Vattnet skvalpar lätt mot stranden. Det ligger en kyla i luften som faktiskt tar sig in i märgen på vargen som ligger där i sanden. Han har tagit sig långt upp. Framför honom ligger en hög med fiskben. Havet hade försett honom med mat de senaste dagarna och han hade inte tackat nej. Vargen är en skugga av sitt forna jag. Kroppen är mager. Pälsen glanslös. Blicken är tom och verkar nästan se in i en annan värld. Han ligger helt stilla. Kölden får honom att darra och bröstkorgens utvidjande avslöjar att han faktiskt lever. Trots alls. Igen. Han är inte säker på vad som hänt. Men visst dog han? Visst kände han det underbara lugnet i mörkret efter att ha tagit sitt sista andetag. Men någon ro hade han faktiskt inte funnit efter det. Han hade sett världen i chaos. Han hade känt det. Hur han hade tagit sig tillbaka till de levandes värld, och varför, är han inte säker på. Hur? Varför? Det är många frågor som brottas om plats i hans utmattade hjärna.

Månen lyser vacker på den nattsvarta himlen som glittrar av oräkneliga stjärnor. Nog skulle han ha tyckt att det var en vacker natt om han hade orkat bry sig. Han är utmattad. Allt dör utmattad. Men något lite mer kraft har han ändå fått tillbaka. Även om det knappast ser så ut. Han har i alla fall fått mat i magen. Den kalla nattluften sveper över honom. Han darrar mer. Huttrar till, liksom en kall kåre smeker hans rygg. De utmärglade musklerna spänner sig som i kramp under huden. Vargen kniper ihop ögonen. Försöker tänka på andningen. Efter en stund slappnar kroppen av igen. Motvilligt dock. Kölden får honom att hacka tänder. Det vore smartast att försöka resa sig och finna någon värmande plats. Men han bryr sig helt enkelt inte.

[PAX TILL LOCURA]

[Ledsen för super segt svar, men here it goes <3]

Inte för att natten var mörkare än vanligt, och inte heller för att hon var en varelse dömd att leva i skuggor - Men världen tedde sig annorlunda. Det var som om natten var mörkare, som om hon levde mer i skuggor än förut. Och hon kunde inte fastställa vad denna obehagliga känsla berodde på.
Den svarta kroppen ruskades, huvudet gungade för några sekunder fram och tillbaka. Sedan fästes blicken på det mörka havet som låg framför hennes tassar vars vågor gav ifrån sig gnistrande kaskader av månljus då de var i rätt läge för att kunna spegla det bleka skenet som kastades mot dem från skyn. Ett tusental stjärnor gnistrade ovanför hennes huvud, hela världen verkade vara svartvit.
Det var något speciellt med denna natt.
Det var som om tid och rum hade upphört att existera, som om hon var en enslig varelse utan varken mening eller mål. Hon kände sig på något vis osäker, visste inte riktigt vad hon skulle göra. Tassarna som vanligtvis alltid rörde på sig stod nu stilla, och det enda hon förmådde sig att se på var Det stora blå.
Havet, havsvarg... Ett minne av en smak dök upp i hennes hvuud, men hon kunde inte se något ansikte, hade förträngt ett namn. Men det kändes som att det var viktigt.
Men hon kunde inte minnas. Det gick inte.

Ett mökt läte avbröt hennes funderingar och hon rörde blicken bort från vattnet, osäker på om hon verkligen hörde det eller om det endast ljöd i hennes eget huvud. Den salta luften drogs ned i de döda lungorna, utan att hon riktigt tänkte på vad hon gjorde. Och plötsligt blev hon medveten om den stinkande doften av död som låg runt omkring henne. Nosen rynkades och ögonen smalnade av. Vad var detta?
Utan ett ljud susade hon mot dess källa, tyst och snabbt. Stannade upp, med blicken fäst på den mörka skepnade som låg i sanden. Orörlig, livslös. Men inget blod fanns.
Ett sting av misstänksamhet gnagde inom henne där hon stod, för något stämde inte med detta. Något var fel, verkligen fel. Det här var inte något vanligt, det här var något hon aldrig tidigare hade stött på.
Eller hade hon det?
Osäkerheten fick den svarta vampyrinnan att tveka, den självsäkra känslan verkade inte längre finnas inom henne. Det var något med denna klump, denna livlösa kropp som gjorde henne konstig. Och känslan av att detta var fel, av att allting var fel, kröp under hennes skinn. Men trots dessa varningssignaler, trots dessa hemska känslor hon ville slippa mer än allt annat, tog hon sakta ett steg framåt, sedan ytterligare ett. Skepnaden på marken blev allt tydligare.
Och sedan kunde hon höra det. Andetagen som drogs, hjärtslagen som klappade i bröstet. Kroppen utstrålade värme, blodet flödade fortfarande inom den. Trots detta stank den av död, nästan förruttnelse. Ett svagt väsande kom ur hennes strupe medan hon studerade den sandfärgade pälsen, den blåa luggen. Känslan av att ha sett allt detta tidigare kom över henne, men var? När? Hur?
Väsandet upphörde.
Och under månens sken hölls de gröna ögonen fästa på den underliga varelsen som havet verkade ha spytt upp åt henne.

