Man kunde höra vinden högt högt ovanför marknivån. Hur den rörde om bland löven och fick grenarna att rassla stilla. Ingenting verkade kunna rubba denna urskog, ingenting.
Dem olikfärgade ögonen såg upp mot trädkronorna. Man kunde skymta den vita himlen ovanför, det var nog en molnig dag utanför denna skog. Nedanför grenarna var det kyligt och skogen var fyllt av ett lummigt mörkgrönt ljus. Det ljuset gav den vita varginnan ett grönaktigt utseende.
Blicken sänktes långsamt längs en trädstam och fastnade på de vita blommorna vid stammens rötter. Tassarna började röra på sig, osäker på målet. Det ända hon ville göra var att finna sin vän, men det verkade vara ett lönlöst försök. Ändock kunde hon inte, skulle inte, låta sina hopp glida mellan tänderna.
Ljudet av vatten nådde henne och hon styrde stegen mot källan, det var trots allt bättre än att bara vandra runt utan mål. Vattnet skymtade framför henne och ett litet leende spred sig i det vackra ansiktet. Hon gillade vattnet. Det kändes så rent och naturlig, så oskyldigt. Inte kunde det väl skada någon?
Hon satte sig ner, lät svansen ligga vid hennes sida och såg ner i dem virvlande strömmarna. Fortfarande log hon när blicken fastnade på sin egen spegelbild.

[Pax till Zey-So]

Zey-So hade vinden mot sig, den förde med sig olika okända dofter samtidigt som hennes var dold. När doften av vatten nådde hennes känsliga nos insåg hon hur törstig hon faktiskt var. Med lugna och samtidigt ljudlösa steg satte hon av i riktningen av doften när hon stötte på en ny, doft av främmande varg, denna upptäckt fick henne att genast lägga osynligheten över sig och fortsätta i samma takt. Hon kunde snabbt skymta en hon sitta och stirra i sin spegelbild. Höll hon på att träna sin kraft? Vattenkrafter? Zey-So stannade av och såg studerande på honan, hur länge tänker hon sitta sådär?

En plötslig känsla av att någon såg på henne kom över den vita varginnan. Hon ryste och såg upp från vattnet. Det fanns ingen på motsatta stranden vad hon kunde se, så hon reste sig upp och vände sig om. Ingen där heller.
Hon ruskade på huvudet och kastade en sista misstänksam blick in i skogen bakom sig. Åter stod hon vänd mot vattnet, men hon kunde inte längre bringa sig till lugnet att sitta ner och titta på det vackra vattnet. Hon backade bort några steg från vattnet och såg sig oroligt omkring. De krypande känslan av att någon tittade på henne var fruktansvärt obehaglig. Hon piskade tjurigt med svansen och började trava uppför bäcken i hopp om att bli av med den krypande föraningen.

Honan blev rastlös, började se efter någons närvaro. Zey-So visste mycket väl vems och ett retsamt flin la sig över hennes läppar innan hon plötsligt kände skuld av att ha skrämt iväg henne. Hon såg honan försvinna bakom buskarna och blev synlig. "Vart ska du? Vänta!" ropade hon men valde att inte följa henne, vem vet vad hon kan göra och vilka krafter hon besitter. Tänk om honan skulle se henne som ett hot och anfalla? Zey-So valde att stå kvar.

En röst nådde henne, en röst som kallade tillbaka henne. Tveksamt stannade hon och stod stilla, vägde för och emot. Kanske var det den som tittat på henne som pratade. Kanske retades denne bara, kanske den bara skulle försvinna igen så att hon kunde se ut som ett fån.
Hon gjorde en deal med sig själv. Hon skulle gå tillbaka, fanns det ingen där skulle hon gå och inte vända tillbaka även om någon lockade henne till det!
Misstänksamt smög hon tillbaka och kikade fram mellan buskarna. Någonting som inte varit där innan hade nu dykt upp i den uråldriga skogen. En varg. En lejongul varg med mörkare fläckar. Ett förvånat uttryck anföll Huyanas ansikte. Hon log gillande och steg fram från buskarna.
"Sedär, var det du som såg mig?" frågade hon och tippade huvudet en aning på sned. Ännu stod hon inte så nära att detaljer kunde avgöras hos främlingen och vinden dolde hennes dofter. Det såg dock ut att vara en väldigt feminin varg som stod framför henne.

