Kogan hade suttit stilla och studerat Lawartiken från sin plats vid sidan om ett av de jättelika trädstammarna. Tungan hängde lojt utanför den öppna käften, och rörde sig sakta till rytmen av hans andetag. En sträng av saliv drog sig långsamt ner mot marken.
Det var något oförklarligt med honan som han inte kunde sätta tassen på. Hon utstrålade något som fick en känsla av obehag att krypa runt inför skinnet på honom men som samtidigt också fick det att kittlas behagligt i hela kroppen, det gjorde honom både nyfiken och upphetsad. Han fuktade nosen och rättade till sin sits.

'Javelin.' Han rycktes ur sina tankar när honans namn yttrades och kvickt flyttade han den röda blicken till den som talat. En av ungarna till ledarens syster. Kogan satt lungt kvar och iakttog de båda honorna från sin distans. Valpen närmade sig den äldre honan, som i samma stund reste sig upp för att möta henne. De hälsade och därefter viskade den yngre individen något till Lawaren som fick henne att vända sig om med ett svårtydd anletsuttryck. Kogan mötte hennes blick med ett brett leende och reste sig upp på alla fyra med svansen spänd i en båge bakom honom. Javelin blottade den övre tandraden och hennes ögon blixtrade av irritation när hon fick syn på Kogan.
"Vilket humör." Leendet övergick till ett brett flin hos hanen, och de enorma hörntänderna blottades. "Kom så kan vi mysa till det lite." Den tjocka svansen började vagga från sida till sida och öronen stod spända på hans huvud.
Lawaren morrade högt av irritation och vände sig sedan mot motsatt riktning för att med ilskna steg ta sig bort från platsen. Kogan vände besviket blicken till den yngre individen som fortfarande fanns kvar på platsen.

Med ett flin studerade Paimonia det hela som utspelade sig framför henne. Det var tydligt att hanen fann något han gillade i Javelin, men lawarhonan verkade inte ha samma uppfattning om den andre. Och det var så roligt att se hur hon avspisade honom, så enkelt och så kraftfullt.
Javelin hade Paimonia fattat tycke för direkt. Det var något med det heta temperamentet som dolde sig under den tysta fasaden. Sedan att Javelin dessutom hade en otrolig humor när hon väl talade var inte heller fel.

"Jag tror inte att hon gillar dig vidare mycket," sade hon samtidigt som hon satte sig ned med en nonchalant min i ansiktet. "Men sen var det inte ett vidare bra försök från din sida heller."
Svansen sveptes om tassarna och hon lät den mörka blicken fastna på Kogan. Nykomlingen. Den som morbror hade släpat hit. Vad som fanns inom den stora hanen var för Pai ett mysterium, hon kunde inte se något värde i honom. Men hon var heller inte så dum att hon sade något om den saken. Shiva var ledare, och hon fick sätta sin tillit till honom. Trots allt hade hon aldrig sett sin morbror agera utan att ha en baktanke med det hela.

[Är det här jag kan smita in? Och förlåt för drygt inlägg. Nique är lite svår.]

Den bevingade vargen låg på en tjock gren uppe i ett träd och hon hade mellan grenverken och grönskan studerat scenen som utspelade sig en bit bort. Hennes anlete verkade uttryckslöst men hon fan ändå komiken i det hela. Själv vet inte Nique så mycket om lawartiken Javelin. Men något är det som denne besitter som är intressant. Nique själv är väldigt tystlåten och håller sig mest på sin kant. Men då och då blir det för mycket även för henne.
När Javelin lämnar platsen reser sig drakargblandningen på grenen. De nakna vingarna sträcks ut och tassarna släpper greppet om grenen och hon sveper lätt ner mot marken. Hon tar några travsteg och vingarna fälls ihop mot hennes sidor. Hon sänker farten och lunkar närmare. Den isblå blicken sveper mellan hanen och valpen som är kvar. Paimonia är en av Kali's valpar. Nique vet inte så mycket om valparna. Förutom Naphula som hon blivit lite av en mentor till. Men den valpen verkar alltid ha huvudet på annat håll.
Hanen Kogan vet hon heller inte så mycket om. Han är ny. Verkar inte så intressant. Nique vet inte varför hon ens bryr sig tillräckligt för att kliva fram. Hon är inte den mest pratglada. Ej heller känner hon att hon har något att tillföra till samtalet. Så hon stannar helt enkelt på behörigt avstånd.

