Vart fanns allt det gröna?

Cerulean nosade misstrogen på en lågt hängande gren. Bladen luktade precis som vanligt, precis som vanliga löv. Det var inget annat än konstigt, hur sjutton hade hela skogen kunnat blivit silver? Hade gudarna tappat färgbesinningen för ett ögonblick?  De flesta vargarna gillade nog Siverpile - men inte han. Han älskade grönska och blå himmel. Detta var bara skumt, inget annat. Han visste fkatiskt inte ens vad stället hette, och inte tänkte han stanna längre än nödvändigt. Det var obehagligt med all det grå. Grönska. Han ville till grönskan, eller åtminstone någon annanstans. Den kalla, silverfärgade kulören var inget han gillade.

Med snabba kliv fortsatte Cerulean framåt igen, men hejdade sig. Ansiktet antog en tankfull min, och vingarna vecklades sedan ut över ryggen. Ögonbrynen sänktes en aning och käkarna bets ihop. Musklerna var stela och svaga, han saknade att flyga. Det gick så oändligt långsamt att gå. Han hade väl sällan gått förut, utan istället använt sina vingar. Det var minst sagt en pina att inte kunna använda dem. En kort suck slapp ut mellan läpparna då han slog lätt med vingarna. Det kändes ovant.

Sedan satte han målmedvetet av över det tjocka, grå gräset och sköt kraftigt ifrån med bakbenen. Vinden tryckte under fjädrarna och drev honom uppåt några meter. Musklerna spändes, svaga men starkare än tidigare veckor - sekunden senare sviktade dem och med en dov duns landade han i backen. Tre kullerbyttor senare låg Cerulean med nosen tryckt i gräset. Ett lätt stön undslapp hans läppar då han trasslade ut ben och vingar och blev liggande med en trött min.

Hopplöst.

Han hade legat rätt lugnt under en av pilarna, men lugnet hade störts av en gyllene fläck. De slöa ögonen spärrades upp och han sökte efter den gyllene fläcken som hade synts och nu försvunnit.  En duns hördes och den stora hanen hoppade upp på benen. Stel som en pinne stirrade han några ögonblick på den ickeexisterande guldfläcken. Sedan började han trava mot dunsen. Benen var spela men han gav inte från sig ett ljud. Klart att vinden och doften kunde avslöja honom, men det var inte vad som bekymrade honom nu. Öronen uppe på huvudet verkade nästan vibrera av att lyssna så spänt.
Han saktade in bakom ytterligare en silverpil och gick långsamt runt den. Han sköt fram det betaggade huvudet för att kunna se innan den klumpiga kroppen följde efter.
En guldig varg med vingar låg utsträckt på marken. Det såg inte så värst bekvämt ut, faktiskt väldigt obehagligt.
Den stora sandfärgade tog några steg emot den utfläkta främlingen och öppnade munnen.
”Behöver ’u hjälp?” frågade han och tippade den ena örat på sned. Han skyndade fram till främlingen och såg oroligt på denne.
”Slog du dig?” frågade han och sniffade diskret i luften. Hade främlingen skadat sig kunde han inte hjälpa till, trots sin förmåga. Han borde verkligen lära sig att anpassa den på andra.

En röst fick honom att bryskt höja huvudet. Blicken svepte några snabba varv runt honom, och noterade inom några sekunder en stor sandfärgad varg ett visst avstånd bort som kikade fram runt en av de där märkliga silverpilarna. Ceruleans muskler slappnade genast av då han lätt himlade med ögonen. Nej, han behövde inte hjälp. Iallafall inte den hjälpen som någon annan kunde erbjuda. Den gyllene blicken dröjde sig sedan kvar vid främlingen då denne närmare sig, vilket fick honom att kravla sig upp på benen. Det var en märklig varg, anmärkte Cerulean i tanken. Långbent och kortryggad, taggar överallt och något sorts djupblått mönster. Trubbigt huvud, ingen svans hade han heller. Jo, en liten, menlös stump vid ryggslutet, så.. Originellt. Trots utseendet såg han snäll ut.
"Slog du dig?" Han verkade uppriktigt sagt orolig. Hanen höjde ena ögonbrynet några millimeter, men gjorde inget större minspel över frågan. Bortsett från någon skråma på ena vingfästet hade han inte skadat sig, vilket han egentligen borde gjort. Tankarna återvände genast till dagarna för så många år sedan då han lärt sig flyga - det hade inte varit en enkel uppgift. Om och om igen hade han landat med nosen först i gräset, men så plötsligt; vinden tog tag under vingarna och bar iväg honom uppåt. Då hade det blivit enkelt. Det ryckte lätt i mungiporna vid minnet.
"Jag är okej."

