[Öppet för vem som helst att gå med, eller flera.]

De tidigare dagarna hade varit blåsiga. Isande vindar från norr som ven i öronen, och stickande snöfall som i det närmsta kunde kallas för duggregn. Molnen hade varit så tjocka att det nästan var som natt mitt på dagen. Det var dåliga förhållanden för en vandring, men Vit hade envist fortsatt framåt med förhoppningen att det snart skulle lätta. Någon dag senare mildrade vinden till den grad att det nästan var vindstilla, och duggregnet blev till ett stilla snöfall. Tjocka, fluffiga flingor som ansamlades i drivor i backen, och ett fuktigt underlag som frös på. Det blev med ens mycket ljusare, och det var vid något godare mod hon krupit fram ur sitt nattliga vindskydd för att målmedvetet fortsätta framåt. Mot Wintera.
  Vit hade vandrat genom det stilla snöfallet i några timmar när hon blev stående nära några varma källor. Runt källorna hade snön svårt att lägga sig, men lite längre bort hade små pölar frusit till is. Albinon hade prövande tryckt ner en tass i en av pölarna, och upptäckte till sin förtjusning att det knastrade roligt när det tunna lagret krossades under trampdynorna. Det knyckte lätt i svansen bakom henne, när hon fortsatte till nästa pöl. Det drog i mungiporna när hon tog sats, och körde ner båda tassarna samtidigt. Isen sprack med ett knak, och vatten vällde upp över de frusna skivorna. Vit kände sig med ens lite löjlig - men det var inte som att någon faktiskt skulle se henne. Trodde hon, åtminstone.

De tidigare dagarna med isande vind och snöblandat regn hade gjort att den stora hanen fått söka skydd under ett par stora stenblock som bildade ett litet krypin som gav honom skydd. Då vinden började mojna och regnet gick över i mer snö kröp han fram ur sitt gömställe och började vandra igen över den väldiga kala slätt.

Han hade vandrat ett bra tag då doften av varg fångade hans intresse och han började röra sig åt de hållet. Snart kunde han se den vita tiken. Han stannade och betraktade henne en stund innan han började röra sig närmare. Avslappnat men målmedvetet. Den långa svansen svepte mjukt bakom honom och de störa öronen klippte på hans huvud då han lyssnade efter faror. Som den krigare han var kunde han aldrig helt slappna av. Då han väl kommit så pass nära så stannade han upp. Vinklade fram öronen mot tiken. Han lade huvudet lite på sned och betraktade henne då hon just knäckt isen på en av pölarna som bildades på slätten. Han såg sig sedan omkring och kände plötsligt att han inte visste vad han skulle göra eller säga. Åter såg han på den vita tiken och tog något steg närmare. "God dag" Sade han slutligen.

Trots de tvivelaktiga förhållandena hade Blair gett sig ut för en flygtur föregående dag. Han hade flygit i halvstorm förut, och vind hade aldrig skrämt honom. Först hade han njutit av de starka vindarna, låtit dem slita honom framåt i hisnade hastigheter. Det fanns inget tillfälle då han kände sig så fri som när vinden bar honom.
     Det var förstås innan vinden tillfälligt lagt sig och lite sol spruckigt igenom. Han hade slängt en blick på marken nedan sig, och insett att han inte hade den minsta aning om var han befann sig. Lika snabbt som den kommit var den lugna stunden över, och han kunde inte längre se himlen. Med sin kraft kunde han känna hur vinden cirklade, trots att hans lokalsinne inte uppfattade det. Något stressat insåg han att det innebar att han inte skulle hitta tillbaka till sin vän så lätt.
     Efter en halvtimme hade han svalt stolheten och landat. Nästa morgon hade den mörkgråa himlen bytts ut mot ett lika tjockt molntäcke, men nu accompanjerat av tjocka flingor.
     Han var uppe i luften igen, sökandes efter något som kunde hjälpa honom. Två ljusa figurer fångade hans blick, och han svängde ditåt. Kanske hade de en konversationen, men i så fall avbröt han den genom att göra en tvär inbromsning och ta mark bara någon meter ifrån de båda.
     "Hej", sa han i förbifarten, som om han inte just dumpat ner från ingenstans, "ledsen att avbryta er dejt." Den gröna blicken gled från honan till hanen. Båda stirrade på honom.
     "Jag har kommit ifrån min vän", fortsatte han oberört. "Ni råkar inte veta vart norr är? Eller ännu bättre, Islagunen?" Därifrån kunde han hitta henne. Det svåra var bara att lokalisera sig. Allt såg likadant ut, och molnen skymde solen, som han annars skulle använt. Det hade varit så mycket lättare om Amanita hade haft en doft.

Vit var så inne is sitt krossande av is att hon först inte märkte att någon närmade sig. När främlingen tog till orda snodde hon runt med en häftig inandning. Hon backade undan ett steg när blicken föll på en stor, grå hane. Han var klädd i ärr. Om än han hälsat artigt och inte egentligen verkade särskilt skräckinjagande var det ett härjat yttre han bar på.  
   “Eh.. Hej”, hasplade hon slutligen ur sig. Hon önskade att det varit något bättre. Någonting artigt. Tydligen inte. Hon hann knappt tänka ut vad hon skulle säga härnäst innan någonting fladdrade till ovanför henne och landade alldeles i närheten. Vits ögon växte sig klotrunda när hon insåg att det var en varg. En sån där med vingar. Fast inte som en silanni, utan med fågelvingar. Det var länge sedan hon sett en sådan.  
   Vad hon däremot inte väntat sig var att han skulle ta sig närmre, och Vit kände sig plötsligt lite trängd. Hon ville inte prata med några främlingar. Allra helst ville hon bara bli lämnad ifred. Åtminstone ett tag till. Fram tills att hon hittat Mariotte igen. Men hanen talade, och Vit hade absolut ingen aning om vad han menade med någonting. Norr visste hon vad det var. Eriinari verkade alltid vara molnigt, men den gamla, snälla vargen som berättat för henne om änglarnas boning hade pekat ut väderstrecken åt henne. Islagunen kände hon däremot inte till. Uttrycket “dejt” hade hon heller aldrig hört. Vad var en sån?
   “Norr.” Vit stäckte långsamt ut en tass och pekade med hela frambenet i rätt riktning. Sen gav hon båda vargarna en konstig min, backade undan ett steg, och traskade med hastiga kliv vidare, bort från det plötsliga sällskapet hon inte alls var intresserad av.

[Vit ledsnar och lämnar rollspelet.]

"Norr." Blair följde hennes tass, och vred sig åt det hållet. Sedan vände han sig 45 grader åt höger, och log. "Tack!" Rädd för att tappa riktningen om han väntade, pressade sig Blair upp i luften igen, och var borta innan någon kunde protestera.

[Tänker att eftersom det är en bit bak i tidslinjen så avslutar jag resten av rollet <3]

Tiken verkade inte vilja ha någon i närheten och då den bruna fakargen dök upp valde Demo att gå sin egen väg. Han fick ite ut något mer av detta möte.

Demothi lämnar Vit och Blair bakom sig.