Återföreningen med Ezekiel hade gått… som det gått. Det hade inte lugnat henne inför att återförenas med resten av flocken, utan snarare hade oron tilltagit. Vasilisa insåg nu i efterhand att det hela kanske hade varit ett misstag att ta med Muriel hit. Vad skulle hennes söner och dotter säga? Med tanke på Ezekiels reaktion visste hon inte vad hon hade att vänta sig. Men de fick göra vad de ville med henne, så länge de accepterade Muriel som en av dem. Allt som någonsin hade spelat någon roll var hennes barn, och Muriel var lika mycket hennes son som resten av dem.
    Vasilisas blick hade varit fäst på Muriel, som gömde sig bakom hennes framtassar när hon kunde höra rösterna från resten av familjen. Hon tog ett djupt andetag, innan hon långsamt lät blicken vandra från sonen till skaran som samlat sig framför henne. Ezekiel stod bredvid henne, men inte så tätt som han brukade. Vasilisa insåg att hon förstört det de hade också, precis som med allt annat. Det var som om en stor klyfta bildats dem emellan, och hon visste inte vad för trolldom skulle behövas för att laga det.
    Hon valde att inte reflektera över deras blickar, valde att ignorera föraktet, oron, alla känslor de tycktes visa.
    “Jag förstår att ni har många frågor.” Vasilisas röst var förändrad, äldre. Det var som om någonting saknades. Hennes varma, försäkrande stämma som alltid sjungit vaggvisor och sånger dröp nu av rosslighet och trötthet, men framförallt skam. Skam hon försökte dölja.
   “Jag har ljugit för er,” av själviskhet, tänkte hon för sig själv men valde att inte säga det högt. “Jag har ljugit i ett försök att skydda er.”
    Vasilisa lät blicken glida längs med den samlade skaran.
    “Jag ska berätta allt, jag lovar.”

Hela atmosfären var annorlunda i sällskapet av de som Vasilisa beskrivit som hem och familj. Muriel kunde inte avgöra vad den olustiga känslan innebar men noterade moderns och Fays gemensamma återhållsamhet. De log inte som de gjort förut, innan de kommit hit och den markanta förändringen gjorde honom blyg och osäker när han kikade på främlingarna mellan sin mors framben. Såg deras blickar skifta mellan honom och Vasilisa under tiden hon talade till dem. Helst av allt ville han gömma sig men fann trygghet i moderns värme och gned kinden mot insidan av hennes ben, känslan av Vi och Dem bestående.
    "Mama, det är okej", viskade han och såg hur Fay från sin plats i skarans utkant gav honom ett matt, om än uppmuntrande leende. "Jag är här."

När han hade hört att Vasilisa var tillbaka var det som om stenen som tyngt hans axlar lättade och lade sig i magen istället. Lättnaden över att hon mådde bra och var hemma, efter så lång tid utan livstecken, blandades snart med en oförståelse och vilja att ställa henne till svars för de val hon hade gjort, att ifrågasätta vad som hade kunnat vara viktigare för henne än att stanna med sin familj och sina barn. Radagast hade känt sig sviken - fast han nu var vuxen hade moderns oförklarliga försvinnande fått honom att känna sig nästan som en valp igen, övergiven och oinvigd i de vuxnas bekymmer. Hon var skyldig honom, och alla, en förklaring, och han förväntade sig att den var bra.
    Men inget kunde ha förberett honom på vad han fick se när han nådde till salen där hon väntade. Inget kunde ha förberett honom på hur hon såg ut, skadorna och det härjade uttrycket i hennes ansikte - och framför allt inte på valpen som gömde sig bakom hennes ben. När han såg den var det som om varenda muskel i Gasts kropp stelnade till och hjärtat sjönk i bröstkorgen. Hjärnan försökte frenetiskt bortförklara det, drog efter närmaste tänkbara lösning. Det var förstås inte säkert, det kunde vara någon annans valp som hon hade hittat och tagit hand om … Men likheten dem emellan gjorde det svårt att tro på. Det var hennes valp. Gast stirrade på valpen med bestörtning.
    “Jag ska berätta allt, jag lovar”, sa Vasilisa, men knappt innan hon hade avslutat meningen tog Gast ett styltigt steg framåt.
    “Vem …” Han såg kort på valpen innan blicken vändes mot modern igen. I normala fall skulle hans blyghet hindra honom från att ta ordet så här, men nu var han så chockad att han inte brydde sig. “Det är väl inte … pappa …?” Kunde det vara sant? Tänk om hon faktiskt hade hittat Tenn, men att han av någon anledning inte kunde ta sig hem? Ögonen bad desperat om en förklaring. 
    De stormande känslorna gjorde rösten grötig. “Har du … hittat honom?” Alternativet var otänkbart. Att det skulle vara någon annans barn som stod där bakom hennes ben.

