[Rekommenderar Journey soundtracket i bakgrunden: >Länk<]

Marken var kall under hans tassar, hård och stabil trots gruset och de torftiga tussarna av gräs som glest kämpat sig fram i sprickorna. Landet var tyst runtom, sånär som på vindens viskande stämma. Den dansade mellan bergväggarna, dök ner i ravinerna och sprang över topparna.  Bergen andades med vindens rörelser. Levande under natthimlens ljus. Stjärnorna, tusen och åter tusentals, gjorde upp för månens saknade sken. Even hade alltid funnit natten som vackrast när månen inte närvarade. Det var först då stjärnorna kunde visa sin fulla glans. Och glänste gjorde de.
     Han stannade upp, högt upp på en av de röda bergens många toppar, och tog in landskapet runtom. Himlens mörka blå, ännu flämtande vagt orange vid horisonten där solen försvunnit för en stund sedan, som speglade över landet inunder. Rött och blått och lila, lindat i ålderns mörka band. Det var vackert. Och det var bekant.
     Åh, bergen var högre – dalarna djupare – än vad han mindes dem. Flata toppar hade brutits till ojämna tänder, medan kantiga kronor hade slipats av vinden och vattnets tålmodiga beröring. Men han kände platsen. Han hade varit här. Han hade sett den. Han kände inte topparna som fanns kvar, mindes inte dalarna eller floderna som rann nere i ravinerna, men han kände igen formen. Platsen. Färgerna. Doften av de röda klipporna under hans tassar. Han kände igen vindens andetag.
     Kanske hade han sett de nordliga bergen förr på samma vis. Kanske hade det varit samma toppar, förändrade under lång tid. Men bergen i norr var alla lika. Han hade inte kunnat skilja dem från varandra, så som Blodbergens randiga väggar tydligt vittnade om var han befann sig. Ett så mäktigt landskap det var. Gammalt, äldre än någon förstod. Förändrat, återfött, men ännu levande.
     Doften av vargar följde med vinden. Det var därför han var här. Even hade hört från flera källor om flocken här i bergen. På samma vis som han tidigare hört om mörkervargarna på slätten norr om dem, och en flock på stäppen söderut. Nya namn för ett förändrat land. Han ville veta dem, känna dem så som han kände bergen under tassarna. Det var ett stort land, hade alltid varit, och han behövde känna det. Lyssna till dess puls. Veta sina alternativ, för att kunna förbereda. Han hade mycket kvar att göra.
     ”En vacker natt, inte sant?” Even vred öronen i främlingens riktning innan han vände blicken över axeln. Han hade anat hennes närvaro, som känslan av ögon i nacken. En känsla utan doft, utan puls. Rörelser på lätta tassar som gav för lite ljud ifrån sig. En av hans slag. Leendet klädde enkelt hans anlete. ”Kom, sitt med mig. Här finns plats för oss båda.”

Det hade inte varit en doft i vinden. Inte heller ett ljud som avbrutit henne i de tankar som susade fram genom hennes huvud. Det hade snarare varit en aning, en diffus känsla, som ryckt henne tillbaka in i verkligheten. Bort från den underbara fantasi hon skapat i sitt egna sinne. 
Och när den mörka honan hade svept genom natten, målmedvetet, hade hon knappt hunnit uppfatta det som fanns omkring henne. Den stjärnklara himlen som gnistrade likt frosten en tidig vintermorgon var ingenting som hon lade sin fokus på. Nej, omgivningen hade för länge sedan bleknat, endast blivit en naturlig del av hennes eviga liv. Ingenting av det - naturen, himlen, årstiderna - hade längre betydelse. Det var bara fragment av hennes tillvaro, betydelselösa.
Hon själv var det enda i denna existens som var av betydelse, och livet var det enda Locura höll kärt.
Det eviga livet.

Och när hon så närmade sig den där främmande, den mystiske, någon hon tidigare inte hade mött, kröp en iver inom henne. En lust, ett brinnande begär. Ifall hon sökte en frände eller fiende var hon inte säker på, men hon sökte något. Och utan tvekan fanns där hopp om att hon skulle finna det i honom.
"En vacker natt, inte sant?"
Meningslösa ord, sånt som de kallade för kallprat. Hon lade inte en tanke på att hon kanske borde svara, utan följde bara uppmaningen som kom efteråt. Utan tvekan förde ljudlösa steg henne fram till den jämnstora vampyren och hon slog sig ned bredvid hans sida. Insöp känslan som hans närhet gav henne. 
"Det är något med dig."
Huvudet vreds mot hanen och de giftigt gröna ögonen gled över hans skepnad. På något vis kunde hon ana hur han bar på krafter utöver det vanliga. Hur han hade så mycket mer än henne, trots att de var jämlikar.
"Du är en av dem, inte sant? En av dem som sett tidsålder efter tidsålder passera. En som har fått uppleva något som kan liknas vid evigheten."
Hon visste inte hur, men det kändes bara så. Han var äldre, mycket äldre än henne och Tavar. Äldre än Demetrius. Och där hon satt nöjt hon av hans närhet.

