Sol. Nej, solsken. En öppen plats. Gräs, grönt gräs och vatten. Hennes - var de hennes? Jo det var de - tassar i vattnet. Den svala vätskan lapades upp med tungan. Vem var hon, den som stod i vattnet? Det fanns inga svar på frågor som aldrig ställdes. Nej. Ett annat par tassar i vattnet. En röst som talade till henne. Ord som hon hörde, men inte längre förstod. Vad betydde de? Inget svar. Ingen fråga. Ingen tanke. Bara minnen. Tassarna vandrade bort, de som tillhörde en annan. Så började det om på nytt. Sol...

Långsamt, på ett närmast komiskt vis, rörde den sig framåt. Hon? Den. Gräset var inte detsamma som vad minnet sade henne att det var. Platsen inte lika öppen. Träd med tjocka, åldrade stammar reste sig ur marken. Skymde en sky där ingen sol sken. Mörkret var påtagligare här. Trädens invecklade grenverk, prydda med nyligen utslagna blad, sträckte sig mot en stjärnfri sky. Ingen vind färdades bland stammarna. De stod för tätt här. Hon raglade framåt. Stundom strök sig hennes sida mot en av stammarna då hon snavade i sidled. Stråk av stinkande vätska, för ruttet och utblandat med var för att kallas blod, lämnades på träden där hon strök fram. Ryckigt - oroväckande instabilt - placerades en tass före den andra innan kroppen svajade ikapp benen. Skogens tystnad bröts av hennes röst. Det som var kvar av hennes röst. Ett dovt strupljud letade sig ur det sargade ansiktet. Trådar av dregel dansade för de inkompetenta andetagen.

"Ääälllkknnng...." Det närmaste ett ord hon kunde komma. Tungan letade sig in genom underkäken för att smyga ut mellan framtänderna och fukta en sedan länge uttorkad nos. Sprucken till den gräns att huden hotade att flagna av. Minnet upprepades på nytt. Sol...

[Om du har tråkigt en dag kan du få gissa vad det är hon säger XD Så snart det är inom citationstecken så finns där ett befintligt ord i grunden, även om hon inte kan tänka så långt som till vad det betyder ;D]

Det var med ljudlösa rörelser som den svarta varginnan tog sig fram genom den lika mörka natten. Inga stjärnor fanns att skåda och månen var även den väl dold av det tunga molntäcket som hade dragit in över himlen. Det hade varit en hemsk dag, med solsken och fågelsång, men det hade lönat sig att vänta ut den för när natten väl kom var den alltid mycket mer behaglig än hon trott. Nog för att hon hade upplevt väldigt många, men det spelade ingen roll. Hon kunde ändå aldrig sluta uppskatta känslan då hon blev fri från dagens fångenskap och åter kunde röra sig fritt över landet. Hon visste att det var denna tid om dygnet som hon kunde göra vad hon ville. Det var nu hon var ostoppbar.

Hon drog in den kyliga nattluften djupt ned i lungorna, släppte sedan ut den igen. Ingen mer luft drogs in eller ut, inga andetag var livsviktiga för henne. Hon hade fått veta allt hon behövde genom en enda inandning. Hon hade känt av en doft, något som var nytt för henne, något som hon aldrig tidigare hade stött på. Och inte dröjde det länge innan den impulsiva Locura hade börjat röra sig mot doftens källa, alldeles för medryckt av sin egna nyfikenhet. Hon kunde inte låta bli att känna en iver, vad kunde det vara? Och ju närmare hon kom, desto starkare blev doften av ruttet kött och gammal varelse. Instängt kunde man säga att det doftade, avskräckande. Men det spelade inte roll, för hon kunde även ana bloddoften. Och hon kunde höra rörelser, hon kunde höra ljud. Det var något som rörde sig, något levande.
Och slutligen kom hon fram, stannade upp en bit ifrån den främmande varelsen. En väldigt varelse, en varg? Hemsk till utseendet, täckt av öppna sår med köttet hängande från dem. Ruttet, det var från denna som doften kom. Konfunderad såg Locura på den underliga besten, den röda blicken kunde inte bestämma sig för var den skulle stanna. Detta hade hon inte väntat sig, vad var detta?
- Vem är du? Vad är du?
Inget leende prydde hennes läppar då vampyren inom henne morrade oroligt. Hon visste inte vad som skrämde den annars så självsäkra varelsens om bodde i hennes djup, men vad det än var så borde även hon oroa sig.

