[Utspelar sig 3-4 månader efter skogsbranden, ca ett år innan norrskenet]

Solen hade lämnat dagens högsta punkt för flera timmar sedan, och luften hade äntligen börjat svalna av, även om det var långt ifrån svalt. Det tidigare frodiga landskapet hade återgått till sina gyllenbruna nyanser. Vattnet som varit rikligt när valparna föddes hade börjat sjunka, även om det ännu inte sinat helt. Luften var torr och kvav. Himmelen hade börjat anta kvällens nyanser, men det skulle fortfarande dröja innan den blev röd av solnedgången. En lätt vind dansade över landskapet och fick gräset att gunga, de torra träden att prassla. Den smekte hennes kind, där hon stod med huvudet lyft och ögonen slutna.
     Cuywendz drog in landskapets dofter i ett djupt andetag, och öppnade ögonen igen när hon andades ut. Svansen pendlade glatt, avslappnat, bakom hennes långa ben. Hon log och vände blicken över platsen. Valparna hade vuxit mycket den senaste tiden. Deras fällar hade antagit sina vuxna färger, deras ögon hade övergett sina valpblå nyanser. Deras kroppar, om än fortfarande små, började långsamt lämna de knubbiga valpformarna, och det var tydligt vilken av föräldrarna de mest bråddes på. De såg mer ut som små miniatyrer av vuxna, om än fortfarande med något överdimensionerade proportioner. De hade börjat äta de byten hon och Bivlinde kom hem med, även om några i början inte varit helt glada vid att tvingas sluta dia. Nu åt de gladeligen bytena, och ville gärna själva vara med och försöka fånga gnagare i det närmsta området. Ibland följde de med ut på jakter, och återvände till lyan på egen hand när deras tålamod tröt. Hon var stolt över dem. Hon kunde inte vara annat än stolt när hon såg på dem.
     Livet hade varit mycket lättare med Bivlinde vid hennes sida. Han var hennes trygghet, hennes kärlek, hennes allt, tillsammans med valparna. Han fanns där för henne, hela vägen, och hon ångrade inte för ett ögonblick den tid hon fått med honom. Just nu lekte han med några av valparna utanför lyan. De skuttade tillsammans, och när de knuffade honom med framtassarna rullade han över på rygg. De lade sig över honom, bet i hans päls och i hans nos, och han grymtade lekfullt bland deras glada gnäll och lekfulla morrningar. Kilah, Cuywendz äldre dotter, var också där och deltog i leken. Hon hade stannat hos dem under de senaste månaderna, och hon lekte glatt och försiktigt med valparna så snart hon fick möjlighet.
     Cuywendz hade själv deltagit i leken, och hade bara precis tagit ett par steg bort för en kort paus. Tungan hände utanför hennes mun, och öronen stod alert upp på hennes huvud.

Han tog ett klumpigt hopp åt sidan för att undvika Öhlds tänder. Ett triumferat leende spred sig på valpens läppar så broderns missade honom. Men det försvann snabbt. Med ett förvånat pip slog han i marken efter att ha blivit tacklad av sin långbenta syster. Han morrade lekfullt mot Önja och gav igen.

Efter en kort stund kom han sprattlande upp på tassarna och skuttade glatt bort till sin mor. Bakom honom vevade svansen vilt och tungan hade lämnat sin boning. Han buffade sig igenom hennes framben och stannade halvvägs, med huvudet tryckt mot hennes bröstkorg. Han hoppade till då han kände ett lekfullt nyp i svansen. Öfrin tjöt till och fortsatte framåt och ut mellan hennes bakben. Framkroppen sänktes i en lekinvit innan han tog ett antal skutt åt sidan för att sedan abrupt stanna upp.
   "Mamma?" han satte sig ner med en lätt duns. "Vill du springa ikapp med mig?"
Hans röst var förväntansfull och ögonen glittrade. Det var mycket roligare att springa med henne än de andra: de var så långsamma. Inte ens Kilah hade kunnat springa snabbare än honom! Modern var den enda som var snabbare, men en dag! En dag skulle han bli snabbare än henne också!

