Frostrosorna smälte medan han såg på dem. Dem smälte långsamt och nästan lika långsamt rann dem små vattendropparna av de vita kronbladen. Den vita varghanen andades på vattendroppen precis innan den föll. Han såg den falla till marken och hur kollisionen fick den sköra issfären att splittras och försvinna ner i det mörka gräset. De mörka ögonen var halvslutna där han låg i gräset vänd mot blommorna och såg sina isrosor smälta i den ljumma luften. Ännu hade inte hösten kommit tillräckligt nära för att försänka skogen i kyla, även om regnet hördes trumma mot lövverket så högt ovanför honom. Dock blev kvällarna mörkare och trängde sig på allt tidigare.
Den kristallklara, behornade hanen rullade över på sidan, fläkte ut sig i det mjuka gräset. Hans halva öra reste sig upp och vred sig som på ett bytesdjur. Att han sedan hörde sämre på det örat än det andra var ingenting han brydde sig om. Den gamle hade levt så länge att han inte längre tänkte illa om de som närmade sig honom.

(Det här var nästan lika illa, men förlåt mig snälla x////) )

Scarlett, en vriden blodskorsnings valp med ett ståtligt hornbeklätt huvud studsade omkring i gräset, rötterna som på få ställen letade sig upp ur marken och alla blommorna.
Honan var ännu ung och inte alls så erfaren om alla faror. Det enda hon visste var att hon varit med om något, hur visste hon det? Jo, det var inte länge sedan hon var vid spegelsjön och såg sig själv i det spegelklara vattnet. Där såg hon hur hennes nosrygg var klädd i tre stora rivsår, därav ett vid övre frambenet. 
Scarlett fick syn på en gul fjäril, den var stor och såg väldigt fridfull ut. Dennes vingar var nästintill genomskinliga, men det gula var omöjligt att inte se. 
Hon traskade vidare med högt buret huvud och ett flin på läpparna som tydligt sa; jag är lekfull!

Det oregelbundna ljudet av något litet som studsade emot honom fick den behornade hanen att lyfta på huvudet. Han såg med rynkad panna mot ljudet och fick syn på en studsande figur, en liten figur. Med ett lätt stön satte den stora hanen sig upp och ruskade ut den stora manen.
"Hallå där!" sa han och såg leende mot den behornade lilla valpen "Får jag se ditt ansikte eller ska du gömma dig?"
Vad som fick honom att säga så var oklart, men det passade honom, passade den öppna vänliga gubben som inte hade någonting bättre för sig än att välkomna vargar med lustiga meningar och ett leende.

Scarlett studsade bland blommorna, fångade några med framtassarna och gjorde en volt. Sedan höjde hon baken mot skyn, framtassarna nedåt så hon lutade sig på dem. Svansen vajade bakom henne i en lugn takt och då hon precis skulle anfalla sitt byte, en fjäril, ropade någon något åt henne. Hon missade, fjärilen flög iväg och hon rynkade nosryggen irriterat. Men kikade upp och fick syn på en stor, vit, hornbeklädd varg. Hon ställde sig försiktigt upp på benen med rynkad nosrygg och ögonen smalnade. "Jag gömmer mig inte alls.." Muttrade hon och hoppade fram. sedan höll hon sitt huvud högt buret, såg stolt så stolt ut över vem hon var. 
Och det var hon, för en dag skulle numoori härskas av henne. 
"Ser du mig tydligt nu?" Sade hon då hon gick närmare, men stannade en bit ifrån hanen.

Han log vänligt åt den behornade valpen när hon hoppade fram med rynkad nosrygg.
"Du får ursäkta en gammal mans sämre syn." sa han och satte sig upp. Det var en besynnerlig valp han råkat träffa på. Den grå pälsen och dess markeringar var kanske inte så märkliga, men de många taggarna i ansiktet och de två par hornen var desto märkligare. Nu skulle han väl inte se ner på någon med två par horn som märkligare då han själv såg ut så, men det märkliga var att de två hornparen var olika.
"Så vem är det jag har stött på då?" frågade han, fortfarande med ett leende i mungiporna. Ögonen var som vanligt halvslutna när han studerade ynglingen framför sig.

