Solen var på väg ner bakom horisonten. Ljuset som skapades fick det att se ut som om himmelen brann. Träden kastade långa skuggor. Fåglarnas kvitter hördes ännu men hade avtagit i styrka. Tillsammans med solen sjönk temperaturen aningen och omgivningen blev svalare. Mycket snart kunde man skymta de första stjärnorna.

Zayev stängde det övre ögonparet och med ens avtog synen lite. Han gav upp en djup suck. Visst hade han ingenting emot att umgås med flocken, sin familj, men han hade spenderat så många år ensam att han ibland behövde gå undan för sig själv. Den blå passerade mellan träden i ett lugnt tempo. Skogen blev mörkare och mörkare men då han vände de två öppna ögonen mot himlavalvet kunde han se stjärnorna som blickade ner på Numoori. Zayev riktade blicken framåt igen. Ett prasslande bland trädet löv fick honom att vrida på öronen. Han intalade sig själv att det endast hade varit en fågel som flytt från sitt bo, men för att kunna vara säker förstärkte han ljuden inom en 10 meters stor cirkel runt om honom själv. Fåglarnas kvitter som förut varit ganska svagt blev med ens klarare. Han kunde höra lövens naturliga prasslande i vinden. Han kunde höra sina egna steg och andetag tydligare än tidigare. Förutom det var det tyst.

Zayev stannade abrupt upp. Ögonen vidgades utav förvåningen och ett förvånat, gurglande morr lämnade hans strupe. Han tappade all koncentration på att förstärka ljuden runt omkring sig. Det blev markant tystare i hans öron. Då chocken lagt sig något och den blå lyckades fokusera på vad det var som plötsligt hade dykt upp fick han syn på en svart varg. Innan hans hjärna riktigt hann koppla på doften att det var en tik som dykt upp talade hon. Stämman var mjuk och klar. Zayev svarade inte. Vad var detta för en tik? Han hade inte hört henne närma sig över huvud taget, och inte heller hade hon varit i närheten sekunden innan hon stod framför honom.
"Det kan man säga." lyckades den fyrögde få fram med sin mörka stämma.
Förvåningen hördes klart i hans röst. Men han gjorde sitt bästa för att släppa den.
"Om ni inte misstycker, fröken: varifrån kom ni? Jag kunde inte höra er."
Han ville verkligen veta. Zayev kunde inte förstå hur hon hade kunnat röra sig så snabbt och så tyst. Han hade utan större problem kunnat höra en mus lätta tassande - så varför kunde han inte höra denna tiks steg? Vad var hon för någonting?

En utav de nyfikna? Jo, det kanske han var. Men vem hade inte undrat om någon dykt upp lika plötsligt och ljudlöst som denna tik? Hennes röst var lika silkeslen som tidigare, och även om han inte ville erkänna det för sig själv var det något visst med henne. Hon hade en charm han aldrig stött på förut. Zayevs chock hade lagt sig någorlunda och både ansiktet och kroppen hade återfått sitt vanliga språk. Då tiken tog till orda igen ryckte det lätt till i den blås öron. Hannens ögon smalnade nästintill obemärkt av innan de återfick sin normala form. Hon tillhörde en ras som kunde röra sig både fort och ljudlöst. Då fanns det med andra ord fler som henne. Frågan var bara: vad var hon? Han övervägde att fråga, men fann det ganska respektlöst att göra så. Zayev synade snabbt hennes utseende. Så vitt han kunde se var hon helt svart. De röda ögonen hon hade såg nästan ut att glöda i mörkret. Den fyrögde kom plötsligt underfund med att han inte presenterat sig.
"Ursäkta mitt uppförande. Mitt namn är Zayev." han böjde på halsen i en lätt bugning.
Vad hade han egentligen i tankarna då han inte ens presenterat sig sälv? Om hans far kunde... Han skakade bort tankarna på sin far. Han ville inte tänka på den besvikelse till son han hade varit, och förmodligen fortfarande var.
"Får jag fråga om ert?"
Strax innan han frågade efter hennes namn lyfte han upp sitt huvud till sin vanliga position igen.