Det finnt inget kvar. Vad är meningen egentlige? Vad är meningen med att han kom tillbaka? Varför? Kunde han inte bara ha fått slippa allt? Chaibos hade gärna fått hans själ. Havet väser ogillande i vargens huvud. Håll käften. En trött tanke. Han orkar inte. Vad är meningen? Vad är det han ska göra? Det finns inget kvar. Han hade gladeligen lämnat allt bakom sig. Han var för trött. Tröttheten tär på honom. Tär på hans själ. Ta den och stampa på den. Slit den i stycken. Han om någon vet vad smärta innebär. Men han känner inget längre. Bara trött hopplöshet. Det finns inget för honom kvar. Varför är han då tillbaka?

Ljudlösa steg i sanden närmar sig. Havet väser varnande. Vargen ligger orörlig på sanden. Kroppen är för svag. För stel av köld. Musklerna är för utmärglade. Orken finns ingenstans att finna. Vilken bedrövlig syn han måste vara. Inte är han vacker.

Vinden isar genom kroppen när den drar förbi. Ingen mjuk smekning utan den sliter i honom. Som om den vill få fatt i hans själ och föra den med sig bort. Han hör inte hemma här längre. Han är inte värdig att befinna sig här. Det är bara havet som vill ha honom. Trots att det bandet har fått sig mången törn. Han är en syn som skulle få vem som helst att rynka på nosryggen. Spotta på honom. Stampa på honom. Slit honom i stycken. Det finns inget kvar.

[Jag sitter här i min feberyra och svamlar nonsens för mig själv]

De rosslande, tunga andetagen som drogs i en ojämn takt fick bröstkogen på den stinkade varelsen att höjas och sänkas med hackiga rörelser. Kroppen verkade stel och nedkyld, pälsen var fuktig och tovig. Men ändå kunde hon känna livet inom denne döda varg. Det var som om främlingen låg på gränsen, och Locura visste inte hur hon skulle hantera det.
Någonstans längs stranden skrek en mås några korta skrin för att sedan åter tystna. Endast vågornas brus hördes.
Avsmaken tog över och hon ruskade på huvudet, backade två hastiga steg. Munnen öppnades svagt och ett väsande läte kom ur hennes strupe. Detta var fel, detta var alldeles fel. Hon kunde inte förstå vad det var, och hon gillade det inte det minsta. De djupt rotade överlevnadsinstinkterna skrek åt henne att hon borde gå härifrån, bara susa bort i natten och aldrig mer tänka på denna främmande varelse som svävade mellan livet och döden. Men ändå höll något henne kvar. Trots den avsmak och den osäkerhet hon kände så höll hon sig kvar. För något sade Locura att detta var en sak hon inte ville missa.

I ren desperation, då hon inte kunde komma underfund med vad hon skulle göra, vandra hon sakta runt den halvdöda kroppen, alltjämt väsande. Och sedan, utan förvarning, kastade hon sig mot den, högg i luften just ovanför den sandäfärgade pälsen.
Hon ville ha en reaktion, ville veta att den andre levde.
Konfunderad över sitt egna beteende backade hon sedan undan, ställde sig några språng bort och granskade det underliga som hon funnit i sanden denna natt. Vad var det som havet hade kastat upp åt henne? Var det meningen att hon skulle äta denne?
Tanken fick henne att kväljas. Visserligen var hon inte kräsen, men hon hade mer värdighet i sig än att äta kalla varelser. Och det var precis vad denne främling var - Kall. Som om döden hade försökt ta honom men endast fått med sig en del.

Sakta som i ett drömtöcken börjar ett väsande ljud leta sig in i hans medvetande. Till en början smälte det så väl ihop med havets väsande och vågornas sång. Men sedan insåg han att de tillhörde olika ting. Han försökte komma underfund med vad det var. Kunde det vara döden som försöker dra honom tillbaka igen? Inget honom emot. Kom och ta mig bara. Hans trötta tankar känns domnade. Liksom hela han. Vad är han för något? Vem är han? Han har förlorat så mycket och har ingen aning om vad det är han borde göra. Klappret av käftar som slår ihop strax intill får hans medvetande att tänka mer här och nu. Han är faktiskt inte ensam här på stranden. Vem är det som finns där med honom? Sakta försöker han öppna ögonen. De havsgröna ögonen görs synliga och han försöker fokusera blicken. Först ser han bara natten. Sedan en skugga som står en bit bort. Väsandets ägare. Någon som inte verkar belåten med att han befinner sig där. Han andas tungt ut och huvudet tippas lätt på sne över ena framtassen. Han försöker få en bild av främlingen som verkar smälta in så passande i natten. Havet väser ogillande. Som om främlingen skulle vara en fiende. Det finns inga fiender. Det finns inget han kan förlora för han har redan förlorat alls.