Even hade vänt ansiktet framåt igen, men studerade den svarta ur ögonvrån. Han såg hennes blick ta in hans yttre, såg henne lägga ihop sina slutsatser till något mer konkret. Han hummade kort åt hennes ord, och såg ut över bergen på nytt. Du får mig att låta gammal. Tanken drog i hans läppar, men han yttrade den inte högt. Det var ingen lögn. Först efter en stunds tystnad drog han efter andan, andades långsamt ut i den kyliga nattluften. Inget moln följde hans andetag. Där fanns ingen värme att bilda dem av. Den sista nyansen av orange bleknade snabbt vid horisonten.
     ”Jag trodde jag skulle sakna solen” sade han ut i luften. Ord utan större mening. ”Men du kan inte sakna något du inte minns känslan av.” Han hade saknat solen, en gång i tiden. De första åren, när minnet av värmen och ljuset över hans kropp fortfarande var ungt. När han kunde minnas känslan av solvarma stenar och guldskimrande gräs. Han kunde fortfarande beskriva känslan, men det var inte längre mer än ord. Lika lite ett minne för honom, som beskrivningen av en färg var ett minne för en blind. Det var för länge sedan för att han skulle kunna påminna sig om dess faktiska beröring. Från en tid då dess ljus inte brände skoningslöst. Det han saknade var färgerna. Klara och starka, där nattens färger var alltid varit mattare.
     ”Locura, antar jag?” Han vände ansiktet helt mot den andra, och lät det milda leendet återvända till hans läppar. Svart, enkel. Ung. Hennes ögon klargröna, speglande starka känslor. ”Jag har hört ditt namn nämnas bland de levande.”

Den andre talade om att minnas. Vad fanns där som var värt att lägga på minnet? Saker från ett svunnet liv, ett liv som inte längre spelade någon roll.
"Vad finns där att sakna med dagen när natten är så vacker?"
Ett slugt leende krökte de smala läpparna i det svarta ansiktet. Locura hade, enda sedan hon blivit vampyr, omfamnat det helt. Hon kände ingen ånger, hade ingen längtan efter det som en gång varit. För denna gåva som Demetrius hade gett henne var allt hon någonsin hade önskat sig. 
Och än bredare blev leendet när den andre nämnde hennes namn. Ett fnitter lämnade den svarta vampyren samtidigt som huvudet vreds bort, blicken föll mot marken, nästan som om hon blev generad över att han visste vem hon var.
"De levande, ja..." Huvudet höjdes åter, men denna gång landade blicken på horisonten framför dem som mörkande allt mer. 
"Och trots att de kanske viskar om mitt namn, har jag inte hört dem nämna ditt, Gråtass." 
Kanske för att hon inte lyssnade. Kanske för att hon inte brydde sig. Eller så hade hon bara inte mött någon som nämnt hans namn. Hon visste inte vilket av alternativen som stämde.
"Jag har mött många vampyrer under mitt korta livsspann, men aldrig förr har jag känt av din närhet. Det får en att undra, vem du är, varifrån du kommer. Av vilken anledning sådan som dig ber en sådan som mig om sällskap."
Ett svagt hummande lämnade hennes strupe, ett roat läte, medan hon gjorde en kort paus mellan sina ord. Det här var verkligen något utöver de vanliga nöjena. Hon njöt av varje sekund.
"Jag kan endast hoppas att en så stilig man har ärliga avsikter."