"Inte? Ge henne lite tid så ska du se att hon kommer på andra tankar om mig." Ett barskt skratt lämnade honom. Valpen hade uppenbarligen inte den blekaste om vem han var. Ett namn och ett utseende sa sällan tillräckligt om en individ för att man skulle kunna se under ytan hos någon. Kogan ruskade på kroppen, fällen och fjädrarna som pryder hans hals svajar häftigt med i de kraftiga rörelserna och när han är klar knäcker han kvickt på nacken med ett knastrande ljud. "Vad är ditt namn valp?" Med några lätta steg tog han ikapp distansen som skiljde dem åt. Vad fanns det för mening med att stå och skrika åt varandra på håll när man kan vara nära och känna av värmen som strålar från den andres kropp. Kogan sträckte på halsen och lät vädra i området runt omkring den unga honan innan han satte sig ner och såg in i hennes mörka ögon. "Kogan." Han lyfter sin högra tass och sträcker fram den till henne.
Någonstans bortom valpen känner hanen hur en värmekälla rör sig i deras riktning. Värmen av en annan flockmedlem, antar han.

Med ett finurligt leende betraktade den mörkbruna honan den andre då han närmade sig, och sedan sträckte fram tassen emot henne. Ett tag lät hon blicken dröja vid den, innan hon lyfte sin egen och lät den lätt nudda vid hans.
"Paimonia," svarade hon på hans fråga. Lätt fundersam över vad hanen kunde vilja henne lät hon blicken åter glida emot hans ansikte, mötte hans blick.
Ett tag satt hon där i tystnad, några ögonblick passerade medan hon granskade hanen, försökte bita sig i tungan för att inte kommentera något dumt.
"Jag kan inte låta bli att tvivla på dina ord. Javelin kommer nog aldrig att finna dig vidare intressant."
Hon kunde inte låta bli. Paimonia var inte trevlig av naturen, och inte heller hade hon lätt för att hålla tyst även om hon borde. 
Samtidigt snuddade hennes telepatiska krafter vid ett annat medvetande. En bevingad hona, tillhörande flocken. "Eller vad säger du om saken, Dominique?"
Huvudet vändes åt varginnans håll, medan rösten hade höjts betydligt för att Pai skulle försäkra sig om att den andra hörde hennes ord.

Den isblå blicken studerar de två. Hon ser inte så intresserad där hon står och hon överväger om hon trots allt ska ta och vända om igen. Men så hör hon ungtikens röst som är riktad till den bevingade där hon står utanför. Hon sätter kroppen i rörelse och rör sig framåt. I riktning mot dem. Hon känner inte för att höja rösten men nu är hon inblandad så då är det väl lika bra att kliva fram.
"Det ser inte lovande ut". Svarar hon och ger ungtiken medhåll. Den isblå blicken sveper flyktigt till Kogan, hon synar honom tyst och ser sedan på den mörkbruna ungtiken igen. Vingarna rör lätt på sig vid hennes sidor. Rättar till sig. Gör det mer bekvämt för sig. Styrfingrarna vid svansen ligger tätt mot den och döljs halvt av svansens päls.
Den bevingade varginnan stannar på behörigt avstånd. Tillräckligt nära för att kunna vara delaktig i samtal utan att behöva höja rösten och tillräckligt nära för att kunna höra de andra två utan problem. Men på tillräckligt avstånd för att inte kliva rakt på och ta plats. Det är hon inte intresserad av.

