Ecaterina kastade sig mot trädet och högg träden i den lilla björken. Hon höll ett fast tag och backade, löven drog av så kvar stod sedan bar en "naken" björk.

Eca spottade ut bladen, något mer lugnare nu. Jakten hade inte lyckats de två dagarna. Det hade bara varit nära in på, vilket gjorde henne väldigt irriterad. Hon började gå igen, små sur. Hon hoppades att hon kunde hitta något snart. Ett gammalt kadaver som låg och ruttnade spelade ingen roll för henne, bara det var något.
Solen stod högts upp på himlen, men som tur var så skyddade henne mot stolens starka strålar. Vilket gjorde så att hon höll sig sval.

Eca satte sig ner igen, rastlös. Hon visste inte vad hon skulle hitta på. Livet var lågtråkigt för hennes del, så hon försökte få det mer äventyrligt.

[Inte så bra inlägg, men det får duga. :c]

Äntligen hade hon kommit fram till den delen som inte var helt slukad från elden. De gröna gräset började sakta smyga sig under hennes trampdynor och gjorde att de blev än en gång till röda som de var från början men hade blivit kol svarta när hon hade gått genom den döda sidan av skogen. Träden började smått att dyka upp här och där,solen kom äntligen ner på hennes kala kropp och värmde den från topp till tå. Hon njöt av att äntligen få höra lite fågel sång fast att det inte var den vackraste sångerna som hon hade hört men hon var ändå glad. Hon satte sig ner och tittade på sin kol svarta svans,den var full av döda kvistar och aska som hade legat på marken där hon hade gått.
Hon började göra rent den och sedan spottade hon ut askan som hon fick i munnen,det var nog det äckligaste hon någonsin hade smakat.
Det här skulle ta sin tid och det visste hon men hon hade iallafall vädret på sin sida.

Ecaterina önskade att  hon inte hade lämnat det nerbrunna området, men elden skulle säkert komma hit också. Så hon fick lov att vänta. Som hon skulle få vänta på att finna mat.

Eca kunde höra hur en annan varg spottade ut något. Hon började jogga fram, motvaren. Äntligen så kanske, kanske det skulle hända något. Vargen var svart, svart. Den färgen hade hon också velat burit. Men nu var hon brun. Ljusbrun, usch. Hon såg på vargen. en hona. Skönt, så länge honan inte var för kaxig. "Vem är du?" sa hon samtidigt som hon  blåste upp sig. Det var säkert hit som dom flesta vargarna sökte sig just nu.
Hon hörde en fågel som satt och kvittrade och hade lust att leta upp den och sätta i sig den. Fågel sång, usch. Hon ville inte höra alla djurs drygt energiska sånger något mer. Hon orkade inte med dom.

Eca såg på honan igen, "Vad gör du här?" sa hon och log. "Vänta, få gissa. Du är här för att den andra delen är nerbrunnen, Och för att den här är så fin och vacker nu?" sa hon med en extra betoning på fin och vacker.

En doft dök upp och hon höjde snabbt på huvudet och det tog inte lång tid innan hon såg en ljus brun varg hona komma mot henne.
Hon spottade ut de lilla aska som fanns kvar i munnen och väntade sedan på att honan skulle komma närmre. "Vem är du?"det var hemskt snabbt hon ville få reda på vem hon var men hon svarade"jag är Lirio och vem är du?".
"Vad gör du här? vänta, få gissa du är här för att den andra delen är nerbrunnen, Och för att den här är så fin och vacker nu?" hon tittade på honan och tänkte efter. "Jag har precis gått igenom den nerbrunna delen och jag kan vara ärlig att jag gillade den sidan lite mer för i mörkret känner jag mig mer trygg och det är ingen sol som kokar mig inifrån och ut men åt andra sidan gillar jag den här sidan också för det är alltid bra att få lite värme i kroppen" hon satte sig till rätta och väntade på att honan skulle svara.

Ecaterina såg på varg honan, retades hon bara? Eller var hon rädd för henne? Hon spände sig och tänkte igenom vad den andra varg honan hade sagt: "Jag har precis gått igenom den nerbrunna delen och jag kan vara ärlig att jag gillade den sidan lite mer för i mörkret känner jag mig mer trygg och det är ingen sol som kokar mig inifrån och ut men åt andra sidan gillar jag den här sidan också för det är alltid bra att få lite värme i kroppen". Hon tog ett beslut, ingen varg brukade svara henne så. "Du ljuger, lögnare!" röt hon och blåste upp sig. Hon morrade, och blottade tänderna. Ingen hade någonsin svarat henne så. Hon tänkte inte göra något utfall, men ifall honan gjorde det så skulle det vara ett undantag.
"Du ljuger, dumma tik!" väste hon. Hon var uppretad, och hade helt tappat begreppet, av hunger och törst. Hon kände lusten att sätta tänderna i honan men pressade undan den. Hon tog ett steg mot honan, men tänkte fortfarande inte anfalla, det var inte värt det. Efter som att hon inte åt en annans vargs kött, aldrig skulle hon göra det. Hon såg upp mot solen och blundade sedan, hon fokuserade strålarna så att det blossade upp eld mellan dom två. Då backade hon, stannade och betraktade eldens lågor som dansade mellan dom, elden började även sprida, upp i lövskogens vackra träd.

Hon tittade på honan och såg att det nog inte hade varit många som hade svarat så till henne för. Hon skakade på sig och sedan fokuserade hon åter på honan."Lögnare" det hade hon aldrig varit kanske små lögner men de hade också varit sanna på ett vis sätt.
Hon såg att honan blåste upp sig och hon väntade bara på att honan skulle attackera men det gjorde hon inte.Än en gång kallade honan henne för lögnare och det gick henne på nerverna men hon behöll irritationerna inom henne och reste på sig långsamt.Honan tog ett steg mot henne men sedan tittade honan upp och det gjorde hon med för att se vad som fanns där uppe, det var bara solen och den strålar.Hon blev bländad och hennes ögon gjorde ont och blinkade till och sedan när hon hade öppnat ögonen stod en låga mellan dem. vad hade hon missat på 1-2 sekunder egentligen.
Hon såg honan baka ett teg på andra sidan och sedan såg hon hur elden spred sig,hon tittade sig runt och försökte hitta en vägg till andra sidan där honan var men misslyckades. Hon bakade några steg för att se längre bort och hittade en liten lucka mellan två träd som ännu inte hade börjar brinna helt och hållet. Hon sprang bort ditt och tog satt för att hoppa över den varma marken som höll på att fatta eld.