Nibber rös av kylan som trots den luddiga vinterfällen kröp inpå skinnet. Pälsen burrades upp likt en fågel ett par sekunder innan den återigen slätades ut, så mycket det gick över dess fluffiga volym. Han hade aldrig gillat kyla, och aldrig heller klarat av den bra. Trots allt var han av ett släkte som inte klarade kyla särskilt bra, så det var väl inte så konstigt. Ändå längtan efter varmare tider till trots, så kunde han inte bortse från skönheten den kallare årstiden förde med sig. 
  Vintern hade kommit sedan ett par månader tillbaka och klätt Numoori i ett gnistrande täcke av frost och vitt puder. Träden var klädda i virvlande mönster av kristaller, himlen var grå (förutom.. det märkliga gröna fenomenet ingen av de två individerna förstod sig på) och buskarna tunga av snö. Vattendragen hade fryst till is, och för att komma åt vätskan fick man antingen hacka sönder den på det vis som var åtkomligt eller slicka i sig snö. Överallt fanns det spår. Det var spår av fåglar, gnagare, rådjur eller älg. Efter varg, stora och små spår av klor och trampdynor som korsade varandra. Snön, just för ögonblicket långsamt dalande till marken i ett fåtal som inte försvårade sikten, avslöjade vilka som var gamla respektive nya. Snön avslöjade mycket, det hade den alltid gjort.
  "Det är kallt", konstaterade Nibber efter en stunds tystnad, som om det inte var ett mycket uppenbart faktum. Hans andedräkt stod som ett vitt moln i luften då han andades in genom den torra nosen och ut genom munnen. Han fick ta höga kliv för att ta sig igenom snön, som trots att det ännu inte var särskilt mycket räckte honom till magen. Det underlättade iallafall något att Tycha, som likt alla valpar växte som ogräs och nu hade växt om honom, banade väg i snön med sina längre ben. Hon var fortfarande knubbig och mycket valpig i sitt utseende, men det hade gått nästan en hel höst sedan han hittat henne och valpar växte oerhört fort. Det retade honom en aning, att hon växt om honom. På ett vis var det lite förnedrande, på ett annat var det inget att göra någonting åt. Det skulle bli intressant att se storleksskillnaden om ytterligare några månader. Till på köpet hade Tycha, som garanterat var något bergsvargsblandning eller liknande, så otroligt mycket vinterpäls att hon mest liknade en runt boll av fluff med ögon. Nibber brukade i gengäld för hennes återkommande storlekskommentarer reta henne för det. Trots hennes tillökade kroppshydda var hon dock inte särskilt förändrad i personligheten. Valpigheten dröjde sig kvar, om än hennes ordförråd utökats. Tyvärr hade hon också lärt sig att vara sarkastisk, ofta på dumma ställen i en konversation där man kanske inte ska vara sarkastisk. En av Nibbers helt klart mindre gynnsamma egenskaper att ta efter.
  "Vänta på mig!" Nibber flåsade då han tog några stora skutt med benen högt uppdragna under sig för att komma ikapp sin vän. Han snubblade till i en fläck honvalpen inte lyckats trampa upp. Det var inte lätt, det här. "Jag hinner inte med!"

[Haha, har tråkigt så tänkte att.. Vafan, skriver på en gång. Utspelar sig i typ.. mitten av december 2014. Pax till Tycha och Umbra. Fluff, fluffpäls överallt!]

