Våren var äntligen här, och Flippa var kanske mer exalterad över det än någon annan. Det mesta av hennes iver över våren låg i morfaderns blomstrande trädgård. Nog för att han var duktig och omhändertagande med växterna året runt, så fick den ett annat slags liv när rätt årstid var inne. Flippa hade gjort en poäng av att besöka trädgården en gång om dagen - ibland fler - för att se hur den växte. Vid varje ny knopp, blad eller blomma fylldes hon med samma valpiga upprymdhet. Det var en magi som inte liknade något annat.
     Flippa hade precis lämnat trädgården och bar ett stort, nöjt leende på läpparna när hon uppfattade en skugga i ögonvrån. Nattens mörker gjorde det svårt för henne att urskilja några detaljer till en början. Men hon insåg snabbt att det också var på grund av vargens alldagliga utseende. Ändå var hon bekant. Flippa stannade upp.
     “Hej där,” hälsade hon vänligt. “Ska du besöka trädgården?” frågade hon och tippade huvudet nyfiket på sned.

Med så gott som ljudlösa steg klev Locura fram ur det tätare mörkret, med de gröna ögonen fokuserade på den röda vargen framför henne. Ett smalt flin lade sig tillrätta på hennes läppar samtidigt som hon stannade.
"Nej," svarade hon kort. "Växter bär en prakt som många finner rogivande och imponerande, särskilt de som blommar. Men ser man bortom tiden kommer sanningen fram. De vissnar, de dör. Precis som allt annat."
Hon granskade den unga honan.
"Jag har svårt att se meningen med att beundra något så... flyktigt."
Ögonen smalnade av medan hon granskade ynglingen. Hon hade sett henne förut, tillsammans med de andra röda vargarna. De verkade vara en hel hop, en släkt som höll varandra hårt om ryggarna. Åtminstone som det verkade utifrån. 
"Men jag förstår att du finner blommorna så tilltalande. Du påminner själv om en med din röda fäll. Fast du är vackrare, med livets gnista så tydlig och klar i dina ögon. Med hjärtats ljuvliga slag, som musik inom dig. Låt mig gissa... ätten Stjärnsten?"
Hon mindes den röda hona hon mött tidigare. Från ätten Stjärnsten.

Tankfullheten över den främmande varghonans ord blev tydlig i Flis anlete.
     “Jo visst dör de väl,” mumlade hon erkännande och snörpte lite på munnen, “men sen föds de ju på nytt igen. Lika vackra som året innan.” Nöjd över sitt svar sken hon upp igen.
Sättet honan talade på var på något sätt melodiskt, nästan poetiskt. Fli fann sig nästan lite förtrollad över hennes sätt att prata. De stora, vänliga ögonen såg hänfört på henne. När hon sedan identifierade henne som en av ätten Stjärnsten fylldes hon med en strålande stolthet. Omedvetet sträckte hon på sig lite ytterligare.
     “Korrekt!” sade hon triumferat. Det smala, men vänliga leendet breddade sig lite ytterligare. “Flippa av ätten Stjärnsten, för att vara exakt. Och du är?”

Utan att röra en min lyssnade hon till det den unga vargen hade att berätta. Likt den förra med röd fäll verkade denna lika stolt över att tillhöra sitt släkte.
"Locura," svarade hon kort. "Jag är... bekant med Gråtass. Han ni kallar Even." 
Hon tystnade en stund, fundersam över hur det skulle fortskrida. En impuls om att tömma den unga blod kom över henne, samtidigt som de varnande orden Even hade gett ekade i huvudet. Hon kunde inte förstå det, men hon kunde heller inte se vad hon skulle tjäna på att bryta mot reglerna i nuläget. 
Så hon sköt undan monstret inom sig, och fortsatte tala.
"Jag hade ett samtal med en av dina släktingar för ett tag sedan. Malva, om jag inte minns namnet fel. Hon verkade, precis som du, otroligt stolt över sin härkomst. Berätta för mig... Vad är det så speciellt med att tillhöra ätten Stjärnsten? Av vad jag förstått verkar ni vara en skara röda vargar... Är alla lika nöjda med sitt ursprung som du verkar vara?" 
Här fanns en genuin nyfikenhet, för Locura kunde inte förstå vad som var så speciellt med dem.

