Det hade varit svårt att undgå blickarna, inte bara för att han redan var väldigt överdrivet medveten om sin omgivning, utan också för att hon inte gjort något för att dölja dem. Han hade gjort så som han gjort i många månader sedan han gett sig av, pratade med hantverkare och predikare om religion och gudar. De hade kommit med samma eller liknande svar han hört innan, eller varit mer intresserade av att prata om egna vilda teorier som inte hade riktig grund i annat än valpsagor och sägner som de hört återberättat. Rent krasst hade han inte fått höra något han inte redan gått igenom sen tidigare, inga fler konkreta bevis.
 Det var under ett av dessa samtal som han först känt sig betraktad, när han mött hennes blick hade hon flinat. När han till slut närmat sig henne hade hennes meddelande varit kort och kryptiskt, men tillräckligt avslöjande för att han skulle gå med på att möta henne senare. Ensam. Alla varningslarm gick av i sinnet på honom, men han var vid det här laget desperat. Fick han inte svar nu fick han bekänna sig besegrad och gå hem, tomhänt. Månader utan Honom för inget.
 Han närmade sig lägerelden hon pekat ut, mer avsides ifrån andra eldar som IA upprättat. Det var få vargar där, inte riktigt ensam men tillräckligt få för att vara mestadels enskilt. Det var lite lugnande att andra skulle kunna se dem. Undrade kort om det var för hans säkerhet eller hennes.
 "Så?" uppmanade han Skatvargen då han såg henne nästan ända ute i skuggorna. Han måste erkänna att det var lagom dramatiskt, och han undrade kort vad det var han egentligen skulle gå med på här.

Åh, hon borde ha låtit bli. Borde säkert egentligen låtit bli. Men det var för lockande, när hon sett den ensamma, förvirrade hanen högljutt ställa frågor om saker hon lägligt – faktiskt – hade svar på. Vid allt heligt, och allt mindre heligt, så visste hon att det var sånt här som skulle sätta henne ordentligt i klistret en dag, men man levde väl bara en gång, så det var lika bra att passa på att ha roligt när man kunde.
     "Så?" upprepade Laali, och tog ett steg närmre lägerelden. Inte för nära. Inte så nära att han skulle kunna ta henne, innan hon hann lyfta, men nära nog för att inte behöva höja rösten. Hon flackade som hastigast med blicken mot de få andra vargarna som satt eller rörde sig i närheten. Deras röster var som ett lågmält bakgrundsljud, upptagna med sitt eget och skulle troligt inte höra om hon höll sin egen röst låg nog. Hon gav den randige, vitnosade hanen ett vasst leende.
     "Du hade frågor, eller hur?"
     "Och du har svar?"
     Laali gav ifrån sig ett ljudligt "Tch", och viftade irriterat med ena framtassen åt hanens fråga.
     "Annars hade jag inte bett dig komma hit, eller hur?" Hon satte ner tassen och lutade sig något förnärmat bakåt för att se ner längs nosryggen på hanen. Hon höjde dock snabbt på ögonbrynen igen, och lutade sig framåt istället med en nickning som indikerade att han skulle komma närmre. "Gudar och mirakel, hm? Seså, låt höra."

Hans livstid av misstänksamhet skrev och drog i alla trådar den kunde hitta. Hon såg inte ut som någon som så lättvindigt hjälpte andra ur godheten i sitt hjärta. Ett tandat flin som  talade för det. Men efter så lång tid var han beredd att ta risker, och hon var en av de få som faktiskt kommit upp till honom. inte många som riskerade att möta upp en lätt manisk varg som högljutt frågade efter gudar och mirakel, så som hon själv fint uttryckte det, manade honom närmre sig. Han drog styrka ur att om hon skulle försöka attackera honom skulle hon själv också gå bet. Både av hans blod och giftet som fanns i hans mun. En säkerhet. Han tog några steg närmre men inte nära nog för att någon av de skulle få något sort övertag.
 Fråga på alltså? Vart skulle han ens börja? Hur skulle han uttrycka sig för att inte ge bort för mycket men fortfarande få svar. Något han brottats med mycket på sin resa.
 "Vad vet du om svarade böner?" en enkel början, testa vattnet innan man hoppade i. Vad visste hon? Moriko? Duraneir? Något annat? Blicken studerade henne intensivt, och han gjort inga försök för att dölja det. Hon visste uppenbarligen något hon inte ville dela ljudligt, han hade sett henne kika mot de vargarna som samtalade länge bort. Hur hon hållit sin egen röst låg. Kanske hade han faktiskt hittat något, någon.