Ett tag var hon tyst, betraktade honom endast. Fortfarande med det där charmiga, sluga leendet som kunde betyda allt för många saker. Blicken var intensiv, nästan som om den såg igenom honom, och allt jämt hungrande efter något som fortfarande var okänt för den andre. Kanske även för Locura själv. Så vitt hon visste kunde hon ge sig av för jakt på blod, men sluta i en jakt på information. Och alltid när hennes inre vampyr bestämde sig för något, för att den ville ha det, kunde hon inte sluta förrän hon hade fått det.
Det gällde inte bara blod. Oavsett vad det var hon ville åt var det en konstant hunger som drev henne.
"Locura," sade hon sedan med en lättsam ton. "Det är mitt namn."
Huvudet lades en aning på sned medan hon upprepa hans namn i sitt huvud. Spelade upp det gång på gång, för att slutligen lägga bort det åt sidan bland alla andra namn hon hade fått höra. Det skulle visa sig ifall det var värt att komma ihåg det ganska snart.
"Säg mig, Zayev... Vad gör en varg som du på promenad en natt som denna?"
Hon gav honom en smått intresserad blick, som om hon faktiskt undrade. Men för Locura handlade det inte om vad de dödliga gjorde, de var endast meningslösa fakta i slutändan. Men hon hade alltid gillat att leka med sina offer, och ifall han nu kunde bli ett av dem så varför inte dra igång spelet redan nu?
Hon hade inget att förlora på att skaffa sig lite underhållning.

[Gaaah, dåliga inlägg -.-]

Zayev nickade sakta för att bekräfta att han noterat tikens namn. Locura. Rösten var den samma som tidigare och en charmerande leende hade dykt upp på hennes läppar. Jo, Locura hade helt klart någon som han aldrig stött på tidigare. Då hon ställde en fråga ryckte det vagt till i öronen på honom.
"Jag sökte mig till skogen i hopp om att få vara ensam en stund."
Orden ensamma kunde tolkas som en oförskämd gest, men tonlägen den blå använde berättade att fallet inte var så. Det var ärliga ord och han menade inte att göra Locura upprörd.
"Men så blev inte riktigt fallet."
Ännu fler ord som kunde uppfattas som oförskämda. Tonläget var det samma som tidigare. Zayev kunde endast hoppas att hon inte skulle ta illa upp. Det sista han kände att han behövde för tillfället var en förargad tik med övernaturlig snabbhet och tysthet. Han hade sökt ensamhet, inte bråk.
"Och ni? Vad förde er till denna skog just denna natt?"

Han försökte vara koncentrerad på Locura - vilken var en utmaning då någonting envist surrade bak i tankarna hos honom. Zayev trodde att han hade släppt tanken på sin far, men bilden utav den svarte helveteshunden hade etsat sig fast i sinnets bakgrund. Han saknade honom faktiskt. Men det fanns inte en chans att han kunde återvända till sitt hem för att återse honom. Inte ens för att för första gången få se sin mors grav. Hans far skulle inte tillåta det. Han kunde inte ens tillåta sig själv att göra det...



[Neeeej då c:
Gwwuäääck, hon är så läskig D': Vad har jag gett mig in på XD]

Hur han talade, så artigt och genomtänkt. Hon gillade det, fann ett nöje i att lyssna på hans ord.
"Ensamhet är något man ska vara försiktig med. Det kan likaväl vara lugnande som driva en till galenskap, då man oftast får alldeles för mycket eller alldeles för lite."
Hon nickade medhållsamt åt sina egna ord, som för att bekräfta det hon just hade sagt för sig själv. Och nog var det så att hon talade av egen erfarenhet. Nog hade Locura varit med om det hela, nog hade hon blivit lämnad ensam. Visserligen hade hon redan varit sinnessjuk då, men det hade ju knappast gjort saken bättre.
"Själv gör jag samma sak som jag gör varje natt - Rör på mig. Söker, letar något som jag ännu inte vet vad det är."
Hon flinade kryptiskt mot honom.

