Den bleka gestalten gled runt genom vattnet, gjorde små piruetter och snabba inbromsningar och allmänt njöt av dagen. Ovanför ytan gassade solen och det var ännu en av de rekordvarma höstdagarna just innan kylan skulle sluta sig omkring dem. Hon hade varit på besök bland de små korallreven på pelarna och jagat bland de stora fiskstimmen. Nu var hon mätt och belåten. Det var en behaglig dag.
Med benen tätt intill kroppen och stora svansrörelser tog hon sig allt djupare ner i havet. Mot botten med dess lysande anemoner. Hon närmade sig Djupet. Ett nöjt leende låg på hennes läppar. Hela kroppen fördes med i svansen pendlande rörelser och man kunde tydligt skymta musklerna under den vita pälsen. Tentaklerna låg stilla mot hennes nacke för att minska motståndet. Så nådde hennes tassar botten och hon blev stående en stund och skådade in i grottan. Den var oändligt stor och svagt upplyst. Svansen svängde några slag bakom henne och hon var åter på färd framåt.
Hon svängde mjukt från sida till sida likt en ål och tog i lite med framtassarna för att hålla farten uppe. Det var ett ansträngande sätt att simma men hon visste att hon såg vacker ut då hon gjorde det. Och man kanske inte kunde kalla den här tiken för något så simpelt som ytlig, men hon brydde sig om sitt anseende likväl och såg stor vikt i skönhet. De stora skiftprydda pelarna skymtade framför henne i det dunkla vattnet och hon ökade på rörelserna, lät åter tassarna vila och tog sig framåt i hög hastighet med svansen som motor. Då hon trädde in i grottsystemet så minskade hennes hastighet lite och hon hälsade trevligt på alla hon mötte. Hon rörde sig mot handlarkvarteren, inte för att köpa något utan för att sälja. Idag hade hon nästan ingenting förberett utan tänkte tillverka på beställningar, det brukade ge henne extra förtjänst då kunderna ofta blev förundrade över hennes snabba tillverkningsprocess. Små bubblor lämnade den svarta nosen då hon slog sig ner på marknaden. Mononoke satt tyst mitt i allt hojtande, hennes säregna yttre och lugna sätt blev en tydlig kontrast mot de andra försäljarnas eviga ropande och budande. Det brukade locka kunderna till sig.



[Wow vet verkligen inte hur det här med handeln går till o vad det är som folk byter till sig (???) men ehm.. here we go. Privat med Dafne!]

[Jag har heller ingen aning, men jag hänger på. xD]

Hon hade sökt sig nedåt genom vattnet, till platsen där havsvargarna ägnade sig åt handel. Visserligen var hon själv inte vidare intresserad, hon var nöjd med det hon hade (vilket inte var mycket), men det var sällskapet hon gillade. Att se alla de andra som for fram och tillbaka, utbytte ord och varor. Det var som ett skådespel, och det roade henne. Dessutom kunde man faktiskt aldrig veta ifall man kunde hitta något av intresse.
Så Dafne höll sig på sin kant, granskade de andra i den vattenfyllda grottan. Hur de rörde sig, hur de interagerade med varandra. Och det räckte gott åt henne, i alla fall för tillfället. Stillsamt rörde hon sig framåt genom vattnet, missade ingen detalj i det hon passerade.
Det var ett himla liv på marknaden, vargar som skulle sälja och köpslå. Rösterna blandades ihop till ett enda sorl. Dafne flinade smått åt dem. Vissa försäljare verkade nästan desperata. Det var underhållande att se hur de försökte locka kunderna till sig.
Men så fastnade henne blick på en ljus varg som satt alldeles tyst och stilla. Dafne stannade upp. Vad var detta? Den ljusa satt på en plats för en försäljare, men inget ord lämnade dennes tunga. Inga desperata försök att locka till sig kunder. Så underligt...
"Ursäkta." Dafne stegade fram till den ljusa havsvargen vars nacke var omsvept av tentakler. "Är tystnad verkligen ett knep som lockar kunder?"

[Gah, blir typ skumt innan man lärt känna karaktären xD Säg till om jag ska ändra något mer, haha.]

Noke satt stilla och njöt av sorlet runtom henne, de desperata rösterna som ropade ut allt lägre och lägre priser. Smaken av färsk fisk i vattnet, av sjögräs och undervattensblommor. Den svarta blicken tittade vänligt på alla förväntansfulla vargar som passerade, så fastnade den på en på utseendet ungefär jämnårig ståtlig hona som med en grön, frågande blick såg på henne. Noke log vänligt då denne talade.
"Jag fångade din uppmärksamhet inte sant?"
Svarade hon med en trevlig ton. Ville inte låta kaxig eller mallig och visste att det bästa sättet att få något man ville ha var att vara trevlig och tillmötesgående. Kanske ropade hon inte ut bud likt handlarna omkring henne men en säljare var hon likväl.
"Vad söker du här denna vackra dag?"
Frågade hon sedan innan den andre skulle hinna tappa intresset. En tantakel letade sig fram ur mängden och släppte ner en svart påse som den burit med sig sedan hennes tripp till sitt personliga gömställe.
"Jag kan erbjuda några av numooris vackraste smycken, om jag får säga det själv."

