Ungvargen var konfunderad, men lycklig.Han hade lämnat familjen senare än sina systrar, men det gjorde honom inget, han hade saknat dem, speciellt Aurora, men visserligen hade han haft deras gömma för sig själv, men det var helt enkelt inte samma sak. Nu var han själv ute på äventyr, men han fann att det var något ensamt, kanske skulle han finna en vän ändå? 
 Ett leende spred sig på hans läppar och de isblå ögonen gled vöer den underliga platsen. Löven i den här skogen bar en underlig grön färg, så absurt! Han log då han studsade fram genom den tempurerade skogen, skrattade hjärtligt åt djuren som omsom sprang med honom och omsom sprang ifrån honom. Fåglarna kvittrade, men väldigt snart drunknade deras ljud i ett högt brusande, något som direkt fångade den unga vargens uppmärksamhet. Något nytt han kunde undersöka! Han formligen hoppade fram över rötter och annan växtlighet medan ljudet tilltog i styrka. Mellan träden kunde han skyumta vatten, som föll ifrån luften istället för att stilla ligga på marken! Men itne så som regn, utan stora kaskader av vatten som föll ifrån berget! Han var hänförd. Det var fantastiskt. Han hade stannat upp och stod där vid trädkanten med ett förstummat leende på läpparna. Makalöst.
[Niala <3]

Niala fladdrade igenom Byoomi, Hon var lite utan mål på sista tiden, allt hon gjorde var att flaxa runt och se sig omkring, fnittrandes som en liten ande i skogen, en ande som bara förde med sig små irritationsmoment, smådjur som puttades ur träd för att brytas sönder mot marken till högljutt skratt var ett favoritmoment som hon ofta nöjde sig med, runt hennes kropp fanns rankor lindade, hon hade de som minnen av den store, den gode, den magnifike. Hon tänkte inte låta de gå sönder, det var hennes sista minne av honom och det fick inte förloras eller skändas av någon som helst anledning.
Hon såg ner på marken i jakt på små offer hon kunde mobba, det var inte lätt att finna lämpliga offer när man var i hennes storlek, men någon skulle väl gå att hitta.
Hennes vingar slog i rasande takt när hon fick se en ensam valp sitta och stirra på ett vattenfall och ett högljutt fnitter brast ur henne när hon flög närmre, svävandes som en kolibri och flinandes mot denne.
"Vad gör en liten skit som du alldeles ensam i skogen?"
Skrattade hon retfullt och svävade närmre.

Vattnet fortsatte att forsa, kastas ifrån berget ut i luften för att landa i sjön under det. vid sidorna av det större fallen fannd det många mindre fall av vatten som tog sig ner för bergets sidor i etapper. Det hela var mycket vackert, och väldigt underligt, tyckte den unga hanen där han satt, och han skulle just still att närma sig för att undersöka det närmre då en gäll röst ljudade.
Liten? Kanske, men inte var han väl en skit? HAn vände sig om för att se vart rösten kom ifrån, men fann ingen bakom sig. Han lade huvudet på sned och vinklade fram de vikta öronen. Men då ett fnittrande, som hörde till samma gälla röst, hördes ifrån ovan vinklade hande upp blicken och fick där se en liten varg med vingar, som brodern, och hon var en bra bit mindre än han själv. Åter tippade huvudet på sned, hade hon inte kallat honom liten?
Han skrattade lätt.
"Jag är mycket större än dig ju" orden uttalade med en road ton.
"Jag skulle nästan kunde skita ut dig!" hans comeback dolt i en valpig stämma, hade man Aurora som syster var man tvungen att lära sig att munhuggas, annars fick man alla möjliga sorters konstiga glåord och glirlingr efter sig.
Han skrattade fortfarande lätt, men tystnade sedan.
"Vad kan lillen heta då?" Han gissade att hon var vuxen, för hon hade itne samma valpiga stämma eller rundade uttryck som hans syskon hade, hon hade mer mejslade utryck, som modern. Konstigt att hon var så liten dock? Det kanske var nå fel på henne.
"Jag heter Capheus!" Deklarerade han stolt.

