Värmen tog nästan kol på henne, hennes svart päls drog till sig värmen och det blev dubbelt så varmt för henne.
Vatten hade hon inte druckit på länge och hon har inte sätt en ända å,sjö eller en liten bäck. Det är precis som om vattnet har försvunnit från skogen.Det hade inte blåst på länge ihäller.
Hon klättrade mellan träden för trädens löv och granar gjorde det en aning svalare. En vind pust kom förbi och när den åkte igenom hela pälsen på henne njöt hon, men vinden tog med sig två nya dofter som hon inte hade känt innan. Hon följde dofterna så snabbt och smidigt hon kunde men egentligen var hon ovanligt klumpig men det var tack av värmen.
Den ena doften var vatten, doften av vatten gjorde att hon ökade farten ännu mera, den andra doften kom från en vått varg, hade hon inte varit så törstig skulle hon varit mer försiktig men nu var det bara raka vägen till vattnet och de som kom i vägen för henne fick flytta på sig snabbt.

Doften var stark nu och även doften av en hane blev starkare. Öronen lyssnade noggrant efter onaturliga ljud men det ända hon hörde var en korps hesa ljud men ändå blev doften starkare av hanen.
Hennes tassar bar henne tyst över grenarna i träden som hon klättrade i.
Plötsligt fick hon syn på hanen som hon hade känt doften av hela tiden.Hon gick tyst längre fram, hanen var större än vad hon var, hanens päls var vit och det såg ut som om ben stack ut ur ryggen.
Det började vattnas i munnen när hennes blick fick syn på vattnet som hanen låg i,skulle hon bara gå rakt fram och strunta i hanen eller skulle hon fråga om det fanns plats för en till?. Tankarna gick runt i huvudet på henne, till slut kom hon fram till ett svar på hennes fråga, hon skulle fråga.
"Hej, finns det plats för en till i bäcken?" hon gav ett tröt leende för att det kändes som om solen stekte henne inifrån och ut.

Under den ljusgula manen som klädde hans breda bringa, låg ett långt ärr. Det var inte många dagar som hade passerat sen incidenten med de båda vampyrerna och Tehhi. Fortfarande så hade han svårt att ta in av det som hade inträffat. All logik sa att han borde varit död, men något oväntat hade räddat dem.
Ljuset hade vaknat. Slagit omkull honom och skrämt blodslukarna från platsen. Men vart den snövita honan tagit vägen, hade han ingen aning om.

Han lät släppa ut ett djupt andetag och såg hur det skapades små, knappt märkbara ringar i vattnet framför honom.
Vart var världen på väg egentligen. Vampyrer, levande döda, sprang omkring om nätterna och jagade vargar. Han hade sett blodtörsten i deras blickar och känt deras hat.
En suck undslapp honom, men så fångade en röst hans uppmärksamhet och han blickade upp. Där stod en svart, liten hona med turkosa markeringar. Doften hon bar var densamma som han fångat upp tidigare.
   
"Det tror jag nog." Brummar han vänligt och bjuder på ett vagt leende.
"Det är bara att ta plats."

Hon gick närmare när hanen sa att det fanns plats, steg för steg tog hon sig fram för hon litade inte på andra vargar nära vatten och det kan hon tacka havsvargen för.
Hon kom fram till bäcken och lätt huvudet gå ett varv innan hon sänkte det sakta mot vattnet.Törsten var större än hon trodde och det kändes som om hon skulle dricka upp hela bäcken.
Hon var tvungen att stoppa sig själv innan hon gjorde det,blicken gick långsamt till hanen som la bara några cm från henne.Hon granskade hanen fån topp till tå, stor varg,ljusgul färg på pälsen eller var den vit det var inget hon tyckte var viktigt så hon forskade inte i det.
Hon fortaste sedan titta sig omkring.

Han studerar honans varje rörelse i tystnad.
Att hennes törst är stor var mer än uppenbart för honom. Svart päls måste vara olidlig att bära under heta sommardagar som denna.
"Värmen är nästintill olidlig idag." Säger han ur tomma intet och ser nyfiket på honan.
"Men det kan nog vara värre för dig som är svart i pälsen"

Hon kände hur det kalla vattnet åkte ner i halsen och det svalkade härligt i henne men det skulle inte hålla länge.
"Värmen är nästintill olidlig idag,men det kan nog vara värre för dig som är svart i pälsen",hon tittade upp på hanen och tittade sedan på sin spegelbild i vattnet. Ibland hatade hon sin svarta päls, på natten var den värdens bäst men på dagen i den här värmen ville hon bara slita av den.
"Ibland vill jag bara slita av den och stampa på den" hon var inte bered på att hon skulle säga det snabbt men nu hade det hänt.
"Mitt namn är Lirio förresten,vad är ditt" hon försökte glömma det hon sa innan men det syntes att hon önskade att hon dog.