Hanen höjde märkbart på det ena ögonbrynet när ännu en hona trädde fram bland träden, denne något äldre än den valp som stod framför honom. Dominique. Honan bar ett likgiltigt anletsuttryck, vilket fick det att sprattlar av iver inom den svarte. Ännu en utmaning hade blivit presenterad och självmant tagit sig fram till deras lilla sällskap, om än inte hela vägen fram. Trevligt!
Orden om att Javelin inte skulle finna han vidare intressant vad han än tog sig för, passerade honom oberört. Vad visste ett yngel om vad han var kapabel till? Ett yngel han för första gången någonsin träffade i detta nu. Kogan flinade mot Paimonia. "Det finns mycket du inte vet om livet ännu, sötnos, men med åldern kommer du lära dig." Han blinkade flörtigt med ena ögat åt den yngre tiken för att sedan passera henne och styra sina steg bort mot sällskapets tredje medlem.
Blicken synade henne från topp till tå. En drakarg, eventuellt en korsning. "Mmmm. En sån skönhet." Han slickade sig om munnen. "Hade jag vetat att det fanns någon som dig i denna flock så hade jag sprungit till din sida på momangen."

Paimonia fnös åt orden som lämnade den mörke hanen. Visst, säkerligen hade hon mycket att lära om livet, men knappast något som han kunde lära ut. Oavsett vad hennes morbror hade sett i Kogan så hade hon själv missat det. Han var inget annat än en uppblåst varg med alldeles för höga tankar om sig själv. Och det irriterade henne, att han trampade omkring där bland dem och trodde han var stört, bäst och vackrast. Det var han inte, men ingen lärde honom sin plats.
"Kanske, men det är knappast d..."
Hon avbröt sig mitt i meningen då Kogan bara stövlade rakt förbi henne och började tala med Dominique istället. Med en mun som var svagt öppen av förvåning som Pai efter den mörka hanen.
Helt otroligt. Han trodde verkligen att han var bättre än dem alla andra. Irriterad svepte svansen bakom henne.

[Fantasibrist xD]

Hon står lugnt kvar och hennes isblå blick hålls fäst på hanen när han kommer emot henne. Hennes blick hårdnar något. Öronen stryker sig varnande bakåt, men hon förblir lugn för stunden.
Hur fick den här hanen en plats i flocken? Hon ifrågasätter inte ledarens beslut. Shiva måste ha sett tillräckligt i denne för att låta honom gå med.
Likgiltigt synar hon hanen. Tror han att verkligen att det där skulle fungera? Hon tvingar öronen att spetsas och den isblå blicken mjuknar något.
"Du får nog öva lite mer på din teknik om du ska lyckas charma någon här". Svarar hon honom och sveper till med svansen innan hon tar sig förbi honom och går fram till Paimonia.
"Goddag, Paimonia". Hälsar hon och lägger sitt fokus på ungtiken. Någon som hon faktiskt finner ett visst intresse i.

[derp]

Kogan satt sig ner på marken där honan nyss stått och såg mot flocksystrarna som nu verkade utesluta den påträngande hanen och föra konversationen sinsemellan istället. Men Kogan log. I de överdimensionerade hörntänderna speglade sig i ljuskällan som låg över området och den tjocka svansen svepte långsamt bakom honom. Kritik var något han sällan la vikt vid, än mindre att bli avvisad. 

Han fokuserade sig och slöt ögonlocken. En varm fläck växte fram mellan de två honorna, som sedan, i en ett varsamt tempo började röra sig fram och tillbaka mellan dem. Ett dämpat fniss lämnade honom samtidigt som han lät värmefläcken öka i omkrets.

[PP! Säg till om det inte är okej så ändrar jag direkt.]