Andedräkten dansade i bleka moln runt hans ansikte när den gängliga stäppvargen travade ikapp rådjuret. Bytet kämpade upp igen efter att ha fallit ihop i snön, men hade inte tillräckligt med ork kvar för att kämpa emot när han bet tag i dess sida och tryckte ner det mot marken. Han lade sig med benen över djuret för att hålla det nere, och bytte snabbt bettet mot ett över dess strupe. Han kunde känna rådjurets muskler arbeta i ett tafatt försök att frigöra sig. Kände luften kämpa för att passera ner i lungorna, utan större framgång. Han låg kvar ovanpå det nästan jämnstora djuret tills det gav upp och slutade kämpa.
    Umbra hade i maklig takt förföljt rådjuret under större delen av dagen. Det var tunnare än vad han önskat, men det gick inte att få allt när vintern satte sina spår. Han hade inte sett någon anledning att lägga mer energi än nödvändigt på jakten, och att förfölja byten tills de stupade var inte allt för svårt. Särskilt de unga djuren var för dumma för att inse att de gjorde sig själva en otjänst genom att springa bort energin, och sen vänta för att se om de blivit av med honom. Han kunde i lugnt tempo följa efter tills de sprang slut på sig själva. I den här snön och kylan var det ingen nytta att göra av med det han behövde för att komma härifrån.
    Det var med en ljudlig gäspning som varghanen släppte bytets strupe, för att istället lägga sig vid sidan om djuret och bita in i dess kropp. Den lätta snön som föll fläckade snart rådjurets fäll, men smälte snabbt när det landade på det varma, blottade köttet. Ångan från bytet värmde stäppvargens frusna ansikte. Han var inte formad för de nordliga vintrarna, men vinterfällen höll honom någorlunda varm. Trots att snön låg på marken så var här inte lika kallt som ännu längre norrut. När han nådde sydligare trakter så skulle det dock bli lättare. Han kände inget för snö och kyla, men föredrog de ljummare eller varmare markerna.
    Han hade legat i tystnad en längre stund, ätande i lugn och ro, när han uppfattade det knarrande ljudet som vittnade om något som rörde sig genom snön. Hans nos var fylld av bytets starka dofter, så när han höjde ansiktet för att vädra kände han inte mycket annat. Högt ovan hans huvud dansade det sällsamt gröna skenet bakom de grå molnen. Han kunde se skiftningar av grönt röra sig över himlens skuggor när blicken tillfälligt sökte sig uppåt. Då han inte kände någon doft annat än från bytet så reste sig Umbra upp. Han ruskade på koppen för att bli av med snön, och blickade ut över närområdets låga kullar. Snön på marken nådde honom knappt halvvägs upp över benen.
    Det dröjde inte länge förrän han anade ett par små skepnader i snön längre bort. Han förblev stående, med det halvätna bytet framför sina tassar, och såg mot skepnaderna.

[Ngaa, ursäktar lite stelhet och sådär. Nystartade karaktärer är alltid så luriga att komma igång med innan man lärt känna dem bättre xD]

Trots att födan hade blivit svårare att få tag på, och nätterna kallare hade Tycha vuxit ganska orenligt. Hennes kroppsdelar hade blivit mer proportionerliga. Benen hade blivit en aning längre, och huvudet hade även vuxit till sig. Det såg fortfarande ut att vara för stort, och ögonen var lika stora och valpiga som förut. Men det såg en aning bättre ut. Även resten av kroppen hade vuxit en aning. Svansen hade blivit längre och magen hade fallit in på sin rätta plats, den var fortfarande rund, men den skymdes av den långa, fluffiga vinterpälsen. Hon hade bytt ut all sin sommar päls för länge sedan och fått en något ljusare färg. Vid vissa tillfällen, speciellt efter en god natts sömn såg hon ut som en vandrande pälstuss med ben och öron.

“Jag hinner inte med!”
Klagomålen om hennes hastighet hade kommit allt tätare. Nibber hade nu blivit den som var tvungen att ta i för kung och fosterland för att hålla samma takt som Tycha. Som själv hade varit van vid att vara tvungen att springa ikapp Nibber, att hon inte tänkte på sin egna hastighet. “Det är inte mitt fel att du inte kan växa längre ben!” svarade Tycha kaxigt. Hon visste att hon var snabbare, och något större en Nibber, vilket gav henne lite för mycket självförtroende. “Men du kan ju alltid skaffa vingar” tanken som hon plötsligt hade slängt ur sig fick henne att stanna upp. “Du vet att riktiga getingar har vingar va?” hon log ett l
retsamt leende. Under de senaste veckorna hade deras ordkrig ökat i antal. Nibber vann de flesta, då han både var äldre och förståndigare än Tycha. Som då och då snodde ord från honom och slängde opassande in de i sina meningar. Tycha, som ofta utsedde sig själv till vinnare när Nibber tröttnade på hennes ologiska och tröttsamma svar. Hon hade fortfarande sitt valp lynne kvar, på både gått och ont. Hon fortsatte sin färd igenom den orörda snön. Knirr.. Knarr.. Knarr.. DUNS! Tycha föll raklång i den kalla snön. Framför hennes nos låg en osynlig (Snarare snö beklädd) sten som fått henne att handlöst falla. “Dumma sten!” klagade hon och reste sig mödosamt upp. Hon skakade av sig snön och vände sig mot Nibber. “Vem har lagt den stenen där?” gnällde hon surt. Hennes undre läpp hade stigit en aning och blicken stirrade surt. Någon hade lagt just den stenen i just hennes väg, bara för att jävlas! Hon var helt säker på den saken. Men den lilla valpens tankar på en sten flyttande varg försvann genast då något fläckigt rörde sig i hennes ögonvrå. “LEOPARD!!” vrålade hon och dök med huvudet före ner i snön. Egentligen visste hon rikligt inte vad en leopard var, med det var alltid bättre att ta det säkra för det osäkra.