Vasilisa log lätt åt Muriel som tappert försökte försäkra henne om att det var okej. Han var så ovetandes, visste inte vad allt handlade om och hade ingen aning om allt svek. Hon ville låta det förbli så, åtminstone ett litet tag till. Men hon visste också att flockens frågor skulle få honom att fundera och reflektera.
   Blicken vändes mot den första talaren som bröt tystnaden, och det kändes som om hennes hjärta slutade slå när den föll på Radagast. Han hade aldrig varit den som tog första ordet, och nu såg han så vuxen ut framför henne. Hon ville omfamna honom, säga hur mycket hon hade saknat honom, men hans uttryck fick henne att stå kvar, stilla. De två hade alltid haft en bra relation, precis som hon och Lev haft, och nu hade en klyfta skapats mellan dem också. För en sekund funderade hon på om Gast var kapabel till vad Lev var, men försökte snabbt att ruska undan tanken.
   Hans nästa fråga fick henne att bita sig själv i kinden. Blodsmaken fyllde hennes mun och skuldkänslorna växte inom henne. Hur skulle hon förklara? Hur skulle hon få någon av dem att förstå. De verkliga lögnerna skulle sluta här, och hon tänkte inte ge dem falska förhoppningar kring Tenn. Tenn… vad skulle han säga?
   “Nej, mitt hjärta, jag är ledsen.” Vasilisa avvek med blicken. Hon visste inte vad för reaktion hon skulle få, men hon kunde nästan gissa sig till att det inte skulle vara positivt. “Jag har gjort allt jag kan för att hitta honom, men…” hon svalde, “jag fick… saker kom i vägen. Jag misslyckades med mitt löfte.”

Gast hörde knappt längre än Nej. Det kändes som att få ett slag i magen eller marken bortryckt under tassarna, som om han föll från hög höjd. Hon sa nej. Valpen var inte Tenns. Hon hade inte hittat honom därför att saker hade kommit i vägen. Jo, tänkte han med en bitterhet som i sin intensitet förvånade till och med honom själv, det var tydligt. Hon hade uppenbarligen hållit sig sysselsatt med annat.
    "Så vems är ...?" Han avbröt sig, såg på valpen som delade sin likhet med Vassya med honom själv. Frågan hängde underförstådd i luften: vems är valpen, om inte Tenns? Vasilisa slog undan blicken; hennes skam var tydlig, men för Gast kändes det bara som ytterligare ett svek att hon inte ville se på honom. Någonstans visste han att han reagerade barnsligt, men på något sätt var det också lite skönt att få ta ut alla känslor som han hållit inom sig ända sedan Levs attack. För en gångs skull hade han god lust att reagera barnsligt, att bli bitter och arg. Att se henne kändes nästan som ett hån efter den långa tid hon varit borta. Och med valpen dessutom ... Hade hon verkligen kommit tillbaka till sin gamla familj bara för att visa upp sin nya?
    Han vred på huvudet och letade bland de samlade ansiktena efter Mara, sin syster, efter bekräftelse på att hon kände sig lika överrumplad och sviken som han. Sedan vände han blicken mot sin mor och valpen igen, lagom i tid för att hinna se det mjuka uttrycket i hennes ansikte när hon såg på den lille. Plötsligt mådde han nästan illa.
    Gast öppnade munnen men inga ord kom ut. Istället skakade han bara på huvudet, och med bestämda rörelser trängde han sig sedan förbi den som stod närmast och stegade snabbt vidare mot portarna. Han stod inte ut med att vara kvar i salen en enda minut till.