Hanen studerade henne intensivt, med en blick som hade tusen frågor virvlande bakom sig, men såklart var det det där som lämnade honom. Laali suckade djupt, och himlade med ögonen så att resten av huvudet tycktes följa med i gesten när hon lutade sig bakåt på nytt.
     "Vill du att jag ger en generell predikan om valpsagor eller? Om du ber riktigt mycket kanske nån av gudarna tycker synd om dig en dag och ger dig ett svar. Bla bla. Den har alla hört. Kass fråga. Jag tror nog du kan bättre än så, om ditt ylande på marknaden är nått att gå efter." Laali ignorerade fullständigt hanens reaktion och lutade sig istället konspiratoriskt närmre igen, med det rävaktiga leende åter brett över ansiktet.
     "Du får ställa mer specifika frågor om du vill ha specifika svar." Laali lyfte ena framtassen för att demonstrativt knacka sig själv i pannan med en grov, fågellik klo. "Jag har mycket här inne, men jag är ingen telepat så du får vara lite tydligare om du vill veta nått. Annars har jag bättre saker för mig än att sitta här och berätta sagor alla redan hört för många gånger."

Han ville fnysa , men lät bli. Istället smalnade blicken lätt av, ett glädjefritt leende på hans läppar. Han härmade hennes gest emot skallen.
"Telepati hade inte tagit dig mycket längre är jag rädd" Men det visade honom också att hon talade sanning. Hon hade vetat det om hon var en telepat, och det gav honom något mer tilltro om vad hon skulle fortsatt berätta. Ett lågt hummande lämnade honom, gav ett falskt intryck av att han var lugnare med situationen än vad han faktiskt var. Mest en ursäkt för att låta honom tänka över sin formulering, vilket ändå kom ut mer styltat än han hoppats
"Har du personligen erfarenhet av det?" det var mer specifikt, det måste hon väl ändå erkänna? Och samtidigt måste hon förstå att det var en fråga han behövde svar på, vad annars hade hon för svar hon kunde hon ge som inte bara var mer "sagor" så som hon uttryckte sig.
"Har du sett något av vad De kan göra?" Tillade han som ett förtydligande. Blicken var lika intensiv som innan, om inte mer skarp än förut, när han studerade hennes reaktioner på den mer direkta frågan.

Laalis ögon glittrade över det bredare flinet.
     "Se där, det är en fråga jag kan svara på." Hon klapprade roat klorna mot marken, och lät blicken tankfullt vandra för ett ögonblick innan hon fäste ögonen på hanen igen, lika skarpt som innan. "Jag var där när Duraneir visade sig. Jag antar att du hört om Måntemplet, alla har väl vid det här laget, så det är inget nytt. Men jag var där. Jag såg hans ljus med egna ögon." Klapprandet slutade, och hon lutade sig närmre hanen igen. "Men," fortsatte hon, lägre. "Jag vet också var det gudsbländade anfallet kom från. Var de kom från. Om vi säger så, så var det inte bara månguden inblandad i det rabaldret."