Gråtass. Evens leende övergick i ett roat flin.  Hon hade många funderingar. Många frågor som saknade svar. Det var på sätt och vis uppfriskande, att inte ha sitt namn liggande på allas läppar. Det var uppmärksamheten som slutligen lett till Mishrails fall. Det var en utmaning, att börja om. Och utifrån vad han hade sett redan, det lilla han hört, så fanns det gott om plats att sträcka sig över, och få hinder i hans väg. De hot han mött än så länge hade varit patetiska. Utspridda, förvirrade och hjälplöst okunniga. Det roade honom.
     ”En så charmerande varelse du är då”, skrattade han som svar. Ett ljud som började djupt inom honom. Hans blick smalnade av, utan att lämna henne. Där låg en självgod känsla över henne. En aning disträ. Så väldigt annorlunda från den andra han mött. Det kunde vara underhållande.
     ”Jag har burit många namn”, svarade han slutligen genom leendet. ”Du kan kalla mig Even. Eller Gråtass, om du föredrar.” Det var av föga vikt. De levande skulle välja ett namn, förr eller senare, att sätta till hans skepnad. Namnge berättelserna och sätta ord på sina skuggor. Skuggfödd. Nattvandrare. Svartblod.
     ”Vad kallar du Demetrius? Kanske är han lättare att finna under ett charmerande smeknamn.” Even fnös roat. ”Man skulle kunna tro att han undviker mig.”

Even.
Locura lade namnet på minnet, men bestämde sig direkt för att det var smaklöst. Alla dessa namn, det kändes som att det hörde till de dödligas värld. Hon hade aldrig varit så brydd. För att inte tala om att hon alltid hade levt i sin egna värld, en där hon gjorde reglerna och där hon bestämde.
Hon gav dem alltid nya namn, oavsett om de var dödliga eller inte. Namn som passade dem bättre.
"Vitben," svarade hon. "Skaparen."
Ja, vars befann han sig egentligen, den ståtlige vampyren som hon höll av så hemskt mycket? Han som gett henne allt, och aldrig bett om något i gengäld. Han som var vacker likt natten. Hennes mening, hennes allt.
Det var länge sedan Locura hade sett honom nu. En tid hade passerat, en tid som till viss del kändes lång trots att hon hade evigheten på sig att finna honom.
"Ifall han undviker dig eller inte kan jag inte svara på, Gråtass." Hennes gröna ögon sökte sig åter mot hanen, och leendet låg där på hennes läppar, framlockat av hans ordval vilka Locura valde att se som komplimanger. "Men jag kan säga dig att det var många månvarv sedan jag hade nöjet att se hans magnifika skepnad svepa fram genom natten. Han kommer och går, likt årstiderna omkring oss. Och säkerligen kommer han att komma åter en dag."
Var han befann sig visste hon inte, men oro var ingenting hon kände. Locura var övertygad om att han åter skulle träda fram när tiden var rätt. Man kunde inte stressa en så uråldrig varelse.
"I vilket ärende söker du honom? Om jag får fråga."

Skaparen? Ah. Så det var hur det låg till. Evens blick lämnade Locura medan hon fortsatte tala. Ord som prisade Demetrius, höjde honom över himlen. Förlorad i sin åtrå. Det var en annan sång än Amanitas. Intressant.
      ”Låt oss säga att det var… länge sedan vi sågs. Det skulle underlätta för mig, om jag visste om han fortfarande vandrar.” Det var samma här, som tidigare. Många månvarv sedan han setts till. Intet ljud, ingen som visste. Ju längre tid som passerade, desto mindre blev Evens behov att finna de andra. Vad de hade att säga betydde mindre och mindre, ju längre han blev lämnad åt sitt. Det hade varit svårare, till en början. Saknaden av den kunskap om landet han kunde ha haft. Nu saknade han inte den längre. Och kanske var det lättare, att inte störas alls. Det gav honom tid att så många frön. Tid för rötter och törnen att gro och växa fritt. Ohämmat. Det här landet saknade mycket av den vidskeplighet de en gång haft. Men likväl som att den kunde falna, kunde den åter tändas.
     ”Du är en av hans.” Det var ingen fråga, hade aldrig behövt vara en fråga. Vem hon tillhörde var tydligt. Nästan komiskt klart. Han vände tillbaks uppmärksamheten till henne, lutade ansiktet närmre för att studera hennes anlete under delvis slutna ögonlock. ”Kallar han dig, när han återvänder?” Eller är det alltid av en slump? Saknar han dig om du inte är där? Vad är du värd?