Flippa blev inte speciellt förvånad när Locura nämnde Even. Även om han aldrig varit Tenebris - eller Civitas - ansikte utåt så verkade han ha många vänner. Ibland kanske lite udda vänner, så som hon bedömde att vrenen framför henne var, men det var väl för att han var så snäll. Så Flippa bestämde sig för att möta henne med samma förstående, välkomnande vänlighet som hon ansåg Even alltid hade, även om hon egentligen kände sig lite road över den äldres okunnighet. Alla som var någon av vikt i Civitas visste ju vilka ätten Stjärnsten var.
     “Visst är vi väl alla lite röda i pälsen,” erkände hon med en tankfull min. Den varma vänligheten lämnade aldrig den ljusa blicken trots hur hon spelade på sina uttryck. “Du verkar lite ny i stan,” konstaterade hon, “men det gör inget! Det är inget fel med det.” Flippa ville vara tydlig med att det - och hon - var helt okej med utomstående. Att Locura själv inte påvisat någon oro över det lade hon ingen vikt vid. Allt var så självklart för Fli.
     “Du vet Tenebris? Grendel är min morfar, ser du. Och min mamma, Aurora - åh,” hon kunde inte låta bli att sucka drömmande så fort tanken på hennes mamma fladdrade förbi, “hon och min pappa, Ivo, valde det namnet tillsammans när de skaffade familj.” Flippa insåg att hon inte gett något egentligt svar på frågorna. Men det dröjde inte många ögonblick innan hon visste vad hon skulle svara.
     “Det som är speciellt med oss, är att vi är vi! Självklart är vi stolta över det.” Flippa sträckte ytterligare lite på sig, som att hon badade sig någon osynlig sorts glans.
     “Är inte du stolt över dig själv?” Fli tippade nyfiket på huvudet.

En fascination över den unga honan började vakna inom Locura. Allting verkade så enkelt för denna varg, så... självklart på något vis. Och det var underhållande. För stunden.
"Du ska få veta en hemlighet," sade hon med ett slugt leende. "Ibland är det rätt skönt att vara ny i stan, som du uttrycker det. Du kan vara vem du vill, för ingen känner dig. Det finns inga krav, inga måste och inga förväntningar. En helt annan frihet än när du omger dig med vargar som känner dig... ibland allt för väl."
Hon tystnade några ögonblick för att granska reaktionen hos den unga honan, innan hon fortsatte med en mjuk röst.
"Men det är klart, vi är alla olika. Ni lever här, skyddade, som en stor och lycklig familj. Jag kan förstå varför det livet passar såna som ätten Stjärnsten. Du är stolt över dig själv där du är, omgiven av saker du känner och vargar du kan lita på... Men vem skulle du bli utanför de trygga murarna som Civitas erbjuder?"
Locura fnissade lätt. 
"Frågan är inte om jag är stolt över mig själv, frågan är ifall du kan fortsätta vara det om du lämna ditt trygga område. Tänk dig, vilket äventyr! Du vet väl att det är i de yttersta situationerna av hopplöshet och ensamhet som de levande finner sin sanna själ?"

Den tidigare stoltheten rann långsamt av henne i takt med den äldres ord. Fundersamhet blandade sig med nyfikenhet. Flippa var tvungen att erkänna att hon aldrig tänkt på det så, men också för att hon inte kunde se poängen i det. Hon hade ju allt hon ville ha. Varför skulle hon vilja vara någon annan? Men Flippa förblev tyst. Mållös av alla tankar honan fått att spinna.
     “Sanna själ?” ekade hon. Vad betydde det? Det lät viktigt. En gnista tändes inom henne. Hon ville veta vad det var; hitta sin sanna själ. Det gick riktigt att se hur hennes tankar jobbade i de stora, blanka ögonen. En valps oskuldsfulla vetgirighet strålade ur henne.
     “Har du hittat din sanna själ?” Rösten var låg, nästan viskande och hon sträckte sig omedvetet lite närmare. Något med det kändes nästan hemligt. Det fyllde henne med den där pirriga känslan som kom när man visste något man inte borde veta.

