Lawenya såg upp mot trädens kronor, det var en sen eftermiddag och det skulle dröja ett par timmar till solen skulle gå ner. Hon hoppades att hon skulle hinna ta vara på de sista timmarna och hinna jaga, mitt på dagen så hade hon vilat, och ifall hon skulle vara ärlig mot sig själv så knöt sig en lätt knut i hennes mage när natten trädde in.

Lawenya började röra sig igen, hon kunde höra hur det brusade från en å som letade sig fram igenom marken, vilket fick henne att öka farten. Hon hoppades att ett lätt bytesdjur skulle söka sig till ån, vid tanken så kände även hon sig själv en aning törstig, och den belåtna känslan att få kalasa på ett byte bredvid en å blev allt mer lockande.

Hon hittade snart vad hon sökte, ett byte i form av ett vildsvin. Hennes takt saktades ner, hon försökte att hålla sig lugn, hon hade jagat så många gånger så hon tyckte att det borde blivit en självsäker vana, men icke. Hennes bröstkorg var bara några centimeter ifrån lövskogens mark, hon granskade marken noga för att inte trampa på en torr kvist eller en vass sten, tills hon sedan var några meter från bytet. Lawenya granskade bytet med en nöjd blick, vildsvinet var stort, men inte för stort för att hon inte skulle kunna fånga det själv. Hon kände hur pulsen ökade, hon försökte att andas och behålla tålamodet men samtidigt var hon rädd att vildsvinet skulle ge sig av. "Nu" mumlade hon, en knapp tanke innan hon tog satts och rusade fram, hon spände musklerna och tog ett lätt skutt. För tidigt, hon kunde inte låta bli att bli för ivrig och göra en felberäkning. Ännu en middag som hon gick miste om, det var bara att gå åter till att äta kryp, senare. Hon styrde riktningen mot ån, vatten skulle hon i alla fall få.

Hennes steg var något långsamma, magen kurrade även för henne men hon var för trött för att jaga. 
Även fast hon ibland tog möss som sprang förbi vart hon inte mätt ändå, då hon väl åt, ja då åt hon mycket. 5 möss hade hon fått tag i, inte mycket men det skulle hålla energinivån uppe iallafall till gryningen.
Mörkret föll, Scarlett lade sig ned och vinden susade genom hennes horn. Det var ibland svårt att hitta rätt position att sova på då hornen inte alltid samarbetade. Hon hade en gång i raseri brutit av ena hornet därför att det hade förstört hennes jaktlycka. Hon hade fastnat i skogen, rådjuret som var skadat kom undan. Och det var bara ett stort misslyckande och väldigt skamset enligt henne. 
Men just nu, hade hon ett lätt leende på läpparna. Även fast det såg ut som ett freak som log än en lekfull valp.

Lawenya lyfte huvudet, hade hon hört steg? Hon var inte säker, men vem skulle söka sig hit? Det var bäst att vara vaksam. Hon backade, sakta från ån och lossades som att hon inte hört något innan hon sakta vandrade in i skogen igen, hon betraktade stammarna och marken efter spår, men försökte att då det att se ut som om hon var trött. Och då hörde hon det igen, som om en liten kropp lade sig ner. Varelsen - vad det nu var - var inte långt borta från vart Lawenya befann sig.

Det tog inte lång tid för Lawenya att hitta till varelsen, när hon hade känt doften av en varg så hade hon tvekat, hon hade velat vända om och springa där ifrån, men som alltid så tog nyfikenheten över. "Jag kan bara titta och sedan ge mig av.." sa hon och nickade belåtet. Hon tog några steg till, det gick några meter innan hon kunde se en valp, eller vad det nu var. Den hade stora horn och resten gick inte riktigt att beskriva för Lawenya, men det var ändå en valp. Hon hade inte sett en valp sedan hon var liten. De kunde väl inte var farliga?

Lawenya fyllde lungorna med luft en extra gång och klev sedan fram. Och då slog det henne, vart var valpens mor? Men det var försent enligt henne, hon hade redan visat sig. "Hej.." började hon sakta och stod sedan som förstelnad kvar och bara stirrade.

