...vägen har varit lång och hård. Full av hinder och prövningar. Full av smärta och sorg, men också av glädje och liv. Tanken på att upplösningen skulle resultera i detta var aldrig avsiktligt eller ens något jag kunnat föreställa mig. På sätt och vis så fyller det mig med en sorg, men jag kan inte undgå att känna en viss lättnad, som att en tyngd jag burit på under många år äntligen lyfts från mina skuldror. Kanske finns det saker som jag ångrar att jag inte gjort, saker jag önskar att jag sagt när tiden fanns, men samtidigt så tror jag att resultatet ändå kan föra någonting gott med sig. Inte nödvändigtvis för de kvarvarande, men för att äntligen bli befriad från alla dessa tunga känslor som plågat mig allt för länge. Endast tanken på att kanske få återse henne i någon form ger mig styrka och lättnad i denna stund...

Natten låg fallen över slätten. Månen stod högt på himlen och spred sitt matta sken ner över gräset och den vita hanen som vandrade över det. Ljudet av syrsor fyllde platsen, åtföljt av en och en annan fågel. Utöver det så var det en väldigt rofylld stämning i omgivningen. Stripe var inte riktigt säker på varför han vandrat dit. Kanske var det för att valparna givit sig av på sina egna äventyr som fick hans rastlösa inre att vilja röra på sig för att inte få för mycket tid till sina tankar. Ja, så var det nog. Det var farligt att tänka för mycket nu för tiden. Trots att Ajimi ofta fanns där för att få hans tankar på andra banor så var det inte detsamma nu då valparna inte var där. De hade kunnat distrahera honom på ett helt annat sätt. Glädjen som fyllt honom när han sett dem växa och utvecklas var obeskrivbar. Han var glad att han hade fått chansen att uppfostra ännu en kull med valpar, hoppades att de skulle klara sig väl i livet oavsett vad för prövningar de ställdes inför, att till skillnad från honom själv bli känslomässiga vrak som egentligen bara fylldes av lidande och smärta. Det var någonting som fick den vita hanen att stanna till, inte ett ljud, inte något han såg, utan blott en känsla. Känslan av en närvaro. Vindens vinande stämma viskade i hans öron, men sade inte särskilt mycket om vad som fanns där ute i mörkret, men det fanns definitivt någonting, någon, där.

| Paxat till Even |

Gräset och de för natten slutna blommorna vajade mjukt i Evens spår och för vindens beröring. Insekter lyfte framför honom när han passerade. Luften var fortfarande ljum efter dagens värme. Det skulle troligtvis inte bli svalare. Framför honom fanns en varg. Den gick inte att se över det kuperade landskapet, dold bakom låga, långdragna kullar, men dess doft var tydlig, och Even hade inte bråttom.
     Han närmade sig långsamt. När han nådde kullens krön kunde han skönja skepnaden av den vite vargen framför sig. Even stannade inte, utan fortsatte att följa dess spår. Han rörde sig medvetet tyst, med huvudet lågt och blicken orubbligt fäst vid vargen. Först när han var nära nog så rätade han på sig, och fortsatte resten av biten med makligare steg. Avslappnad.
     ”Du ser besvärad ut”, sade Even. Hans röst var lugn, orden ett konstaterande snarare än en fråga. Han sökte vargens blick.

Då en röst till sist gjorde sig till känna en bit bakom honom så vände han på huvudet för att kunna möta vargens blick, en hane av rösten att döma. Han ryckte vagt på ena skuldran. ''Besvärad? Ja, vem är inte det egentligen. Alla har vi säkert saker som tynger oss, inte sant?''. Han vände sig om och lät blicken studera skepnaden framför honom. Ingen doft låg i vinden, syftade det på en kraft, eller ett släkte han var relativt bekant med vid det här laget? Någonting över hanen, tystnaden och mystiken, fick honom undermedvetet att luta åt den andra slutsatsen. Han var dock inte en sådan som dömde andra på en gång, gav dem alltid en chans att visa vad de var för typer. Det var långt ifrån alltid som en ras eller art definierade en karaktär. ''Var hälsad, namnet är Stripe''. Instinktivt så sneglade han ner mot de blå ränderna över benen med ett smått ironiskt leende, som han nästan alltid brukade göra då han presenterade sig. Han kunde inte påstå att han någonsin direkt älskat sitt namn, särskilt med tanke på vad majoriteten av hans syskon fått för namn, men det var hans och det var så det var. Även om stämman var relativt vänlig så låg ändå en vaksamhet över honom, man kunde aldrig veta säkert.