När den andre så lutade sig närmare henne, så pass att Locura hade kunnat känna hans andetag ifall han dragit några, kändes saker och ting med ens klarare. Det var som om han sökte något i henne, och hon gillade uppmärksamheten det fick honom att ge henne.
"Först, min kära, är jag mig själv." Hon flinade när hon talade. "Vitben må vara min skapare, men jag är inte en ägodel."
Åtminstone som hon såg det. Självklart fanns det ett band mellan dem, och självklart prisade Locura sin skapare till skyarna. Han hade gett henne mer än hon någonsin önskat. Men att säga att hon tillhörde honom... Nej. Det skulle aldrig falla henne in. Hon tillhörde sig själv, ingen annan. I alla fall enligt henne själv. Det var något hon var väldigt noggrann med. 
"Ifall han sedan kommer kalla mig är inget jag kan svara på. Den dagen han återvänder får vi helt enkelt se vad som händer." Blicken vreds bort, släppte de klart gula ögonen och såg åter mot horisonten. 
"Vill han kalla, så låt honom kalla. Vill han inte så kvittar det." Hon fortsatte tala med ett lättsamt tonfall. "Oroa dig inte över den saken, Gråtass. Du kommer säkert att möta Vitben en dag. Varför denna stress?"
Det verkade vara något som var av yttersta vikt för den andre, att träffa Demetrius. Locura kunde på livet inte förstå varför. 
"Du har en evighet. Dina ärenden med Vitben kan vänta. Har du inte hört talesättet de dödliga har? Något om att så länge du söker kan du inte finna rätt... Så sluta sök. Kanske du finner något än bättre då."
Hon fnittrade till, uppenbart road över sina egna ord.

”Självklart inte”, svarade han lågt när hon påstod sig inte vara en ägodel. Såklart inte. Han skulle inte ifrågasätta hennes inbillningar. Locura vände bort blicken och fortsatte prata. Hon blev inte kallad. Så, en i mängden. Utbytbar? Hon ifrågasatte varför han stressade. Försökte ge någon slags visdom. Som om han inte hört de dödligas ord många gånger förr. Hans flin blev tandat. Men hon missförstod. Det fanns fler anledningar till att vilja veta var de andra fanns. Om de fortfarande fanns. Tiden, hur evig den än må verka, var alltid i rörelse. Den skulle inte ge något till de som passivt väntade eller lekte bort den. Och ju mer tid han fick-
     ”Är det de gråa håren som avslöjar mig?”, hummade han, nära nog för att nästan vidröra hennes kind. Hon doftade av berg och sten. Växter från många platser, aningar av vargar och blod, så vagt att det nästan inte fanns där. Ingen egen doft. Aldrig igen någon egen doft. Nej, stress över Demetrius kände han inte. Där fanns redan viktigare saker att göra. ”Kalla det nyfikenhet. Variation i evigheten.” Det var ingen lögn.

Nyfikenhet. Variation. Ja, var inte något de alla bar på och längtade efter? Vad var det för mening att existera i evighet ifall allting förblev detsamma?
Hon kastade en blick på honom, fortfarande med ett brett leende, men svarade inget. Där fanns ingenting att svara på. De ärenden som den gråe hade med den vite var inget som Locura behövde bekymra sig om, och inte heller var hon vidare brydd om alla de dramatiska spel som de andra vampyrerna alltid verkade ge sig in på med varandra. 
Nej, hon skötte sig själv. Resten fick vara.
"De jagar oss, vet du?" Blicken lades åt mot horisonten och minnet av mötet med vargflocken dök upp i hennes huvud. "I norr. Den vingklädda... Hon har samlat dödliga runt sig, och tillsammans går på de jakt efter vampyrer."
Locura hade klarat sig bra, hon hade läkt ihop efter sin dust med de dödliga. Kamraten hon haft med sig hade fallit, men hon hade redan glömt denne. Obetydlig hade han varit.
"Det är en underlig värld vi lever i, där de dödliga plötsligt ser sig som rovdjuren, inte sant?"
Ett hummande läte lämnade henne, precis som alltid då hon funderade.

Ah. Där var det. Even följde Locuras blick ut över landskapet. De som jagade dem i norr. Hon. Den vingklädda. Dimitrij? Det var det namn han hört, från flera munnar. Åh, han hade redan lagt ihop pusselbitarna, men det här – han såg på Locura i ögonvrån – det här var en bekräftelse av ett annat slag.
     ”Vad jag sett av dem så är de inte mer än en vag imitation av sina förfäder.” Han skrockade lågt, men tystnade snabbt igen. Vad han hade sett hade inte varit mycket. Han hade lyssnat efter de viskade namnen. Men det var inte de övergivna, patetiska eftersläntrarna han brydde sig om. Deras närvaro sade inte mer än att de fanns kvar, att de hade överlevt all den här tiden. Nej, det var deras frånvaro som talade högst. Han hade inte hört om dem i landet. Vargarna kände dem inte, de kände knappt hans sort. Han hade inte hört om strider, inget om något som indikerade att de hade den styrka de haft när Mishrail jagats till sin död. Där kunde finnas ett par anledningar till varför.
     ”Och du har mött dem nyligen?” Han vände tillbaks uppmärksamheten till Locura igen, fortfarande lika milt leende. Behagligt, säker i sig själv. Sättet Locura sagt att denna vingklädda samlade dödliga runtom sig, som om de var ett nytt hot, att de plötsligt tagit på sig rollen; det gjorde en del av hans gissningar mer troliga än andra.