Hon vände på sig, låg på rygg och kollade upp i skyn. Såg fåglarna flyga högt där uppe och hon försökte föreställa sig hur det skulle vara att kunna bemästra kraften att flyga. Hennes iver gjorde henne uppspelt, ja, hon var ivrig och full av energi nästintill hela tiden. Scarlett älskade att utforska både faror och nya ting hon aldrig skådat förr. Som för drygt tre månar sedan, så hon en fyrklöver för första gången. Det var intressant, hon visste att man kunde äta dem. De gjorde ju de små hoppande varelserna.
Mörkret föll ännu mer och snart skulle stjärnorna träda fram.
"Hej.." Någon talade till henne, snabbt vred hon på huvudet för att kolla vem det var. En hona. Hon reste sig och ställde sig i anfallsposition, men ej för att göra skada eller visa hot, utan hon var helt enkelt lekfull och var sällan rädd för andra. Hon var modig, äventyrlig, våghalsig och inte precis försiktig av sig. Detta kunde anses som en fara, vilket det var om hon inte tänkte först innan sina handlingar!
Hon morrade busigt och tog ett skutt fram, men ej så nära som en meter. Utan det var fortfarande stort avstånd mellan dem.
Men honan bara kollade. Scarlett vred huvudet på sned och ställde sig som vanligt, vad var det med denne främling? Visste hon inte hur man lekte? Eller hon kanske var för gammal för det.. Scarlett suckade och vart nästan generad av hennes beteende, nu hade hon antagligen skämt ut sig. "Var hälsad.." Sade hon skamset och sneglade på varginnan.

[Ledsen för det sena svaret..]

Lawenya ryggade tillbaka när hon granskade valpen, hornen och de plötsliga rörelserna fick henne att spänna hela kroppen och morra dovt för några få sekunder innan hon tystnade. Hon gjorde det inte för att hota valpen, utan mer som en varning. Hon var förvirrad, försökte valpen hota henne eller ville den bara leka? Hon fortsatte att försöka förstå vad valpen menade med sitt kroppsspråk. Law hade svårt att förstå sig på valpar, hon hade bara träffat en handfull valpar och sällan så hade hon stannat längre än nödvändigt. Men hon beslutade sig helt enkelt för att försöka föra en konversation, så farligt kunde det väl inte vara att gör bort dig framför en valp? Hon bet sig i läppen medans hon funderade, vända och vred innan hon lätt nickade.

Lawenya beslutade sig när valpen lugnande ner sig och hälsade. "Jag är Lawenya" sa hon och såg hur valpen verkade.. blyg? Nej det kändes inte rätt, rädd? Antagligen inte. "Vad är ditt namn?" frågade hon och försökte låta lugn och sansad. Vilket hon inte lyckades med särskilt väl.

Om hon vela bli den hon så länge strävat efter måste hon därefter beté sig som så. Men hon var ung, bara valp, så vem skulle ta henne på allvar? Förmodligen ingen. Om man talade som en vuxen och fortfarande bara var valp kunde det anses som att göra ett försök att vara märkvärdig eller försöka sig på ord som inte var ämnat för en valps käft. 
Den äldre honan morrade till och scarlett lade huvudet lätt på sned, hon lade tassen över nosryggen och kollade upp på henne med sina djupa lila ögon. Varginnan talade, avslöjade sitt namn och frågade sedan om valpens "Scarlett.." Sa hon tyst, att känna sig skamsen gjorde hon än. Man kunde inte bete sig som en dum valp, nej. Men hon gjorde det, utan att riktigt veta varför.
Men till sist rätade hon på sig och hade nu en mer rätat hållning med högt buret huvud. I försök om att verka mogen.

Valpens beteende var mycket förvirrande för Lawenya. Ena stunden tillbakadragen och andra stunden så var hon framåt. Lawenya lät huvudet röra sig vågrätt för några få sekunder innan hon tog ett steg framåt och lät blicken falla på valpens nos. "Vad är det som du oroar dig för?" frågade hon och försökte hålla stämman lugn och stadig. Förvisso så lyckades hon, men när hon yttrade vokaler så höll hennes röst att brista vid vissa tillfällen.

Lawenya lyfte sedan huvudet när hon kunde höra ett avlägset ljud. Hon tänkte fråga 'finns din mamma i närheten?', men ämnet var känsligt för henne själv, så hon beslöt att ställa frågan på et annat sätt. "Har du sällskap..?" sa hon och kunde uppfattade valpens namn "Scarlett". Sa hon och gav valpen en vänlig blick. Hon undrade hur en så ung valp kunde klara sig själv, ifall hon nu var ensam. Hon hade klarat sig själv i ung ålder, dock inte helt själv. Hennes syskon hade alltid funnits i närheten på den tiden.

