Den blåa sparkade efter henne. Reflexen dök in så fort att hon inte hann tänka på det. Hon flyttade sig åt sidan, vilket gjorde att den andre missade. Och återigen klingade det iskalla skrattet genom den klara nattluften. Ett skratt som sände kårar längs ryggraden på de flesta djuren som befann sig i närheten.
Åh, vad hon älskade det. Leken. Hur hon gjorde dem till spelpjäser efter sin egna vilja. Och doften av rädsla, att hon kunde höra deras hjärtan slå allt snabbare medan paniken stegrade sig inom deras dödliga kroppar. De sköra skal som slöt inne den vätska som hon krävde, den vätska som vampyren törstade om dygnet runt. Livsvätskan, sötare och ljuvligare än något annat på denna jord.
Blod.
Hon ville ha det, hon åtrådde det. Och det var med en hungrande blick i de mörkröda ögonen som hon stirrade på den andre när hon stannade upp framför honom, fortfarande med skrattet klingande ur munnen.
Men det avbröts, dränktes i ett ljud som var ännu starkare. Ett vrål. Blicken såg rakt in i den andres mun samtidigt som det skar till i öronen.
De vinklades bakåt samtidigt som Locura böjde undan huvudet och backade flera steg. Ett ilsket väsande kom ur hennes strupe då ljudet från den andre skar i hennes öron. Det var högt, onaturligt högt. En av de nackdelar som fanns med att ha alla dessa förstärkta sinnena. Hon uppfattade allt så mycket bättre än de dödliga.
Och denna hane verkade ha en ganska så kraftig stämma.

[Aha! Zayev har visst en fördel mot Locura ;D]

Zayevs attack hade för en gångs skull träffat. Det var med en förvånad blick, blandad med lätt triumf, som han såg på Locura. Men då denne ilsket väste till sveptes hans förvånade ansiktsdrag bort och ersattes med en vaksam blick. Han drog upp axlarna och sänkte sig närmare marken. Ett dovt morrande lämnade hans strupe och han blottade sina tänder. Raggen reste sig på honom. Även om han visste att han inte borde blir allt för kaxig visste Zayev nu att han hade ett vapen mot tiken. Ett som rörde sig lika fort som hon själv. Han behövde bara använda det när hon rörde sig. Även om hans ögon inte hann med hennes rörelser skulle hans ljudvågor med stor säkerhet göra det.

Irritationen hade börjat vakna inom vampyren. Hon gillade inte detta, ville att det skulle ta slut fort. Precis som alltid då det kom till vargar som faktiskt kunde använda någon av sina krafter emot henne. Det var det hon inte gillade med de dödliga, ibland kunde de vara oberäknerliga. Och de hade krafter, elementkrafter. Något som hon och hennes släkte saknade. De hade endast förstärka fysiska egenskaper vilket inte alla gånger kunde vara en fördel. Hon visste om det, hon hade just fått uppleva det.
Den vita tandraden glänste i mörkret och den rosa tungan utgjorde en tydlig kontrast bakom tänderna. Väsandet fortsatte, likt en orm som varnade sitt byte för vad som komma skulle. Och sedan kastade hon sig framåt, återigen med den övernaturliga hastigheten. Högg efter något, vad spelade ingen större roll. Tankarna i hennes huvud var inte längre klara och ingenting verkade längre viktigt. Vampyrens instinkter hade tagit över helt och dem blandat med galenskapen som alltid fanns i henne gjorde henne till både oberäknerlig och livsfarlig. Det var de som inte fruktade något som var de dödligaste, och Locura fruktade absolut ingenting.
Det enda hon ville var att sätta tänderna i den blåa hanen och suga livet ur honom.

Plötsligt försvann Locura. En skugga tyckte komma mot honom i fruktansvärt hög hastighet. Zayev duckade. Tyvärr duckade han varken djupt eller snabbt nog, och en skarp smärta dök upp då tikens vassa tänder borrade sig in i hans hals. Det skulle inte vara dödligt. För tillfället. Den blå slängde en gång med nacken, men tänderna som satt inborrade i den lät honom inte göra det utan smärta. Ett skall utav smärta lämnade honom och Zayev ändrade, omedvetet, taktik. Han skulle krossa henne under sin tyngd. Utan förvarning kastade sig den blå mot marken. Och han skulle landa just precis där Locura hängde.

Hon fick tag i honom.
Triumferande kunde hon höra hur vampyren nästan spann inom henne och känslan av belåtenhet spred sig genom hennes kropp. Sedan nådde blodsmaken tungan samtidigt som hon kände hur tänderna pressades allt mer genom huden på den blåa och hon verkligen njöt av känslan. Ruset kom, grep tag om henne och drog iväg med henne. Verkligheten var inte längre viktig. Det enda hon kunde tänka och fokusera på var njutningen som hennes handlande gav henne. Det var detta hon levde för.
Skriket som den andre gav upp skar i hennes öron, men hon lyckades ignorera ljudet och behöll det dödliga greppet. Men så, helt plötsligt, började den blåa röra på sig. Klorna borrades ner i marken och kroppen spändes. Locura försökte hålla emot, ville inte låta honom röra sig. Och hon var stark, precis som alla vampyrer. Men det räckte inte till den blåes kroppshydda. Och mycket snart insåg Locura att denne var på väg att lägga sig över henne. Och nog skulle hon överleva det, men skulle hon ta sig därifrån?
Tankarna rusade genom huvudet och överlevnadsinstinkten slogs mot begäret efter blod. Släppa eller hålla kvar. Dessa tankar tärde på Locuras bräckliga sinne. Och slutligen släppte hon, enbart för att kunna skaka sitt huvud i ett försök att bli av med de plågande tankarna.