"För hundrade gången, Tycha, jag är ingen geting. Jag är ett.."
  Nibber hann inte avsluta meningen innan valpen stöp på nosen efter att ha snubblat över någonting dolt i snön. Uppenbart missnöjd med den plötsliga hämnden började hon skylla ifrån sig på någon annan och gnällde över att nån lagt den just där för att retas med just henne. De pressade sig tillsammans genom ett risigt buskage medan valpen fortsatte tjura över stenen. Nibber var på god väg att kommentera faktumet att det förmodligen varit en sten som legat just där sen tidernas begynnelse, men hann inte längre innan valpen tjöt till, "LEOPARD!", och formligen flög ner i snön. 
  Nibber, som sedan sina yngsta dagar levt med tanken att alltid vara jagad och en uppväxt av återkommande varningsrop - tog det som just ett sådant. Hans huvud slocknade i instinktens tecken, musklerna ryckte automatiskt till och tvingade upp kroppen i upprät ställning med svansen rakt ut och ryggraden krökt. Ansiktsdragen slätades ut till ett intetsägande skal och öronen förblev stilla, svagt ryckande. Hjärtat pickade i bröstkorgen då sekunderna tickade förbi och den plötsliga skräcken började la sig tillsammans med den kraftigt instiktiva reaktionens avtagande. Nibber vred nästan omärkligt på huvudet, och med en hög suck rann allt av honom. Där borta stod den som Tycha trodde varit någonting farligt - någon sorts stäppvarg.  Musklerna slappnade av och ett uppgivet "aaaah!" lämnade honom. Nibber såg surmulet mot Tycha, som fortfarande kurade i snön. Det kändes fruktansvärt onödigt såhär i efterhand. På ett vis skämdes han lite också över sin starka reaktion - han visste inte ens vad en leopard var för någonting.
  "Var det där verkligen nödvändigt? Det är en varg ser du väl." Den unga hanen höjde återigen det rundade huvudet och såg bort mot främlingen, som även han kikade bort mot deras håll. Denne hade ett halvätet byte framför sig. 
  "Hej." Wapun fick höja rösten för att de skulle kunna höra varandra.

De båda skepnaderna kom närmare, men tycktes inte lägga märke till honom trots hans utstickande mörka fäll mot det snöklädda landskapet. När de närmade sig kunde han utan svårighet avgöra att åtminstone den främre av skepnaderna tillhörde en valp. Den mindre som följde såg snarare ut som en bisarrt förvuxen insekt. Hade han befunnit sig närmare Storkärr hade han kanske misstagit formen för en av de övervuxna insekterna från platsen, men här, i snön, kunde han genast dra slutsatsen att det inte var någon insekt. Han hade gamla minnen av små insektslika individer av någon varg eller karg-lik ras, men han var inte helt säker på vad de hade kallat sig själva. De han sett hade aldrig varit av något sällskapligt slag, åtminstone inte med utomstående. Inte för att han sörjde det.
     Umbra såg hur valpen föll framstupa i snön, och hörde hennes ljudliga klagan. Gnället övergick dock snart i ett förskräckt tjut när hon lade märke till honom, och uppenbart misstog honom för något helt annat. När valpen slängde sig i snön stelnade den insektslike till, och blev stående som paralyserad för ett par sekunder. Umbra förblev stående med blicken vilande vid främlingarna. Han såg när den insektslike slappnade av igen, och hur den vände sig mot valpen för att säga något. När insekten ropade en hälsning så vände stäppvargen bort blicken för att se sig omkring. Det tycktes inte finnas några andra där. Han höjde nosen i ett försök att vädra, men bloddoften från bytet dränkte fortfarande det mesta för honom. Blicken sökte sig tillbaks till de små skepnaderna. Vad gjorde en valp och en insekt här i snön själva? Två små, sorgliga, frusna skepnader i snön.
 