Valpen försökte hålla huvudet högt, bli den som hemsökt hennes drömmar så länge nu. Även fast hon inte mindes något av sin familj, inte heller visste hon vad det var. Hon fanns bara, utan någon förklaring. "Det är svårt att vara så liten, full av leklust men inte ha någon att leka med.." Hon kollade ned en aning men försökte behålla huvudet högt. "Jag är ensam.. Varför undrar du?" 
Varför var hon ensam? Tanken hade slagit henne många gånger. Hon hade sett sådana som hon med ett par äldre vargar, kallat dem för mor och far, familj. Var det en lek? Eller en sorts flock? Vad det än var intresserade det inte henne längre. Just nu var målet att överleva, växa sig starkare och betydligt mycket större.

Lawenya nickade bara till svar. Hon kände en stor lättnad när valpen sa att hon var ensam, dock även en sorg. Hon fick en uppfattning om att valpen hade varit ensam länge, det fanns ingen logisk anledning utan mer bara en gissning. "Jag är ledsen men på lekfronten är jag en aning ringrostig" sa hon och sänkte huvudet en aning. Hon hade inte lekt på flera år och visste inte hur hon skulle göra, vilket kroppsspråk hon skulle använda. "Men du skulle väl kunna lära mig någon lek?" frågade hon. Hon ville inte göra Scarlett besviken, och det kunde alltid vara bra att kunna någon enstaka lek i framtiden. 
"Jag var ensam i din ålder, nästan. Jag hade mina syskon men sedan lämnade vi varandra. Är du hungrig?" frågade hon och klippte lätt till med öronen. Hon kände en viss osäkerhet då hon inte visste ifall Scarlett skulle acceptera hennes erbjudande. Men ifall hon skulle vara en valp igen så skulle hon ha blivit glad av lite sällskap, dock så var hon väldigt feg i ung ålder.

Scarlett vart mycket förvånad att honan vela ställa upp och leka med henne. Hon var ju vuxen? Valpen log väldigt glatt och viftade på svansen. 
"Jag lär dig gärna!" Hennes hesa röst sken upp i ett smått ljust skall. 
Scarlett ställde sig i lekpossition, raggen rest och nosryggen rynkad. Men då kom hon på sig själv, att leka med en individ av samma ursprung var nog helt annat än att leka med ett byte.. Scarlett väntade ett tag, lawenya började tala igen och fråga om hon var hungrig. 
Scarlett var så överväldigad att få leka att hon glömt bort sin hunger, magen kurrade lite men hon valde att strunta i det. "Vi kan äta efter att vi lekt?" Hon log och den lilla kroppen var så energifylld. Hon var så glad, känslan var obeskrivlig.

Lawenya nickade, "Vi gör så". Hon försökte ställa sig i samma ställning som Scarlett, en aning osäker. Dock så reste hon inte ragg, utan stod hukat med svansen rätt upp i luften. Den rörde på sig i en jämn snabb takt.

Osäkerheten samt förväntan växte inom Lawenya sekund för sekund för sekund. Hon försökte minnas hur hon hade lekt som liten. Hon mindes några få "scener" och tog försiktigt ett skutt åt sidan samtidigt som hon försökte att inte trampa på någon trädrot. "Så här?" rösten var pigg, men hon var fortfarande rädd för att göra bort sig. Men det var så här hon gillade det, att bli lärd istället för att vara läraren. Trots att den som lärde ut i det här fallet var en valp. Sedan hon hade kommit till Numoori hade hon inte slutat blivit förvånat över hur saker var, hur allt fungerade och alla olika individer. Men det fick även något att stilla sig inom henne, hon hade blivit mer stillsam än förut.

Scarlett tog sats och vred kroppen för att hoppa åt motsatt håll som Lawenya. Den lilla valpen tog ett skutt mot honan och försökte naffsa henne lite lätt på benen där hon kom åt.
Den gråa kroppen rörde sig smidigt för att vara liten. De gula ögon som saknade iris granskade hennes rörelser och snart vart marken mycket het under hennes tassar, sedan började rök stiga från där hon hade gått. Scarlett var så uppjagad att hon inte märkte av det själv utan bara fortsatte att skutta omkring med tungan hängandes utanför.