Honan rätade på sig och såg stolt ut då hon sade vem hon var "Jag heter Scarlett" hon log för sig själv "och vem är du?" Sade hon nu med en annan attityd i stämman. Den var inte elak eller kaxig, utan mer åt det vänliga hållet.
Scarlett visste inte vem denne var, och inte vad han var ute efter. Men av utseende och första intrycket av att döma så verkade han inte vela henne något ont.
Valpen höll sitt avstånd bara för säkerhetens skull, för en vuxen varg med starkare krafter kunde hon inte vinna emot.

Hälften av pannan rynkades när han roat såg på den stolta valpen. Hon hade ärr på sin lilla kropp och han undrade hur en så liten varg redan kunde ha så grova ärr på sin kropp. Tack och lov var inte hennes lika fult som det han hade på sitt ben, men dem var i hennes ansikte.
"Mitt namn är El'the Immiker, men du får kalla mig för Immiker." sa han och log mot Scarlett.
"Och vad gör ni här då?" frågade han efter att ha studerat henne i några sekunder. Leendet låg fortfarande på hans läppar och de mörka ögonen glittrade svagt som de alltid gjorde när han såg på en valp.

Honan var tvungen att tänka till, sade denna Immiker just Ni?
Hon kollade frågandes på den vuxne. "D..det är bara jag här.. Tror jag.." Sade hon och kollade sig omkring. Hon var inte van vid detta ordspråk. Så hon antog att han hade fått syn på någon mer. 
Honan kikade runt men höll titt som tätt ögonen på Immiker. Sedan ruskade hon på huvudet och fnös. Var detta ett skämt? Försökte han distrahera henne? Ögonen vändes mot hanen och pannan rynkades. Hon var inte glad. Det kändes så.. Pinsamt.
Men sedan vände hon blicken ner i maken och krafsade försiktigt med ena tassen. Hon kollade upp lite skamset mot Immiker, han trodde säkert att hon var helt dum nu.

Ett litet kluckande skratt lämnade honom när den lilla honan blev förvirrad av hans tal.
"Ursäkta mig fröken," sa han och log mot henne "Det är så jag pratar. Ni betyder du, där jag kommer ifrån var det hövligt att säga ni istället för du, det visade respekt." Han var tyst i några sekunder innan han öppnade munnen igen.
"Ska vi försöka igen?" frågade han, fortfarande med ett leende på läpparna "Vad gör ni - alltså du - här Scarlett?"
Han log uppmuntrande mot den lilla varginnan. Att hon inte förstod vad han menat var ingenting han lade någon vikt vid, det var sällan så unga vargar förstod honom när han pratade som han gjorde.

Honan förstod inte riktigt, Men sen fattade hon. Scarlett nickade och funderade 'Ni.. betyder du?.. jaha det var ju logiskt..' Tänkte hon men ruskade sedan på huvudet. "Jag utforskar, du själv?" Hennes smile växte och svansen svajade bakom henne lugnt. 
Hon hade tyckt att gamla vargar var så tråkiga och skulle bete sig som om de var perfektast. Men denne hanne var gammal, och hon kände att han var speciell. Det hon var mest nyfiken på vad hans horn, de var annorlunda men hade sin charm.

Hon svarade med ett brett leende som Immiker besvarade.
"Jadu, när jag bestämt vad jag gör här ska jag berätta." sa han och nickade långsamt. Han såg över huvudet på den behornade valpen. Hon var ensam. Eller det hade hon i varje fall sagt att hon var.
Med ett busigt flin sneglade han ner på valpen och sänkte huvudet mot henne.
"Är du heelt säker på att du är ensam, att det bara är du och jag här?" frågade han med det busiga flinet på läpparna. Valpar var så roliga för dem trodde så ofta på det man sade, även om det var orimligt eller bara fantastiskt hemskt. Det var nog det roligaste med dem små liven: deras verklighetsuppfattning var så olik vuxnas träiga livssyn.