Ett kort skratt lämnde Even vid vargens svar; mer en road utandning än ett egentligt skratt. Så poetiskt. Han följde Stripes blick när vargen såg ner på sina ben.
     ”Passande.” Even vände ett milt leende till vargen. Han tog ett par steg närmre för att stå vid Stripes sida, höll vargens bruna blick med egna, fläckade ögon. ”Mitt är Even”, presenterade han sig. Han pausade inte i mycket mer än ett ögonblick innan han fortsatte. Rösten var lätt, som om svaret egentligen inte spelade allt för stor roll.
     ”Du har inte sett en stor vit vren? Det är en gammal vän jag letar efter.” Vän var kanske att ta i, men fler var villiga att erbjuda hjälp om man sökte en vän än en bekant. Demetrius utseende stack också ut mer, var lättare att fråga efter, än Zafrina.

Ett vagt, inte särskilt roat, flin drog i hans ena mungipa då hanen konstaterade att namnet passade honom. Ja, det hade han hört några gånger tidigare, aningen för många. Då han sedan presenterade sig så gav han honom en hälsande nickning. ''Väl mött, Even''. De vänliga sederna låg så pass inpräntade i hans sinne sedan födseln att blott tanken på att föra sig på något annat sätt var otänkbart. Även om han kanske inte direkt gillade varenda ny varg han mötte så var ju det minsta man kunde göra att visa dem respekt och vänlighet. Han vände blicken mot hanen då han fortsatte att tala, ställa en fråga. ''Det kan jag tyvärr inte påstå att jag gjort, det var väldigt länge sedan jag stötte på en vren, särskilt en vit''. Visserligen hade han stött på vrenliknande vargar, men det fanns ingen anledning att dra upp det då det inte hade med saken att göra. ''Har du sökt länge?''. Ha själv visste ett och annat om att söka efter familjemedlemmar och vänner, oftast utan något vidare positivt resultat. Allt för ofta hade han funnit sig själv i den situationen.

Han nickade som svar med ett bekräftande hummande. ”Ja. Har fått en del vaga riktningar tidigare, men inget som hjälpt i längden. Jag gissar att vi gått runt varandra vid det här laget, om han inte gått och dött eller aktivt undviker mig.” Even gav ifrån sig en road grymtning, ett skämt. Det var inte som förr, hade han kommit att inse. Kanske var det för att han själv inte längre kände landet så väl, kände vilka marker vampyrerna gärna höll sig till, vilka former som gällde. Om något av det gamla ens fanns kvar. Det hade inte låtit så på de unga varelserna han mött. Inte för att det störde honom allt för mycket; ju längre han kunde sköta sitt eget ostört desto bättre. Men han ville fortfarande gärna åtminstone veta om de andra fanns kvar. Vad han missat. Om han missat något viktigt.
     ”Själv?”, frågade han, och lade huvudet lätt på sned. ”Du såg ut att ha mycket att tänka på där. Letar du efter någon?”

Han nickade förstående. Han mindes utan problem alla de gångerna han sökt efter sina syskon, sina valpar, sin far, och Kura. Den som smärtat mest närhelst han varit skild ifrån henne, den som fortsatte att smärta honom så mycket trots att det nu var länge sedan hon lämnat jordelivet. Blicken svepte flyktigt ner mot marken för några ögonblick. ''Jag vet precis vad du menar''. Stämman höll ändå sin normala ton trots att det uppenbarligen gick att se tyngden i hans uttryck för en stund. Så gott det gick så försökte han skjuta undan det hela och vände tillbaka blicken och uppmärksamheten till hanen då han ställde en följdfråga. ''Inte för tillfället, nu är jag endast ute på en mindre vandring för att hemmet kändes alldeles för tomt efter att mina valpar gett sig av på egna äventyr''. Mycket att tänka på hade han i alla fall rätt om. Ett vagt leende drog sig i den ena mungipan. ''De växer alldeles för fort, det är knappt man hinner blinka så är de nästan vuxna''. Han hade sett till att ta tillvara på deras valptid bättre med den här kullen, men det tycktes ändå bara svepa förbi. Märkligt det där.