Lawenya kände sig en aning obekväm, samtidigt som hon försökte övertala sig om att valpen inte skulle reta henne ifall hon gjorde fel. Hon försökte spegla valpens rörelser för att inte göra fel.

Lawenya sträckte ut benet för att ta ett steg mot Scarlett och kände doften av rök. I några sekunder så stod det helt still för Lawenya innan hon blickade ner mot marken och såg hur rök kom stigande mot henne. Hennes första reaktion var att försöka få tag i Scarlett, men hon klarade inte av att sätta ner tassen på den brännheta marken, så hon fick rädda sitt egna skinn ur den stigande hettan.

När Lawenya såg på valpen, och såg hur oberörd hon var så förstod hon, eller började förstå. "Scarlett?" hon pratade med en klar, vänlig ton i rösten samtidigt som hon tålmodigt granskade valpens rörelser. Hon ville förmå sig att tro att valpen inte skapade röken med avsikt. Samtidigt som hon bevittnade valpen så kände hon hur stark längtan hon kände för att en dag kunna kontrollera sig egna kraft, att omvandla sig till något annat, att kunna kontrollera den fullt ut.

Den lilla honan kollade lekfullt på Lawenya som verkade distraherad av något. Hon ställde sig med baken i vädret och liggandes på frambenen ned svansen i vädret som viftade glatt. Men sedan märktes det tydligare att Lawenya märkt något som Scarlett inte gjort, men sedan.. rök.. Valpen kolladr ned under sina tassar, en tjock rök sipprade ut under hennes tassar. Var det eld? Valpen ställde sig upp och backade, löven började att glöda men hon fick inte panik, för det gjorde inte ont. 
Det är något under marken.. Sade hon och kollade på den större honan. Scarlett började krafsa lätt och mer rök steg, sedan grävde hon djupare och gnistor flög åt alla håll och kanter då klorna rispade de stenar som var under jord. Sedan började det att brinna, men bara på det stället. Scarlett hade aldrig stött på eld förut och började leka med den, försökte fånga den med tassarna men den vägrade ge upp! Valpen morrade lite och försökte äta upp den genom att 'bita' den. Men inget hjälpte. Hon vart sedan stående och kollade på elden, flammorna speglade sig i hennes gula ögon och sedan kollade hon upp på honan oförstående vad detta var.

Lawenya såg på valpen med skräckslagna ögon när mer eld blossade upp. Hon backade skräckslaget. "Scarlett! Nej, elden.." hon han aldrig avsluta meningen innan valpen var och lekte i elden. Hon föll in i ren panik, vad var valpen för något? En demon?! Hon började backa, hon behövde komma här ifrån nu.

Lawenya hade nästan aldrig rört sig så snabbt, hon var skräckslagen, darrande av paniken. Eld.. Hon hade aldrig fått något tycke om inget, det var vackert men så otroligt förödande. Hennes hjärta dunkade hårt i bröstet, det pumpade ut blod till resten av hennes kropp, tungan hängde utanför munnen när hon dundrade fram, sakta höjde hon farten, hon befann sig på bristnings gränsen. Det enda som drev henne var rädslan att valpen - eller vad det nu var - skulle komma efter henne, låta henne börja brinna.

[Avslutar då det här har kommit så otroligt långt bak i hennes tidslinje, ursäkta.. ]

[Avslutat]

Scarlett kollade skrämt på Lawenyas reaktion och försökte förstå varför hon vart rädd. Lawenya jag.. mer han hon inte säga för ens den äldre honan bokstavligen flydde därifrån, från valpen.. scarlett lade sina öron bakåt och i hennes ögon bildades det tårar. Laweny.. varför? Den lilla valpen lade sig ned i flamman som sedan omfamnade henne. Vad var det för fel på henne? Vad hade hon gjort för fel? Valpen andades med skakande andetag. Hon vart besviken, trodde att hon äntligen hade fått en vän. Hon kurade ihop sig på plats med ansiktet inborrat i svansen som hon höll om med framtassarna.
Varför... viskade hon och lät flammorna bilda en brinnande cirkel kring henne. 

[AVSLUTAT]

Lugnt <3