Det var med inövat, falskt, tålamod som han väntade på hennes svar. Kanske fann hon det roande att dra ut på det så? Ge det mer mystik? Rocco lät henne hållas även om han helst ville höra allt hon visste nu på en gång. Han hade väntat länge nog.
 Hon mötte hans blick när hon talade, hon var där vid måntemplet? Han kunde inte låta bli att undra vilken sida hon varit på. Han kunde inte se samma trauma i hennes anlete som på de som överlevt attacken, men samtidigt ville han inte anta... Tankarna hann inte längre innan hon helt plötsligt var nära. Hennes klapprande klor hade slutat. Rösten var låg när hon fortsatte och han vågade knappt andas i risk att överrösta de lågmälda orden. En del av hans hjärna skrek åt honom att han haft rätt. Ingen av de flyende hade vetat vilka anfallarna var, många sade Ljusets Krigare, men med flockens koppling till dem så visste han att så mycket inte var sant. En annan del tog åt sig av det som låg bakom hennes ord. Inte bara Månguden. Inte den enda guden? Eller var det något han missade? Den turkosa blicken lämnade inte främlingens gula. Hon var fortfarande nära nog för att hans ögon skulle lämna ett mjukt sken i hennes anlete.
 "Gudarna?" frågan var kort, han hade inte ens tid till att tänka över ett bättre sätt att formulera den på, men det behövdes knappast. Inget försök till att dölja att hon nappat honom, tankarna gick på högvarv i huvudet och ögonbrynen drog ihop och bildade en lätt rynka i pannan. Vad betydde allt detta?

Laali nickade jakande.
     "Kort draget, så varg hittar tempel. Får uppleva ett under. Samlar troende och säger att gudarna pratar med honom i hans drömmar. Som nån slags profet eller nått, hm? Säger att Måntemplet är falskt, och alla ger sig ut på nått korståg som blev väldigt kort när Duraneir dök upp." Laali höjde ögonbrynen, och lutade sig marginellt bort från hanen igen för att lättare se mer av honom. Hålla lite koll. Hennes uppsyn förblev lika rävaktig. "Väldigt religiöst sådär, hm?"

Det lät mer som en galen fanatiker, med lite väl mycket Karisma. Vart det verkligen allt? Han visste inte vad han förväntat sig bakom någon som kunde göra något så hemskt. Men detta? Det var mer än tragiskt. Så många liv, spillda och förstörda, för vad? En galen vargs drömmar? Det fanns så många frågor, ett svart hål i hans sinne som slukade alla kaosartade känslor. En ångest som lätt skulle sluka honom hel om han tillät den. Istället tvingade han ner den i ett hörn av hans sinne. Han behövde tänka klart. Hans egna uppdrag hade som av ödesnyck knutits samman med flockens.
 "Ett tempel?" hummade han till slut eftertänksamt. Låtsades inte om att han blivit tyst en längre stund. Mötte åter hennes blick. Tankar om hennes inblandning surrade tyst i hans sinne, vad fick hon ut av att dela med sig av detta? Misstänksamheten gnagde på nytt i hans tankar, men han lät det vara för stunden. Det skulle inte hjälpa om han började kasta anklagelser omkring sig, baserad på vad han trodde kunde ha skett.

Hennes ögonbryn kröp ytterligare uppåt när hanen satt tyst. Studerade känslorna i hans ansikte. När han slutligen såg på henne igen, med bara en kort fråga till svar, så smalnade hennes egna ögon istället av. Hennes blick rörde sig över hans ansikte som i jakt på något, innan uttrycket försvann under ett nytt flin.
     "Hm? Ja. Enda som väl egentligen känts heligt i det hela. Bortsett från Duraneir, då. Såklart. Fast ja, inte samma plats, så. Stort ställe. Duktigt gammalt. Blodiga altare. Hela köret." Laali ryckte på axlarna, och lutade lojt huvudet åt ena sidan, fortfarande leende. "En landbunden fastnade där nere. Fick vingar så den kom ut." Hon hade inte sett det själv, det var bara en historia delad av Blair som lika gärna kunde varit del av nån feberdröm. Men hon hade sett altaren. Blodet och märkena i stengrunden. Spår av dun och fanstrålar hon ville påstå var för långa för vilken småfågel som helst. Flinet blev bredare igen.
     "Nått sånt mirakel du letar efter?"