Ett kort steg togs åt ena sidan, då Locura med smidiga rörelser flyttade kroppen åt höger. Hon såg ned på sina framtassar då hon gjorde det, men direkt hon var klar med sin förflyttning så vändes den genomträngande blicken tillbaka mot den blåa.
Återigen fastnade blicken på dennes ögon, och hon fick en kort minnes bild av den andra flerögda hon hade mött och haft lite roligt med.
"Du påminner mig om någon," konstaterade hon. "Lika många ögon, ja, fler än bara två... Det är det som påminner mig."
Vampyren talade aningen udda, men det hade hon alltid gjort. En av de nackdelar som sinnessjukan kom med. Galenskapen hade alltid fått henne att bete sig på sitt egna lilla speciella sätt, och inte fanns det något fel i det. Åtminstone inte i hennes ögon. Andra däremot brukade vara snabba att döma henne efter hennes unika sätt att tala.

[Hehe, läskig? xD Nå, det är ju bra för det betyder att jag lyckas spela hennes roll relativt bra 8D]

"Det ni säger stämmer mycket väl."
Zayev nickade åt, höll med, Locuras ord. Trots all den ensamhet han fått under så många år hade han klarat sig fint. Men å andra sidan hade han varit ensam nästan hela sitt liv då han saknade vänner som liten. Han hade haft sina föräldrar, varken mer eller mindre. Så trots att hans uppväxt kanske inte varit vad andra skulle kalla normal hade han kommit underfund med på senare år att han varit riktigt lycklig, även om han kanske inte tyckt det för tillfället. En min utav förundran fladdrade förbi Zayevs ansikte. Hon sökte efter något. Inte ens hon själv visste vad, så han kunde inte hjälpa henne att finna det.

Locuras plötsliga försvinnande från sin plats framför honom fick den blå att ge ifrån sig ett förvånat läte. Han sökte efter henne med blicken och fick sedan syn på henne till vänster om sig. Hon tycktes stirra intensivt på hans ögon. Zayev kände sig inte ens förvånad över detta faktum - han var så van nu mera. Men hennes ord fick honom att lägga huvudet på sned. Hon hade träffat en annan med flera ögon precis som han själv. Hade Locura sett hans far? Ett mycket litet hopp tändes inom honom. Om det var hans far kanske han letade efter honom, kanske för att få träffa honom. Den fyrögde slog sig själv mentalt. Han drömde bara. Hans far skulle aldrig ge sig ut för att leta efter honom. Men kanske? Zayev fokuserade på tiken framför sig.
"Den jag påminner er om, är det en hanne eller en tik?"
Nyfiken hade tänt sitt svaga ljus i hans ögon.


[Du skulle bara veta xD]

Då Zayev inväntade ett svar från tiken framför honom blixtrade ett leende till i Locuras ansikte. En rysning för genom den stora blå kroppen. Varför kunde han ännu inte svara på, och kanske skulle han aldrig heller få veta. Då hon började svara på hans fråga spetsade han öronen. Det lilla hoppet han haft i bröstet dog snabbt ut. Han hade i ärlighetens namn trott att det var hans far Locura hade träffat på. Fast hade hon träffat honom skulle hon inte ha lett så som hon nyss gjort. Frågan var bara: vad hade hon gjort mot den stackars tiken? Vid motfrågan skakade Zayev vagt på huvudet.
"Jag trodde först att det var någon jag kände, men jag hade visst fel."
Han hade, fram tills nu, trott att han och hans far hade varit de enda i Numoori. Nyheten om att det fanns ännu en Hellhound som vandrade jorden gav honom tvetydiga budskap. Visst blev han smått besviken över att det inte hade varit hans far, men å andra sidan gjorde det honom nyfiken på tiken med flera ögon. Det var ett missöde att Locura inte mindes hennes namn.
"Var träffade ni på henne?"

Zayev skulle vilja möta tiken. Fråga henne om hur det var under Numooris skal. Hans egen fars läppar hade varit slutna och den blå hade aldrig hört ett ord nämnas om hans gamla hem och om varför han lämnade det.

