Kolzak ömmade fortfarande efter sin strid, men han hade fått förband och såg inte lika illa tilltygad ut längre. Det bultade i skuldran och huvudet, så han höll sig i skuggan så han slapp kisa mot det starka solljuset. Invigningen hade varit sprudlande av folkmassor, och Kolzak undrade tyst för sig själv om han någonsin sett såhär många vargar på en och samma plats. Närmaste han kunde tänka var Måntemplet, men där var stämningen annorlunda på alla sätt.
Kolzak plöjde genom folkmassan. Han letade efter Varya. Oro gnagde i hans buk efter hennes plötsliga sorti, och han  undrade vad det var som var fel. Vad som stod på. Han var så inne i sitt sökande att han nästan gick in i någon. Gyllene färg fyllde Kolzaks synfält och han stannade upp. 
"Ursäkta," fick han ur sig. Han hade åtminstone inte gått in i henne. Så insåg han att pausen säkert skulle vara över snart. Kolzak ville gärna se några strider innan det var över. Innan dess behövde han hitta Varya, om hon ens var kvar i Skuggfall. "Vet du när nästa strid börjar?"

[Nephania]

I pausen hade hon och Aurora bestämt sig för att skiljas åt. Vännen skulle söka upp sin syster, medan hon själv hade för avsikt att söka upp förfriskningar. Mingla runt lite. Kanske flirta runt lite för skojs skull. Hon hade inte riktigt bestämt sig ännu.

Området var tjockt med folk, och hon kunde bara hoppas att det skulle vara färre när hon nådde barområdet. Med en irriterad blick såg hon på den röda individen som nästan gått rakt in i henne. Den mjuknade dock när hon såg att det var en av de första kämparna. Kol... Kol-nånting. Vad var det Aurora sagt att han hette? När han bad om ursäkt log hon ett mjukt leende.
    "Jag vet tyvärr inte riktigt, men det borde inte dröja allt för länge."
Vad var det han hette?
    "Jag såg dig slåss. Du gjorde väldigt bra ifrån dig." hon såg på honom från under ögonfransarna. "Både jag och Aurora var imponerade."
Varför i Aurinkos namn kunde hon inte komma på vad det var han hette?

Jag såg dig slåss.
Kolzak hade knappt övervägt vilken exponering den striden skulle ge honom förrän han mötte alla utanför arenan. Ingen hade hånat honom, åtminstone inte ännu. De hade snarare berömt honom för hans insats trots att det inte vann honom segern.
Både jag och Aurora var imponerande.
Kände hon Aurora? En vän till Aurora var även en vän för Kolzak. Han besvarade hennes leende med sitt egna, lite ojämna smil.
"Tack. Motståndaren var bara snäppet skickligare."
Kolzak log lite dumt åt sitt försök till att mjuka upp stämningen. Att prata med främlingar var något han blivit bättre på, men det var inte alltid det flöt på så smidigt som han önskade. 
"Är du Auroras vän? Hennes skådespel var underhållande, hälsa det om du ser henne." Även om han anade svaret på den frågan kunde han inte låta bli att ställa den. Aurora hade säkert många väninnor. Han skrattade kort till åt minnet av hennes presentation. "Kolzak den blodfläckade... Det blev en bra show iallafall."

    "Motståndaren var bara snäppet skickligare."
Hon log endast till svar. Det var sant att Tenn var duktig, men han hade också raseriet på sin sida. Ett arv från sin far. Någonstans i bakhuvudet undrade hon om de funnit honom eller Turbo medan hon varit frånvarande. Hennes öron spetsades för ett kort ögonblick vid frågan.
    "Ja, det är jag. Mitt namn är Nephania." hon log mjukt. "Och jag lovar att hälsa henne det. Hon kommer bli jätteglad."
Var det någonting som bet på Aurora var det smicker. Det hade hon lagt märke till redan första gången de möttes.
    "Kolzak den blodfläckade."
Kolzak! Det var hans namn. Hon ansåg sig ha ett bra minne, men namn var någonting hon uppenbarligen behövde öva på.
    "Aurora har en viss förkärlek för det dramatiska." svarade hon med ett klingande skratt. "Men jag håller med. Hennes fantastiska berättelse och er fenomenala strid gjorde den verkligen till en succé."
Hon såg på hornen som klädde hans hjässa.
    "Du både gav och tog några riktiga smällar där ute." med en stadig blick mötte hon hans ljust, ljust blå ögon. "Gör det inte ont att slå huvudet i någon så?"
Det låg en viss oro i hennes röst. Till stor del spelad. Men han var en vän till Aurora, så det minsta hon kunde göra var att visa att hon brydde sig åtminstone lite.

Nephania. Det var ett vackert namn, men Kolzak besvärades lite över hur han skulle slakta det om han tordes uttala det högt.
"Det har hon," instämde han roat. Hon hade gjort upptäckten av enhörningar till rena rama skräckvandringen. Det var längesen nu.
Gör det inte ont att slå huvudet i någon så?
Nephania lät lite oroad, till och med. När han var liten och han uppmuntrats att stångas med sin bror hade han haft en bultande huvudvärk varje gång. Nu var det inte lika omtumlande - men självklart kunde det kännas vid.
"Nejdå," försäkrade han henne med en nickning. "Jag är rätt tjockskallig."
Han skrattade kort till, och ögnade nu mer ingående hennes långa, ljusa lugg. Det var som att bära en kaskad av solljus nästan, och den långa pälsen såg mycket mjuk ut. "Är du här ensam?"

Hon stämde fnittrande in i hans skratt. Frågan var bara vilket sätt han var tjockskallig på.
    "Är du här ensam?"
Nephania mötte hans blick efter att reflexmässigt skaka luggen ur ögonen.
    "Ensam för stunden." svarade hon med ett leende. "Men tanken är att träffa Aurora igen innan striderna börjar."
Hon höjde på ögonbrynen lite och leendes på hennes läppar breddades något, som om hon precis kom på något.
    "Har du ingen annanstans att ta vägen så får du gärna sitta med oss."
Det vore synd om han satt ensam: striderna var så mycket roligare när man satt med vänner. Det hade åtminstone varit väldigt underhållande att sitta tillsammans med Aurora.

Kolzak log litet åt inbjudan. Han hade annars tackat ja, men han tänkte fortfarande på Varya. Han behövde hitta henne.
"Tack för inbjudan, men jag behöver gå vidare."
Leendet breddades lite över hans läppar och han nickade mjukt. "På återseende. Och, eh, tack."
Sedan gick de skilda vägar, och Kolzak fortsatte att sick-sacka igenom folkmassan.

[Avslutat]