[EXIT RADAGAST]

(Kastar in ett svar med Hassel. Han gör inget väsen från sig)

Först hade han känt lättnad att Vassya och Fay är hemma igen. Hassel har tänkt många gånger att allt kommer bli bra så länge Vassya och Fay kommer hem igen, så länge alla kommer hem igen. Då löser sig allt. För det är lättare att kunna lösa saker och må bra när man vet att alla man bryr sig om är trygga och mår bra. Men stämmningen är allt annat än glädjefylld och välkomnande och SOM DE SER UT!!? Hassel hade mer än gärna velat springa fram till Vassya och Fay och försäkrat sig om att de mår bra. Men i situationen de befinner sig i just nu så känns det som att det är två främlingar som står framför dem.. Eller tre rättare sagt. Valpen som Vassya har med sig har väckt många frågor och ogillande, det märks på flockmedlemmarna. Så Hassel håller sig avsides. När Radagast stormar ut vill Hassel inget mer än att springa efter flockbrodern men det är inte hans plats. Inte i den här situationen. Hassel håller sitt ljus för sig själv, i den här situationen behöver flocken vara i storm. Men Hassel vill inte vara i storm, trots att han med oförstående blick ser på en av hans förebilder. Vassya som sjungit för honom och de andra valparna när de var små. Vassya som hjälpte honom att utveckla språkkunskaper i vinterspråket. Nu står hon där och ser ut… Ja Hassel kan inte ens föreställa sig vad hon måste ha varit med om. Allt Hassel kan erkänna är att det inte är samma varg, som står här nu, som han växte upp med. Mycket har hänt. Frågan är vad som kommer hända i framtiden. Vart kommer de stå då? Tyst låter Hassel blicken svepa över de närvarande flockmedlemmarna. Vad händer sen?

Det var något som låg i luften i den fuktiga sten byggnationen, en bekant närvaro, en bekant doft. I sitt arbetar rum satt den silvriga tiken stannade upp i sitt försök att åter dreja med dom isblåa ögonen öppna men allt hon kunde få fram var sneda fula kärl. Frustrerat suckade hon och slöt ögonen för att försöka få den klar. Ayira hann inte längre än att att doppa ena tassen i det leriga vattnet innan en bekant gestalt trädde fram i det gamla synfältet. Den var svag och lite otydlig men hon kände mycket väl igen den och utan att tänka en extra sekund för länge reste hon sig fort upp från sin plats och sprang ut ur sitt rum. Spelade hjärnan henne ett spratt eller var det verkligen den hon trodde att det var, hade dom kommit tillbaka. Av ren reflex började Ayira fort röra sig igenom fästningen som hon gjort när dom först kommit hit, det var inte fören hon nästan var framme som hon kom på sig själv med att öppna ögonen. Se sig fram som alla andra gör, en konstig och fortfarande väldigt ny upplevelse. 
Det tog inte länge så var hon framme och kunde se att fler hade hunnit ansluta sig och där framför gruppen stod hon, den präktiga mörka ledarinnan. Med ett glatt leende anslöt hon sig till klungan men var snabbt tvungen ta ett steg tillbaka. Ayira var inte säker på om hon kollade på rätt varg, hade hennes ögon ändå spelat henne ett spratt ett sjukt sådant också. Framför henne befann sig det hon trodde var Vasilisa men istället såg hon en svårt ärrat trött tik som bar samma utseende som deras ledare. Det var inte fören hon talade som Ayira förstod att det var hon eller det som fanns kvar. Snabbt vandrade den ljusa blicken ner på den lilla valpen, var kom denna ifrån och vad hade Vas egentligen gjort på sitt äventyr. Om hon såg ut sådär så ville hon inte veta hur Fay ser ut, som hade följt med. 
Ayira hann inte ens öppna munnen innan Gasts stämma fyllde rummet och en tung sten byggdes upp i magen. Det gjorde så ont att se hoppet inom honom byggas upp för att lika bort dränkas i det djupaste havet. Hon hade alltid sett upp till Vas men idag visste Ayira inte riktigt vad hon skulle tro, dom hade alla varit så nära sin mor och snart skulle Vas stå där själv utan sina barns närvaro eller stöd. 
Sorgset såg hon efter Gast när han stormade ut ur rummet och helst ville hon följa efter och trösta honom men det var inte hennes jobb. Dom ljusa ögonen vände sig mot Vasilisa och blicken blev hårt som rummets väggar, kall som isen på bergets toppar. "Du behöver prata med dina barn, utan honom." utan att se mot valpen kunde vem som helst förstå vad det var hon menade. Sällan tog den silvriga tiken till med en så kylig stämma men detta var inte rätt, hur kunde hon göra så mot sina egna barn. 
Besviket skakade hon på huvudet och vände sig för att gå och kunde nu se sin son och dotter sittandes en bit längre bort. Utan att tveka gick hon fram mot Hassel och Poppel för att krama om dom hårt. "Ni behöver inte oroa ser, allt kommer lösa sig." 


