träden tog slut hoppade hon ner på marken och fortsatte att skrattande springa ifrån henne. Levi kände att han började tappa tålamodet mer och mer, men han ville inte skrika och bli arg.
När han till slut kom fram till Frihet var hon redan framme vid Mardouf. Hon satt och blickade ner i avgrunden när Levi kom upp vid hennes sida. Då vände hon blicken mot honom utan att säga något, men hennes blick vittnade om att hon var mållös för klyftan som löpte som en gräns mellan dem och Numoorislätten.
"Kom", sa Levi högt till henne. Det var inte ofta han kommunicerade med henne med tal, oftast skedde samtalen mellan dem i deras huvud. En sorts privat telepatisk länk som endast fungerade mellan dem två. Kanske en varg med telepati kunde komma åt vad de sa till varandra? Levi hade ingen aning, men det var en intressant tanke.
Tillsammans började de gå längs med Mardouf, och fortsatte gå även när de kom utanför revirets gränser.

Ett ljud nådde Björks öron, trots att vinden nästan gjorde henne döv. Det var en röst; "Kom."  Hon öppnade snabbt de pupillösa ögon som varit stängda. Framför henne såg hon en vit iller, samt en vit varg, hane. Hon följde hans vita kropp med blicken, ända upp till hans gröna ögon, innan hon ställde sig upp. Hon skakade på sig för att väcka liv i de stela musklerna. Hon rörde öronen smått innan hon, också, började gå längs sprickan. 
Hon nosade lite i marken då och då när hon gick där bredvid dem, förföljde dem. Honan försökte inte verka diskret om det, bara en idiot skulle försökt vara det i ett sådant obevuxet område. Vad skulle hon gjort? Stannat då och då för att kunna kurra ihop sig och låtsas vara en sten? Nej, så desperat var hon inte. 

De två förundrade henne. En varg och en iller? Det verkade bara vara... groteskt. Kanske hade sommarens sol gjort henne mer skada än hon trott. Var detta två andar som kommit för att hämta henne? Var det de som gjort sprickan? Mentalt skakade honan på huvudet. Nej, andar var bara myter, historier som de gamla hittat på för att skrämma de mindre. Trots att hon intalat sig det så kunde hon inte dra bort blicken från det konstiga sällskapet, rädd att de skulle hoppa över och ta henne ned till avgrunden.
Skrämmande eller inte, illern såg väldigt god ut och Björk hade en aptit för smådjur. De var oftast roliga och jaga. 

Björk bestämde sig för att hon skulle gå vid deras sida tills hon hittat en smalare del av sprickan. Då skulle hon kanske kunna få äran att sätta sina tänder i illern, det vill säga om inte vargen faktiskt tyckte om illern så mycket som den verkade att göra.

~ Vi är inte ensamma ~
Leviathan ryckte plötsligt till när han hörde Frihets röst i sitt huvud.
~ Va? ~, frågade han dumt till svar.
Frihet saktade av lite vilket gjorde att det räckte att Levi travade för att hålla jämnt tempo med henne. Frihet hade vänt hela huvudet mot Mardouf och Levi följde hennes blick för att se vad det var hon såg. Där, på andra sidan, verkade det som om en främmande varg följde med i deras steg.
~ Vet du vem det är? ~, frågade Frihet, och Levi kunde känna en viss oro hos henne. Han sa inget, utan skakade bara på huvudet som svar. Istället stannade han helt upp, och Frihet bromsade in och stod tyst bredvid honom. Mardouf var inte riktigt lika bred här. Han skulle inte kunna hoppa över, trodde han, och han tänkte då inte försöka. Det kändes dock skönt att ha ett avstånd mellan sig och främlingen då han inte hade en aning om vem hon var.
"Vem är ni?" frågade han och granskade henne misstänksamt. Han följde sedan Mardouf med blicken och upptäckte hur ravinen verkade smalna av mer och mer. Kanske skulle det gå för honom att ta sig över längre fram?

När de två saktade ned gjorde Björk likaså. Hon möte deras blickar(?), rörde blicken från den ena till den andra. När den vita talade till henne åkte hennes blick från illern till honom. "En räv på utforskning." Svarade hon snabbt innan hennes blick, suktande, fördes ned till Illern. "Och ni?" Frågade hon utan att slita blicken från illern.

Den enda gången och slet blicken från illern var när hon skulle se ifall hon skulle kunna hoppa över stupet som låg mellan dem, mellan henne och måltiden. Det var tveksamt om hon skulle klara det. Om hon skulle hoppa, utan magi, skulle hon inte klarat. Men, kanske, om hon teleporterade sig skulle hon klara det. Men bara kanske, förmodligen inte.