Uppenbarligen fanns det något i dessa jägare från norr som fångade den andres intresse. Det verkade finnas en hel del att tala om gällande det ämnet.
"Nyligen, ja."
Fortfarande var minnet av striden med den vingklädda färskt. Locura hade kunnat vinna, hon hade kunnat avsluta livet hos denne. Om det inte hade varit för alla de andra. De hade haft eldvargar, och en som hade talat i gåtor med en melodisk takt, ord som konstigt nog hade påverkat henne.
De hade varit för många, det hade till och med Locura insett. Därför hade hon gett sig av, även om hon hade lämnat en del skadade efter sig.
Hon flinade vid tanken på Dimitrij.
"Kanske de endast är en vag imitation som du säger, men antal ger styrka, det kan du inte neka. Och du vet hur de dödliga är... Så fort de finner en talare som kan vrida orden väl, övertyga dem att deras handlingar är för den goda sakens skull, så följer dem blint."
Hon fnittrade till.

Och du vet hur de dödliga är…
De dödliga, ja. Han besvarade hennes fnitter med en road fnysning. Styrka i antal. Hur många kunde de vara, om hotet var nytt för en så ung skuggfödd som denna? Så nytt att världen inte kände dem? Gömde de sig? Sårade, svaga? Om så var fallet… han behövde veta.
     ”Det låter som att de överväldigade dig.” Han behöll blicken vilande vid Locura för ett kort slag, innan den åter vandrade ut över bergen. Röda, blå. Himlen hade mörknat i en djup lila bakom stjärnorna.

Locura höjde svagt på ögonbrynen vid den andre uttalande. Kanske det han sade stämde, men han fick det att låta så negativt. Som om hon inte dög till något. Hon var inte överförtjust i det och hade väntat sig mer från hanen, speciellt med tanke på de charmiga komplimangerna han hade gett henne tidigare under natten.
"Kanske dem gjort det."
Fortfarande dröjde sig blicken mot horisonten, även om hon då och då lät de gröna ögonen snegla mot den andre.
"Jag fick lämna dem, till slut. Som sagt, de hade sin styrka i antal. Och i elden. Där verkade finnas många eldvargar. Och så fanns det en liten, silverfärgad... En som talade i gåtor, som kastade fram orden i en underlig melodi." 
Hon hade aldrig tidigare stött på denna typ av mässande, det som var gjort för att försvaga vampyrer, så tankarna sökte sig ofta till Naira efter deras möte, då Locura undrade vilken häxkraft som fanns i den lilla grå. 
"Hennes ord var frätande, giftiga, påverkade mitt sinne."

Många, med eld och giftiga ord till sitt förfogande. Mer än bara en samling hopplösa fall. Hur mycket hade de bevarat under de gångna åldrarna? Ett nytt hot, en nyligen samlad grupp. Hur mycket kunde de fortfarande ha kvar?
     ”Böner”, sade Even. ”Till gudarna. Ord kan ha förvånansvärt stor kraft, för den som vet hur man använder dem.” Han sänkte blicken till Locura, från stjärnorna ovan dit den tidigare vandrat. ”Hymner som fängslar, ord som försvagar, böner som skyddar dem. Det har alltid varit en större strid än bara en samling dödliga som tror sig stå högre än natten.” Där fanns något lynnigt i hans leende när han lutade sig närmre Locura igen. Han höll hennes blick med klargul skärpa.
     ”Jag har mött dem många gånger, deras föregångare. Deras styrkor var bländande, deras ord brännande som solsken.” Ögonen smalnade av när Evens leende blev vidare. Hans röst sjönk i en varm morrning. ”Jag har kunskap lika gammal som bergen, samlad under längre tid än de kan förstå. Jag skulle kunna dela den.” Han pausade kort, lät orden hänga i luften för ett ögonblick innan han fortsatte.
     ”Berätta om dem för mig, min kära. Skuggdräparna du mött.”