”Så sant”, skrattade Even till svar. Han hade haft valpar, en gång. För alldeles för länge sedan. Han hade sett nog med valpar genom åren, tagit hand om många. De var i mångt och mycket enklare att ha att göra med än vuxna vargar, oskyldiga och naiva. Inte i alla skeden, men i många. Vuxna vargar hade en förmåga att bli misstänksamma som en ensam valp eller två sällan blev.
     ”Du har ingen partner som väntar då? Om det är tomt nu när dina valpar lämnat boet?”, sade Even. Det var ett enkelt ämne att fortsätta på, lite allmänt småprat som egentligen inte betydde något. Sånt som inte skulle betyda något i längden heller.

Hanen verkade veta vad han talade om, verkade ha liknande erfarenheter av valpar. Det var i alla fall så det uppfattades. Det spelade egentligen ingen roll, men ibland var det trevligt att bara kunna ha ett samtal med en främling. Det behövde inte vara särskilt märkvärdigt, det kunde ändå hjälpa. Då hanen ställde sin nästkommande fråga så skakade han vagt på huvudet. Nej, partner var det länge sedan han hade. Ingen kunde ta Kuras plats. Visst uppskattade han Ajimi väldigt mycket, kanske rent utav älskade henne, men det var mer som en god vän snarare än kärlek. ''Det kan jag inte påstå''. Han varken kände för, eller tyckte det var passande, att dela med sig av alla detaljer om sitt familjeliv. Alla de döda och försvunna. Det var hans börda att bära på, ingen annans. Den bruna blicken vändes tillbaka till hanen samtidigt som han slog sig ner på marken. ''Själv då? Någon speciell varg som väntar på dig?''.

Even lutade vikten till bakhasorna och sträckte på frambenen när Stripe satte sig ner. Han sträckte på bakbenen, innan han avslappnat följde den vites exempel. Han hummade lågt, ett ljud som kunde vara ett jakande, men inte nödvändigtvis var det.
     ”På sätt och vis kanske. De har bättre för sig än att vänta på mig, men de vet att jag kommer tillbaka.” Ett mjukt leende hängde över Evens läppar, som vid ett varmt minne. Det var ingen lögn, även om det kanske inte var hela sanningen. Even hade ett par vargar som han visste var de fanns. Som han var säker på skulle vara kvar där han lämnat dem när han återvände. En liten skara, men en lojal sådan. Det kom till god nytta.
     ”Vänner.” Even blinkade, och hans fokus återvände till Stripe efter att blicken för ett ögonblick befunnit sig långt borta. Ett kort, lättsamt skratt lämnade honom. ”Vänner som jag vet var jag hittar och som jag inte behöver leta efter.” Han skakade roat på huvudet, vägde över vikten på ena höften där han satt och sökte vargens blick. ”Du har inga tips, en vandrare till en annan, om något ställe där det finns andra som kanske skulle kunna ha sett Deme? Jag har hört att de inte är så vanliga, vita vrener, så jag tycker han borde vara lättare att hitta än vad han uppenbarligen är.” Det var fullt medvetet som Even namngav sin vän i förbifarten. Han hade inte nämnt något namn tidigare, och valde att hålla sig till en kortversion. För nu. Kanske skulle det göra det lättare att hitta honom om han använde Demetrius fulla namn, men för någon som letade efter sin vän att råka använda ett så långt namn i förbifarten? Det var mer passande med ett smeknamn. Ett kort och enkelt och vänskapligt namn. För allt var Stripe visste så kunde det vara vrenens fulla namn. Inte för att det gjorde någon skillnad. Even hade en roll att sköta.

Vänner. Det var länge sedan han hade överflöd av dem. Den enda som han fortfarande hade kvar, som han visste fanns där, var just Ajimi. Nog för att det gav mycket, men han var väl medveten om att det inte på långa vägar var nog. Det visste nog hon också. Mörkret hade fått ett sådant fast grepp om hans inre att det kändes omöjligt att hitta tillbaka till ljuset. Omöjligt att se en utväg. Ofta ifrågasatte han varför han ens fortfarande försökte? Vore det inte enklare att bara släppa taget? Han trånade så innerligt efter frid och lugn, men det fanns ingenstans att finna. Inte här åtminstone. ''Nej, tyvärr''. Det var uppenbart att hans tankar låg på annat håll. Under de långa sekunderna som passerade i tystnad så studerade han vargen, varelsen, framför honom. Misstankarna om dess släkte verkade välgrundade. Han hade haft nog många möten med hans sort för att kunna urskilja dem. Någonting annat skulle förvåna honom. ''Jag vet vad du är''. Stämman mild och neutral, endast ett konstaterande uttryck. Blicken svepte ut över slätten. Kanske kunde det tyckas märkligt att han i dess närvaro inte kände ett uns oro eller rädsla, inte ens obehag. Kanske hade han helt slutat bry sig? Kanske hade allting förlorat sin mening? ''Är det mitt blod du är ute efter så tänker jag inte hindra dig. Jag är trött på att fly, på att kämpa...''. Blicken var fortfarande vänd bort från hanen. Och i hans stämma gick det tydligt att höra tyngden han bar på. Välkomnade han kanske till och med det?