Levi suckade halvt om halvt irriterat. Det var inte riktigt det svaret han hade tänkt sig, men det var väl så hade frågat, egentligen.
"En varg på promenad", svarade han kyligt och granskade den andre. Han tyckte inte om blicken hon hade när hon såg på Frihet. Han märkte att att Frihet blev väldigt illa till mods för hon slank in under honom och skickade fram mellan hans framben. Levi strök bak öronen något.
"Säg mig, vad är ert namn?" frågade han sedan, för att vara lite mer konkret i vad han egentligen ville ha svar på. För honom var det lättare att använda sin kraft om han visste vad den han sökte efter hette, och med tanke på hur denna tiken såg på Frihet så ville han ha möjligheten att finna henne och se var hon höll hus. Än hade han dock full kontroll över sin kraft, och hade fortfarande svårt att avgöra vad han såg i nutid och vad som kanske hände för ett bra tag sedan. Men övning ger färdighet sägs det ju.

Räven nickade smått åt hans svar. Rörelsen syntes knappt. 
Honan kände hanens blick på hennes kropp och hon klippte lite med öronen. Såg hanen något som hon inte kunde se? Visste han något hon inte visste? Fanns det något bakom henne eller på henne? Hon klippte ännu en gång med öronen och andades in luften runt henne. Nej, hon kunde varken se eller höra något farligt nära henne. Förutom, möjligtvis, den vita framför henne.

"Säg mig, vad är ert namn?" Björk tvekade och lät den vita tungan glida över hennes lika vita nos. Honan var alltid försiktigt med hennes namn, som om det var hennes själ. Att främlingar frågade om andras främlingars namn var normalt, en gest av artighet, visste hon inte. Hon visste inga regler vad de gällde socialt samspel med andra varelser. Så hon antog alltid att det var för att de var ute efter något, att de skulle sälja informationen till henne till någon annan som till någon som var en del av hennes släkt. Hon rös smått av tanken. 
"Ni först." Sa hon snabbt, till slut.

Leviathan fnös, samtidigt som Frihet klättrade upp längs hans ben och stadigt placerade sig på hans rygg. Hon var fortfarande orolig, men han kände hur hon lugnade ner sig lite av att sitta på hans rygg, och det lugnade i sin tur ner honom.
"Slipp då, jag tänker inte tvinga er att svara", svarade han kyligt. Om honan var så mån om att han skulle svara först så kunde hon gott vara utan ett svar helt och hållet. Egentligen så hade inte Leviathan något bekymmer med att säga till namn, men nu blev det bara en principsak av det hela.
"Men ni får ju söka information om mitt namn någon annanstans", lade han sedan till och hans ögon smalnade av något. Han hade varit uppstudsig när han var yngre, men han hade hårdnat med åren, även om han egentligen var en väldigt mysig och varm individ i det stora hela. Men samtidigt så backade han inte för att bita tillbaka.

Hon kunde inte höra det, men hon tycktes se ett fnys komma från hanen. Inte för att det spelade så stor roll om han gjorde det eller inte, det skulle ändå inte betyda något för räven. Björk skulle inte ha förstått ändå, skulle inte reagerat.
Däremot reagerade honan när illern kröp upp på främlingens rygg. Vargen gjorde inte något åt det. Hennes ögon smalnade och hon fick ett koncentrerat ansiktsuttryck medan hon försökte leta efter ett svar för vargens underliga beteende. 
Lika snabbt som honan fått minen så försvann den. Ändrades till ett mer neutralt uttryck. 

Hanen öppnade munnen för att svara på hennes fråga. Denna gång när han talade till henne var hans ton annorlunda, men hon visste inte hur hon skulle tolka den. Honan visste inte att hon skulle tolka den. Att den, förändringen, betydde något.
"Men ni får ju söka information om mitt namn någon annanstans." Björk förblev oförändrad. Hon lät frågan gå. Den var inte så pass viktig att hon ville slåss för den. Däremot undrade hon vad "någon annanstans" skulle vara för någonstans. 

"Illern." Sa honan innan hon nickade mot den. "Vad är den för  er?"