Fängslad lyssnade hon till när han talade med silkeslena ord, innan hon med ett leende svarade den åldrade hanen.
"De var ett tiotal. Vissa kom till fots, andra kom från himlen. En del större, andra mindre. Många med eldkrafter, en med förmågan att kasta ljus omkring sig."
Hon sökte i det förvirrade minnet efter detaljer som kunde vara viktiga.
"Och såklart den silverfärgade som talade med de frätande orden. Hon höll sig på sidan av de stridande, bidrog endast med sitt giftiga tal."
Även om fokusen mest hade legat på Dimitrij under deras strid hade Locura ändå ganska bra uppfattning om det som pågått omkring henne. Trots allt var hennes sinnen starkare än hos en vanlig varg, och hon uppfattade saker lättare, oftast utan att ens behöva anstränga sig. Och när hon nu fokuserade klarnade minnesbilderna.
"Jag tror att de var fler." Tungan sökte sig som hastigt utanför munnen, fuktade läpparna. "Jag tror att det fanns de som inte tilläts delta i striden. Hur många de var vet jag inte, men det fanns en grupp till, bortanför min räckvidd."
Hon mindes de vargar som anslutit sig, men blivit bortfösta av de som verkade stå högre i rang. Som om de inte ansågs redo att strida.
"Och de lydde under den vingklädda." 
Minnet av Dimitrij sträckte sig långt bak i tiden. Locura hade mött denne för flera år sedan, och sedan dess hade hon försökt hålla avstånd. Det var inte hennes byte. Men saker och ting hade förändrats. Vitben var borta, och det verkade som att någon var tvungen att ta tag i det som skedde i norr.
"Jag slet hennes vinge ur led. Jag gillar inte när de flyger." Ett nöjt läte lämnade hennes strupe vid tanken på det knakade ljudet.

Even lyssnade utan att avbryta; uppmärksamheten tydligt fäst vid Locura när hon berättade det hon visste. Antal, förmågor, mässaren, det hon kunde komma ihåg. Det var lätt att se att Locura var belåten med sig själv, nöjd över det hon mindes. Even tog hennes ord, lade ihop dem med det han redan hört, och det han mindes från länge sedan. Det var inte svårt att dra slutsatser när han redan ägde eller lagt beslag på många av pusselbitarna. De bildade ett mönster som fick hans inre att bubbla av en i det närmsta barnslig iver, samtidigt som hans tidigare oro spred sina rötter djupare.
     De var gissningsvis få stridande, än så länge, av Locuras ord att döma. Inte mer än en mässare, eller bara en värd att uppmärksamma. Ostrukturerade, om där funnits oerfarna närvarande för Locura att se. Dumdristighet eller olydnad, det var samma svaghet. Den andra gruppen var mycket troligt olärda. Det fanns ingen anledning för avståndet annars.
     ”De flygande tenderar att vara besvärliga”, log Even som svar. Den vingklädda. Henne. Han antog att Locura syftade på denna Dimitrij han hört nämnas så många gånger nu. Ledaren.
     ”Du sade att de var i norr? Jag har hört att de håller till i nordvästra bergen. Stämmer det?”

Blicken sökte sig mot Even när han talade.
"Ja, det var i de trakterna jag mötte dem, när jag försökte infria ett löfte jag givit för länge sedan." 
Vrenen. Att stöta på honom hade varit som en skänk från ovan. Det var som om han vandrat rätt in i hennes käftar. Perfekt. Underbart. Och när hon lovat sig själv att en dag se livet lämna den gråes ögon hade hon bara väntat på att den dagen skulle komma. Och plötsligt hade den anlänt, till hennes stora förtjusning. 
"Det sägs att det finns heliga marker där uppe, i Bergen."
Hon fortsatte tala, utan att släppa den gamla vampyren med blicken. Hon ville ha hans godkännande, hon ville ha hans uppmärksamhet.
"Marker välsignade av Gudarna, marker vi är förbjudna att beträda. Må hända det är vandringssägner. Själv har jag aldrig sett dessa marker, men rykten säger att de finns."
Hon hade hört talas om dessa platser, heliga platser, förbjudna för hennes sort. Men hon hade aldrig brytt sig nog mycket för att söka efter dem. Varför skulle hon vilja leta upp något som hon ändå inte skulle ha någon nytta av?
"Ifall jag var vampyrjägare skulle jag väldigt gärna vilja ha en sådan fristad att dra mig tillbaka till när natten smög sig över världen..." 
Återigen lämnade ett nöjt läte den svarta vampyren. Kanske hon var sinnessjuk, men det betydde verkligen inte att hon var dum.