Evens leende vidgades vid vargens ord. Han höll dess blick under halvslutna ögonlock, och kom mjukt tillbaks upp på tassarna. Spelet var över. När han tog till orda var det med en behaglig, sjungande stämma.
     ”Du gör det lätt för mig, Stripe. Jag är tacksam.” Even slöt avståndet mellan dem med ett långsamt kliv. Med ansiktet väldigt nära Stripes, nosen nära nog för att lätt vidröra vargens kind, fortsatte han med lägre röst. ”Du är säker? Ingen ånger inför att lämna det här livet? Lämna din familj?” Han drog tillbaks huvudet tillräckligt för att hålla Stripes blick. Det tidigare leendet var borta, bytt mot stilla lugn.
     Svaret han fick var tillräckligt. Med en varsam rörelse lade Even åter sin nos mot Stripes kind.
     ”Jag förstår att din kamp har varit hård. Du har kämpat länge. Du har förtjänat din vila.” Han ledde vargen ner till marken medan han talade, inte olikt en moder som lade sin valp att vila i gräset med en mjuk beröring. Han kunde höra dess andetag, hjärtat som slog i dess bröst. ”Dina valpar kommer klara sig väl.” Värmen som fyllde den låga stämman saknades helt från luften Even andades ut i Stripes päls.
     ”Må Chaibos föra dig trygg till andra sidan.” Han sänkte tänderna i vargens hals.

Det kunde tyckas underligt att han tillät sig själv att stå där då varelsen, parasiten, kom närmare. Han kunde känna hanens nos vidröra hans kind, de knappt märkbara utandningarna som fick pälsen att svaja då han talade. Han borde vilja fly, vilja teleportera sig från platsen, vilja kämpa, men det fanns ingen glöd kvar. Det var som om det sista lilla ljuset hade slocknat inom honom, efter alla dessa tunga år. 
Livet hade inte behandlat honom väl, resan hade varit hård, grym. Det fanns ljuspunkter som uppfyllt hans liv här och var, men så gott som alla hade ryckts ifrån honom förr eller senare. Han var alltid den som bestod, han var alltid den som led. Och nu, på dödens rand, fanns det ingen kraft kvar. Det som en gång varit en sprudlande, livsglad ung varg var endast ett urholkat skal av sitt forna jag. Han var trött, så trött.
Så då vampyren ställde sin fråga, om hans liv var värt att leva, så skakade han vagt på huvudet.
Han skulle inte klara av att mista fler närstående, ty det var alltid så det verkade sluta upp. Han skulle inte klara av att stå kvar när alla andra försvann. Inte klara av sorgen och smärtan något längre. Den var konstant. Brinnande, plågsam och ihärdig. Den klöv honom itu, den krossade honom under sin mäktiga tyngd.
Even föste honom till marken. Inte abrupt eller våldsamt. Om något så nästan stillsamt, lugnt. 
Då smärtan av hanens tänder skar igenom hans hals så slöt han ögonen. Gav inte så mycket som ett ljud ifrån sig. Tillät sig att stillsamt svepa iväg in i dunklet.

Kära dagbok... jag ser ljuset.
Efter en ändlöst lång natt så finns där en ljusglimt. Växande i takt med att min kropps andetag avtar. I takt med att smärtan övergår i ro. Alla de tyngder som länge vilat över mig lättar ju närmre ljuset kommer. 
Mitt i ljusskenet står en mörk skepnad av en varg. Lika vacker som den dag jag senast såg henne. Hennes gröna blick möter min, hon ler. Så länge jag har väntat på att få se hennes leende, höra hennes klingande skratt. Min Kura, älskade Kura. Jag är för alltid din, och nu är jag äntligen hemma vid din sida...

| Avslutat. Snyft... |