När den namnlösa tiken frågade om Frihet så strök Levi bak öronen mot nacken. Ja, vad skulle han svara egentligen? Hans mor hade gett honom en bra förklaring, men inte heller hon visste egentligen hur det låg till med kopplingen mellan honom och illern. Allting var ännu bara spekulationer och antaganden.
"Min andra hälft", svarade han kort. Frihet fnissade roat till, men Levi rörde inte en min. "Och hon är inget det, hon är en hon", svarade han sedan för att konstatera att Frihet faktiskt var en levande varelse och inte ett ting. Han förstod att honan var nyfiken, relationen mellan Levi och Frihet var inte direkt naturlig och någonting man stötte på varje dag.

"När du säger att hon är din andra hälft antar jag att jag ska tolka det som att jag inte får använda henne som mat." Hon konstaterade det högt för de båda. Bara för att hon skulle kunna försäkra sig om det, men också för att kunna fråga ännu en fråga. "Men om jag skulle göra det... Vad händer med dig då?" Frågade honan. Hennes ton var neutral, nästan lugn och mjuk, dock känslolös. Det fanns inget hotfullt i hennes kroppsspråk eller ton, men det fanns inte heller något "beskyddande" i det heller. Som om hon höll något hemligt. 

Honan kastade en blick nedåt mot sprickan ännu en gång bara för att flytta den uppåt igen, bakom hanen. Där fanns det en skog. Den såg mörk ut och livlös och det enda hon kunde se av den var de första träden. Resten gömdes av skuggor. "Vad finns där?" Sa hon och tittade på skogen. Hon gjorde inga rörelser eller rörde blicken. Den vita blicken bara tittade, något bestämt, och fokuserat in mellan träden, in i mörkret. Det var en skog hon hade för sig att hon hade sett förut. Kanske hade hennes mamma gått här med henne när hon varit liten. Men det var länge sedan Björk hade varit liten, och hennes mamma fanns inte mer, så hon hade säkert förträngt det... Björk önskade att hon förträngt mer saker om sin mamma, som hennes död. Det var det negativa med ett bra minne, det var nästan omöjligt att glömma saker och särskilt saker man ville glömma.

Leviathans ögon smalnade av ytterligare av honans kommentar. Äta Frihet? Över hans döda kropp! Hennes röst var inte hotfull eller hånande, men ej heller var den vänlig. Hon verkade bara genuint nyfiken, vilket kanske till och med var värre. Om hon hade varit hotfull hade Levi kunnat vänta sig en attack eller liknande, men nu visste han inte alls vad tiken kunde ta sig för att göra.
"Vad som händer med mig?" upprepade han kyligt. "Jag förvandlas till den som dödar er", svarade han bara. Tiken var inte värd ett riktigt svar när hon la nosen i blöt.
När tiken sedan riktade sin uppmärksamhet in mot Döda skogen och frågade om den så ryckte det till i Levis mungipor och han var nära på att flina illmarigt. Hans mun förblev dock ett streck innan han svarade henne.
"En skog full av dimma", svarade han enkelt. "Det... och så en flock", lade han sedan till.

Honan fnös åt hans ord samtidigt som den vita blicken flyttades till hanens gröna. Hon kunde inte förstå hans tonläge utan trodde bara att det var en riktig hypotes, som om hanen hade tänkt efter om det. Men Björk, hon tyckte att han hypotes var dålig. Den stämde inte.
"Jag uppmuntrar alltid andra individer att säga sina hypoteser och spådomar." Började honan, neutralt.
"Men inte dumheter och lögner." Honan slickade sig om nosen, ännu en gång.
"Ni har fel." Sa hon torrt innan hon förblev tyst. Hennes ton hade varit lika lugn och neutral som förut, men det lät mer självklar nu. Som om svaret var så pass självklart att hanen såg dum ut. Hon tittade ned på honom. I alla fall just nu.
"Visserligen är jag svag, vilket gör att jag aldrig skulle kunna besegra dig, om det skulle behövas, och den tanken har aldrig slagit mig. Men jag är snabb." Konstaterade hon.

"Det...och så en flock." Hon tittade tillbaka på skogen. Björk stirrade på det en stund innan hon backade bara för att ta ett språng mot sprickan. Honan sprang det snabbaste hon kunde. I vanliga fall skulle hon försökt fokusera på att hålla hennes steg tysta men varför göra det nu när hon redan var upptäckt?
Det var när hon kände hur framtassarna nästan halkade över sprickans kant som hon hoppade upp i luften. Som det såg ut skulle hon inte klara det. Men då gjorde hon det. Hennes kropp blickade till två gånger i vitt. Det gick så snabbt. Nästa sekund var hon några meter fram, över sprickan. Hon landade tyst och smidigt. Björk hade slagit sitt rekord, i teleportering, och hon kände hur bröstkorgen började kännas varm. Det var den där främmande känslan igen. Hon visste inte var det var. Men det kändes skönt.