[Ayira är arg och Poppel har smugit in och sitter med Hassel]

Glädjen som beskedet om ledarens återkomst givit henne gick inte att beskriva. Sedan hon och Achak kom hem från sin vandring hade de oroliga tiderna i flocken fortsatt. Lune hade varit extra ockuperad av Fiir som verkade ha svårt att komma in i flocken, eller snarare att släppa in flocken. Dessutom läkte inte hennes sår så snabbt som hon hoppats, och flockens enda helare var iväg på träning i Civitas.
Så att hennes syster och ledstjärna äntligen återvänt var precis den lättnad hon behövde. Allt skulle kännas bättre när familjen var samlad igen, det var hon övertygad om. 

Hon hade haft fel. 
Det märktes så snart hon kom ut på borggården och såg Ez stå på behörigt avstånd från ledarinnan med en trött, bekymrad min. Den konstiga stämningen var det första hon märkte, det nästa var Vassyas skador. De verkade ha blivit läkta men hon såg tusen gånger värre ut än hon gjort då hon for - och inte hade hon direkt verkat pigg då heller. Något frös till is inom henne och blicken sökte frenetiskt efter Fay. Hennes systerbarn som blivit mer som ett bonusbarn och som hon varit ansvarig för att låta följa med på resan. 
Hon stod i utkanten men samma trött uttryck som Ez och Vas, den gladlynta glöden i hennes ljusa ögon släckt. Lune kunde känna hur varje muskel i hennes kropp spändes. 
"Är ni okej, vad har hänt?"
Stammade hon fram medan fler i flocken anslöt sig runtom henne. Hon kunde inte släppa systerdottern med blicken. Fays päls var tufsig och matt och Lune kunde föreställa sig hemska sår och ärrvävnad under den. Det vred sig i hennes mage och det var inte förrän någon annan viskade om det så hon lade märke till den tredje individen. Gömt bakom Vassyas stora tassar kikade en liten valp fram, moderns blick stadigt fäst vid den. Lune blev stum och bara stirrade tills Vassya tog till orda.
"Jag har ljugit för er"
Orden högg som en dolk i hennes hjärta. Hon mindes deras konversation innan hon givit sig av. Hon hade vetat att något var fel men hon hade valt att lita på sin ledare. Så som familj gör. Familj ljuger inte för varandra. 
"I ett försök att skydda er"
Lune kunde inte hindra fnysningen som lämnade hennes nos. Chocken och sveket förändrades snabbt till ilska. 
"Skydda?"
Upprepade hon med ett sådant förakt i rösten att det till och med förvånade henne själv. Men vreden var starkare. Hur kunde hon hävda att hennes avsikt var att skydda, när hon utsatt Fay för vad än för hemskt fara som skadat dem? Deras nyaste, yngsta, sårbaraste medlem. När hon nekat rådgivning, ljugit för sina förtrogna om sina orsaker.
 De var en familj, de skulle alla skydda varandra, de delade på bördan - det var hela poängen med Cirkeln. Om deras egen ledare inte ens kunde leva efter det, fanns det någon Cirkel kvar då? 

