[Detta utspelar sig efter rollspelet "Hopp" (Dimitrij, Loiana och Shiva). Blir lustigt att skriva om vinter nu när sommaren närmar sig~

Vänligen svara inte i den här tråden - det ska bara vara ett ensamt inlägg.]

Sinnet hade följt efter henne en knapp timme innan hon började kasta blickar över axeln. Skogens höga furor och tjocka granar skymde himmelens bleka ljus. Ändå hade snön letat sig ned genom trädkronorna och täckte större delar av marken. Närmast trädstammarna skymtade mossa och bruna barr. Hennes steg lämnade stundom djupa spår i den ojämnt tjocka snön, och på sina ställen kunde hon gå på skaren. När hon lämnat Kaiwoods slask bakom sig hade hon även lämnat sin vän. Hon kunde inte tacka den mindre tiken nog. Hon hade passerat genom lövskogen i tystnad. Ensam sett träden övergå i nordanskogens åldrade barrträd. De senaste nätterna hade varit kalla, och snön föll ännu i stora, tunga flingor. De lade sig över skogen och bildade ett vitt tak. Bildade drivor där trädens grenar inte slöt tätt och lade sig som en hinna över Dimitrijs vassa rygg. Hon stödde sig med båda vingarnas knogar mot marken när hon gick och gjorde ingen ansats att skaka snön ur pälsen. Hon var smutsig, ful, och hade som av ett under ännu fått behålla hornen. Kanske hängde de kvar av ren envishet. Men förr eller senare skulle hon byta dem. Om det blev under vintern eller när våren kom. Just nu kändes det som om hon kanske aldrig skulle se våren igen. Känna solens värme.
     Hon var trött och skrämmande tunn. Den redan smala kroppen hade blivit knotig och mager under pälsen. Blåmärkena hade ännu inte helt läkt, men var på god väg. Såren stramade av ny, oerfaren hud. Nosen var varm av feber och torr av vinterns köld. Hon ville inte dö här. Inte i en skuggans värld. Hon ville inte dö än. Dimitrij kastade en blick över axeln, åt det håll sinnet sade henne att en främling vandrade. Följde hennes spår. Hon trodde inte att det var någon av Dem, men vågade inte lita på tron. Hon drog ett djupt andetag. Den kalla, torra luften sved i hennes strupe. Så stilla hon förmådde sände hon ut sitt sinne och vidrörde främlingens tankar.
     ’Vem är du?’ Hon möttes av en förvånad tystnad. En lång stund stod hon stilla, med snöns tysta fallande och vindens mjuka sus som enda bevis på att tiden inte stannat. Främlingen hade också stannat. Efter vad som kändes som en evighet började det andra sinnet röra på sig, komma närmare. Trevande kände hon främlingen försöka greppa hennes utsträckta sinne. Vem det än var, så var det ingen tanketalade.
     ’Jag är Aldo’, svarade främlingen i tanken.
     ’Varför följer du efter mig?’ Det blev åter tyst, men hon kände hur främlingen kom närmare.
     ’Jag vill se dig.’
Dimitrij vände ansiktet åt det håll Aldo befann sig. Även om hans sinne närmade sig så skulle det ta en god stund innan han blev synlig. Hon rynkade på ögonbrynen. ’Varför?’
     Åter tystnad. Dimitrij var inte helt säker på om hon ville stanna och vänta på främlingen eller vandra vidare. Han skulle med all säkerhet ändå komma ikapp henne, även om hon gick så snabbt hon för stunden orkade. En valp skulle ha kommit ikapp henne så som hon nu såg ut. Hon skakade trött på kroppen och insåg först då hur mycket snö hon haft på ryggen. Hon linkade in under en av de närmsta granarna och lade sig ned på den stela mossan.
     Det var inte förrän långt senare, när molnen långsamt luckrats upp till små tussar och snön slutat falla, som Aldo uppenbarade sig bland träden. Dimitrij hade mödosamt rest sig upp när han börjat närma sig, och stod stilla under granen med den grå blicken lugnt vänd mot skogen. Han var en mörk, högrest vren. Brun till färgen med ett ljusare stråk i ansiktet och över höfterna. Han såg på henne med en gröngul blick, så klar och varsam att hon blev osäker. Han gick fram till henne med lugna steg och betraktade hennes utmärglade kropp med huvudet sänkt.
     ”Vad har hänt med dig?” Aldo röst var ljus för att komma från en hane, och hans ord var inte mer än en viskning. Dimitrij följde honom vaksamt med blicken när han kom nära nog att lukta på henne. Han gick runt henne, först åt ena hållet och vände sedan åt andra när han inte kunde passera mellan hennes höft och trädstammen.
     ”Varför följde du efter mig?” Dimitrij höll kvar huvudet ovan manken, men vände ansiktet efter hanen när han stannade upp och luktade på hennes högra vinge. Hennes oftast lena röst var hes och hon harklade sig efter första ordet för att kunna avsluta meningen. Hon var osäker på ifall hon skulle acceptera att han befann sig så nära, men hade redan insett att hon inte kunnat göra mycket för att hindra honom. Hennes sinne vidrörde ännu hans, och hon kände inget hot från honom.
     ”Jag upptäckte ditt spår”, svarade Aldo efter en kort stund. ”Det såg så annorlunda ut. Men med de här…” Han krökte nacken en aning och backade sedan för att möta Dimitrijs blick. ”Jag såg att du haltade och kände på mig att något var fel.” Han fick en osäker min. ”Förlåt, jag menar inte att tränga mig på såhär. Men du behöver hjälp.”
     Dimitrij kunde inte hindra den ironiska fnysningen. Hon visste mycket väl att hon behövde hjälp.
     ”När åt du senast? Jag kan hjälpa dig att jaga…”
     ”Varför vill du hjälpa mig?” Avbröt Dimitrij och rynkade ögonbrynen. Aldo backade ett steg till och lade snabbt öronen bakåt med ett ursäktande leende.
     ”Behöver jag en anledning?”
De stod tysta en stund. Hon övervägde vad han kunde ha för anledningar att hjälpa henne, men fann inget svar. Han kunde inte se något annat än en hopplös, mager krake. Hon öppnade munnen för att tala, men Aldo avbröt henne genom att säga att han inte ville ha något i gentjänst. Hon nickade när han bad henne vänta där hon var. När han försvann in bland skuggorna sjönk hon ned på marken igen. Hon drog ett djupt, skälvande andetag. Det kändes som om hon inte andats på väldigt länge.