Det snöade i Ötamon. Stora mjuka flingor föll på lagom avstånd från varandra, ner mot marken där de bildade ett vitt täcke över allt de kom åt. Grenar, mark, träd - ja, till och med valpar om de bara låg stilla tillräckligt länge. 
Asami hade gjort ett stort misstag. Hon hade somnat, trött efter en lek, mitt i en glänta. När snöfallet väl börjat hade hon inte vaknat. Alltså fortsatte snön att falla tills allt som syntes av valpen var en liten vit rund kulle. Kulle hävde sig upp och ned, rytmisk. Men valpen började ändå känna av kylan. Det började rycka mer och mer i tassarna, och det dröjde inte länge förrän ett par ljusröda ögon slogs upp. 
Först fortsatte hon att bara ligga kvar där, betrakta scenen framför henne. Sedan gjorde sig anledningen till varför hon vaknat sig påmind och och ställde sig sakta upp. Snön hade frusit ner henne, och hon skakade på sig i hopp om att bli av med snön. 
En snöflinga landade på nosen och smälte innan hon hann reagera. Ett kort litet skratt hörde och hon sträckte ut tungan. Ytterligare några snöflingor föll på tungan och hon började gå runt lite, försökte fånga de allra praktfullaste med tungan. 

[Eh, ja. Dåligt startinlägg men till brorsan c;]