Valpens gula ögon smalnade av då han ställde den frågan. Var det bara hon och denne gamling här? Varför spelade det någon roll? Scarlett såg hans uttryck och antog att det betydde lek, men vad för slags lek? Blodigt? Vanligt? Bitas? Hon sänkte övre kroppsdelen mot marken och hade benen rakt ut på marken. Svansen viftade och hennes ragg var rest, flinet var brett och hennes ansikte såg mer monstruöst än ett lekfullt valpansikte. Nosryggen var rynkad och tänderna blottade. Hon vela leka för energin i hennes lilla kropp var outhärdlig. Det kliade under hennes skin, Scarlett vela bita i något.. Eller någon.
Hon morrade och gläfste, sedan försökte hon med att skjuta iväg sog själv med bakbenen för att hoppa på denne gamling och dra i hans långa päls.

Han såg valpens ansikte och förstod att hon brukade leka våldsammare lekar än dem han hade tänkt sig. Hennes ansikte förvandlades nästan när hon gjorde sig redo för att leka.
Sekunden innan hon tog språnget koncentrerade sig den gamle otroligt hårt och när hon väl skjutit iväg var hals päls borta, kroppen hade förminskats och istället dalade det ner tre ljusgråa fjädrar på marken. En askgrå näbb klapprade som i ett skratt när den stora tropiska örnen hoppade till fötterna. Den slog med de breda vingarna och nöp i luften mot valpen. Han lyfte från marken och vickade retfullt med de gråa stjärtfjädrarna, visade tydligt att hon skulle följa dem. Sedan började han flyga. Nära marken flög han och allt som ofta fick inte riktigt vingarna plats mellan träden och han fick tippa dem och svänga.

Valpen var nära att träffa, men misslyckades. Tre fjädrar var det istället som låg på marken framför henne och hon kollade upp, det var en fågel där, en örn. Något i henne vaknade för några sekunder som kändes som en evighet. Bortglömda minnen svepte förbi, hur den gigantiska fågeln tog tag i henne och sedan då allt vart svart. Hon skakade på huvudet och hoppade för att bita den, miss. Fågeln var retfull, gav henne tecken på att följa efter, så hon gjorde det. Hennes ben var starka och gav henne en fart inte många valpar i hennes ålder kunde komma upp i. Uthålligheten var stor, likaså hennes envishet. hon följde efter örnen, men vart skulle den leda henne?

Han kryssade smidigt mellan träden, inte så fort men han slog inte i någonting. Hans örnögon fann en glittrande fläck mellan träden och han svängde smidigt. När han kryssade mellan träden lät han vingspetsarna snudda vid trädstammarna och såg hur en liten tjärn växte fram som den glittrande plätten. Den stora örnen gled tvärs över tjärnen, vände på en hårnål och förvandlades några decimeter ovanför den bortre strandbanken. Med en duns landade fyra tassar och benen sviktade under den stora vargen. Han kastade ett busigt leende på valpen, andades ut och fick en mjölkvit dimma att välla ut från hans mun och träffa vattenytan som frös till is. Det vattnet som dimman träffade frös på ett ögonblick och när hela tjärnen var täckt av is såg han upp på valpen.
"Vill du testa den?" frågade han med ett flin. Själv väntade han inte på svar utan steg ut och ställde sig i mitten av tjärnen. Om den höll för honom skulle Scarlett definitivt kunna stå på den.

Hennes kropp andträngde sig för att hinna ikapp den stora fågeln, något sade henne att hon på något sätt i sitt förfluta hade en slags relation till dessa fåglar, inte en bra sådan. Men hon gedde sig inte, sprang så fort den lilla kroppen orkade och hon flåsade tungt.
Ett vattenhål syntes inte långt bort nu, ed tog sinnnatutliga form och hennes ögon lyste minsann av faschination. 
Hon lade sig ned med anfådda andetag, gud vad hon måste träna upp sin kondition! Vattnet frös till is, ed klev ut och han frågade om hon vela testa. Scarlett låg där en stund, granskade hannen ett tag innan hon själv kom på fötter.
Hon hade aldrig varit ute på isen sen hon nästan drunknade för att isen på ett fläckvis ställe var alldeles för tunn. Men den verkade hålla. Hon lade först ena tassen på isen, så kallt. Sedan klev hela hon ut med alla fyra tassar. Hon var stel, klorna var helt utfällda för att hon skulle få ett fastare grepp. Hon var delvis karg, och tacka gudarna för det annars hade hon nu varit bambi på hal is! 
Den lilla honan slickade på isen och då hände det något underligt. Isen under hennes huvud började att smälta fort och snart fanns det en grop i isen fylld med iskallt vatten. Hon stirrade på pölen ett tag innan hon glatt drack utav den smälta isen.
Hon kollade på Ed och försökte ta sig till honom, men isen var så kall och hennes tassar smälte isen under henne. Hon förstod inte vad som förssigick, men det var hennes första kraft som snart skulle visa sig, Eld. Honan fick lite panik och gnydde, men på något sätt tyckte hon att det var kul. Hon halkade och vart alldeles blöt i pälsen, den lilla honan rullade sig i den vattniga isen men kravlade fort bort då hon höll på att sjunka igenom, hon fick vatten över huvudet med kutade till Ed. "Det där var inte schysst!" Sade hon och fnös ut vattnet ur nosen. Hon höll sig tätt intill honom, gör där kände hon sig mer säker än på egen tass.