När Öfrin kom bort till henne och tryckte in sig mellan hennes framben så nafsade Cuywendz i sonens svans, som vevade glatt bakom honom. Hans tjut fick henne att skratta hjärtligt, och hon vände sig mot honom när han studsade inbjudande bakom henne. Hon hann själv snabbt sjunka i en lekfull bugning med armbågarna mot marken och de långa bakbenen fortfarande stående, när valpen satte sig ner. Hon lade sig ner helt när han pratade, fortfarande med öronen alert framåt och svansen viftande. Hon mötte utmanande hans blick.
     "Försten till floden", sade hon snabbt, och ryckte till där hon låg, innan hon kastade sig upp på tassarna igen. Hon stannade upp för ett ögonblick när hon kommit upp, för att se att valpen hunnit reagera, innan hon satte fart på benen. När hon sprang med valparna brukade hon hålla en samlad galopp, men med Öfrin kunde hon länga sprången mer, även om hon fortfarande var noga med att han skulle hinna med. Trots att han var bredare i formen än flera av syskonen, och mer lik Bivlinde i hela utseendet, så var han den snabbaste av dem. Han skulle bli ännu snabbare när han vuxit till sig mer, det var hon säker på.

Ett förtjust fnitter lämnade honom då modern såg på honom med utmanande ögon. Han hade knappt haft tid att ställa sig upp innan hon sade att det var till floden de tävlade. Snubblande tog han sig upp på tassarna och satte av. Han lät benen jobba så snabbt de kunde medan han försökte undvika att snubbla på grästuvor och stenar. Han kunde komma upp i höga hastigheter, men än hade han en bra bit kvar vad gällde kontrollen. Det var svårt när det gick så fort.
Öfrin kastade en lycklig blick över skuldran. Han ångrade sig dock snabbt då han med ett överraskat tjut föll omkull. Han rullade våldsamt runt, med damm som yrde omkring honom, innan han återigen tog sig upp på tassarna. Om han inte skyndade sig skulle modern vinna! Klumpigt satte han av och försökte få upp farten igen. Den här gången, bestämde han sig för, skulle han inte se sig om. Så länge hon inte var framför honom så skulle han vinna!

När Öfrin snubblade saktade Cuywendz in lite på stegen, utan att göra det allt för uppenbart, och sprang förbi valpen med ett lekfullt skratt. Hon hörde honom hasta upp och skynda för att komma ikapp igen, och när han sprang förbi henne ökade hon farten på nytt för att hålla sig precis i hans hälar. Efter ett par språng valde hon att springa förbi honom, så att hon bara precis kom om honom, och höll hastigheten där för att låta Öfrin öka och komma om igen.
     Cuywendz skuttade utan svårigheter över grästuvor och stenar, och hon vände vant undan för snårigheter och träd på vägen mot floden. Flera gånger saktade hon in något för att se till att Öfrin hängde med, innan hon åter längde på stegen och lät sig pendla mellan att ligga precis bakom eller precis före sonen. Det var en stunds promenad för att komma till floden från lyan, men springande tog det inte mer än några minuter innan de började närma sig slutspurten. Cuywendz visste redan att vattnet var lägre nu än vad det varit tidigare, och flodens stränder var längre och lerigare. Doften av fukt var tydlig i den annars torra luften när de kom närmare.

Valpen försökte, likt sin mor, undvika grästuvor och snår som kom i hans väg. Men han var inte lika smidig som hon. Och det var inte lätt i den hastighet han försökte hålla. Flera gånger var han nära på att falla omkull, ett fåtal gånger gjorde han faktiskt det. Vid ett tillfälle råkade han springa rakt in i en av de taggiga snåren. Allt medan han försökte att konstant ligga framför modern. Var gång hon passerade honom kämpade han än hårdare. Han skulle vinna! Då han kunde se att de närmade sig vattenhålet tog en min av beslutsamhet över hans anlete. Nästan där. Han vågade kasta en snabb blick på modern innan han åter fokuserade på vad som låg framför. Han kunde känna den bekanta doften av väta.