Han kunde inte avgöra om det var misstänksamhet hos henne själv som speglades i de avsmalnade ögonen, men han låtsades som om han inte ens märkt det. Av vad hon berättade så kunde hon inte annat än varit med gruppen som attackerat templet, hur annars skulle hon veta allt detta? Sen hur hon formulerade sig. Som om hon varit där.
 Hon pratade om miraklet hon nämnt som om det var en alldaglig händelse, inget att hänga upp sig på, sånt som händer. Men samtidigt så var det någon han fastnade på. Vargen som fått vingar. Han hade hört om det förut, men hon påstod sig veta var? Det var något sådant han letat efter.
 "Det är det närmsta jag kommit" bekräftade han tankfullt, med en vördnad i rösten han själv inte visste fanns där. När hade han egentligen börjat tro på deras under? När hade det slutat vara ett desperat rop på hjälp? Han visste inte, insåg inte att det var så.
 Blicken fästes i hennes anlete igen, hur mycket mer visste hon? Kunde hon ta honom dit? Var allt en fälla? Visste hon vem han var?
 "Minns du vägen?" en risk han var villig att ta.

"Yepp." Laalis svar var ärligt och självsäkert. Jodå, nog visste hon var stället låg. Hon hade inte spenderat all den tiden med Blairs gäng där för intet. Hon lät ordet hänga i luften ett par sekunder, innan hon nonchalant släppte hanen med blicken och vände ansiktet mot elden istället, flinet mildrat i ett belåtet litet leende och ögonbrynen fortsatt höjda.
     "Men det kostar, såklart. En varg behöver leva och så vidare. Jag kan inte ge bort allt gratis, förstår du. Så..." Hon höjde hakan något, och såg menande på hanen igen ur ögonvrån. Hon behövde inte ställa frågan högt. Den var tydlig nog mellan dem: Hur desperat är du?

Det var en sorts lättnad han inte känt på länge som väcktes av hennes självsäkra svar. Som om något slappnade av långt in i hans väsen. Men det var kortlivat.
 Kostar. Han kunde betala mycket, nästan vad som helst, för att få se sitt uppdrag komma till sitt slut. För att få se sin partner igen. Vad kunde hon vilja ha? Vad hade han ens han kunde erbjuda henne?
 Blicken smalnade lätt av, första antydan utåt på misstänksamheten han bar. Förhoppningsvis inte mycket nog för att hon skulle besluta sig för att inte hjälpa. Att hon ville ha något i gengäld var bara rätt, egentligen, men han var fortfarande inte övertygad om att det inte skulle visa sig vara en fälla av något slag.
 "Vad är ditt pris?" Mötte hennes sökande blick. Vad skulle han inte betala för att se Ökker lycklig?

Hon kunde se honom tänka. En hastig spricka av misstänksamhet, tvekan, som skymtade i hans ansikte. Osäker lättnad. En varg på kanten inför ett ovisst djup, en som fortfarande kunde vända om, men där vända om innebar att återvända till bedjandet efter svar hon sett honom kämpa med tidigare på marknaden. Hon hade ingen aning om hur länge han sökt, men med tanke på hur villigt han mött upp med henne, på hennes villkor, så kunde hon gissa att han inte var allt för lockad att återvända till sökandet. Särskilt inte när det kanske inte skulle komma fler chanser som det Laali hade att erbjuda. Så kanske var det dags att hoppa, och be.
     Laali vägde över vikten på sitt ena framben, och satte vingen på samma sida i marken så att hon hade en tass fri att gestikulera med när hon vände tillbaks ansiktet mot hanen. "Du tillhör en flock, eller hur?" Hon höll upp tassen innan han hann förneka påståendet. "Ah! Där är kanske inte mycket kvar i pälsen på dig, men du är både slående lik och luktar bekant av en som både slogs i Skuggfall, och var på mötet i Islagunen. Så rätta mig om jag har fel, men jag antar att du åtminstone har någon form av kontakt med flocken, även om jag gissar att du inte varit där på ett tag." Leendet lämnade hennes ansikte, och ersattes av något närmare trött irritation.
     "Jag vill ha kontakt med dem. Och jag vill vara försäkrad om att de inte tänker grilla mina fjädrar, så att säga. Jag svär, alla försöker mörda budbäraren nuförtiden. Inget hyfs. Jag gör bara mitt jobb." Laali suckade ljudligt och himlade tydligt med ögonen.