Ett svagt hummande lämnade Locura medan hon väntade några sekunder innan hon svarade.
"Jag vill påstå att jag har gjort det."
Även hon rörde huvudet närmare den röda vargen, i samma långsamma takt som den andra sträckte sig mot henne.
"Du förstår, unga stjärnstens varg, för länge sedan trodde jag att jag visste vem jag var. Övertygad om att jag funnit mitt liv levde jag utan tankar på vad som fanns i framtiden. Men så kom en uppenbarelse, en lysande vit gestalt som sken upp natten, och där fann jag mitt sanna kall."
Minnet av Vitben fick det att darra i hennes inre.
"Och hur jag kunde varit nöjd förstår jag inte. Hur dum var inte jag som trodde att jag funnit mig själv och levde mitt liv som det var menat? Vi lurar oss själva, förstår du. Tror att vi har allt vi önskar, och därmed glömmer det som finns bortom de trygga murarna vi bygger omkring oss. Jag hade tur som mötte min frälsning. Alla har inte lika mycket tur. Många måste leta efter den, kämpa för den... Säg aldrig att du är nöjd med det du har, när du alltid kan få så mycket mer."
Hon blinkade med ena ögat mot den unga vargen.
"När är det dags att du finner din sanna själ?"

Alla nya tankar och funderingar som den äldre tryckte in i henne fick henne nästan att känna sig lite vimmelkantig. Den tidigare självsäkerheten hade försvagats, och hon kände sig ovanligt osäker. Inte i situationen, eller för att Locura på något sätt skrämde henne, men ovissheten om världen, om sig själv. Vem var hon egentligen? Vart var hennes sanna själ? Det var svåra funderingar för en någon så ung, speciellt när hon inte ens till fullo kunde begripa dem.
     “J-jag vet inte,” kläckte hon tillslut ur sig till svar. Blicken hade fallit till marken när det disträa ansiktsuttrycket tagit form. “Vad tror du?” frågade hon när hon höjde blicken för att möta hennes igen. Fli kunde inte avgöra om det var för tidigt, eller kanske för sent, för henne att finna sin sanna själ. Eller om det ens fanns en tidsram att förhålla sig till. Ugh, plötsligt kände hon sig väldigt utmattad av alla stora funderingar.

Tystnaden lade sig mellan dem, och det roade Locura att se hur hon rörde om i den unga tikens huvud. De var förunderligt hur lättpåverkade de kunde vara, dessa dödliga. Hur några få små ord kunde få marken under deras tassar att gunga, vänta hela deras värld upp och ner. 
"Jag vet inte heller," svarade hon stillsamt. "Men det är inte heller något som är upp till mig, det är upp till dig."
Hon drog ett andetag, kände hur lungorna fylldes av luft. 
"Men jag tror inte du hittar det du söker inom dessa murar." Hon lät blicken glida över området innan de åter fästes på Flippa. "Jag tror du måste iväg... Jag menar, här har du trygghet. Hur ska du kunna utvecklas utan att möta lite rädslor och motgångar?"

“Men, pappa då? Bonk?” protesterade hon fromt. Fli kände sig inte alls redo att lämna sin familj. Hon kunde inte ens föreställa sig lämna dem när hon blivit stor nog. Var hon tvungen att välja? Om så var fallet så var valet enkelt; familjen.
     “Kanske har du rätt,” svarade hon eftertänksamt, “men jag tror att jag kanske redan hittat min sanna själ. Den är hos min familj.” Ett mjukt, men inte särskilt trofast leende krökte hennes mungipor. Fli kände sig omtumlad av Locuras ord, men med tanke på hur mycket hon hatade tanken på att lämna sin familj så kunde hon inte föreställa sig något annat. Det var så det var tvunget att vara.
     “Men om jag tappar den,” fortsatte hon vänligt, som om hon inte ville förolämpa Locura, “så ska jag komma ihåg vad du sagt.”