Det var en dålig dag. En tung dimma hade lagt sig under morgonen och försvårat sikten. Till en början hade Ivo övervägt att avblåsa jakten då det kunde innebära onödiga risker, men i slutändan valde han att bege sig ut ändå med ett litet jaktteam. De var erfarna, två killar Ivo jobbat med länge, och de delade övertygelsen om att dimman skulle lätta så fort det blev lite varmare.
     Visst lättade dimman, men ändå klantade Ivo till det. I jakten av en stor bisonoxe hade han kommit för nära, missbedömt avståndet och blivit hårt stångad i sidan. Ivo var stark, men i den höga farten blev det ett snedtramp rakt mot en sten som illa skadat hans ena framtass. Det hade inte varit så farligt, men känslan av att ha haft så fel under ett kritiskt moment sänkte hans självförtroende.. När hade besten kommit så nära? Hade Ivo närmat sig för snabbt? Resten av jakten blev ett fiasko för honom.
     Det var nära att de återvänt till Civitas tomhänta, men resten av teamet hade täckt upp bra och det var deras förtjänst att de kunde fälla bisonoxen till slut.
     Oavsett var Ivo nu bitter när han rörde sig längs Civitas gator. "Hem och vila tassa nu Ivo, nytt försök så fort du blir bättre!" hade jakkteamet sagt.
Nytt försök. Han var ju jaktmästare i Tenebris, och en undermålig sådan. Han hade ju för bövelen två ben mer än de flesta, ändå kunde han klanta till det på det här viset.
     "Förbaskat," muttrade han för sig själv, försökte att ignorera den sprängande känslan han hade i leden. Han behövde hitta en helare, så han kunde återgå till arbetet snarast.

Men Ivo hittade något annat än en helare. Han fann sin dotter som var i fart med att ge bort vackra blommor till de som passerade förbi. Ivo stannade, bara betraktade henne stilla. Allvarsamt. Flippa, alla hans barn, var som flyende ögonblick. Ivo gjorde sitt bästa i att hålla kvar vartenda ett så länge han kunde. Den flyende tiden. När hade Flippa blivit så stor?
Ivo satte fem av sex tassar i rörelse och gick fram till henne. När han närmade sig gjorde han medvetet sitt bästa att dölja skadan på hans tass, allt medans ett varmt leende spreds över hans ansikte.
     "Hallå mitt hjärtegryn, finns där nån blomma i din korg som kan passa en gammel stolle?"

Flippas leende falnade aldrig när hon delade ut sina blommor. Inte ens till de som inte verkade uppskatta det riktigt. På något sätt kändes det viktigare att de fick en. Visst, de flesta av dem slängde bort dem så fort hon var utom synhåll, men i deras fall var inte själva blomman det viktiga för Fli. Utan möjligheten att den skulle så ett frö i dem. Så ett frö av påminnelse till det enkla i livet, men som gjorde det vackert och betydelsefullt. Flippa visste att många bar mycket tungt inom sig, alla av olika anledningar, något ingen blomma skulle kunna hjälpa - men den skulle aldrig skada. Kanske behövde man bara ett vänligt ansikte och en godhjärtat gärning, för att orka kämpa vidare lite till. Det var nog egentligen det som allting handlade om. Kanske var det bara barnsligt av henne att känna sådant syfte inför något så enkelt, men Flippa ville tro att hon kunde göra en förändring i världen. Kanske inte på samma storslagna sätt som många andra, men på sitt eget.
     Flippa sade just adjö till en annan varg när hennes pappas röst gjorde sig till känna. Trots att hon var så gott som vuxen nu sken hon upp på samma sätt som när hon var valp vid åsynen av honom. Det redan vida leendet breddade sig ännu mer.
     “Bara den bästa!” intygade hon med kvittrande entusiasm i rösten. Med simpla rörelser plockade hon upp en djupt röd blomma. Hon hävde sig upp på bakbenen och tog stöd med frambenen på hans betar när hon sträckte sig för att placera den vid hans öra.
     “Den är ny. En stockros, faktiskt. Jag bytte till mig några frön av någon byteshandlare för ett tag sen. De har äntligen slagit ut nu.” Det fanns en stolthet som hon försökte hämma. Det var väl egentligen ingenting speciellt att odla blommor eller växter. Morfar Grendels trädgård var ett helt underverk. Men Flippa hade inga krafter som hjälpte. Bara tålamod, och kärlek för växter.
    “Han berättade för mig att den symboliserar nostalgi. Längtan tillbaka. Hågkomst.” Hon mindes sin egna slående känsla när han berättat. Stackaren hade blivit så obekväm av hennes plötsliga snyftande att han gett henne en hel påse med frön. Hennes leende förändrades och det blev mjukt av hängiven sorg. 
     “Den har samma färg som mamma,” påpekade hon med försiktig ton.

En stockros, vacker och djupt röd. Flippa placerade den vid hans öra och Ivo log brett medan han försökte dölja att det gjorde ont i tassen när Flippa lade vikten mot hans betar. Han lyfte diskret tassen och skakade bort det onda, och när han satte ner den igen var det med betydligt mindre vikt. För att distrahera henne från att märka började han prata. "Den är GÖRfin, vad du e duktig dotter min. Tar mycket tålamod, för dina fina blommor. Hur ser jag ut?"
     Det var en blomma som Flippa odlat och grott från ett frö. Hon hade en närande tass, och ett stort hjärta för saker som behövde tid att gro och blomma ut. Ivo kunde inte vara stoltare.

"Den har samma färg som mamma."