Ett löfte? Hade hon varit där av en slump? Det gick inte att avgöra. Locura fortsatte att tala, om berättelser om heliga marker bland bergen. Rykten. Det var ord som fick Even att dra sig ett tidigare möte, med en annan varg, till minnes. Ett platsnamn han till en början trott varit oväsentligt, men som fallit lite för väl på plats i hans pussel. S-någonting. Skari. Sakari. Sacra-
     En helig plats. En helig plats i nordväst. Marker välsignade av gudarna. En plats i bergen. Berg som var unga, yngre än-
     ”Aedis sacris de deori”, fyllde Even i när Locuras ordflöde pausades. Utåt oförändrat lugn. Intresserad. På insidan ville han skratta. Högt och ohämmat. Hur hade han inte sett det innan? Hur kunde han ha glömt? Det hade varit orelevant. En detalj från en sedan länge svunnen tid. Något som inte varit värt att ens överväga. Såklart. Såklart.
     ”Kallar de det för Sacrari nu?” Orden var inte mycket mer än en låg kommentar, snarare en uttalad tanke än en faktisk fråga. Hans blick vändes mot horisonten i norr. Om han hade haft eget blod i kroppen så hade det susat i hans öron. Ruset han kände kom inte från de levandes adrenalin. Känslan var inte desto mindre påtaglig. Fanns de kvar? Hur många? En fristad. Hah! Det var perfekt. För perfekt.
     ”Det låter som ett passande tillhåll”, fortsatte Even, och såg tillbaks på Locura igen. Samma leende. Samma lugna intresse. ”Jag har inte varit där på länge, om det är den plats jag misstänker att det är.” Han tystnade för en kort paus, vägde över vikten på ena frambenet när han studerade Locuras anlete. ”Dessa vandringssägner du hört, de nämner inte fler heliga platser? Tempel?”

Hanens röst var fängslande att lyssna till, och Locura satt stilla, med all fokus på den äldres ord. Det som rörde sig omkring henne, världen, var totalt ointressant i just detta ögonblick. Det enda som existerade var nuet, stunden som de två vampyrerna befann sig i.
"Löften är ingenting jag kan ge, jag har aldrig sökt dessa platser. Varför söka efter något som jag ändå inte skulle kunna beträda?"
Ifall dessa platser verkligen existerade, varför skulle hon leta dem om hon ändå inte skulle kunna göra något ifall hon väl fann dem? För Locura verkade det som idioti.
"Men om viskningarna i vinden är sanna, om denna mark välsignad av Gudarna verkligen finns, måste det vara drömmen för en grupp likt den jag mötte. Att medvetet skapa fiender bland vårat släkte kräver nästan vetskapen om att man kan sova tryggt om natten. Ett säkert tillhåll. En plats där monstren inte kan smyga sig fram, där ingenting kan nå en... Vore inte det en vacker dröm för de dödliga?"
Hon drog ett andetag, trots att hon egentligen inte hade behovet av att anda. Kanske det var en gammal vana som hängde kvar, från det dödliga livet.
"Såklart viskas det om platser över hela landet, men jag har aldrig lagt fokus på det. De dödliga har sina sagot, ett desperat försök att uppnå falsk trygghet."
Hon hade hört sagor ett tag, men hon hade aldrig reflekterat över det tidigare. Men nu, med gruppen som jagade vampyrer, ledda av den bevingade, verkade det mer troligt. För hur dumma var inte dem, ifall de skapade fiender som henne utan att ha ett tryggt tillhåll? Hur dumma var inte de om de slogs mot vampyrer och inte kunde vara säkra om nätterna? Idén om dessa välsignade marken hade helt plötsligt blivit mycket mer trolig.
"Kanske det vore värt att undersöka dessa historier... Kanske det finns en mening med att kartlägga de tillhåll som dem dödliga anser säkra." 

Varför söka efter något som jag ändå inte skulle kunna beträda?
Even lyssnade medan Locura funderade högt. Så många ord för att komma fram till en så simpel sak. Om man visste att där fanns ett jordgetingbo i närheten så lämnade man det inte åt ödet att råka trampa i det. Om det fanns platser där denna grupp skuggdräpare kunde tänkas hålla till, eller där andra grupper kunde gömma sig, så skulle han inte lämna det åt slumpen att råka vandra in i deras käftar. En fiende var lättare att möta om du visste vad det var för fiende från första början. Deras styrkor. Deras brister. Kanske var de unga. Oerfarna. Men det var dumdristigt att bara anta. Riskfyllt.
     ”Det borde ligga en plats sydöst om här. Ett tempel”, sade Even efter en paus. ”Jag gissar att det inte bär samma namn idag, om det finns kvar.” Om Aedes… Sacrari stod kvar, hur många av de gamla templen stod då än? Hade de allihop, över tiden, signats med gudarnas skydd? Eller var det bara, som Locura sagt; en sägen? En skröna vandrare emellan? ”Öster om Tårarnas träd.” Viskningarnas träd. Sången och sorgens träd. Något som, om Grendel och Laalis berättelser stämde, stått orört för tidens hand.
     ”Är det en plats du känner till, kära?”