Med ett retsamt leende såg Paimonia emot den burduse hanen. Han hade hunnit bli avvisad två gånger på väldigt kort tid nu, och det roade henne. Blicken vändes sedan emot den bevingade honan och med en glad röst hälsade hon tillbaka.
"Goddag, Dominique." 
Tydligt, välformulerat. Bara för att reta Kogan lite extra, bara för att göra det hela mer intressant.
Mycket mer än så hann de inte säga innan temperaturen steg avsevärt omkring dem. Irriterat såg sig Paimonia över axeln då hennes första tanke nådde Abraxas, men brodern var inte i närheten. Istället lades ögonen på Kogan som satt där med sluta ögon, och det slog henne att det måste vara honom.
"Hey!" Hon skuttade fram emot honom, knuffade lätt till den stora hanen i sidan. "Sluta upp med det där."
Pai backade undan några steg ifrån honom, såg med en butter min på den äldre. Det där var inget hon hade förväntat sig, därmed irriterade det henne något enormt också. Det var endast Rax som brukade göra sådär mot henne, och det var inte ens roligt då. Någon gräns fick de dra här.

Nique besvarar Pai med ett leende. Ungtiken vet i alla fall hur man uppför sig och hon är ett gott sällskap. Det uppskattar den bevingade varginnan.
Plötsligt blir marken vid dem varmare. Den isblå blicken sveper bort och fästs på Kogan igen. Vad försöker han med? Dominique står lugnt kvar när Paimonia skuttar bort till hanen.
Värmen stör inte Nique. Så hon ser inte vad hettan i marken skulle vara bra för. Skulle det vara något sorts irritationsmoment? Försökte han få någon reaktion from dem? Paimonia verkar irriterad. Men inte Nique. Faktiskt så gillar hon det. Det får henne att själv vilja ha förmågan att hetta upp marken utan att elden förgör gräs och grönt. Men det är omöjligt då hon kontrollerar elden och inte värmen. Hon kan hetta upp sig själv med hjälp av sin inneboende eld. Men inte marken omkring henne. Hon är mer destruktiv. Hon sätter eld på saker och ting. Hon kan skapa hetta med hjälp av elden. Men inte hetta utan eld. Vad är detta? Avund? Patetiskt! Hon visar inget utåt. Utåt sätt är hon fortfarande lugn. Men på insidan brinner det.

Flickor, flickor, flickor. Kogan rättade på sig efter att Pai studsat in i honom och gav henne en menande blick. Han harklade sig och tog sedan ton. Lät blicken flacka mellan de två honorna.
Jag tror minsann att en del av den kyla som håller era hjärtan frusna ebbade ut, och jag tänkte för mig själv att jag borde hjälpa dessa ungmör genom att dela med mig av min värme. Kogan avslutade meningen med en djup, utdragen suck och skakade vagt på skallen. Jag hoppas för all del att det hjälpte! Med en överdramatiserad gest lyfte han högra frambenet och placerade tassen mot sin bringa.

Med en irriterad min blängde Paimonia på hanen. Han verkade helt klart road av situationen, och även om han dramatiska gester fick det att rycka svagt i hennes mungipor skulle hon aldrig erkänna att hon faktiskt tyckte han var rolig. För han var det på hennes bekostnad, och det gillade hon inte. Visst, hög rang hade hon knappast och hon var alldeles för liten för att kunna göra anspråk på någon mer betydande plats i flocken, men hon visste vem hon var och vad hon ville. Och hon tyckte personligen att hon var värd mer än denne hanes retfulla ord. Makt och styrka flöt inom henne, hon hade det i blodet. Det här var inte att behandlas på ett värdigt sätt.
Men hon svalde sin stolthet, med tanke på att Kogan såg ut att kunna äta upp hennes huvud i en tugga. Det var dumt att ta strider man inte kunde vinna.
Istället fnös hon samtidigt som hon vände bort blicken från Kogan. Som en trotsig protest mot vad han hade sagt. "Tack, men jag behöver inte din hjälp."