Ivo försökte att inte låta sitt leende falla bort, men han fick något glasartat i blicken när Aurora kom på tal. Hur lång tid som än gick kunde han inte glömma. Inte komma vidare. Särskilt inte när han såg sina barn och allt det de fått från henne. Hennes godhet, hennes leende, hennes ögon.
     "Det har den. Den e vacker, precis som hon. Din mamma hade älskat dem, vettu. Hon hade vart så stolt över dig. Hon- hon är stolt över dig. Precis som ja'."
     Det var som om allting kom på sin kant. Först famlandet under jakten, och nu sorgsna minnen av sin familj som Ivo inte kunde skaka bort. Han var plötsligt tillbaka på höjden där solen gick ner, när Aurora gick igenom den svåra förlossningen. Ivo trodde han skulle förlora henne då. Och det gjorde han tillslut. Rosens färg påminde även om Tibast, om blodet som färgade sanden i arenan, hur han gått förlorad.

Hur kunde han vara så otillräcklig? Hur skulle han skydda alla sina barn? En plötslig insikt att Tibasts och Auroras öde en dag kunde drabba en av dem, drabba Fli... Utan att riktigt märka det började tårar väta Ivos kinder. 
     "Oj. F'låt, Fli, vet inte vad som händer..." Ivo försökte skratta bort situationen som något lite fånigt. Plötsligt börja spilla tårar mitt på ljusa dan. "Har... haft en jobbig dag bara."

Det var aldrig meningen att göra pappa ledsen. Ändå kändes det som att hon hade en förmåga att göra det. En del av henne kände skuld som frammanade känslorna av vemod och saknad hos honom. Hon kände dem också. Allt hon önskade var att kunna fylla ut det tomrum som hennes mamma lämnat. Det var inte så att hon trodde att Aurora var ersättbar, men hon ville vara så mycket som henne så deras saknad kanske skulle lätta ett stygn. Men det räckte inte - hon räckte inte.
     “Nej, åh, nej, pappa. Du behöver inte säga förlåt, jag- jag är den som ska säga förlåt.” Det gjorde ont i bröstet på henne att se honom så. Fårad av längtan och sorg. “Jag ska sluta prata om henne jämt…” Skammen drog hennes blick till marken.
     “Jag tror jag måste lära mig att man inte ska säga allt man tänker.” Hon försökte på sig samma taktik som honom genom att avvärja sorgen med ett misslyckat leende. Det var nog inget hon ärvt från sin mamma åtminstone.
     “Vill du prata om det? Din dåliga dag? Jag är faktiskt ändå helt okej på att lyssna också.” Tårarna som låg blanka i hennes ögon gjorde att omtanken i hennes uttryck blev än mer tydligt.

Ivo blev ledsnare när Flippa var den som sa förlåt. Å, nej, inte skulle Flippa bli ledsen och säga förlåt. Sorgen präglade henne också, det var lätt att glömma ibland i hennes glädje och välmening, men Aurora hade varit hennes mor, nu förlorad när Fli behövde henne. Ivo hade lovat att vara stark för deras skull. Varför gick det inte? Varför tömdes han på styrka för var dag som gick? Det blev aldrig lättare, det kändes som om det aldrig skulle bli det. Men här stod Flippa med tårar i bleka ögon, präglade av sorg. Han snyftade.
     "Å, smultronet mitt, nä, nä, du ska inte behöva gå å säga förlåt. Inte te mej. Du har inte gjort nå fel," försökte han med en mild röst och drog henne tätt intill sig.
      "Vill du ska prata om henne. De håller henne kvar, hos oss. Minnet av henne. Ja' har svårt å inte bli tårögd men- men ja tror sorg å längtan kan va nå bra ibland. De betyder att de va' äkta. Vi ska inte sluta prata om henne. Inte glömma. Förstår du?"
Han försökte ge henne ett uppmuntrande leende.
     "F'låt mej, Fli. Vi e familj. Mamma hade inte velat vi skulle sluta prata om henne, vet du. Inte sluta minnas henne. Dela vår sorg. Det e okej, att va ledsen."
Han gav henne en till, försäkrande kram och gav ett leende han hoppades gav skenet av att han verkligen var okej.
"Ja', visst e du det, en värsting på å lyssna. Ja' e okej, ingen fara. Skada tassa på jobbet bara, de va nästan så de inte blev nåt av jakten. Men Urmas rädda' dagen, så allt e frid å fröjd nu."

Flippa begravde ansiktet hans famn. Den luktade friskt av jord och gräs. Den spretiga pälsen kittlade henne i ansiktet när hon nickade till hans ord. När hon såg upp och mötte hans tröstande blick hade hon ännu inte lyckats fördriva tårarna ur sin egen.
Hon mötte hans försök till att lätta upp stämningen med ett eget försök och skrattade lite.
     “Åh, det kanske var bra ändå, så fick Urma känna sig lite användbar också,” föreslog hon skämtsamt. “Alla vet ju vilken stjärna du är, så det gör nog gott när någon annan får ta axla den rollen lite.” Hon stötte lekfullt honom i sidan med skuldran och breddade sitt leende.
     Något lite mer allvarsamt, men varmt av omtanke, föll över hennes uppsyn.
     “Du har inte tänkt på att kanske ta en semester? Resa någonstans?” Det kanske skulle göra honom gott att få se något annat. Byta miljö. Även om Flippa inte visste något annat än att ha honom här i Civitas så var hans egentliga härkomst inte okänd för henne. Det var svårt att föreställa sig honom som en del av zombiejägarna.