Likt natten innan vaknade Gary med ett ryck. Än en gång hade han drömt om fjärilar, de där äckliga fula läskiga bestarna. Han ruskade på sig. Nu fanns det i alla fall ingen anledning till att vara rädd längre eftersom det bara var en dröm. Den gula blicken vändes ut mot mörkret och den lille ställde sig upp för att traska en bit, han visste att han var oförmögen att somna om nu.
     “Jag är snart tillbaka,” viskade han till mamma och Fay som fortfarande sov innan han gick ut i mörkret. Mörkret, det varade inte länge då gatorna ständigt var upplysta. Gary var inte mörkrädd men visst var det betryggande med andra ljus omkring sig än bara sitt eget. Plötsligt stannade han upp, han stod som förstenad. Var det- var det en fjäril lite längre fram? Fasa. Den lille blinkade några gånger tills han insåg att det bara var det där förbannade halsbandet, igen.
     “Varför finns det ens fjärilar,” frustade Gary irriterat och gick vidare på gatan, när han passerade smycket räckte han ut tungan åt det.

Bland de långa skuggorna som kastades från lysena som desperat försökte hålla mörkret borta vandrade den svarta varginnan planlöst, liksom de andra nätterna. Lät tiden passera medan hon spänt förväntade sig att något skulle ske. 
Men än var det tyst. Än skedde ingenting.
Det spelade egentligen ingen roll. Locura hade inte bråttom, hon hade tid. Och hon hade blivit lovad saker som hon inte tänkte låta glida henne mellan klorna.


Som vanligt om nätterna hade de annars trånga gatorna tunnats ut då de levande sökte sig undan för att vila. Det var då hennes tid var kommen, och faktiskt fanns det en charm med den här platsen. Det fanns alltid någon vaken, därav fanns det alltid någon att tala med. 
Och just denna natt fastnade hennes ögon på en ung varg som helt utan förvarning räckte ut tungan åt ett smycke. Den underliga gesten fångade Locuras blick.
"Du." 
Hon svepte fram, ljudlöst, stod plötsligt bredvid den unga vargen.
"Vad har du för agg mot metaller?"
Det verkade underligt, men å andra sidan så fanns det inte direkt någon logik i en valps tankar. Kanske var det därför Locura fanns dem så fascinerande.

[Antar att det är ett smycke i metall, rätta mig om jag har fel!]

     “Du,” med ens drog sig tungan tillbaka in i munnen, “Vad har du för agg mot metaller?” Överrumplat såg han upp i den svartas ansikte, han hade inte hört henne närma sig men det var säkert det dumma smyckets fel. Smycket som fräckt stulit hans uppmärksamhet.
     “I-inget,” fick han fram till en början, “Det såg bara ut som en fjäril.”
Yttrade Gary till sitt försvar. En läskig fjäril. Varför brydde sig tiken om detta smycke? Var hon metallbändare? Smyckessamlare? Eller kanske-
     “Handelsman!” Det var alltså ett av hennes smycken som hon försökte sälja och Gary hade gjort narr av hennes kreation. Nu blev han illa kvickt tvungen att rädda situationen. Med total ånger klistrat i sitt ansikte och bedjande ögon kastade han sig mot hennes tassar.
     “Det var inte meningen- Jag, jag visste inte! Förlåt..”
Dramatiskt fällde han ett fåtal tårar för att vinna hennes ömkan.
     “Det är jättefint,” försökte han med skakig röst.

Stilla stod Locura och granskade hur känslorna skiftade hos den unga vargen, innan ett kort skratt slutligen undslapp henne.
"Jag är ingen handelsman. Jag är bara en... simpel funderare. En som ställer frågor, ifall du förstår hur jag menar?"
Huvudet lutades närmare de unga vargen och med en silkeslen röst talade hon.
"Be aldrig om ursäkt för dina åsikter. Ge inte med dig, bara för att göra andra nöjda. Tiden på jorden är alldeles för kort för det, inte sant? Du är den du är, eller hur?"
Sakta drog hon huvudet bakåt, lät blicken glida över området innan de gröna ögonen åter föll på valpen. Det här var spännande, det här var kul. Locura plockade fram det varmaste leendet hon kunde åstadkomma och lade huvudet lätt på sned.
"Vill du veta en hemlighet?" Hon blinkade med ena ögat. "En hemlighet om fjärilar?" 
Ena frambenet höjdes och hon viftade lätt med tassen i luften medan hon väntade på hans svar.