Den lilla valpens tröstande visningar fick henne att tystna innan alla dessa tankar och känslor vällde fram ur hennes mun. Han var så liten och så rund. Oskyldig. 
Vasilisa lovade att berätta allt och Radagast tog vid där hon tystnat. Det smärtade henne att se hans hopp övergå till förtvivlan och sorg. Vassyas ord var platta och tomma, ursäkterna knappt ens värda att kallas för sådana. Hon kunde se hur hennes ledstjärna skadade sitt eget barn med sin tunga. Mindes sin egen mammas vassa, hånande ord. Det enda som höll kvar henne i nuet var tanken på den lilla valpen vid Vas tassar. 
Han förtjänade bättre än såhär. Han... han förtjänade en bättre mamma, precis som Gast gjorde det. Men Ayiras kyliga ord cementerade verkligheten, Vassya var den enda mamma de kände. Den enda de hade och den de behövde. Hon bet ihop.
"Vi behöver prata."
Konstaterade hon.
"Men just nu behöver Gast sin mamma."
Hon såg ner på den lilla valpen och hennes ansikte mjuknade.
"Hej där, du känner Fay eller hur? Hon är min systerdotter, du behöver inte vara rädd."
Sa hon så mjukt hon kunde.
"Oroa dig inte, jag ser efter honom och Fay."
La hon till och mötte Vassyas blick. Vad än Lune tyckte om sin ledare just nu så förtjänade inte hennes valp att drabbas av den vreden. Och Lune skulle personligen se till att ingen annan i flocken tilläts agera på något annat vis.

Vasilisa kunde inte beskriva känslorna som flödade inom henne. Det var så mycket att hon med ens kände sig avdomnad i sinne och själ. Hon visste inte vem hon skulle se på, vems frågor eller blickar hon skulle besvara. Det här var vad hon hade förväntat sig, men kanske ändå… någonstans djupt där inne hade hon hoppats på förståelse. De visste inte vad hon gått igenom, vad Midir hade gjort mot henne. Hur han hade manipulerat henne... Samtidigt visste hon att det var hennes beslut som lett henne hit. Alla felsteg var ingen annan än hennes.
    Det var som om allt hände så fort, men ändå så långsamt. På bara ett par sekunder hade Radagast stormat ut ur fästningen, men hans ansiktsuttryck och rörelser skulle hon minnas för evigt. Besvikelsen, ilskan. Det var inte likt honom, ändå förstod hon.
   “Hjär-” Vasilisa hann inte tala till punkt innan han vänt henne ryggen, och hon svalde hårt. Sedan träffade Ayiras ord henne som ett slag i ansiktet, och hon kände åter luften gå ur henne. Men något med flocksysterns ord fick hennes modersinstinkter att reagera. All ilska mot henne själv, men Muriel förtjänade det inte.
    “Muriel är också mitt barn.” Hennes röst var hårdare än förut, men fortfarande skör. Blicken sökte sig till honom, och hon ville inget annat än att skydda honom från allt. På samma sätt som hon behövde se till Gast i denna stund.
    Hon lyssnade på Lune som introducerade sig, och svalde. Vasilisa visste att hon svikit systerns tillit, och kanske skulle den aldrig återställas helt. 
    “Jag är snart tillbaka, jag lovar,” viskade hon samtidigt som hon märkte av Fays närvaro. Frågan var om någon skulle tro på hennes löften igen. De utbytte snabba blickar, innan hon skyndade sig efter Gast så snabbt hon kunde. Vad hon skulle vänta sig nu, visste hon inte.