Det verkade som om hon redan tänkt på det, hade ett pris i sinnet. Något hon redan bestämt innan han gått med på att träffa henne. Det var många som kopplat honom till hans far det senaste på hans vandring. Vissa mer bokstavligt än andra. Det var ingen hemlighet att han var med i Qu, och det fanns inget att vinna på att förneka det. Inte med Skatan framför honom. Så mycket hade han fått ut av deras samtal. Sen så fortsatte hon innan han ens skulle hinna protestera så det spelade ingen vidare roll ändå.
 Han funderade inte länge på hennes krav. Ett möte med flocken, på neutral mark med ett löfte att de inte skulle bränna henne. Han kunde inte lova något efter mötet, men under mötet. Kunde Malvado lämna flocken vid liv så kunde han inte se varför skatan inte skulle det. Ett möte det kunde han väl ändå lova?
 "Jag ser inte varför inte." började han, men hans ton påvisade ett tydligt men... att uppfölja påståendet.
 "Du kallar dig en budbärare, och nämner min far i islagunen" han bekräftade hennes misstanke utan att låtsas om att det var vad han gjort, lätt och ledigt. Öppenhet mot öppenhet. Dela lika.
 "Hur vet du så mycket om attacken? Vad var din roll?" denna gången var det hans tur att avbryta henne innan hon hann svara eller förneka något.
 "Du måste förstå att jag behöver veta vem jag tar till flocken, budbärare eller ej" Det var hans tur att kräva något. Han ville ha svar, var villig att betala mycket för sitt mål. Men han skulle aldrig äventyra flockens säkerhet för ett tempel som flera personer uppenbarligen hade information om.

Laali grimaserade irriterat, och himlade på nytt med ögonen. Hennes ord var klippta när hon svarade.
     "Någon behövde hålla koll på dem, eller hur? Jag gjorde mitt jobb, är vad jag gjorde. Och långt över vad jag fått betalt för ska Gudarna veta." Hennes uppgift hade varit att hålla ett öga på vissa delaktiga, och det var vad hon gjort. Att hon själv varit delaktig i att ge Blairs gäng namn från templet, beskrivningar av vargar och platsen, var av mindre vikt. Hon kunde ta flera jobb samtidigt om hon så önskade, tacksåmycket. Och om hon inte gjort det så hade hennes första uppdrag legat i riskzonen, eller hur? Så helt ärligt låg inte det här på hennes axlar.
     Laali fnös, och gav hanen en skarp, menande blick. Hon petade honom hårt, nästan anklagande i sidan med sina långa klor.
     "Var jag som såg till att alla som satt på sina arslen i Lagunen fick fart och gjorde nått när templet brann.  Så tror minsann inte att jag är helt främmande för de dina. Men så var det ett ordentligt hullabaloo, så jag klandrar dem inte om det fallit dem mellan klorna. Jag hade själv en del att göra efter, med rapporter och namn och arrangera möten och grejer." Laali viftade avfärdande med tassen. Irritationen gav för ett ögonblick vika för ett tydligt falskt, ursäktande leende. "Men jag babblar." Lika fort som leendet dykt upp ersattes det av en tröttare, mer allvarlig uppsyn.
     "Vi säger såhär. Din flock vill garanterat träffa mig. Så jag tror inte att den biten borde vara svår att ordna för dig. Vad jag vill ha, mot att ta dig till templet, är någon som håller min rygg, hm? Du vet, när man börjar spilla namn om mordbrännare så har du snart alla mördare i hälarna, och jag vill gärna behålla mina stjärtfjädrar om jag kan." Hon höjde menande på ett ögonbryn, och lutade mer vikt åt sidan. Laalis huvud lutade med i rörelsen, och hennes skarpare leende återvände till läpparna, även om det inte längre nådde ögonen. "Ett väldigt lågt pris, skulle jag säga, med tanke på vad det kan vara värt."