(Immiker* Ed har inte is som kraft ;P)

Han såg roat på valpen när hon försiktigt klev ut på isen han gjort. Hon såg inte ut att höra hemma där och var lite för stel för att kunna föra sig över isen. Fast hon stod upp, stel som en pinne, och det var ju bra.
Förundrat såg han hur isen smälte under hennes tunga, och så småningom tassarna. Han såg oroligt på henne när hon verkade få lite panik och försökte ta sig till honom på alla dess sätt. Samtidigt verkade det som om hon nästan tyckte det var kul.
Han såg spänt på henne och lyfte en tass för att rusa till undsättning några gånger. Att det var hans is verkade vara glömt, dessutom motarbetade hon honom.
När hon äntligen hade tagit sig fram till honom fokuserade han kraften under hennes tassar så att hon inte skulle smälta igenom den. Han såg ner på henne med rynkad panna.
"Det var inte jag som gjorde det." svarade han och såg förundrat på henne "Kom med." smidigt förde han sig över isen till land, hela tiden noga med att förstärka Scarletts väg, han ville inte vara orsaken till hennes drunknande.
Han stod vid kanten av den lilla tjärnen och såg på den lilla valpen.
"Vet du om du har någon kraft Scarlett?" frågade han och såg vänligt på henne.

Hon var inte alls beredd på vad som just hände, vattnet i nosen kittlades så ett flertals fnysningar kom efter varandra på raken. 
Var det inte han som gjorde något? Hon vart förvirrad. När hon väl var på fast mark igen tvättade hon sina tassar och kurade ihop sig bland löven. Förmågor? Inte vad jag vet.. sade hon lugnt. De honungsgula ögonen som saknade pupiller kollade ned i marken framför sig och mycket sakta började hennes öron lägga sig bakåt och raggen smög sig sakta upp. Ett utav löven började att glöda under hennes tassar. Hon ställde sig fort upp och backade från platsen, men de glödande löven följde efter henne likt en orm. immi löven är dumma! Morrade hon fram till immiker. Sedan backade hon fortare men då började tassarna istället ta en glödande form, valpen gnydde och ramlade. Hon reste sig upp hastigt och försökte ruska av sig glöden som fäst sig på hennes tassar. Till hennes förvåning gjorde det inte ont, faktiskt kändes det knappt. Men hon fortsatte att ruska på tassarna. 

(Sorry blandade ihop karaktärerna ^^')

Han nickade bara kort om att hon inte hade några förmågor. Dem skulle nog komma i sinom tid.
Först märkte han ingenting. Sedan började lukten av bränt nå hans bleka nos och han vinklade öronen bakåt medan blicken riktades mot Scarlett. Han såg hur kom kämpade mot glödande löv och ögonen kisade mot henne. Visst hade hon förmågor allt.
När valpen reste sig upp och började skutta baklänges för att komma undan löven hävde även den stora sig upp på benen. Han tog ett steg emot henne och öppnade munnen efter att hon morrande förklarade situationen.
”Du kan få dem att sluta glöda, Scarlett.” sa han med mycket lugn röst och gick efter henne ”Koncentrera dig på dina tassar och få dem att sluta glöda. Du kan göra det.” han höll sig noga från att trampa på dem glödande löven, för även om han kunde få dem att sluta glöda var hans kalla tassar ömtåliga.
”Jag släcker det om du inte klarar det, men det är bättre att du försöker.” fortsatte han med samma lugna ton och såg stadigt Scarlett i ögonen.