[Vas sticker ut och kollar till Gast…]

Stämningen hos de samlade var elektrisk. Olika sorters ilska, förvåning och chock. Oförstånd som ledde till känslor av svek. Achak kunde inte riktigt sätta sig in i dem. Han förstod Gast, förstod sorgen bakom hans frågor, men han höll inte med dem. Tenn hade varit försvunnen sen innan Achak ens gått med. Det var oresonligt att anta att han skulle bara magiskt dyka upp nu, än mer oresonligt att förvänta sig att Vassya inte skulle få gå vidare, att hon skulle för evigt vara knuten till någon som varit försvunnen så länge. Men han förstod ändå, de äldre medlemmarna som tyckte det var ett svek. Tiden hade inte läkt deras sår, och tiden hade inte tagit bort minnena av Tenn som verkar ha varit en mycket älskad medlem i familjen. Hade Vasilisa varit mer öppen med det kanske dem inte hade stått här heller, det fanns ingen sida som hade rätt.
 Dessutom hade oron inom honom varit större än någon annan känsla av svek av Vasilisas sätt att undanhålla viktig information. Blicken fäst på Fay. Han hade ingen egentlig rätt till det, men han såg henne som en dotter, och hennes uppsyn nu var en stor skillnad ifrån när hon och Vasilisa lämnat dem. En trötthet hon inte ens haft efter alla de svårigheter hon mött innan. Hade det inte varit för den tryckande stämningen som redan låg över de alla hade han redan korsat avståndet mellan dem för att se över henne. Som det var nu kunde han bara stå vid Lunes sida, försöka hålla henne lugn. Kunde känna hennes spändhet stråla ut emot honom. Han tryckte nosen emot hennes hals, försökte fjättra henne tillbaka till verkligheten. Hon var säker, hon var här, med honom. Det skulle bli okej. Ett stöd medan hon pratade. Blicken vilade på ledaren(forna ledaren? Achak var inte säker), nickade mjukt emot henne, uppmuntrande. Det var viktigt att hon följde Gast, alla andras frågor kunde vänta.
 Så fort Vasilisa lämnat salen hade han skyndat fram till Fay och valpen, och efter att snabbt kollat över Fay med en orolig blick, och konstaterat att hon inte var i fara vände han uppmärksamheten till den lilla, hoppades att han inte redan var rädd för gruppen som samlats, trots allt som hänt.
 "Muriel var det va?" frågan ställd med en varm ton och han såg ned mot valpen med en mjuk blick. Han var slående lik Vasilisa, vem fadern än var så gick det inte att neka att han var hennes. Oavsett vad alla de andra tyckte om situationen förtjänade Muriel ett välkomnande. Det var inte hans fel.
 "Jag heter Achak, det här är Lune" han gestikulerade emot vännen intill dem.
 "Om du stannar med oss så kommer din Mamma snart tillbaka" han försökte le försäkrande, och såg sen mot Fay.
 "Har du ont? Är du okej? Vad..." han stoppade sig själv med frågorna som trillade ur. En i taget.

[Prutt... Achak är lite oduglig, står omkring och tycker folk är lite oresonliga, men säger inte skit. Försöker vara ett stöd för Lune. Worried dad över Fay och ny valp. Är det skit skyller jag på att jag varit sjuk huehue]