Zey-So nickade med ett lätt leende. "Ja, ber om ursäkt om jag upprörde dig. Men du lyckades på något sätt känna av min närvaro. Jag förstod direkt att jag lyckades oroa dig. Inte min mening, hoppas att du förstår."
Zey-So snärtade till med svansen innan hon fortsatte.
"Mitt namn är Zey-So. Kommer från västra Kaiwood. Just nu är jag på vandring."
Zey-So tog ett försiktigt steg fram innan hon åter stannade. Hon ville gärna se tiken på nära håll men ville inte skrämma henne.

När Huyana hörde rösten förstod hon att misstankarna om att det var en hona var rätt. Hon log och svansen svajade bakom henne.
"Det blir lätt så när man inte ser vem det är som tittar på en, men man känner att något tittar på en." sa hon med ytterligare ett leende.
'Kaiwood'
Hon hade inte hört det namnet förut - för det var uppenbart att det var ett namn - och undrade vart hon kom ifrån. Visst lät det som en skog, men det fanns många skogar i Numoori.
"Mitt namn är Huyana..." hon funderade på om hennes eget hemland var viktigt och beslöt sig för att det inte var det "Och likaså är jag på vandring."
Zey-So närmade sig och Huyana beslöt sig för att sätta sig ner, främlingen verkade ju inte fientlig och dessutom var hon ju mindre.
"Kaiwood säger du? Kan du berätta för mig vart det är?" frågade hon nyfiket och huvudet tippades en microcentimeter på sned.

Zey-So log och speglade av tikens gester likt en spegel.
"Mitt namn är Huyana...Och likaså är jag på vandring."
Zey satte sig mittemot den vita honan och studerade henne med ett leende. "Huyana..intressant och vackert namn. Har den något betydelse?" Zey-So visste att många får namn efter olika saker. Hennes namn iof hade inget betydelse. Var bara ett vanligt namn.
"Kaiwood säger du? Kan du berätta för mig vart det är?"
"Jovisst" Zey-So ler artigt. "Det ligger väldigt centralt i Numoori. Mellan Ken-Yak och Lövskogen. Men största delen där tillhör BloodBlossoms. Deras flock har inte gett oss någon större bekymmer men jag skulle råda att inte gå i deras marker utan större nöd." Zey-So möter honans blick. "Du säger att du är på vandring. Är du ensam eller har du ett hem du kan återvända till?"

Hon log mot den fläckiga och ryckte på skulderbladen.
"Fallande regn." svarade hon på vad hennes namn betydde "Zey-so är mycket vackert det också." Hon log igen och slog med svansen i marken.
Hon lyssnade noga på vad Kaiwood var. Det förvånade henne att Zey-so sa 'oss', hon var antagligen medlem i någon flock, en klan eller vad dem kallades här. Tyvärr så betydde beskrivningen av var Kaiwood låg inte mycket för henne, hon kände inte Lövskogen eller Ken-Yak. Att hon var främling för detta land blev pinsamt tydligt.
Frågan hon fick förvånade henne. Varför visste hon inte, men det var inte en fråga hon förväntat sig.
Huyana skakade på huvudet och log mot Zey-So.
"Jag har varken kamrat eller ett hem att återvända till." svarade hon med ännu ett leende "Har du ett hem att återvända till Zay-So?" frågan fick hennes ögon att glittra lite med nyfikenhet samtidigt som dem bad om ursäkt ifall det var en olämplig fråga.

"Fallande regn." Zey-So upprepar orden med ett leende. Hon hade rätt, denna hona hade ett namn med betydelse. "Zey-so är mycket vackert det också." Zey-So nickar tacksamt och ger ifrån sig ett mjukt gillande spinnande.
"Jag har varken kamrat eller ett hem att återvända till. Har du ett hem att återvända till Zey-So?" Zey-So ler mjukt för att visa att frågan inte förolämpade henne. Hon hade inga problem med att berätta om vem hon var och vart hon kom ifrån. "Alla vi har ett hem att återvända till. Du har bara säkert inte hittat ditt än.. angående din fråga så ja. Jag har en familj och hem att återvända till. Vi i Valkyrians lever som en familj och på våra marker har vi tillgång till allt vi behöver. Ibland måste vi komma ut på vandring men det är alltid skönt att veta att man har ett hem att komma till och att allt där är rätt."