Någon. Självutnämnd eller hyrd? Hon kallade det ett jobb så han skulle gissa på det senare. Men då låg frågan istället, hade den som hyrt henne vetat om attacken sen innan? Varför var då ingen varnad. Visste hon om attacken sen innan? Hade hon haft tid till att varna? Det var många frågor som surrade om vem som skulle kunna ges skulden för det hela. Det skulle vara lätt att peka på ring ledaren och säga 'han där är skyldig till allt' men samtidigt skulle han inte varit ensam. Galen eller frisk, karismatisk eller ej, det fanns inget förklaring eller ursäkt som skulle vara bra nog att förklara sin handling i att attackera oskyldiga.
 Hennes fnysande drog honom ur tankarna, och han fick hindra ett hotfullt morrande ifrån att lämna honom när hon inkräktade i hans personliga utrymme med en lång vass klo i hans sida. Han slätade över irritationen i anletet och mötte hennes blick. Hon förklarade vidare hur hon allt sett till att hjälpen kommit överhuvudtaget. Men det hade redan varit försent, hade det inte? Han hade ännu inte avbrutit hennes babblande, som hon själv kallade det. Nej det var bättre att låta henne följa sina tankegångar oavbrutna, läsa mellan raderna och meningarna som dolde sig bakom orden hon använde.
 Tillslut hade hon lagt upp allt. Ett erbjudande olika något annat, måste han erkänna. Ett mycket lockande sådant, efter all tid han lagt ned på just det svaret hon satt och höll på. Han hummade bara eftertänksamt. Gav henne inte mycket att gå på i varken ton eller anlete då han gick över alternativen.
 Vägde det hon sagt emot de hundratals vargar han mött. Deras historier perfekt bevarade i hans sinne och flera gånger om studerat i minsta detalj. 
 Blicken, som vandrat medan han tänkte sökte sig tillbaka till den otåliga skatan och han ögnade henne öppet igen. Vad hade han egentligen för val? Sen hade hon rätt. Flocken kunde få bra information av henne om det hon sa stämde. Hon hade varit med de som brände templet, men varnat andra. Han kunde kanske inte lova att hon skulle lämna flocken på god fot. Men ett möte? Så mycket kunde han ge henne.
 "Så, om vi nu är på samma blad, du tar mig till templet, och berättar mer av vad du vet om det" började han med lätt avsmalnad blick fäst i hennes skarpt gula.
 "och allt du ber om i gengäld är ett möte med flocken" avslutade han lätt, men höll upp en tass för att avbryta henne innan hon hann svara. "Ett möte med ledarna mer specifikt" han behövde inte att hon skulle flika in och specificera något sådant. Vad skulle det hjälpa henne om hon träffade Luwa eller Wes? Thein skulle hon nog inte ens orka med.
 "Nära nog?" Frågade han och sökte bekräftelse på deras deal.

Laali var på väg att rätta honom när han höll upp en tass och rättade sig själv. Eller gjorde ett försök att rätta sig. Laali satt tyst och väntade på att han skulle vara klar, och när frågan om bekräftelse kom så suckade hon djupt. Hon rätade på sig igen från sitt lutande, rullade skuldrorna så det knäppte, satte sig rakt och mötte åter hanens blick.
     "Jag ska ta det långsamt för dig. Jag är villig att ta dig till templet, och prata med dina ledare, om – och det är ett hårt om – du och din flock kan se till att jag inte blir mördad för att jag spiller namn. Förstått?" Laali reste sig slött upp samtidigt som hon fortsatte. "Jag är inte en god samarit som gör det här av min goda vilja, tro det eller ej. Ett samtal skulle bara vara jag som ger mer utan att få något i gengäld, hm? Så, i så enkla termer som möjligt för dig; skydd, mot info. Annars kan du gå tillbaks till ditt letande, och så ser ni aldrig mig igen. Är du med?"