[Ledsen för att jag inte ger så mycket att svara på < /3 Försöker fortfarande komma in i Umbras karaktär.]

Hej, vem sa getingen hej till? Visste han inte vad en leopard var? Det kunde äta upp de! Tychas nyfikenhet fick henne att resa sig från sitt gömställe - som inte gav vare sig så mycket skydd eller kamouflage. Men det dög för Tychas sinne.

När hon senare tog sig tid för att studera leoparden närmare så såg hon att det var en helt vanlig varg som åt en helt vanlig middag. Den var större än både Nibber och Tycha, fläckarna påminde om en leopards, men färgskiftningen var något udda till skillnad från djuret som Tycha tidigare misstagit vargen för att vara.

När hon tillintetgjort hotet så gäspade hon lätt och sträckte ut sin lilla valpryggrad, som hon sett att hennes föräldrar brukade göra om morgonen. Fortfarande med blicken fäst på främlingen, med små men ack så klumpiga skutt tog sig Tycha igenom snön. En främmande varg var mycket mindre läskig än en leopard. "Jag heter Tycha, vad heter duuu?" frågade hon samtidigt som hon frenetiskt arbetade sin väg igenom snön. "Är din mamma en leopard? Du ser ut som en sådan!" när hon hade kortat av några få meter mellan hennes själv och främlingen så slog hon sig klumpigt ner i snön och väntade på svar. Tycha hade inte riktigt kopplat det där med att främmande vargar faktiskt kunde vara farliga, alla som hon hade träffat hade varit snälla!

[Mööp, skulle förmodligen svarat tidigare. Ta ett segsvar!]

"Men.. Tycha, hallå! Du kan inte.." Nibber såg förbryllat efter valpen då hon efter att ha sett fundersam ut i några sekunder skuttade iväg genom snön. Nu när han inte hade någon som plöjde väg för honom fick han ta sig fram i enorma hopp, som varje gång tvingade honom att landa i snö som ibland gick honom till hakan. Så småningom hann han fram till den främmande vargen, där han tvärnitade och stötte skuldran i Tychas sittande gestalt.
  "Scchh!" Han kastade ett irriterat getöga mot valpen för att tysta henne, innan blick sakta vandrade upp i ansiktet på den fläckade främlingen. Jaha. Smart. Perfekt. Valpskrälle. Nu skulle det bara se dumt ut att inte hälsa, nu när de ändå i stort sett stod i ansiktet på varandra.
  "Öhum.." Nibber harklade sig lätt. "Hej."

När valpen uppenbart insett att han inte var någon leopard så började den kämpa sig fram genom snön, mot Umbra. Stäppvargen höll stadigt den orangea blicken fäst vid den klumpiga kroppen. Valpen presenterade sig som Tycha, och frågade efter hans namn. Den stannade upp och satte sig abrupt ner bara en liten bit ifrån honom. Samtidigt som valpen ställde ytterligare en fråga - ett befängt påstående - så hade den insektslike med kämpande skutt kommit ikapp och knuffade valpen i sidan. Umbras blick mötte insektens små, mörka ögon när denne såg på honom.
     När den randige hälsade så lade sig Umbra långsamt ner vid sitt byte på nytt. Luften precis över vad som fanns kvar av kadavret kändes nästan ljum jämfört med snön runtom, men den levande värmen hade redan lämnat kroppen. Umbra slöt tillfälligt ögonen när han lagt sig ner.
     ”Tycha?” Han provade ordet med en tankfull stämma. Ett lågt, fundersamt hummande lämnade hans strupe. Tungan strök över den kyliga nosen. Han kunde känna smaken av blod om läpparna, lika väl som doften som vägrade lämna hans nos. Blicken sökte sig till insekten igen.
     ”Och du är?” Ögonen var milda, ansiktet avslappnat sånär som på ett lätt höjt ögonbryn.