Hon vart chockad och hade först ingen kontroll över vad som hände. Glöden började krypa upp över hennes ben och täckte dem i en glödliknande rustning, som om hennes ben var gjord av glödpartiklar. Scarlett uppfattade sedan Immi's ord och rynkade pannan, det gjorde inte ont så hon kände att det var bäst att lugna ner sig. Hon tog ett djupt andetag och försökte att koncentrera sig. Hon slöt sina ögon och kunde känna och höra sina egna hjärtslag lugna ned sig. Hon vart så varm och det var underbart. 
Honan spände sig och glöden klättrade längre upp mot halsen Det är svårt.. Pep hon men bad inte om hjälp, inte än. Valpen fokuserade på detta så gott hon kunde och hjärtslagen vart nu allt mer flera då hon kände att hon visste inte hur hon skulle hantera detta. Glöden spred sig och täckte nu halva hennes annsikte. Ögonen klär den massa av glöd och slukat henne och ena hornet på samma sida började att få ta del av den glödlika massan. Scarlett bet ihop, samlade alla sina krafter för att tvinga ned glöden mot mark igen. 
Svansen började att ta eld och det var då hon fick panik, elden spred sig till ryggraden och upp mot hjässan med fjädrar. Det var då något intressant började att ske. På vardera sida om hennes rygg började elden att ta vinglika former, långa glödliknande vingar och glöden på hennes ansikte började att skapa en näbb av glöd. Immi... sade hon lågt och kollade på honom med öronen bakåt. Hjälp mig.. Honan tog något steg fram emot honom och det var då vingarna började att röra sig. Visserligen kunde hon inte flyga med dom men de skulle ge henne ett extra skydd från sidorna. 
Valpen lade sig ned med öronen som fortfarande var strukna bakåt. Vänta.. Sade hon plötsligt och försökte slappna av med hela kroppen. Det tog en stund innan hon kunde finna lugnet och glöden började att falla av sakta men säkert från hennes kropp. Elden vart svagare och hennes vingar krympte och försvann med ett sprakande ljud. Hon hade en aning glöd kvar i ansiktet, näbben var borta dock. Hon låg kvar en bra stund men glöden i hennes ansikte försvann inte. Men honan ansträngde sig så gott hon kunde tills all glöd bara föll av och slocknade mot marken. Scarlett blundade och låg kvar, hon rörde sig inte. All denna kraft som hon använt tröttade ut hennes lilla kropp och man kunde tro att hon sov, men hon var bara extremt utmattad. En tyst minut passerade och tillslut viskade hon Jag klarade det.. man kunde se ett litet leende sprida sig på hennes läppar, men det var svagt. Likaså hon själv, svag.

Med en orolig rynka i pannan såg han hur glöden spred sig över henne. Det var en pina att behöva se på, men hon verkade inte ta skada  av värmen.
Med en tass i luften var han beredd på att rusa fram och hjälpa henne, men när vingarna formades tog han ett steg tillbaka. Elden speglades i hans mörka ögon och vetskapen om den starka värmen gjorde nästan sen gamla nervös. Han såg henne i ögonen och blev förfärad av att se näbben som verkade formas utav glöden. Hon bad om hans hjälp och snabbt tog han två steg framåt innan hon sjönk ner på marken. Det var nästan panik som fick hjärtat att hamra som en idiot, tills han hörde henne tala igen.
'Hon är inte död, lugna ner dig!' sa han till sig själv och tvingade ner hjärtat i en lugnare takt, han kunde inte använda sin magi om han inte var lugn... inte för att hjälpa i alla fall.
Lättad insåg han att hon verkade få kontroll över glöden, för den drog sig långsamt undan. Med ett litet leende blev ögonen åter halvslutna och han andades ut. Hon skulle klara det.
När glöden försvunnit från henne helt satte han sig ner med en duns. Så var han tyst tills hon talade. Rösten var svag och det oroade honom.
"Du var jätteduktig." sa han och det fanns en gnutta stolthet i rösten "Min magi slutade inte fören jag svimmade första gångerna." det var sant och skulle förhoppningsvis få henne att må lite bättre.
Han blinkade snabbt flera gånger och såg från sjön till Scarlett.
"Du borde dricka och äta lite." sa han och orosrynkan i pannan blev åter synlig. Med långa steg reste han sig upp och gick fram till sjökanten. Med koncentrerad blick såg han på isen som långsamt smälte undan. Den mörka blicken sneglade på Scarlett innan han vadade ner i sjön. Det fanns fisk i den här sjön och han stod helt stilla med den långa vita pälsen som flöt runt honom i vattnet. När fiskarna började närma sig frös han kvickt in tre utav dem i iskuber som flöt upp till ytan. Han tog en utav dem i munnen och vallade dem andra framför sig, mot stranden. När dem slog mot sjöbottnen sparkade han till dem med tassen för att dem skulle flyga upp på land. Med ett nöjt litet leende lade han dem bredvid Scarlett.
"Säg till när du vill äta så smälter jag isen." sa han och satte sig ner med fiskarna mellan sig och Scarlett.

