"Vas! Vas?" Tenns ord var knappt urskiljbara. Det var helt enkelt för mycket i munnen när han både hade överdimensionerade huggtänder och ett knippe vildblommor han hittat. För att inte bita sönder dem bar han också en pinne som han bet ihop kring, och lät blommorna vila längre in i munnen. Rätt smart, men helt omöjligt att kommunicera på ett förståeligt sätt.
     Han gick in i deras lya - väggen var nu raserad - och spottade ut allt på marken. Det blev inte lika bra som han hoppats. Pinnen hade djupa bitmärken, och blommorna klibbade av saliv. Usch. Han försökte placera dem fint, men lyckades mest rycka av kronblad. Ett misslyckande om han någonsin sett ett.
     Eftersom lyan var tom såg han sig igen om efter sin partner.
     "Vas?"

Känslan av att något inte stod rätt till fanns där med henne ständigt, från tidiga mornar till sena nätter. Vasilisa kunde inte förstå vad det var, om det bara var kärlekens fjärilar som lekte i hennes mage eller något annat, djupare. Hon hade gått sömnlös flera nätter av den ständiga oron, och där fanns en rädsla över att bli övergiven.
    Vasilisa hade lyckats sova ett par timmar, men när hon vaknade utan Tenns kroppsvärme bredvid sig hade oron fått henne att direkt börja söka efter honom i den stora fästningen. Inga spår av honom fick henne att vända tillbaka till deras lya, och i samma stund som hon närmade sig kunde hon höra honom uttala hennes smeknamn.
    Lättad av hans närvaro steg hon med tysta kliv in i lyan för att ge honom en kärleksfull knuff. Hennes blick gled från Tenn till marken, där en bukett av blommor låg, eller åtminstone ett försök till det. Det var inte det vackraste hon sett, men bara det faktum att han tagit sig tid till att samla ihop så många blommor var tillräckligt.
    “Fint”, viskade hon och buffade till honom ytterligare en gång. Ett lågt skratt lämnade henne och hon mötte hans blick. “Vad har jag gjort för att förtjäna det?”

Tenn log fåraktigt tillbaka mot henne, men stämde in med ett eget kort skratt.
     "Inget", svarade han, men skyndade sig att fylla i. "Du behöver inte göra något för att förtjäna blommor. Är bara glad att vi har varandra." Han undrade om han fick fram sin uppskattning för henne på rätt vis. Hans starka sida hade aldrig legat i ord, och ibland oroade sig Tenn för att Vasilisa skulle tröttna på hans ibland otillräckliga meningar. Han kunde inte fälla henne på samma sätt som den där hanen från Civitas, och det stressade honom alltid lite.
     "Gillar du dem?"

Vasilisa rodnade av hans ord. Ibland kändes det som om han skämde bort henne för mycket, och hon kunde inte låta bli att tänka om hon verkligen förtjänade det. Mer än en gång hade hon kommit på sig själv att ha fastnat i sina tankar på Midir; som hon inte stött på sedan Skuggfall. Det var ironiskt att han borrat sig fast i hennes hjärna så djupt, trots att de endast var främlingar. Dessutom var deras relation dömd, där fanns ingen chans med tanke på liven hon bar på.
    Hon rycktes ur sina tankar och nickade automatiskt. Hennes något frånvarande blick sökte efter Tenns.
    “Jag älskar dem”, svarade hon kort samtidigt som hon bet sig själv i läppen av osäkerhet. Vasilisa hade ingen aning om hur Tenn skulle reagera på det faktum att han skulle bli pappa, vad som väntade dem. Men hon visste att hon var tvungen att berätta det nu, innan det skulle bli alltför synlig och han skulle få reda på det från någon annan. Vasilisa sänkte huvudet aningen och lät det dra i mungipan på henne. “Jag älskar dig.”
    Det var första gången hon uttalade orden till någon annan än sin familj, alltså första gången till Tenn. Rädslan över att han skulle lämna henne när hon berättade gjorde henne nervös, men förr eller senare skulle han få reda på det.
    “Snart kommer det inte bara vara du och jag längre…”, viskade hon lågt, undrade om hon varit för otydlig i sitt ordval.

"Jag älskar dig också", svarade han mjukt.
     "Snart kommer det inte bara vara du och jag längre..." Tenn förstod inte varför Vasilisa sänkt rösten, men han log glatt mot henne ändå.
     "Det är lugnt", skyndade han sig att svara. "Kan säga åt Kolzak att hålla klaffen om han klampar in här och stör. Vi ska nog få vara ifred, ska du se." Tenn hade kommit att se Kolzak nästan som en bror, men ibland kunde den röda låta jättemycket. För mycket.

"Det är lugnt. Kan säga åt Kolzak att hålla klaffen om han klampar in här och stör. Vi ska nog få vara ifred, ska du se."
    Vasilisa ville skratta åt hans tröghet, men förblev istället tyst. Med stora ögon såg hon på honom och lade huvudet på sned.
    "Nej alltså jag menar... Kak mne skaza'...", suckade hon. Kunde hon yttra orden på ryska hade det varit lättare, men nu var det svårt att formulera orden på det nya språket och eftersom det var en så stor sak att berätta. Men för att Tenn skulle förstå, var hon helt enkelt tvungen att gå rätt på sak. "Jag ska bli mamma. Och du ska bli pappa."

*hur ska jag säga...

!!!!!!!!!!!
     När det väl gick upp för Tenn gick det som en stöt genom hela kroppen. Innanför ögonlocken exploderade fyrverkerier, och han fick blinka mot tårarna. Läpparna drogs häftigt och ostoppbart upp i ett leende.
     "Va?" nästan kved han. "Verkligen? Vas, det..." Han kunde inte få fram orden, kunde inte berätta för henne att det skulle bli det bästa som hände honom. En dag kanske och alla dagar efter det, men inte just nu.

En lättnad spred sig i bröstet på henne av Tenns något sega reaktion. Det var en reaktion hon verkligen uppskattade. Om Tenn var redo, så skulle Vasilisa göra allt i sin makt för att också bli det.
Försiktigt tryckte hon sig närmare och lät sitt huvud vila mot hans. Hon slöt sina ögon och andades in den kyliga luften. Värmen från Tenns kropp fick henne att le belåtet. Hon ville memorera den här stunden för alltid, och aldrig någonsin släppa taget.

[Avslutat]