Locura tog ett steg närmare den blå och log ett brett leende. Zayev la obemärkt huvudet på sned. Det var någonting med den här tiken, men vad kunde han inte sätta tassen på. Han fick veta att hon sett den andra Hellhounden på et plats långt härifrån, och att hon med all säkerhet skulle vara borta innan han ens hunnit sätta sin tass där. Ett kort och gällt skratt fick Zayev att vrida öronen bakåt. Utan att han hunnit tänka sig för hade han kastat en snabb ogillande blick på tiken. Visst hade hon varit väldigt charmerande och nästa vänligt inställd när de först träffats, men de känslorna hade nästan försvunnit helt nu. Den blå började få en känsla utav obehag runt Locura.
"Vilken var platsen där ni träffade henne?" Zayevs mörka röst var kanske inte vänligt inställd, men den var långt ifrån otrevlig.
Hade han tur kanske han skulle kunna finna henne i de närliggande områderna. Fast... Tur hade han sällan, så varför nu?

Ett förtjust ljud kom ur strupen på vampyren och det var med en nästan charmerande blick som hon granskade den blåe.
"Så frågvis, så nyfiken..." mumlade hon. Ifall hon talade med honom eller med sig själv var oklart, även för henne. Ibland talade hon bara för att tala helt enkelt. Det var få som förstod varför. Locura själv gjorde det utan att ens ägna det en tanke. Det var sådan hon var.
Galen.
Sinnessjuk.
Listan kunde göras lång ifall man hade viljan och tiden till att skriva ned den.

Hon var tyst ett tag, som om hon drog ut på det. Låtsades fundera över något, vad var omöjligt att avgöra. Sedan talade hon.
"Azhekaslätten," sade hon med en nästan uttråkad röst. "Det var där jag träffade henne, på min sorts... revir, kan man säga. Det är åtminstone där vi håller till."
Det var nästan som när en vuxen försöker förklara något för ett barn, men barnet förstår inte. Och den vuxna blir mer och mer likgiltig till det hela. Det var det tonfallet Locura hade när hon talade.
Humörsvängingar?
Kanske till en viss del, eller så hade hon helt enkelt tappat intresset för ämnet.

[AAAAAHHHH! Dåligt D: Men är helt slut i huvudet, har jobbat hela veckan 12-21 så ha överseende... Kommer inte på något bättre D;]

Zayev's öron var nästan tryckta mot huvudet nu. Ljudet som lämnat Locura kastade en obehaglig känsla över honom. Men han var fast besluten att han skulle stanna kvar. Han ville inte ge tiken det nöjet att han lämnade henne. Inte utan att orden med innebörden "Nu skiljs vi åt" hade yttrats. Det ryckte lätt i öronen då Locura talade men de förblev riktade bakåt. Sedan en lång tystnad. Zayev väntade tålmodigt på att hon skulle börja tala. Om inte skulle han få försöka lirka det ur henne. Dock visade det sig att han inte behövde det. Locura talade om att hon sett den mångögde tiken på Azhekaslätten. Han hade varit där förut, för mycket länge sen. Det var en plats han hade varit tvungen att passera när han lämnade sitt hem. En plats där han efter det hade träffat på en vit tik. Hennes namn hade sen länge fallit i glömska.

Locura hade sagt hennes sorts revir. Han visste fortfarande inte vad hon var för någonting. Hon påminde om en helt vanlig varg, men tydligen var inte fallet så. Han kunde inte heller påminna sig om att han hört talas om en flock som hade sitt revir på Azhekaslätten.
"Azhekaslätten..." Zayev sa ordet tyst för sig själv.
Det låg farligt nära hem. Men om det tiken sagt om att Hellhound-tiken inte skulle vara kvar skulle hon kanske befinna sig nånstans i de närliggande områdena. En växande känsla att söka upp henne började slå rot i den blåes bröst. Varför han ville söka upp henne var för honom ännu okänt. Men kanske för att han aldrig förut träffat på någon annan Hellhound än hans far? Kanske...
"Tack för informationen, Locura."
Han böjde mjukt på halsen i en nickande bugning.