Även fast hon var svag började hennes svans att vifta när han berömde henne. Hon kände sig duktig. 
Han talade men hon orkade inte riktigt svara, men nog var hon törstig allt. Iskuberna med fiskarna som var framför Scarlett gav henne ett leende på sina svarta läppar. Valpen tog sig rangligt dit och lade sig lika fort igen när hon väl kom fram. Hon började att ihärdigt slicka på isen och hon njöt. Njöt av den iskalla isklumpen som smälte vid hennes tungas beröring. Dock var det bara för att hennes tunga var så oerhört varm, hennes eldkrafter skulle hon inte kunna använda igen för ens hon fått upp styrkan. Sedan kollade hon på immi och lade tassen på den frysta fisken Hungrig.. Kved hon fram med hes röst. Hon vela att han skulle smälta fram fisken. Hennes gula ögon som saknade pupiller log med ett tacksamt uttryck. Scarlett kände sig stolt över sig själv, och oerhört glad av att immi inte lämnat henne i sticket..

Han nickade och smälte isen runt fisken som Scarlett hade mellan sina tassar.
"Dem lever fortfarande så du får vara snabb." varnade han strax innan fisken var lös. Han skulle vänta med att smälta dem två resterande fiskarna tills Scarlett ville ha dem, han betvivlade att hon skulle orka jaga dem.
Med en lätt duns satte han sig ner och såg på den lilla valpen. Trots att hon inte var hans kände han sig lite stolt över att ha varit med när hon upptäckte sina krafter, och att hon kunnat kontrollera dem såpass bra som hon gjort. Han log mjukt mot henne.
Den långa svansen ringlades runt honom när han sköt en utav isfiskarna mot den lilla valpen.

Scarlett förberedde sig för att fånga de frysta fiskarna som snart skulle väckas till liv igen.
Hon gjorde några tappra försök att sätta klorna i den, men den var så hal. Valpen ställde sig darrande upp på benen och sedan körde hon in sitt bock-liknande horn i fiskens sida. 
Den gav ifrån sig dödsryckningar, men hon hade segrat!
Scarly (hennes nya smeknamn xD) petade kort fisken med framtassen, höll den ned under sina framtassar och sedan åt hon njutningsfullt.

Fisken var borta, hennes lilla kropp var laddad med energi och hennes ansikte lyste av lycka. 
En till Immi! En till! sade hon lekfullt och hade rumpan uppe i vädret, framkroppen nästan liggande. Som i en lekande ställning, hon var beredd att attackera! Ja, denna gång skulle fisken frukta henne! Hon var kung, hon var bäst. Ja, det var bara så. Hennes glädje fick henne att bli peppad, mer självsäker fast inte överdrivet egoistisk.

Stilla betraktade han hennes kamp med fisken. Det ryckte i mungiporna när han såg henne peta bort fisken från hornen.
Leendet blev tydligt när hon krävde en till fisk. Han sköt fram den med den ena utav tassarna, flinade smälta han isen runt fisken och den sprattlade iväg. Den mörka blicken var fäst på Scarlett samtidigt som han gjorde sig beredd på att frysa fisken om hon missade den.

(GUD FÖRLÅT, om du vill kan vi ta och avsluta, jag förstår om du har annat för Scarlett. Förlåt, verkligen, det här är rätt pinsamt ^^'')