Lokie skrattar lättsamt åt hennes ord. Inte på ett hånande sätt men välvilligt.
"Mitt namn är Lokie. Väl mött, Lirio. Han sänker sina nos mot vattenytan i en hälsande gest och höjer det sedan till tidigare position.
"Bor ni i skogen, eller är ni bara på genomvandring?" Huvudet lades lätt på sned med en undrande antydan i sitt ansikte.

Hanen skrattade åt hennes ord men inte hånande och det gjorde att hon pustade ut.
"Mitt namn är Lokie. Väl mött, Lirio,hon tittade på hanen och sa hans namn några gånger.sedan följde hon Lokies rörelse när han gjorde en hälsande gest.
"Bor ni i skogen, eller är ni bara på genomvandring?",hanens huvud väntade på ett svar och lade huvudet på sned.
"Jag är bara på genomvandring och söker efter nya vänner" hennes röst var låg när hon sa vänner för de påminde henne om sina halvbröder.
"Är du också på genomvandring eller bor du här i närheten?" hon väntade på ett svar och försökte låta normalt igen.

"Jag förstår."
Fortfarande såg han mot honan med en undrande blick. Hennes röst hade tappat kraft när hon sagt att hon var på jakt efter nya vänner. Tills vidare bestämde han sig för att låta det vara, var det så att hon ville prata om vad det än var som hängde tungt över hennes skuldror när hon associerade till det ordet, så skulle hon göra det tids nog. Istället bjöd han henne på ett välmenande leende.

"På genomvandring. Fast egentligen söker jag efter någon. En varginna med snövit päls... och färgskiftande ögon, för att vara mer precis. Vi separerades ofrivilligt vid ett slagsmål och nu tyckts det inte som att jag kan finna henne igen."

Hon lade sig ner och lätt framtassarna doppas i vattnet, en tung suck kom innan hon lätt huvudet sakta åka ner mot hennes tassar.
"Jag förstår.",sa hanen och hennes blick åkte till den vita hanen,han gav ett leenden till henne och hon försökte ge ett tillbaka men misslyckades.
En fisk närmade hennes nos och hon tittade på den med stora ögon men inte för att hon var hungrig nej hon började bli varm och ville byta liv med fisken.Hon skrattade för sig själv, värmen hade stekt hennes hjärna.
"På genomvandring. Fast egentligen söker jag efter någon. En varginna med snövit päls... och färgskiftande ögon, för att vara mer precis. Vi separerades ofrivilligt vid ett slagsmål och nu tyckts det inte som att jag kan finna henne igen.",hennes blick gick åter till Lokie, skiftar färg på ögonen,hon tänkte och försökte minnas om hon hade träffat någon sån varg men nej inget ting dök upp i hennes huvud.
Tystande, hon hattade tystnad men hon kunde inte bryta den för hon hade inget att säga.Det var precis som om all hennes talförmåga var borta,värmen hade verkligen stekt hennes hjärna.

Honan förblev tyst, vilket väckte en vag oro inom honom för henne. Han fick en känsla av att det var något som inte stod rätt till och kan därför inte låta henne våndas i tystnaden. Kan han göra något för att lätta hennes hjärta eller lägga ett leende på de mörka läpparna, så var det tillräckligt.
"Hur mår ni?"
Den ljusa hanen bjuder på ett varmt, vänligt leende samtidigt som han ser mot henne med stora frågande ögon.
"Är det något som ni inte vill tala om så har jag full förståelse för det."

Hon tittade på fisken som simmade mellan hennes framtassar i vattnet,fjällen lyste i solljuset och fisken fick en blå metallisk nyans över hela ryggen. Hennes blick fördes över till hanen som hade frågat hur det var med henne.Hon mådde bra förutom att solen hade stekt hennes hjärna fullständigt "jag mår bara bra förutom att solen steker min kropp"hon tittade upp på hanen och log mot honom.
"Är det något som ni inte vill tala om så har jag full förståelse för det"hon la huvudet snett och undrade vad han menade med det?."Hur menar du?"frågade hon medan hon tittade på hanen.