[Det är inte världens undergång XD Har också jobbat, därav bristen på svar 8D Meeeen nu är det slut med det! 8D]

[Sorry ifall jag har varit seg, IGEN! Ska skärpa mig... D;]

Hon flinade nästan illvilligt emot honom, som om hon tänkte göra honom något ont. Inte för att det var något som hon direkt hade planerat, men å andra sidan kunde man ju heller aldrig veta. Vampyrens instinkter var oberäknerliga, man visste aldrig när de skulle ta över. Inte ens Locura själv och hon levde med dem.
Och hon kände sig nöjd när hon hörde den blåes ord.
"Så artig..." mumlade hon fram och svansen svepte bakom henne medan hon studerade honom. Hon var inte den som direkt uppskattade artighet, det var inte en särskilt viktig egenskap. Men det var ett plus i kanten, det kunde hon inte neka till.
Han hade en sorts charm, trots att han var stor, blå och fluffig.
"Trevligt att du uppskattar den information du har fått av mig... Men då kommer vi till frågan, vad får jag i gengäld av dig?"
Det glimmade till i hennes ögon. Nu skulle han få lära sig att ingenting kom gratis här i livet, speciellt inte om man hade att göra med en vampyr.

[Kort, jobbat hela dagen, död -.-]

En gengäld? Zayev borde ha anat att den information han fått inte kunde vara helt gratis. Självklart skulle hon få en tjänst tillbaka. Frågan var bara vad? Enklast att få veta var att fråga.
”Vad vill ni ha i gengäld?” frågade han. ”Och ett varningens ord innan ni bestämmer er: jag kan inte lova att det ni kanske ber om kan genomföras, men ni har mitt ord att jag kommer göra mitt bästa för att lyckas.”
Zayev såg allvarligt på tiken. Visst var Locura en skrämmande varelse. Och visst verkade hon ha ett lustigt lynne. Det skrämde nästan den blå när han började fundera smått på vad hon skulle kunna tänkas önska. Eller, skrämde var egentligen ett för starkt ord, men han visste inget annat som passade för stunden.

[Kort, förlåt D’: livet är upp och ner. Jag skulle kunna säga ”jag ska bli bättre på att svara”, men jag vet att jag inte kommer bli det :/ Inte just nu i alla fall.. Förlåt..]

Ett kort skratt lämnad Locura då hon hörde hans ord. Ett skratt som faktiskt verkade nästan vänligt. Men det var långt därifrån, för i grund och botten berodde det endast på att hon fann hela situationen roande. Han var verkligen allvarlig så han frågade vad hon skulle ha i gentjänst... Så underhållande!
Skrattet dog ut men ett svagt hummande fortsatte i några ögonblick komma från hennes strupe och det var med en fundersam blick i de röda ögonen som hon såg på den blåe.
"Sanningen är den att jag faktiskt inte vet... Kanske ni måste ge mig ett förslag, hjälpa mig lite på vägen."
Ifall det var det sinnessjuka sinnet för humor som hon hade som drev henne till att säga detta eller ifall det var hennes vrickade uppfattning om vad världen och livet gick ut på var svårt att säga. Kanske det var en blandning av dem båda. För trots allt var hon ju både sinnessjuk och vampyr, hennes sinnes var förgiftat två gånger. Och visst måste det slita på både kropp och själ. Ifall det nu var så att hon fortfarande hade en själ, så att säga.
"Vad kan en varelse som jag vilja ha..?"
Rösten var road, man kunde utan tvekan höra att Locura hade kul. De röda ögonen sökte sig upp emot himlen då hon talade, och en oskyldig min gled över hennes ansikte. Men man kunde ana att det bara var en fasad för lika fort var blicken återigen fäst på den blåa, denna gång med hunger.
Hon lekte med honom.

[Kort, men ah.. Det gör inget, det blir nog bra (:]

Tiken skrattade på nytt. Zayev kunde i ärlighetens namn inte se vad det var som var roligt med hela situationen. Men Locura verkade se det. Varför skulle hon annars skratta? Hon talade, och frågan hon ställde fick den blå att undra. Hon var helt klart road utav hela situationen, han kunde höra det i hennes röst. Och hennes blick. Det var ett rovdjurs blick. Blicken man kan se hos vargar som jagar sitt byte. Problemet var bara - vad var Locura för slags
"Vad är ni för varelse?" frågan lämnade Zayevs läppar innan han hade en chans att reflektera över orden.