Det kändes som om hon hört någonting liknande, någon gång för ett bra tag sedan.
Hon hade haft ett hem, men det hemmet hade försvunnit i lågor och nu letade hon efter det ända som sammanband henne med det hemland som inte längre stod att finna.
Nyfiket lyssnade hon på Sey-Sos prat om Valkyrians. Det lät som om det var en flock, en välbärgad flock dessutom. Hon nickade medhållande och log förstående.
"Alla behöver vi sträcka på tassarna ibland." sa hon med leende läppar. Hon skulle gärna höra mer om flocken som bringade lycka till Zey-Sos ord.
"Kan du berätta någonting mer om... Valkyrians?" hon såg nyfiket på den prickade honan.

Zey-So log. Hon kunde tala om sin familj i timmar men så mycket tid hade nog varken hon eller hennes trevliga samtalspartner.
"Vad finns det att berätta? Vi är en trogen skara som tar hand om varandra och låter bli att snoka i andras affärer. Mina systrar är starka, självständiga individer som håller på att utveckla sina krafter till max. Vad har du själv för krafter?"
undrar hon och ser nyfiket på Huyana

Den prickade varginnan  verkade glad och stolt över att få prata om sin familj, eller systrar som hon verkade kalla dem. Undra om det betydde att det bara var varginnor med i flocken?
Det vita huvudet tippades en aning på sned när frågan om hennes krafter kommer på tal. Ett flin delade hennes läppar samtidigt som en liten fyrkant framför Zey-Sos tassar luckrades upp.
"Jordens kraft och helande inom min förmåga." svarade hon, fortfarande med ett leende på läpparna.
Det bruna och blåa ögat såg ner på jorden hon luckrat upp. En rosa mask rörde sig mellan den fuktiga jorden. Huyana såg på masken i några sekunder innan hon såg upp och log mot Zey-So.

"Jordens kraft och helande inom min förmåga." Zey-So's blick blev nyfiken och hon drog ihop sig när Huyana demonstrerade sin kraft. Det var alltid fascinerande att betrakta när någon använder sin kraft. Hon ser med ett zoologiskt intresse på den förvirrade av den plötsliga scenbytet masken innan hon höjer blicken och möter Huyanas blick. "Nämen se där. Och du hanterar det bra också, jag beundrar det! Tack så mycket för visningen, jag gillar se när andra hanterar sina krafter väl." Zey-So ler glatt och ger ifrån sig ett gillande spinnande. "Valkyrians skulle verkligen ha nytta av någon med sådana krafter. Jag tror att du skulle kunna passa in väldigt bra hos oss. Du är inte möjligen färdig med din vandring och redo att hitta ett hem?"

Svansen dunkade glatt mot marken när beröm för hennes kraft gavs till henne av den vänliga varginnan. Hon log och gjorde en liten bugning med huvudet som tack för de vänliga orden.
Vad fascinerande det var att vissa vargar verkade ge ifrån sig ljud som inte tillhörde deras släkte.
Zey-sos förslag tog henne på bar gärning och Huyana såg förstummat på henne i några sekunder innan ett leende spred sig på hennes läppar. Svansen började svepa bakom henne under de få sekunder hon var tyst och tänkte.
Var hon verkligen redo för ett nytt hem? Det var klart att hon saknade närheten i en flock... Kanske var hon redo. Hon kunde ju ändå fortsätta leta efter sin vän.
"Vet du vad Zey-So? Jag tror jag är det." svarade hon och log, svansen som svepte över marken.

(Då Lea inte längre rollspelar avslutar jag detta. Huyana går inte med i Valkyrians. Hon och Zey-So fortsätter prata en stund men delar sedan på sig, lite lagom hastigt och lustigt.)