Dafne såg på den ljusa medan denne talade, och ett svagt leende lade sig över hennes läppar. 
"Du misstar mig för en kund."
Visst tillbringade hon en stor del av sin tid på marknadsplatsen, men det var sällan hon faktiskt bytte till sig något. Och aldrig hon letade efter något. Det var endast för sorlet och rörelserna hon kom hit, för att se på andra medan de rusade fram genom sina liv. Det var underhållande, enligt den mörkgråa honan.
"Jag söker inget. Jag är endast här för... att se på alla andra, kort sagt. Det kan vara väldigt underhållande." Hon flinade emot den ljusa honan. 
Sedan föll blicken på den svarta påsen. Även om hon inget letade, kunde hon inte låta bli att finna det hela väldigt intressant. Och vem hade kunnat låta bli att undra vad som dolde sig bakom ett mörkt täcke?
"Men nu när jag ändå är här," fortsatte hon med en saklig röst, "kan jag väl likaväl se vilka varor du erbjuder."

Mononoke log emot honan och lät henne tala till punkt, det brukade ofta sluta med att de som "inte var kunder" ändå intresserade sig i en titt. Och inte allt för sällan så hittade de även något som de tyckte passade dem perfekt. Allt enligt hennes försäljningsplan. Hon sänkte huvudet mot den lilla sten som kommit att bli hennes stånd och plockade med vana tentakler fram materialet i påsen. Det var en relativt liten skörd denna dag, hon planerade bara att vara där halva dagen och under denna tid tillverka det mesta på beställning. Dessutom började hon få slut på material och skulle behöva ägna eftermiddagen åt att själv gå runt och buda på olika ställen i det stora grottsystemet. Framför sig placerade hon ändå ett gäng av berlocker i olika material, det var allt från snäckor av diverse form och färg till av havets vågor rundade glasbitar (bland hennes bästa och mest populära fynd - troligen efter en strid mellan glasvargar på stranden för många herrans år sedan).  Där fanns även att finna någon enstaka berlock i metall, en i järn och en i aluminium för att vara exakt. Samt ett armband - benband - som hon haft specialgjort för en oändlig mängd andra smycken hon fått lägga en vecka på att tillverka. Det var runt (duh) och cirka fyra centimeter brett i med en liten lucka där man kunde få in sin tass och  med kedjor som hängde draperade runt smycket i olika hakar. Det rasslade mysigt när man gick med det och det var i det renaste silver. Ännu hade hon inte fått det sålt så det var en stor tvekan på om det varit värt det, men hon kunde inte säga annat än att det var ett vackert smycke som såg fin ut i hennes samling.
"Här är det jag har att erbjuda idag, jag kan också göra ett valfritt smycke åt dig av olika flätade sjögräs eller material du själv har med dig."
Hon såg nöjt ut över sitt utbud och höjde åter huvudet.
"Om jag får säga det själv så tycker jag att någon utav metallberlockerna skulle passa dig utmärkt, eller ben-bandet om du har något prisvärt att erbjuda i gengäld!"

Dafne granskade varorna som den andre erbjöd henne. Det var verkligen vackra, det kunde hon säga. Och visst lockade de på henne. Speciellt metallen, den som blänkte så vackert. Hennes ögon fastnade några ögonblick extra, innan hon slet blicken från smyckena. De mörka ögonen såg åter på honan som så smidigt som möjligt försökte sälja något åt henne. Det var bara knep, för att byta varor.
"Nej, tack," svarade hon med en något sammanbiten min. Här hade hon stått och nästan låtit sig luras till att byta till sig ett smycke. En metallbit, som blänkte så vackert i vattnet. Men nej, det hade inte gått vägen. Hon var inte intresserad.
Dafne tog två steg bakåt. Det var dags att bege sig vidare innan hon faktiskt lät sig luras in i något dumt.
"Du får försöka med dina försäljningsknep på någon annan." Ett svagt leende drog över hennes läppar. Dessutom ägde hon ingenting av värde som den andre möjligtvis skulle vilja byta mot.

[Gah, hela den här handelsdelen är bara skum för mig xD Vet inte alls hur jag ska rolla, dessutom med en ny karaktär, haha.]

Chaibos. Det som nästan gått vägen. Hon såg ner på sina smycken och fick anstränga sig hårt för att inte sucka, istället såg hon upp på honan och log.
"Jag förstår"
Fick hon fram mellan leende tänder.
"Kanske en annan gång..?"
La hon till och log lite extra. Tentaklerna snurrade runt sig själva och lekte i den stilla vattnet. Vad hade hon mer att få ut av detta möte. Kanske inget. Det var ingen vidare start på dagens försäljning, men hon visste mycket väl - som den erfaren affärsvarginna som hon var - att det bara var att bita ihop i ett stort leende och försöka igen, och igen, och igen. Förr eller senare skulle det komma någon som uppskattade vad hon hade att erbjuda. 


[Sorry för att jag är segare än seg, ska vi avsluta här eller?]

Dafne såg emot den andra vargen. Där fanns något lockande, det var hon tvungen att erkänna. Men trots allt var det inget annat än en försäljares charm. Och det enda den gick ut på var att tjäna pengar. Ironiskt, på ett sätt, hur Dafne nästan gått på det hela. Det var så hon ville skratta åt sig själv.
Ett kort leende kastades emot den andra vargen, samtidigt som hon tog några steg undan.
"En annan gång."
Och med de orden vände hon ryggen emot den andre för att fortsätta sin färd genom marknaden. Tankarna dröjde sig kvar vid varorna som havsvargen haft att erbjuda. De hade varit vackra... Men inget för henne.
Dafne fnös lätt. Hennes uppmärksamhet riktades emot de vargar som rörde sig omkring henne. Det borde skingra hennes tankar från de vackra smyckena.

[Avslutat.]