[Så lååångt :'D]

Vid Zayevs fråga log Locura endast roat åt honom. Han undrade på nytt vad det var hon fann så otroligt roande. Då tiken började tala lyssnade han uppmärksamt. Vid det sista ordet spetsade han oroligt öronen. Vampyrer. Han hade hört talas om dessa varelser. Hört sagorna om dem. Men det var allt han hade trott att de var - sagor. Aldrig hade han kunnat ana att han hade haft så fel. Instinktivt backade den blå undan ett steg. Hela Locura sken utav illvilja och skadeglädje. De vassa tänderna i tikens käft nästan lös och utgjorde en tydlig kontrast till den mörka omgivningen. Den hungriga rovdjursblick som de röda ögonen utstrålade gjorde Zayev otroligt illa till mods. Att vampyrer levde på andra vargar hade sagorna klart sagt. Och med hennes snabbhet skulle han inte ha en chans att springa ifrån henne. Hans tankar rusade. För sin inre blick såg han hur hon anföll och siktade på hans strupe. Men han hade gett henne sitt ord på att hon skulle få någonting i gengäld. Han började sakta ångra att han gjort det löftet.
"Jag frågar er igen - vad önskar ni i gengäld?" Zayevs röst var utåt sett fortfarande ganska lugn, och absolut inte otrevlig, men på insidan började han känna hur panik byggdes upp.
Den blå kunde ana vad tiken önskade. Frågan ställdes framför allt för att bekräfta.

Zayev tyckte inte om det här. Han tyckte inte om det alls! Locuras ord hade bekräftat allt han misstänkt. Och han kunde inte fly. Hon skulle komma ikapp honom utan några problem alls.
"Det kommer bli ett sant nöje att se dig betala din skuld."
Orden från tikens läppar fick den blå att backa, men till ingen nytta alls. Snart stod den svarta intill honom. Skrämt hoppade han åt sidan. Det här var inte bra. Definitivt inte bra!

En morrning som började djupt nere i magen lämnade den blå stupen och han vände varnande sina ögon mot tiken. Zayev chansade vilt då han lyfte sin tass emot Locura i ett försök att slå henne. Men om han nu tvunget skulle dö ville han inte bara låta det ske!

[Sorry om Locura försöker äta Zayev D; Men hon kan inte rå för det, det är bara sådan hon är... (a']

Ett skratt lämnade Locuras käftar då hon såg honom höja tassen emot henne. Men vid det laget då den slog i marken var hon redan borta, förflyttad till andra sidan av den blåa kroppen. Skrattet klingade fortfarande i luften men var på väg att dö ut. Doften från den andre sökte sig in i hennes nos, värmen från kroppen brände och hon kunde höra hur blodet flödade i dennes ådror. Och de röda ögonen mörkande, fick samma färg som stelnat blod, samtidigt som den röda tungan sökte sig ut och fuktade de smala läpparna.
Sedan högg hon lite lätt efter ena benet hos den andre. Inte särskilt fort eller hårt, mer som på lek. Gav honom en chans att komma undan.
Det sluga leendet låg på hennes läppar. Hon gillade att leka med dem. Med offrena. De förtjänade det, med tanke på hur patetiska dessa dödliga varelser egentligen var. Hon kunde inte se någon större mening med att skona deras liv, för förr eller senare skulle de ju dö i vilket fall som helst.
Lika bra att de gjorde någon nytta som hennes middag.

[Alltså, fantasibrist... -.-]

[Lugnt, så länge han inte dör gör det inget xD]

Den stora tunga tassen slog i marken. Zayev hade missat sitt mål. Ett klart skratt var det enda som kvarstod där Locura nyss hade befunnit sig. Hade han kunnat svettas hade han gjort det i floder från ren skräck. Aldrig hade han varit så rädd förut. Rädslan för åskan var ingenting gentemot det han kände nu. Han kastade en blick över axeln i ett försök att se den svarta tiken. De fyra ögonen fick en glimt utav henne. Då ljudet utav käkar som slog ihop bakom honom nådde hans öron sparkade han med ena benet, i hopp om att träffa henne. Utan att riktigt veta om han verkligen träffade eller ej såg han sig om efter Locura igen. Då den orangea blicken fick syn på henne gav han upp en björnvrål, som med hjälp utav hans kraft förstärktes och blev mer högljudd än vad den skulle ha varit i vanliga fall. Hade Zayev varit sitt vanliga jag hade han lagt märke till att det smärtade till i hans egna öron. Nu varken såg eller hörde han någonting utöver Locura. Han ville bara komma härifrån levande.

[Känner lite samma sak :/]