[Sorry för fail inlägg, och har ingen aning om vad hon säger... D; Haha, men tycker dock hon verkar sjukt cool 8D Blir sugen att skaffa en egen zombie för de som nu finns är så häftiga, men tror inte att jag skulle spela den vidare bra då jag håller stenhårt på vampyrerna ;D]

[Tycker inte alls att det blev fail C; Kom tillbaks senare och läs om det så ser du nog att det är bra du med C:
Haha, lite kul med zombie är det, men sjukt svårt att rolla då hon som nämnt inte tänker alls. Det är annat än att ha en som konverserar mer eller bara betraktar motparten XD Kan ju inte ens skriva om hon tänker att den andra ser ut på ett eller annat vis - så försöker runtgå precis allt! En underhållande utmaning ~ ]

En rörelse, men inga ljud. Kroppen stannade upp, till synes frusen i en stel pose. Den luft som befann sig i lungorna pös långsamt ut genom strupen. Ingen nu luft andades in. Behövde inte andas in. Tänkte inte på det. Inte på något. De djupt insjunkna, sedan länge döda, ögonen flackade hastigt emot rörelsen. Trots det förblev huvudet stilla. De bleka fästes vid den som sedan talade. Ord som hon aldrig igen skulle förstå. Ord hon inte mindes. Begreppet fanns inte i den hjärna som stängts ner.

På mindre än ett ögonblick hade reptilhjärnan levt upp och sparkat igång resten av kroppen. Luften ven in i lungorna på nytt, huvudet höjdes av den något vidgade bröstkorgen. Ansiktet vändes ryckigt åt samma håll ögonen blickade. Tungan föll ner genom underkäken när käftarna vidgades. Ett kraftigt stönande läte - hest bortom förstånd - undslapp den förskräckligt stinkande varelsen, följt av en hemsk odör knappt värt namnet andedräkt. Impulser skickades genom likets nervsystem. De varfyllda mungiporna täcktes av ett lager saliv i ren upphetsning. Benen ryckte oroväckande kraftigt när hon satte fart. Alldeles för fort för en död varelse. Döda borde inte röra på sig. Aldrig. Mot den varelse som levde, trots att ingen doft nådde den flagnade nosen. En varelse som rörde sig, som gav ljud ifrån sig, betydde föda. Även för en som inte drog sådana slutsatser.

[Skrev ett långt inlägg, men det försvann, jävla skit... Så nu blir det kort och dåligt D;]

Vad var det som stod framför henne? Locura kunde inte förstå det. För den stora besten stank av död, men rörde sig och betedde sig mer eller mindre som en levande. Men det kunde den inte vara, så vad var den? Kanske en blandning, men nej - Det var ingen vampyr. Det var hon ett hundra procent säker på. Vampyrer hade nästan aldrig skador, de läkte så fort. Denne läkte inte, denne ruttnade. Och vampyrer bar aldrig med sig någon doft, medan denne varelse bar med sig fler dofter än Locuras nos kunde urskilja när de kom från en och samma källa. Det var nästan äcklig för henne att uppleva detta.

När sedan besten kastade sig mot henne rörde hon sig snabbt åt sidan, fortfarande utan att man kunde skymta det minsta leendet på läpparna. Den rörde sig... fort. Kanske lika fort som henne. Locura förstod inte, hon var ju oövervinnerlig. Hur kunde den göra det?
Så blossade en ilska upp inom henne, ignorerade totalt känslan som sade åt henne att fly. Hon gick inte med på detta, hon accepterade inte detta. Hon var Locura, hon var den starkaste av dem två. Och hon skulle lära denna stinkande, hemska varelse det så att den sedan kunde knäböja vid hennes tassar. Och med ett dovt morrande kastade hon sig mot den, redo att hugga var hon än fick ett grepp.

[Du får välja om Locura får tag i något, men jag tänkte att ifall hon får det så släpper hon taget direkt för kan inte tänka mig att Detrena smakar så gott och Locura tror ju att hon typ är en liten prinsessa eller nått så hon vill inte ha något som inte är välsmakande ;D]

Den som inte bar någon doft rörde sig. Allt för hastigt för att ett par döda ögon skulle hinna med. Något som kanske kunde liknas vid förvirring lekte i det lilla av hjärnan som det fanns något att kalla hjärna kvar utav. För en som inte tänkte var känslor obetydliga, obefintliga, men ändå hajade kroppen till. De bleka ögonen försökte under det korta ögonblick den främmande rört sig fånga den med blicken på nytt. Den lilla glipa i koncentrationen fick benen att stappla över varandra, fälla varandra.