Effekten av hennes agerande var inte omedelbar, som om den som låg där inte hade nog med reaktionsförmåga eller en hjärna som var ovanligt seg och ointelligent, men den kom efter några sekunder.
En rörelse.
Genom mörkret kunde hon se ett par havsgröna ögon som letade efter hennes gestalt, fokuserade den mörka skuggan som utgjordes av hennes kropp. Och likt en våg sköjde en mängd minnen över henne, saker som hon hade förtängt och förskjutit, saker som var oviktiga och onödiga. Hon behövde inte minnas, och hon ville inte heller minnas.
Ögonen slöts, huvudet ruskades. Men bilden av den sandfärgade hanen som steg upp från havet ville inte försvinna. Han skrattade, talade med en mjuk röst. Han hade fenor, fenor som försvann då han nådde stranden och inte längre befann sig i kontakt med vattnet. Han rörde vid henne, strök sig mot henne. Värmen från hans kropp var så oerhört nära. Och hon log själv, dumt och patetiskt som en Dödlig burkar göra. Lekfulla röster, skämt och skratt.
K... Kai... K-k...
Käkarna pressades samman och hon slet sig bort från minnet som hade spelat upp bakom hennes slutna ögonlock. När blicken åter låstes vid den halvdöda kroppen var ögonen ilsket röda, lysnade i den mörka natten.
- Försvinn!
Ordet skreks ut i den tysta natten med en befallande tonstämma och hon snurrade runt på stället, högg i luften, morrade åt varelsen som först nu hade visat livstecken.
Bort, bort... Hon ville att den skulle försvinna.

Ögonen hålls trött öppna. Till och från ser han utan att se. Sen ser han den svarta varginnan som står där. Han vet inte vad som händer. Hjärnan kopplar inte riktigt. Det är som att han till och från inte är medveten. Och det är väl sanningen. För hans medvetande har inget att hålla fast vid. Det finns inget kvar. En gång kanske han hade så mycket. Men nu har han ingenting.
Varginnans mörka stämma berör honom inte. Visst känns hennes gestalt bekant. Det smärtar i kroppen av att se henne. Han minns hennes namn. Färgen på hennes ögon innan hon vandrade en annan väg. Men han släppte taget en gång. Han gav upp. Han gav upp det han allra mest ville ha och lät dödens omfamning föra honom bort. Det kändes så bra. Han slapp allt. Kapade alla band. Kapade alla känslor. Men sen spottades han tillbaka. Han var inte döden värdig.
Hans läppar kröks lätt. Ett trött flin. Försvinn? Om han ändå kunde.
"Jag... försökte". Svarar han. Stämman är rosslig. Svag. Kylan biter honom i märgen. River hans skinn. Han vet vad smärta är. Han vet vad köld är. Han vet vad hunger och svält är. Inget betyder något längre. Hans liv... har förlorat sitt syfte.

[Vet inte om jag skrev det tidigare, men Locuras ögon är gröna igen och blir röda då hon är vampyraktigt blodtörstig 8D jag hoppas du fattar...]

En stickande huvudvärk kröp över henne, utan att hon riktigt förstod varifrån den kom. Det var minnen som kolliderade, bortglömda bilder som försökte ta sig fram till hennes medvetande. Monstret, den som förde henne in i glömskan, överlevnadsinstinkten försökte mörklägga allt. Hon skulle inte minnas, borde inte minnas. Hon var en varelse av mörkret nu, och de brydde sig inte.
Huvudet ruskades, hon trampade oroligt i sanden. Ögonen skiftade färg, från grönt till rött, tillbaka till grönt. Hon visste inte vad hon skulle tro om varelsen som stank lik.
- Vad är du?
Tankarna susade hejvilt, och det enda hon önskade var att bli av dem, lämna platsen. Detta var inte hon, hon behövde inte det här. Hon behövde sin frihet och sina offer och Vitben och Rödöga. Hon behövde inga andra, inget annat. Allra minst denna halvdöda varelse.
Men ändå förmådde hon inte lämna stranden.
- Vad vill du mig?!