Lurlei var känd för att vara kvick men just idag hade hon segat sig. Kroppen värkte fortfarande efter den långa vandringen hem från Civitas och hon hade tagit det väldigt lugnt sen hon kom hem. Så hon var en av de senare att ansluta till Vassyas välkomst-kommittee. Hade precis hunnit ta in scenen då grälandet började och hennes öron gled uppgivet ut åt sidorna. Aldrig hade hon hört flocken såhär arga på varandra och det kändes fel i magen. Vasilisa var ju deras ledare och här kom hon hem skadad och flocken vände sig emot henne? Det var inte rätt!
Själv var hon bara glad att se dem igen, och pirrigt nyfiken på den pyttelilla men runda valpen vid Vas tassar. 
Men även hon med all sin energi och positivitet förstod att just nu var det inte läge att glatt hälsa och introducera sig. En efter en turades medlemmar om att skrika eller fräsa eller kyligt förakta hennes ledare och Lurlei gjorde det enda hon kunde i stunden och satte sig så nära Vas som möjligt utan att vara i vägen. Och trotts den jobbiga situationen kunde hon inte hindra svanstippen från att glatt vifta då hon beundrande sneglade mellan Fay och ledarinnan. Så glad att de båda var hemma i tryggheten igen!
Men en annan känsla hade också börjat smyga sig på, speciellt som hon fick en allt klarare bild av Vassyas ärr och skador. En bubblande vrede mot vilka det än var som skadat dem. Och den ilskan vändes också allt mer emot de flockmedlemmar som inte tycktes dela hennes omsorg för ledaren. Hon bet ihop hårt och gav sin mamma en grinig och trotsig blick efter hennes iskalla uttalande. Och hon kände en viss revansch då Vasilisa klippte tillbaka. Näst ut var Lune och även om Lurre visste att rådgivaren hittills alltid velat valpars bästa tilldelades hon en skeptiskt avsvalnad blick. Sen anslöt sig Lurlei bestämt till Fay och den lille, som tydligen hette Muriel. 
Ville visa på alla vis hon kunde att hon stod bakom Vassya.

[Lurlei visar så gott hon kan att hon tar Vassyas parti]

Hassel fastnade i en björnkram tillsammans med Poppel. Ayira talade lugnande i deras öron. Inom Hassel härjade blandade känslor som helt klart påverkades av flockens uttryck. Han ville stå på allas sida och han ville att allt skulle bli bra, men det enda han kunde göra var att agera tyst åskådare. Lune uttrycker sig och snart lämnar Vasilisa för att springa efter Radagast. Bra! Hassel hoppas att de kan reda ut det och att sedan flocken kan reda ut det tillsammans så att allt kan återgå till det lugna vanliga. Fast han har en känsla av att det inte kommer bli så. Blicken fästs på Lurlei, systern hade inte yttrat ett ord men Hassel kunde klart se vilken sida hon stod på. Hassel hoppas innerlig att flocken kan lösa det här på ett för alla positivt sätt. Han vet inte vad han skulle ta sig till om han plötsligt skulle befinna sig i en situation där han måste välja mellan sina syskon. Blicken faller tillslut på valpen, Muriel. Där är i alla fall ett ställningstagande han kan göra utan att behöva kliva någon på tårna. Mjukt och försiktigt kränger han sig ut mammas kram och smyger fram mot valpen och de som samlat sig kring den lilla stackaren. Hassel kan i alla fall försöka underlätta så valpen inte behöver känna sig så utsatt. Han stannar på tillräckligt avstånd, han vill inte inkräkta på valpens spejs, och lägger sig platt mot marken, ja benen spretar lite. Hassel sträcker sedan ut sitt ljus mot valpen i förhoppning att den lille kan känna sig lite ro där han sitter i sin utsatthet. Stackaren. Hassel kan inte tänka sig vad läskigt det måste vara att helt plötsligt lämnas ensam med så här många främlingar. Hassel kastar även en blick mot Fay och sträcker ut sitt ljus för att ge henne lite ro också. Vilket välkomnande de fick. Skicket trion är i gör Hassel verkligen orolig. Vad har de varit med om? Försiktigt, bara för att skrapa bort det bubblande övre lagret av frustrationen i rummet sträcker hassel ut sitt ljus mot de närmsta äldre medlemmarna också, mest fall i fall att. Achak är där och den äldre hanen är bra på att sprida ro hos andra han med, så pass att Hassel undrar om hanen sitter på någon dold ljuskraft. Hassels förhoppning är att situationen kan för alla kännas lugnare. Det är vad som behövs just nu. De kan fortsätta storma när Vasilisa är tillbaka och där förhoppningsvis inte valpen behöver vara inblandad.

[Hassel ger valpen lite ro, om Muriel är mottaglig för det, och försöker även skrapa bort lite frustration i rummet]