Kroppen vajade kraftigt i sidled, okontrollerat.

[Om hon faller pladask på marken, emot ett träd eller kanske till och med mot Locura får du äran att bestämma C;]

Locura kom närmare, hon kände hur triumfen började sprida sig i kroppen och ögonen började färgas mörkare. Men sedan vände det sig inom henne. Stanken som slog mot henne, kraftigare än tidigare. Bilden av varelsen öppna sår, köttet som ruttnade, hängde kvar på utstickande ben... Något inom henne skrek och det var inte sidan som levde kvar sedan livet innan hon blev vampyr. Det var monstret som vanligtvis manade henne att döda. Det skrek inom henne, rev i henne. Och med ens kände hon en känsla hon inte känt sedan hon varit en liten valp.
Rädsla.
I samma ögonblick som hon tvärtstannade blev hon medveten om att varelsen föll mot henne, rakt mot henne. Hon fylldes av en äcklad känsla, hon öppnade munnen som för att spy. Och det enda hon klart kunde tänka var att hon ville bort, hon måste bort härifrån.
Så gott som i panik rusade hon åt andra hållet, undkom med nöd och näppe kroppen som föll mot henne i vad som verkade vara en rasande fart. Istället ramlade den stora, vedervärdiga besten mot ett träd.
Locura stannade upp, såg på mostret. Hon var glad att hon hunnit undan. Vad än detta var så var det hemskt. Det fick henne att känna sig skamlig, då vampyren kröp ihop inom henne och lockade fram känslan av rädsla. Hon var en skam för vampyrerna, nattens barn, de okontrollerade mördarna. Ifall någon fick veta detta, ifall någon fick höra talas om detta... Hon skulle hämnas, slita varenda en i stycken. Det fick inte bli känt.
Men vad skulle hon göra? Hon kunde inte dröja kvar här, kunde inte hindra varelsen ifall denne skulle tala. Hon borde göra slut på den.
Tveksamheten slet inom henne.
Och sedan, som om det var ett ögonblick som stod stilla, så såg hon rakt in i den äckliga varelsens dimmiga ögon. Monstret inom henne knuffade till henne, triggade de flyktreflexer som levde kvar djur i hennes huvud sedan livet innan vampyren tog över, och hon försvann. Rörde sig bort från platsen, hoppades att besten inte kunde följa henne. Hon kunde inte stanna och slåss, hon ville inte.
Det var skamligt.

[Så, med andra ord, Locura fick nog av Detrena då hon skrämde vampyren i Locura typ xD]

Med ett obehagligt smackande läte slog liket emot trädstammen. Hade kroppen varit vid liv hade de elektriska impulserna i nerverna talat om smärta, men inget sådant system kunde leva i en kropp som var död. Den gled långsamt mot trädet innan benen - kraftigt ryckande - återtog sina rätta platser under kroppen istället för ut åt sidan. Blicken sökte hastigt efter det som rört sig, utan att finna något att stanna vid. Mer luft letade sig in i lungorna och väste sedan ut genom den ihåliga hakan med ett kraftigt stön.

De mjölkvita ögonen, dimmiga av dödens hinna, fångade med ens en glimt av den mörka som rörde sig. Den som nu såg åt liket med något som kanske kunde kallas fasa i blicken. Så var den borta, försvunnen. Den bruna, våldsamt sargade kroppen försökte krampaktigt resa sig, men misslyckades och tilläts vila mot trädstammen ett ögonblick extra. Vad som än rört sig i huvudet tidigare var borta, försvunnet med den som sprungit sin väg. Åter inträdde det minne som för stunden hade övertag över de få andra. Spelades upp så som så många gånger förr, för att sedan börja om på nytt. Solsken. Gräs. Vatten. Tassar till någon som minnet höll kär. Ord som en hjärna som inte tänkte ej förstod. Den bruna, stinkande varelsen reste sig sakta upp från den nu lika illaluktande trädstammen. Ansiktet vändes framåt, benen stapplade igång.

"Ääälllkknnng...." Ett ord hon inte förstod.


[Avslutat? Detrena glömde jättefort att hon jagade något (korttidsminnet har slagits ut) så Locura behöver inte oroa sig C; ]

[Ja, det är väl avslutat, men vill fortfarande veta vad det är som hon säger! har verkligen försökt men kommer inte fram till något D; haha, och jag kan lova att det är några timmars fundering som ligger bakom... xD]

AVSLUTAT!