[Det har du inte berättat. x3 Men nu vet jag. ^^]

Trött studerar han henne. Han minns men ändå inte. Tankarna är trötta och sega. Musklerna minns inte hur man rör sig. Han försöker resa sig upp. Ligger han kvar här så kommer han väl växa fast rätt som det är. Eller så kanske hjärtat slutar slå igen. Det skulle vara det bästa. Han har insett att han bara är en börda för andra. Ingen vill ha med honom att göra. Hennes reaktion får honom att inse det mer än någonsin. Han är inte värdig att komma någon nära. Han är en avskyvärd och äcklig varelse som borde försvinna ner i havet för alltid. Det är bara havet som älskar honom. Han lyckas räta på frambenen. Lyckas höja framkroppen till sittande ställning. Frambenen låses stelt under honom och håller upp honom endast för att tyngden ligger centrerad så att lederna hålls raka.
"Om det är så svårt för dig, varför går du inte bara härifrån?" Han är trött. Han orkar inte. Hon har redan slitit ut hans hjärta. Han orkar inte tänka. Han orkar inte känna. Men hon är lika vacker som alltid. Han förstår inte. För egentligen minns han inte. Men ändå gör han det. Han minns henne inte. Men när han ser på henne så är hon där.

Nej.

Huvudet ruskades, hon trampade runt. En orolig, krypande känsla kom över henne. Hon ville inte, det kunde inte bli så, det kunde inte vara så. Hon hade svurit sitt liv åt en annan, han som hon avgudade. Han som gett henne allt. Allting hade varit bra, alla problem hade varit bort. Denne hade varit borta, hon hade varit fri. Hon hade kunnat leva, hon hade kunnat göra det hon var skapad till. Samvete, känslor - Allting hade varit borta.
Blodsmaken, ruset. Hon hade haft allting. Hans uppmärksamhet, de silverfärgade ögonen som hade sett mot henne med något annat än kallt hat och förakt. Allting. Och det gamla hade varit borta, hela hennes förra liv hade fallit i glömska. Perfekt. Hon hade fått den perfekta världen hon var ämnad att leva i. Hon hade kunnat uppfylla sin mening, leva sitt liv. Och allting hade varit så jävla perfekt.
Hon hade varit fri...

Nej, nej, NEJ!

Minnesbilderna blev tätare. Kastade sig över henne, lät henne inte vara i fred. Ett väsande läte kom ur hennes strupe meda hennes rörelser blev allt hetsigare. Och sedan, utan minsta förvarning, kastade hon sig raklång i sanden, rullade över på rygg och skrek rakt ut i den mörka natten. Som om någonting inom henne orsakade henne en enorm smärta. Och det var också så hon upplevde det, för hennes perfekta värld höll på att slås i spillror. Allting hon visste om, allting som var bra och underbart, var påväg att försvinna. Och monstret inom henne kämpade för att trycka undan allt det gamla som bubblade upp till ytan. Försökte bita tag i hennes minnen och slita dem itu. Och det gjorde ont, så ont. Och hon skrek, vred sig, försökte bli av med allting.
Men det försvann inte. Det vägrade försvinna. Smärtan, minnena, livet som hade varit... Allting fanns där, även om hon inte ville det.

Och så, när några sekunders klarthet slog henne, hörde hon hur det ekade i hennes huvud. Minnet av den sandfärgade, minnet av havet, minnet av en jakt efter molnen som flöt omkring på en klart bli himmel.
Kaine, Kaine, Kaine...

Från under lugg sitter han och ser på henne. Ser på henne när hon kastar sig på rygg i sanden och vrider och vänder sig i sin egen plåga. Det smärtar honom att se henne så. Men han kan inte göra något. Han kan bara förbanna sin äckliga existens. Bakdelen darrar oroväckande när han försöker resa sig till stående. Bakbenen äger ingen styrka och darrningarna och skakningarna sprider sig till hela kroppen. Havet väser i hans huvud. Ber honom att komma tillbaka. För en stund står han bara där och skakar. Det är en stor ansträngning för honom att stå upp. Han ser på henne. Är det så här maktlöshet känns. Sakta försöker han vända sig om. Med frambenen som vrider honom runt. Bakbenen står kvar på samma ställe men sjunker ner i sanden när han vrider på sig. Det är lika bra att han försvinner. Han stannar när han lyckats vrida på sig i ca 90 grader. Han vänder på huvudet och ser på henne igen. Käkarna säras med en suck. Men han kommer inte på något att säga. Rösten skulle inte hålla. Det skulle inte vara mer än en viskning i alla fall. Han suckar igen. Tar upp den enorma kraftanstängingen som är att vända på sig. När han sedan helt har vänt sig bort skakar kroppen ännu mer. Han höjer ena framtassen och ska försöka ta ett steg fram. Men när han sätter ner tassen och lutar sig framåt får han inget fäste. Benet viker sig under honom. Det knakar i benen och han faller ihop i en hög. Sanden pustar ut under honom och ett halvkvävt gnyende som mest låter som en väldigt tung suck lämnar honom. Så blir han liggande igen.