Den lille skiten hade mage att kommentera på att han var större än henne själv och hon grimaserade, han må vara större kroppsligt men han var fortfarande en liten skit på de visen som betydde något, sen att hon inte var mycket större på de visen heller var ovidkommande.
Han sade även att han nästan skulle kunna skita ut henne och hon fnyste.
"Jag skulle ge dig magknip!" Ropade hon överlägset och fnittrade gällt.
Han frågade vad hon, eller ja, lillen kunde heta och hon svarade inte förrän han sagt sitt namn och hon skrattade lätt.
"Han heter tydligen Capheus, själv heter jag Niala"

Hennes gliringar var nästan barnsligare än hans egna, och hon var mycket mindre, men var ändå äldre? Trots allt så fick han hennes namn.
 Han närmade sig något, även om hon fortfarande svävade i luften med de små vingarna, och betraktade henne med sina isblå ögon.
"Hur kan du vara så liten? Är det nå fel på dig? Är du Sjuk kanske?" han var faktiskt genuint nyfiken, han hade aldrig sett någon så liten. Var hon så liten ifrån början, eller hade hon blivit så? Kanske hande någon råkat sitta på henne? Eller kanske skulle man vara plattare då.
"Jag har då inte sett någon så liten, förutom valpar. Är du en konstig valp?" Hon kunde ju prata bra, och hade inte valp hull, så han trodde inte riktigt på det att hon skulle vara en valp.

Den lille rörde sig närmre henne men hon svävade fortfarande utom räckhåll för honom.
Han frågade henne hur hon kunde var så liten och frågade även om det var något fel på henne som att hon var sjuk och hon fnittrade lätt.
"Nog är det något fel på mig alltid men det har inget med min storlek att göra"
Den lille fortsatte med att fråga om hon var en konstig valp då endast valpar var så små och hon fnyste lätt.
"Jag är då fullvuxen, till skillnad från dig"
Snäste hon litet, hon var inte så bra på att agera sin ålder dock.
Hon kom på vad hon frågat den lille när hon först kom samt att han inte svarat.
"Du sade aldrig vad du gjorde ensam i skogen"
Påpekade hon  och kom närmre marken.

Hennes ord förbryllade honom, mednade hon att hon var sjuk, men att storleken inte var ett symtom? Var det smittsamt? Kunde han också bli sjuk? Han backade omedvetet vid tanken, för att komma längre ifrån henne om det var smittsamt.
"Smittar det?" han var ju tvungen att veta så att han kunde undvika den mysteriska sjukdomen.
 Hon fortsatte med att svara att hon var fullvuxen, det visste han ju han hade ju bara skämtat med henne! Kanske var hon inte så smart? Var det ett symtom på sjukdomen kanske? Han lade fundersamt huvudet på sned. Han ville då inte ha en sjukdom som gjorde att man blev mindre intelligent. Hon lät lite irriterad, tappade man humöret av den också, den lät väldigt ortrevlig.
 Han avbröts mitt i tankarna av hon som ställde en fråga, och allt om den mysteriska sjukdomen var glömt.
"Jag utforskar!" Han flög upp på benen och den långa svansen viftade vilt bakom honom, med den långa pälsen i en kaskad.

Niala fnittrade när han backade litet, han var tydligen rädd för tanken på att hon var sjuk, och mycket riktigt fick hon det bekräftat när han frågade om det smittar och hon låtsades tänka efter en liten stund.
"Ibland gör det det"
Sade hon, det var ganska sanningsenligt ändå, enligt henne iallafall, allt som krävdes var en liten knuff i rätt riktning.
Han sade inget som svar på hennes kommentar om att hon var fullvuxen men när hon frågar vad han gjorde här verkade han bli uppspelt som få och berättade att han utforskar, Niala suckade lätt, tänk hur det skulle vara att vara sådär ung igen? Med ens värsta fruktan var att få någon mystisk sjukdom?
"Nå hur går det för dig då?"
Frågade hon med ett brett leende