En frustande fnysning lämnar henne åt hanens ord. Nog för att hon är duktig på att hålla sig samlad. Men hon är lika hänsynslös som elden.
"Mitt hjärta är inte fruset". Svarar hon Kogan och tar några steg åt sidan men ändå närmare honom, men på den sida Pai inte befinner sig på. De nakna vingarna reser sig från hennes sidor och raggen reser sig sakta.
"Det brinner". Lägger hon till och eldslågor slår upp kring hennes tassar. Nog besitter även hon en dramatisk flamma. Svart rök slingrar sig ur hennes nos och hon känner hur även tänder och blir börjar glöda. Hon är allt annat än frusen, kall, kylig. Den isblå blicken har skiftat till eldrött. Nog kan man säga att denna bevingade varginna besitter två personligheter. Men man bör inte ta för lätt på någon av dem. Hon tänker inte låta sig lekas med. Den eldröda blicken ser utmanande på hanen men hon står en bra bit ifrån honom. Vågar han utmana henne?

Det röda ögonen spärrades upp i ett uttryck som kunde ha liknat förskräckelse när tiken slog ut sina vingar och lät flammorna dansa vilt. Men uttrycket växlades snart om till en överdriven förtjusning. Mungiporna spändes ut i ett brett flin. Åååh! Tänk vilka vackra yngel vi två skulle kunna skapa tillsammans! Tanken galopperade genom hans huvud.
Han reste sig upp på alla fyra och lät den tjocka svansen svaja nöjt. Arga, vildsinta honor hade han stött på allt för ofta.
Han hade ju det värsta av dem till syster.
Tänk vilka praktexempel till valpar vi skulle få. Konstaterade han och spände blicken i honan. Du med din eld, jag med min.
Han rörde sig närmre henne. Och vi båda har blodet från drakargen som rinner i våra ådror, inte sant? Han höjde frågande på sitt ena ögonbryn. För att inte tala om din skönhet och min förtjusande charm. Vi är som skapta för varandra.

Paimonia såg på Dominique med stora ögon då honan visade ett tecken på sin kraft. Det var verkligen en syn då vingarna var breddade och elden slog omkring honans tassar. Imponerande. Paimonia hoppades att hon själv en dag skulle uppnå något sådant. Visserligen hade hon inga vingar, och så vitt hon visste var hon endast en simpel telepat. Men hon hoppades. Säkerligen fanns det dold storhet även hos henne.

När sedan Kogen åter talade vände Paimonia sin blick emot hanen. Han verkade helt ointresserad av henne, och hans ord fick henne att rynka på nosen.
Detta var inte en strid för henne. Och det verkade inte heller som att hennes närvaro ens noterades längre.
Paimonia fnös. Nej, detta var något som inte rörde henne längre. Även om hon gillade Nique kändes hela situationen bara... opassande. Så hon vände dem ryggen, och travade undan. Hon tänkte betrakta dem på avstånd, ifall de skulle ryka ihop, det kunde alltid vara kul att se. Men inte mer än så. Det här var deras strid.
Inte hennes.

[Lämnar här med Paimonia, känns som att hon var så malplacerad mellan dessa två xD]

Hanen inser hennes storhet. Det med rätta. Men själv är han inget mer än en glappande käft i hennes ögon. Svart rök ringlar sig ur nosen på henne när hon fnyser igen. Inget har han gjort som imponerat på henne.
"Knappast troligt att du skulle ha något att bidra med". Svarar hon. Elden sprakar och knastrar vid hennes tassar och ringlar sig upp längst med hennes ben. Nog skulle hon kunna sätta valpar till världen någon gång. Men hon har ingen brådska. Och hanen skulle minsann behöva visa sig värdig. Och absolut inte en besserwisser som tror han är gudarnas gåva till varghonorna.
"Charmig som en loppa". Lägger hon till som kommentar då Kogan talar om sin egen charm. Han verkar ha ett överdimensionerat ego. Någon skulle behöva sätta ner honom på jorden.
Den eldröda blicken söker sig mot Pai som väljer att lämna platsen. Elden lugnar sig lite vid hennes tassar.

[Avslutar detta då Domi dött och Pai lämnade rollspelet.]