Björk slängde en blick mot hanen innan hon vände den framåt och tassade närmare skogen. Hon tittade in i skogen, känslolöst som vanligt. "En skog full av dimma." Honan upprepade hanens ord lågt för sig själv.

Leva bara fnös åt tiken ord. Hennes ord hade inte mycket till värde i hans öron för tillfället. Hon fick kalla honom både för både dum och en lögnare om hon ville det, det fanns inte mycket inom Levi som brydde sig om hur honan såg honom.
Han skrattade sedan kyligt, och aningen hånande.
"Jag sa aldrig att jag skulle mörda er idag, i så fall", svarade han med ett flin och en aning irriterad ton. "Ni kanske är snabbare, men jag är skickligare", svarade han bara kort. Även om han var säker på att han skulle finna tiken om han nu ville det, så visste han att hans ord var lite för högmodiga än vad de kanske borde vara.
När tiken tog sats för att ta sig över backade Levi några varglängder. En stor del inom honom önskade innerligt att tiken inte skulle klara det och falla ner mot Mardoufs mörker. Det var med en besviken min som Levi såg henne landa på hans sida av ravinen.
Han höjde huvudet, sträckte på hållningen och såg bistert på tiken. "Det där språnget var kanske inte ert bästa drag, fröken", sade han kort. Flinet var nu långt borta och Levi hade en hård blick som han stadigt höll kvar på tiken. "Ni är för nära vårt revir än vad ni borde vara"

Hanens skratt ekade bakom henne. Björks blick förblev förstelnad in bland mörkret. Det enda hon gjorde var att vinkla öronen lite åt hanens håll, för att höra honom bättre.
"Jag sa aldrig att jag skulle mörda er idag, i så fall. Ni kanske är snabbare, men jag är skickligare." Björk vände blicken lugnt mot hanen, fortfarande lika omedveten om hans ton och humör.
"Varför inte bara få det överstökat?" Björks ton var lugn, men allvarlig. Det var en riktig fråga. Hon förväntade sig ett riktigt svar. Det var som om honan uppfattat hans ord som neutrala och som om denna konversation var... "vanlig".

"Det där språnget var kanske inte ert bästa drag, fröken." Honan rös till. Ordet fröken hade en viss annan individ en gång i tiden kallat henne. En individ som till och med skrämde Björks hårda hjärta. Dock behöll hon lugnet och förblev lugn och sansad.
"Ni är för nära vårt revir än vad ni borde vara." Hennes öron riktades framåt ,snabbt, som om hon sett en blixt slagit ned. Det var precis den informationen hon alltid ville ha av vargar med flock. Honan kunde inte hjälpa att hennes blick började glittra och värmen i bröstkorgen började våga sig fram igen.
"Hane. Om ni nu var så skicklig, varför berättar ni då eran flocks position?" Hennes röst var låg, dämpad av den där främmande känslan.

Hon vände sig snabbt om och hoppade över stupet, teleporterade sig. Denna gång var hon dock trött och honan kom inte lika långt. Istället för att landa på andra sidan landade hon på gränsen mellan döden och säkerheten. Honans vassa klor fälldes ut samtidigt som hon, inte så elegant, hävde sig upp för kanten. Det var förmodligen inte hennes smidigaste handling hon gjort.

Innan hon tittade tillbaka på hanen skakade hon av sig lite grus som hon fått på sig från att ha slagits med väggen av stupet. Lika snabbt som hon hoppat över igen, så vände hon sig om, ännu en gång, och galopperade därifrån.

Levi skrattade.
"Jag tror ju knappast att ni är en varg utan luktsinne", flinade han. "Så att det finns en flock här i närheten borde väl inte vara svårt att känna på dofterna, speciellt nu när ni är på vår sida av Mardouf", han flinade fortfarande. Han lade därefter huvudet på sned. "Men ni kanske inte är som alla andra vargar?" frågade han sedan och skrattade roat.
Han såg efter henne under tystnad när hon tog sig tillbaka över ravinen, och hans önskan om att hon skulle ramla ner slog nästan in. Till hans förtret klarade hon av att kravla sig upp för kanten och försvann sedan snabbt iväg. Levi stod kvar en stund och såg efter henne, tills hon bara var en liten prick. Därefter vände han sig om och började gå tillbaka mot reviret.

[Avslutat]