Det var med en lättnadens suck som han slöt de honungsgula ögonen.
"Jag menar på att jag inte har någon rätt att lägga mig i någons privata liv, men när ni blev tyst väckte det en viss oro inom mig. Jag kunde inte låta bli att fråga."
Hannen slår upp ögonlocken och låter sin blick vila över det glasklara vattnet som speglar hans stora, ljusa gestalt.
Det var lustigt ändå, att en varg med hans utseende och storlek är så mild och varsam i sitt sätt att vara. Inte för att han själv tyckte så som, men det var många som delade den åsikten om honom.  Det var många som hånat och kallat honom öknamn. Allt för att hetsa. Allt för att driva på. För att sedan misslyckas.
Loke hade inte något behov av att mäta sin styrka med andra, inget behov av att visa upp sig. Nej, de få gånger som han tagit till strid var endast för att försvara andra.  
Likt den gång han och Tehhi stått öga mot öga mot vampyrerna. Tanken på det hela fick en lätt rysning att vandra längst ryggraden på honom.  Det var ett scenario som han önskade att han aldrig skulle behöva uppleva igen. Aldrig någonsin.

I ett försök att ruska av sig tanken på det odöda så låter han blicken leta sig upp till hornen som klär hans breda hjässa, och visst var det något annorlunda med dem? Har de skjutit i höjd?
Han sänker halsen mot vattenytan samtidigt som han vrider och vänder på skallen för att betrakta sitt huvud i vattnets spegel, och nog var det så.
Omedelbart lägger sig ett svårläst uttryck över hans anlete.  Visst hade det passerat ett bra tag sen han tog sig ner från bergen i norr, men hur lång tid hade det gått egentligen?
En olustig känsla lägger sig som en tyngd i hans bröst.
Hur lång tid hade passerat sen de båda separerats från varandra?

Han lägger sin blick över honan, Lirio.
"Ni svarade aldrig på min fråga, så jag antar inte att ni träffat på en hona som passar in på den beskrivningen jag precis gav?" Det var med en god ton som han åter tog till orda.  Han ville inte pressa honan, men han kunde inte neka att han innerligt ville ha ett svar från henne.

"Jaha det, strunta i det jag kom bara tänka på något som hände för länge sedan men de var då" hon ljög lite men det var ändå sant det hon sa."Alla har rätt att fråga" hon log mot hanen och satte sig upp sedan,svansen viftade lätt bakom henne och hennes tunga hängde ut ur munnen, hon flämtade lite och märkte att solen hade vänt sig åt deras håll och det blev väldigt varmt.Hon reste på sig och gick till ett ställe som hade skugga men ändå nära den lilla ån.
Hanen verkade fundera på något men hon ville inte fråga vad det var hon hon brukade inte göra det för det kändes som om hon la i sig i andras privatliv.
Frågan som hanen hade frågat henne hade hon glömt helt och hållet men nu när hanen frågade efter ett svar kom hon och tänka på det.
"Tyvärr har jag inte träffat någon hona som har sett ut så men om jag gör det ska jag säga till henne att jag har stött på dig" hon lade sig ner och log lite mer åt hanen för att inte göra honom allt för besviken.

Han nickar till svaret av hennes ord och besvarar hennes leende med ett eget, men lika fort som det sprungit fram så rann det också av honom igen.
"Okej." Rösten var modfälld trots det att han intalat sig att inte hoppas för mycket. Men det var svårt för hoppet hade alltid haft en lätthet för att skena iväg.
"Jag vill tacka för våran pratstund, Lirio." Säger han och i samma stund reser han sig upp från sin trånga plats i det livliga vattenflödet. Den tjocka pälsen hänger tung under hans buk och den vilda manen dryper av vätan.
"Det har varit mycket trevligt." Säger han uppriktigt.
Den stora hannen tar sig upp marken i ett enkelt språng. Han särar på benen för att stå extra stadigt och börjar sedan ruska på sig. Ordentligt. Pälsen svajar hjälplöst med i hans upprepande rörelser. Vatten flyger åt alla håll och kanter.

Han låter kroppens rörelser avta och sakta lägger sig pälsen åter till rätta över hans resliga kropp.
"Jag ska ge mig av men jag hoppas vi ses igen. Väl mött min vän."
Han vrider på nacken och möter honans blick med ett varmt leende i sitt anlete. Därefter vänder han sig fullt om i motsatt riktning och börjar sakta vandra bort från skogsbrynet. In under de svalkande skuggorna av trädens mäktiga kronor.
"Ta hand om dig."

[Jag ser rollet som avslutat. Vill du skriva ett sista inlägg eller ska jag avsluta det? c:]