Zayev var inte helt säker på vad det var som hände runt om honom. Allt han var medveten om var att han slog i marken just där Locura hade hängt. Men inte var hon kvar. Nej, hon hade släppt honom. Han kom snabbt upp på fötter igen. Vart befann hon nu? Då han fått syn på henne öppnade han käftarna och lät ett högt och gällt tjutande lämna hans mun. Denna gången mindes han att han var tvungen att skydda sina egna öron. Annars löpte han risk att skada dem.

[Ska vi börja avsluta kanske? Tycker det börjar bli lite tjatigt ^^]

Huvudet rusades, och mycket snart därefter hade alla de jobbiga tankarna som varit så irriterade lämnat hennes förvirrade huvud. Det var en lättnad, hon klarade inte av dem. Inte nu, när jakten var i full gång. De störde endast vampyrens rytm, fick den att tappa fokus. Hon måste stänga tankarna ute för att lyckas med sin sak, måste glömma bort allt som hade med allt annat än just denna jakt för att kunna sköta saken på det viset den skulle skötas. Och blicken vändes åter mot Zayev med ett hungrigt flin i ansiktet.

Men bara ett ögonblick senare kom ännu ett ljud som störde henne. Ännu ett ljud som fick henne att helt tappa koncentrationen. Detta var mycket ljusare och kraftigare än de andra, och det fick Locura att böja öronen mot nacken samtidigt som vampyrens ögon slöts och hon backade bakåt. Att detta ljud kom från den blåa var det ingen tvekan om, ett faktum som gjorde henne förargad. Men det skar i hennes öron, tvingade henne bakåt. Hon ville inte gå närmare, ville inte vara nära den andra vargen. Dessa dödliga med deras elementkrafter... Ibland var de bara patetiska, men ibland kunde detta faktiskt leda till att de fick övertaget över Locuras släkte. Ett faktum som var hemskt att tänka sig men som inte heller gick att ignorera.

[Tycker jag att vi kan göra]

Zayev lät käkarna stängas med en smäll, och med ens tystnade det gälla tjutet. Han såg mot Locura. Hon hade vikt öronen så långt bak hon kunde och backade nu undan honom. Ett kort triumferande leende kom över hans läppar, men det försvann snabbt igen. Även om han lyckats nu fick han inte sänka garden. Han hukade sig igen, beredd att slå tillbaka. Ett ljussken lekte i hans ögonvrå och han kunde skymta solen på väg upp mellan skogens träd. Plötsligt fullt medveten om att han tagit blicken från Locura gjorde att han snabbt fixerade den på henne igen. Men han var tacksam för solen. Den kunde rädda honom.

Rysningen kröp längs hennes ryggrad, fick henne att skaka. Ännu ett steg togs bakåt även om hon helst hade velat rusa framåt mot den blåe, döda honom och tysta det ljud som han kunde ge ifrån sig för evigt. Men hon var varnad, och hon mindes vad som hade hänt senast hon hade stannat ute alldeles för länge. Hon mindes vilket grepp Yoru hade haft henne i, och hur han sakta men säkert hade bidat sin tid medan solen hade stigit högre och högre upp på himlen. Och hon kunde fortfarande minnas hur det hade bränt henne och hur länge det hade tagit för hennes skador att läka. Och hon ville inte uppleva det en gång till.
- Vi kommer att mötas igen...
Väste hon fram mellan de sammanbitna käkarna. Rysningarna längs ryggraden blev allt intensivare, en varning om att solen var på väg upp. Och några ögonblick stod hon bara där och stirrade på honom. Sedan var hon borta, hade susat iväg för att leta en mörk håla som kunde skydda henne från solens brännande strålar.

[Såååå... avslutar du? ^^]

Locuras väsande ord gick som en kall går längs ryggraden på Zayev. Med vakna ögon såg han hur tiken avlägsnade sig från platsen och, antog han, sökte skydd ifrån solen. Han såg efter henne. Eller, han trodde att han gjorde det. En lättad suck lämnade den blå hannen och en enorm våg utav lättnad sköljde över honom. Med skakiga ben satte han sig ner. Han hade överlevt, men upplevelsen hade skrämt honom halvt från vettet. Aldrig mer ville han stöta på en vampyr igen.

I flera minuter satt Zayev och hämtade sig från chocken. Han mindes plötsligt Locuras ord innan hon försvann. Han såg mot det håll han trodde sig ha sett henne försvinna.
"Det hoppas jag verkligen inte..." mumlade han tyst.
Nej, att träffa på den galna vampyrtiken var minsann ingenting han längtade efter att få göra.
Sakta men säkert tog han sig tillslut upp på tassarna, om än något frånvarande, och började röra sig mot öknen och sitt hem.

[ASLUTAT]