Hennes blick blev ens tröttare. Kunde det vara så att det faktiskt låg en fara bakom henne, men om det hade med henne tidigare jobb att göra förstod han inte varför den som anställde henne kunde skydda henne emot konsekvenserna? Kunde det betyda att konsekvenserna var så pass stora? Exakt vad hade hennes jobb varit?
 "Jag kan lova dig ett möte med ledarna, vilka du redan sett förut" höll hennes blick och rösten var stadig och bestämd, tillät inga avbrott.
"Vidare kan jag lova att flocken kan se efter din hälsa, i fortsatt utbyte med information" Det var på ett ungefär vad hon bett om, och han tvivlade inte på att en informatör var något flocken skulle ha användning för. En tillgång de antagligen inte skulle säga nej till lättvindigt.
"Vilka termer ett sådan avtal skulle ha direkt jag kan inte lova dig"  han försökte se om hon tog till sig av hans ord. innebörden bakom dem. Information om ett tempel en gång för något som bara Sirocco ville uppnå var inte nog. Flocken tjänade inget på det. Sen måste hon inse att det inte kom utan trådar. Hon kunde inte mucka gräl med vem som helst och tro att Qu skulle ha hennes rygg. Det var bara affärer.
"Men rent generellt kan jag väl påstå att om dina framtidsplaner innebär att du är med och bränner ned tempel kommer Qu's beskydd inte täcka dig" Det spelade ingen roll vad för del i det hela hon försökte intala sig att hon hade. Han vägrade tro att det inte fanns någonstans på vägen där hon kunnat försöka förhindra det. Men han hade inga bevis heller, och informationen hon påstods ha skulle kunna hjälpa fånga de andra som var skyldiga.
 Han hoppades, så innerligt, att hon skulle gå med på det. Trots allt. Försökte intala sig själv att de krav han ställt var vettiga, att hon förstod att han inte kunde föra hela flockens talan. Om hon bara sa ju kunde han vara så nära. Efter så lång tid, kunde han nu vara nästan där?

Laali stod i tystnad en lång stund efter att hanen slutat prata igen. Hon gillade inte riktigt hans formulering. Såklart flocken kunde, men det betydde inte att den skulle. Sen å andra sidan…
     Det vassa, rävaktiga leendet sprängde fram över Laalis anlete igen utan förvarning, och vad för överläggande hon än gjort försvann under det. Hon vägde över vikten åt ena sidan igen när den allvarliga rakheten försvann.
     "Taget." Laali lyfte ena framtassen igen för att peka mellan hanen och sig själv medan hon talade. "Jag tar dig till templet. Du fixar dejt med din flock. Jag ger er info, om ni ger mig skydd. Och jag bränner inga tempel. Låter som en deal." Hon satte ner tassen igen. Vingarna rättade till sig längs hennes sidor, och hennes blick pendlade till en punkt bakom hanen innan hon fokuserade tillbaks på honom och fortsatte med lättsam ton.
     "Jag har ett sista ärende att utföra här ikväll, så passa på att se till så du har vad du än behöver utrett. Har du inga invändningar så ger vi oss av i gryningen. Jag får gärna det här överstökat förr hellre än senare." Hon sänkte nonchalant framkroppen mot marken och sträckte ut frambenen i en djup sträckning, innan hon rätade på sig igen. Det var med nästan roat höjda ögonbryn som hon vände sig till hanen igen. "Och, för klarhet, om du går tillbaka på nått av dina ord så är det det sista ni ser av mig. Förstått? Inga andra chanser."

Tiden som gick efter att han talat var i tystnad. En väntan för honom och ett överläggande för henne. Men till slut återvände ändå det vassa flinet till hennes läppar och han satt som på nålar. Det kunde falla åt vilket håll som helst nu, och det hängde bara på vad hon hade att säga.
 En knut släppta i bröstet då hon förkunnade att det var en deal, och han log lätt. De fick information om hon fick beskydd, och vise versa.
 "Låter som en deal" höll han med. De exakta detaljerna var inte direkt uträtade, men det var något. Någon som inte bara behövde gynna honom, det var en lättnad i sig.
 "och går du tillbaka på dina ord så fallerar dealen" kommenterade han kort som svar. Ett konstaterande. De var på samma blad. Sirocco hade inga planer på att luras, så länge hennes information var bra och riktig hade hon inget att frukta ifrån honom.
 De samtalade bara kort för att bestämma vart Laali ville möta upp honom igen vid gryningen för att börja vandringen. Kanske behövde han sova, men nu när det var så nära visste han inte om han skulle kunna. Han rörde sig ifrån eldplatsen med bara några få blickar på de vargar som inte redan gått och lagt sig.
I Gryningen.

Avslutat