Minnen sköljde över henne vid Evens ord. En fuktig, dunkel och livfull skog. En avskyvärd plats som hon mindes det.
"Du menar i den tropiska skogen, där luften är varm och fuktig? Bland de färgglada fåglarna och den slingrande växtligheten."
Öster om tårarnas träd.
Orden ekade i hennes huvud samtidigt som minnena fortsatte att svepa genom hennes sinne. Bilden av en sandfärgad hane dök upp, en hane som kom från havet och hade stillat hennes annars så vilda natur för några ögonblick. En skugga ur det förflutna, från tiden just efter att hon fötts på nytt, fötts som vampyr. 
"Det finns ruiner där," svarade hon utan att egentligen tänka på vad hon sade. "Eller, det är så de dödliga kallar dem."
Hon hade inget direkt minne av just den platsen, då hon aldrig hade besökt den. Hennes tankar hade fastnat på den sandfärgade. på något sätt kändes det som att han hade varit viktig. Varför hade han varit viktig? Hon var inte säker, hon kunde inte förstå det. 
"Är det dessa ruiner du menar, Gråtass?"
Blicken som drömmande hade sökt sig mot horisonten återvände mot Even när Locuras tankar åter landade i verkligheten. Hennes röst hade fått en drömmande ton när minnen av den sandfärgade hade hemsökt henne, han som talat om dessa ruiner, han som hade fångat hennes öga när de passerat varandra. Och det var irriterande, att han på något vis verkade så viktig, och att hon på intet sätt kunde förstå förmå sig att minnas varför. 
Hon såg frågande på den äldre vampyren. Hon kunde inte minnas någon annan plats som kunde vara av intresse, inte enligt den beskrivning han gett. Trädet som sades gråta visste hon om, och öster om detta låg det som kallades för ruiner. Men det var också allt hon visste om den saken.
Kanske det var möjligt att där fanns något mer, något hon inte hade någon vetskap om. Det återstod att se.

För en stund verkade Locura lämna Even i nuet, hennes blick ofokuserad och tankarna långt borta. Orden som lämnade henne var mer en samling yttrade tankar än något fast. Trevande minnen. Ruiner. Even betraktade henne stillsamt, och när hon slutligen återvände till honom besvarade han hennes blick med uppmuntrande värme. Ett leende som sade att hon hade rätt, att hon hade gjort bra ifrån sig. Han var nöjd med henne. Det var samma leende som han gav sina levande.
     ”Det låter mycket troligt.” Han pendlade med blicken mot horisonten, utan att vända bort ansiktet. ”Säg mig, kära, skulle du hitta dessa ruiner om du letade efter dem?” Han såg tillbaks på Locura på nytt.

Ett svagt hummande lämnade Locura då han kallade henne kära. Ett gillande läte, ett tecken på att hon uppskattade det smickrande ordet som han valde gällande henne.
"Hitta dem, ja."
Hon sökte i minnet efter den plats som hon hade hört talas om så många gånger, som havsvargen hade nämnt som ett hem. Jo, hon borde finna den, ifall hon letade. Även om solen om dagarna skulle hindra henne borde det gå ganska fort att finna platsen. Och även om det inte gick så fort... vad gjorde det? Hon hade evigheten på sig.
"Vill du att jag ska se mig om i världen, Gråtass?" 
Hans varma leende uppmuntrade henne, och begäret att göra honom nöjd och tillgodose de krav som han hade på henne ökade med det leendet.

Even vägde över vikten på frambenen. Det var med ansiktet parallellt till hennes och nosen svagt vidrörande Locuras kind som han svarade. Han släppte aldrig hennes blick. ”Det skulle göra mig väldigt glad, om du ville det.” Han tryckte varsamt nosen under hennes ena öga, och drog sedan tillbaks ansiktet igen.
     ”Där är mycket att förbereda.” En skärpa som vittnade om ruset i hans inre infann sig i Evens blick. En farlig, vetande känsla. Den hos katten som redan hade musens liv mellan sina tänder. Hans leende blev bredare, en road underton ton i den låga rösten. ”Ett välkomnande att anordna. De dödliga kan, trots allt, aldrig förstå vad de gett sig in i.” Det var tydligt att ett varmt välkomnande inte var vad Even hade i åtanke.
 
[Vad sägs om att avrunda? ;)]