Då hans tass rörde vid det leriga underlaget gled den genast åt sidan. Ett förvånat tjut lämnade honom och han gled med svansen före mot vattnet. Snart befann han sig i det och vattenmassan bromsade upp hans vilda framfart. Förvånat satte han sig upp och började hosta och fräsa. Omtumlat såg han sig omkring. De djur de delade vattenhålet med hade skrämt skyndat undan då de hörde hans skrik. Den gula blicken föll på modern och ett brett leende sken upp i valpens ansikte.
   "Jag vann!" utbrast han lyckligt.
Med nöjd min lämnade han vattnet och gick försiktigt på det leriga underlaget mot henne. Han kände hur tassarna gled och snart övertog koncentration hans minspel. Det var fortfarande otroligt svårt att gå i lera utan att halka omkull.

Cuywendz stannade upp när hon kände den fuktiga marken under tassarna. Den första känslan som dök upp inom henne när hon såg Öfrin halka i leran var ett stygn av oro. Den ersattes dock snabbt med varm glädje när hon såg sonens förvånade anlete, och när han mötte hennes blick med lycka skrattade Cuywendz varmt.
     "Ja, det gjorde du!" Hon fortsatte ut längs den leriga stranden när sonen började röra sig upp mot henne igen. "Snart är du lika snabb som vinden!" Hennes ena framtass tappade tillfälligt fästet i leran, men hon fångade snabbt upp sig själv utan att ramla. När hon mötte upp Öfrin sänkte hon huvudet och slickade honom över öronen, innan hon knuffade till honom med nosen. Hon gav ifrån sig ett lekfullt "woop" när hon välte valpen i leran.

Ett stolt leende som såg ut att klyva hans ansikte på mitten var som fastklistrat på hans läppar. Snabb som vinden. Han tyckte om det!
    "Jag ska bli snabbast i världen!" utbrast han triumferat.
Öfrin var säker på att han nästan var snabbast i världen redan nu. Han var snabbast av alla syskonen i alla fall. Den enda som var snabbare än honom var Cuywendz. Valpen var övertygad om att hans mor var den snabbaste i hela Numoori.

Med lycklig blick och vilt viftade svans, som hotade med att få honom att halka vilken sekund som helst, såg han modern komma närmare. Ett kort fnitter lämnade honom då han lät sin tunga löpa över hans öron. Förvåning spred sig över hans anlete då då han kände Cuywendz nos mot sin buk och hörde ett lekfullt ljud. Innan han hann reagera tappade hans tassar fästet och han landade med ett dovt klafs i leran. För ett kort ögonblick såg han på henne innan han brast ut i skratt. Han rullade över på rygg och började jaga efter sin mor med framtassarna, konstant fnittrande.

Cuywendz skrattade tillsammans med sonen, och ställde sig på armbågarna över den lille där han låg på rygg. Med öppen mun fångade hon valpens sprattlande tassar, och nafsade honom lekfullt i armhålorna och sidorna. Hon gav ifrån sig ett busigt morrande innan hon föll över på ena sidan i leran för att låta Öfrin komma upp från marken. Svansen slog hårt och glatt bakom henne. De långa frambenen viftade, och hon rullade över på rygg när valpen brottades och försökte klättra över henne.

Leken fortsatte en lång stund, innan de båda sökte sig ner till vattnet för att dricka och försöka göra sig av med lite av leran. Då tvättandet åter övergick i lek så hjälpte det inte mycket, och när de återvände till resten av familjen så var de båda mörkare och tovigare än vanligt.

[Avslutat <3]