Mörkret hade lagt sig likt ett täcke över den djupa dalen. Månen syntes inte till på de mörkblå himlavalvet utan istället var det stjärnorna om regerade natten. Två skepnader rörde sig med lugna men pirriga steg i riktning mot templet. De var på jakt, men inte efter bytesdjur utan blommor. Zaria hade valt att följa med Liv ut trots att det började bli sent och morgonen snart skulle gry. Trots att templet låg nära ville Zaria inte att hon skulle behöva gå själv.
    “Hur ska du knyta ihop dem sen då?” frågade hon nyfiket men aningen skeptiskt. Zaria kunde inte se hur de ens skulle lyckas att få med sig tillräckligt med blommor tillbaka, och hur de sedan skulle få ihop dem till en krans… det verkade nästintill omöjligt. Åtminstone om man skulle få till de snyggt.

Det gjorde henne glad att Zaria hade velat följa med henne på jakten efter blommor. Det var inte en lätt jakt och de skulle säkerligen möta många hinder på vägen. Om hinder var samma sak som bara gröna växter, eller typ en jobbig bror som inte kunde låta bli att lägga sig i.
"Ehh... jag har en idé, det går nog ska du se." sa hon svävande. Faktum var att hon inte hade en susning om hur hon skulle kunna knyta ihop blommorna till någon form av ring. Hon hade i och för sig lyckats knyta lite gräs runt Obbes bete en gång när han sov. Så det skulle säkert lösa sig.
"Titta där!" tjöt Liv plötsligt och dök ner i en grop bredvid stigen. Ett triumferande skratt  ekade mellan träden när hon beskådade den vita blomman med gul mitt.
"Här, bär!" beordrade hon Zaria och bet av de vita blommorna så nära marken hon kunde innan hon la dem framför kompanjonen.
De gick en stund till och spanade in mellan träden innan Liv sneglade illmarigt på Zaria.
"Du och Janos har spenderat mycket tid ihop på sistone. Hur kommer det sig?" frågade hon och flinade busig.

Utan att säga ett ord fångade hon upp blommorna Liv beordrade henne att ta emot. Det var ett par stycken, men långt ifrån att kunna bli en fyllig och fin krans. Dock hade de bara börjat, och när de var färdiga skulle de säkert ha samlat in tillräckligt många för åtminstone en krans.
    Zaria vände huvudet gentemot Liv vid den plötsliga frågan. Flinet på hennes läppar fick henne att rynka på pannan. Visst hade hon och Janos spenderat mycket tid tillsammans, men det var ingenting hon direkt funderade över varför. Det hade börjat med att de tränat mycket tillsammans, och att de sedan kommit varandra närmare än någon av dem räknat. Zaria såg honom som sin bästa vän, och hon var säker på att han såg likadant på henne.
    “Vi är bra kompisar”, svarade hon ärligt och lade huvudet på sned. Kanske var det ett dumt svar på Livs fråga, trots allt var dem också kompisar men de spenderade långt ifrån lika mycket tid tillsammans som hon och Janos. “och vi tränar mycket. Jag hjälper honom med de muntliga”, Zaria gav henne en menande blick.
    Hennes ansiktsuttryck förändrades till ett lite mer oförstående och hon lade huvudet på sned. Varför denna plötsliga fråga? “hurså?”