"Nibber! Han heter Nibber!" utbrast Tycha uppspelt. Hon jagade upp sig själv över främlingen, tänk, hon hade inte bara träffat en geting, utan en leopard också! Precis efter att ha pekat ut det för sig själv så mindes hon sitt första möte med Nibber, hon hade trott att han var en geting, det kanske leopard vargen också trodde? Han borde ju göra det, för hon hade gjort just det! "Bara så att du vet, Nibber är egentligen ingen geting eller bor i en bikupa, han säger att han är en riktig varg" hon tog en kort paus och kastade blicken på Nibber för några sekunder. "Dock så tror jag inte alltid han, jag menar, han kan ju stickas!" Tycha pladdrade på, hon var raka motsatsen till blyg och tillbaka dragen. Inte heller hade hon något emot att breda ut sig och ta plats. Det var inte ofta någon missade den biten av henne - när hon var ung, eller ja, ännu yngre än vad hon var nu, hade hon malt på ännu mer och om vad hon pratade om - det hade hon inte haft en aning om. "Och inte kan han fånga älg heller" la sedan Tycha till, blicken hade nu åter fokuserats på främlingen.

[Förlåt för lite segt svar. Fattar fortfarande inte hur jag tänkte när jag sa att det var snö i rollet, då det gränsar till Sienna.. Numoori-style.]

Tycha pladdrade på som om hon känt den fläckige i evigheter. Han hann inte ens med att presentera sig själv innan valpen hade gjort det åt honom.
  "Jag kan INTE stickas, och jag är inte en geting, utan ett BI", avbröt han slutligen med en demonstrativ suck och gnuggade baksidan av en framtass mot ansiktet med ögonen hårt ihopknipna. Sedan såg han som hastigast mot främlingen, bet sig lätt i tungan och knuffade lätt till Tycha med skuldran, för att teckna åt henne att börja röra sig bortåt. De stod alldeles för nära, om än den större hanvargen inte verkade särskilt aggressivt lagd så visste han samtidigt att det snabbt kunde slå om gällande byten, och Nibber var inte vargen att gå i onödig närkamp.
  "Du ska få äta ditt byte ifred."

[Om de är i norra eldskogen så kan vi påstå att där visst är snö ;D]

Valpen pladdrade ohindrat på. Den presenterade den insektslike hanen som Nibber. Ett litet, passande namn. Han lyssnade till de båda små vargarnas röster, och fäste den orangea blicken vid Nibber då denne slutligen försökte mota valpen att fortsätta vidare.
    "Du ska få äta ditt byte ifred."
Umbra gav insekten ett smalt leende som blottade delar av tänderna. Han sade inget förrän de båda små vände stegen bortåt för att kämpa vidare genom snön. Ögonen följde främlingarna vaksamt.
    "Frys inte ihjäl." Orden uttalades med en välmenande ton, och blicken han gav dem var mild. Tomma ord. En ihålighet som varken hördes eller syntes.

"Frys inte ihjäl." Nibber anade att det inte var mer än en tom lyckönskning, en sådan man alltid gav oavsett om man var vän eller obekant. Medan han pulsade genom snön, fösande Tycha framför sig, muttrade Wapun bittert till svar.
  "Ska försöka. Kan inte garantera något." Snö hade aldrig varit hans grej riktigt, trots en tjock vinterpäls. Valpen verkade definitivt ha det lättare, med allt brunt fluff hon var klädd i. Till och med tassarna var täcka. "Kom nu, valpen", mande han med lite högre röst. Han ville hitta någonstans att slå läger för dagen, i den här snön gick det inte att ta sig någonstans.
  Nibber och Tycha lämnade platsen, och den uppenbart hastiga bekantskapen, bakom sig.

[Tyckte det var dags att avsluta detta. Avslutat]