Solen stod lågt på himlen ovanför trädens gröna toppar, vilket dock endast syntes genom ett fåtal hål i lövverket. Vilket silade ner grönt ljus på marken i unika mönster. Man kunde höra olika sorters fåglar sjunga i grenarna och om man kollade noga kunde man se hur rovdjur vaknade till liv för att jaga i skymningen. På en tjock gren i ett av de väldiga träden vandrade en gestalt, en vit och röd ung hane. Hans steg var bekymmersfria, hans slav, tjänare numera, hade vaknat ur sin dvala och han hade lossat hennes snara, nu sökte han istället upp den andre tjänaren för att göra detsamma för henne. När han kommit tillräckligt långt ifrån det bo han byggt med hjälp av sin kraft, satte han sig ner och höjde nosen till skyn för att låta ett långt yl ljuda, för att kalla till sig Alcyone, han hade två skilda yl för de båda, så han kunde kalla till sig dem en i taget.

När han tystnat så var det bara att vänta, den honan hade ändå alltid skött sig exemplariskt så han hade inga misstankar jämte mot henne.

Hon log och sov, väntades på den mörka tiden av dygnet då rovdjuren tittar fram. Hennes vingar låg ganska onaturligt vid hennes sidor och dunkade lätt i smärtan vid de brutna delarna. Hon kunde inte hela de brutna partierna - hon kunde hindra dem från att bli dåliga och ruttna men inget mer. Hon var van vid smärtan dock, den hade varit med henne ganska länge nu men hon kunde inte hela den - bara dämpa den. Hennes öra ryckte till när en insekt försökte landa på det och hon rörde lite smått irriterat på huvudet när den återvände och bet henne. Hon smällde till örat med tassen för att få bort insekten. Det tog inte många sekunder efter att insekten irriterat surrat iväg för det lilla såret att slutas helt och hållet igen. Hon lade åter huvudet till rätta på tassen men hann knappt få det bekvämt igen innan hon hörde ett yl fara genom skogen. Joker - Hon kunde höra det direkt. För en lång tid sedan hade hon lovat att följa honom och hjälpa honom på hans uppdrag vilket hon antagit var ett hederligt uppdrag med goda avsikter och därför hjälpte hon mer än gärna till.

Det tog inte långt tid - även om det kunde gått fortare utan hennes vingar som var ivägen - från att hon mödosamt rest sig upp från sin plats och sedan gått till Joker för att se vad det kan vara som han ville. Kanske behövdes den andre helas igen eller honom själv kanske? Kanske var det någon annan som han stött på som var i behöv av vården som hon kunde ge. Hon stannade till när hon såg honom och log. Det fanns inte så mycket hon kunde göra med stämbanden för evigt uttrycka från hennes hals och ett stort ärr som minne. Hon hade önskat att hon kunde säga något som kanske good eftermiddag eller någon annan hälsningsfras som passade tillfället men hon stod endast tyst och lugn i väntan på att han skulle tala.

Det tog inte lång tid innan den han kallat befann sig vid honom och han besvarade hennes leende med ett eget. Han reste sig och började gå mot henne, lugnt. "Niala har vaknat" meddelade han lätt och slog sig ner igen, lite närmre henne. Den heterokromatiska blicken granskade henne och fastnade på rankorna som slingrade sig runt hennes kropp. Hur skulle han förklara att de kunde ta bort den nu? Medan han funderade så gled blicken till de obrukbara vingarna, gjorde dem inte ont? Kanske kunde han fixa båda problemen samtidigt? "Gör det inte ont i vingarna?" han nickade mot dem och granskade hennes anlete efter reaktioner. Han kunde tänka sig att de skulle göra ont i dem eftersom hon släpade dem efter sig varje dag, kanske de till och med slog i stammarna när hon klättrade och grenarna när hon gick. Ja de måste göra ont.

Hon satte sig ner och tittade på Joker. Hennes öron rykte lätt till när han talade och de något stora öronen placerades riktade mot honom innan hon nickade för att visa att hon hört vad han sade och lät sitt leende finnas kvar på hennes läppar. Hon hade inget att säga, och hon kunde inte säga något för den delen heller. Hon önskade att hon kunde tala, men hennes stämband var enligt hennes flock obrukliga för all framtid. Hennes vingar var de samma. Hon var bunden till marken av sina förstörda vingar. Någon dag skulle hon nog kunna hela dem men hennes kraft var verkligen inte tillräckligt för att hela brutna ben. Hennes öron rykte lätt till när Joker åter talade och hon rörde öronen bakåt mot nacken. Hon vände bort blicken lite och hennes leende försvann innan hon gav sin ena vinge en titt. Inte nog med att benen var brutna men fjädrarna vad söndriga och de flesta var brutna av att hon släpar dem efter sig.
Hon vände tillbaka blicken mot Joker och nickade att säga ja till hans fråga om vingarna gjorde ont. Men det fanns inget hon kunde göra för det, hon fick leva med det helt enkelt. Hon hade levt med ganska länge.

Trots att Alcyone inte kunde svara ordentligt så kände han att det inte var svårt att kommunicera med henne, men det kanske var för all tid de spenderat tillsammans medan Niala sovit. Alcyone nickade till svar, så vingarna gjorde ont, men vad han förstått kunde hon inte laga dem. Men de verkade inte heller vara en börda. Men skulle det inte vara bättre om hon kunde använda dem igen? Men hade han inte hört av sina föräldrar att man kunde spjälka ben som brutits och låta dem läka själva? Men han visste ioförsig inte hur länge hennes varit brutna, Kanske hade de redan läkt fel? "Rätta mig om jag har fel, men går det inte att spjälka brutna ben?" Hon var hans helare så hon borde veta detta, eller han hoppades att hon gjorde det. För i sådana fall kunde han nog hjälpa, även om det innebar att hon skulle få vara stilla under en längre tid. Så han bytte ut en stilla stående Tjänare till en annan, vilket skulle dra ut på vandringen än mer. Men om det gjorde så att hon kunde flyga igen så kunde han inte klaga, det var värt det.