[han är på lite dåligt humör right now haha]

Den guldiga hade inte sagt mycket. Helt ärligt verkade han ha ett lite trist humör. Det förändrade dock inte hur den sandfärgade närmade sig honom och fortsatte granska honom, trots att han sagt sig vara okej.
Tillräckligt långt bort för att inte vara för nära men tillräckligt nära för att inte vara oartig slog han sig ner med ett litet leende i mungipan. Han ville inte verka påträngande men ville samtidigt försäkra sig om att främlingen inte hade skadat sig, även om han själv inte kunde göra någonting åt det.
"Vem är du?" frågade han och svepte kort med svansen som antagligen var dold för främlingens syn bakom hans fyrkantiga kroppshydda.
Han var nyfiken. Vingar gjorde honom alltid nyfiken. Hur kom det sig att vissa vargar fick delar av fåglar medan resten aldrig kunde få dem, medan en del av vargarna i detta land faktiskt kunde formatera sitt utseende för att bli en fågel.
Det lilla leendet låg fortfarande i mungipan på honom. Han lade märke till att den andra var rätt liten om man jämförde med honom själv, han var faktiskt tvungen att titta ner på främlingen.

Cerulean följde den andre med blicken då han sjönk ner i sittande ställning. Han själv förblev dock stående, en aning spänd. Det var värst vad stora varenda varg i Numoori var - i sanning var det ofta han kände sig oerhört liten. Kiera och Tien var nästan två meter höga och breda som ett stenblock, Blue hade varit säkert femton centimeter högre, den vita gamlingen han mött tidigare hade varit enorm och den här var lika stor. Till och med Lawenya hade varit några centimeter högre.
"Vem är du?"
Cerulean bröts ur sina funderingar över sitt plötsligt höjdkomplex. Han vred öronen långsamt framåt och harklade sig lätt. Ja, vem var han? Ingen alls, längre.
"Jag är väl ingen speciell. Är det namnet du är ute efter, så är det Cerulean." De gyllene ögonen vilade på främlingen. Han kom sig för att likna det blå mönstret vid fågelvingar. "Och du är..?"

Han insåg att han lagt sig till med en vana han tidigare tyckt var märklig. Han hade frågat vem främlingen var, inte om dennes namn.
Fast han tyckte att främlingen var lite väl nedsättande mot sig själv, alla var speciella på ett eller annat sätt. Minnet av hans gnabb om vem som var tråkigast med Sirocco fick honom nästan att le.
Det stora huvudet lades på sned och leendet blev tydligare.
"Ninäd." svarade han kort och gott, insåg att han varit oartig och blev genast generad, skyndade sig att tillägga någonting så att han inte verkade lika otrevlig.
"Ehh.. stenvarg." fortsatte han klumpigt och skrattade nervöst, insåg att han verkligen var väldigt klumpig.
Skrattet dog ut och han såg funderande på främlingen.
"Alla är speciella på något sätt." sade han och fortsatte se främlingen i ögonen "Även om man själv inte märker det."
För honom var det viktigt att främlingen fick reda på att han också var speciell, även om han själv inte kunde se det.
Tänk att en valp kunnat lära honom någonting så viktigt! Vad fantastiskt det var!

"Ninäd", sade den främmande vargen.
Cerulean log svagt åt Ninäd, som han presenterade sig som. Stenvarg, lade han också till. Det var ingenting som sade honom särskilt mycket, då den rasen inte var någonting han var bekant med. Det han faktiskt visste någonting om var hans egen ras, fakargen. I övrigt var han fruktansvärt obildad.
"Alla är speciella på sitt sätt, även om man själv inte märker det." Cerulean suckade inombords, men utåt sade han ingenting. Jodå, visst var alla speciella på sitt vis, men han kände sig ändå mer urholkad än någonsin. Tom, kall. Det var en kropp tömd på ork och livsgnista.
"Ja, det sägs så", svarade Cerulean dämpat och sjönk långsamt ner mot marken, satte sig ner som den andre gjort. Kroppen hade långsamt börjat slappna av en aning då han insett att Ninäd inte hade fientliga avsikter. Det var det inte många vargar som verkade ha i Numoori.. Iallafall inte av de han mött. Förutom den där silverfärgade, griniga honan som han mött i Itrozo. De hade inte ens fört en riktig konversation, utan hon hade bara snäst av honom - utan anledning.
"Lever du här?"

Mjåå, lite bister var han allt.
Det trubbiga huvudet bytte sida. Han studerade, nästan bekymrat Cerulean.
"Det är så." sa han och underströk ordet är. Det fanns inte någon han någonsin mött - nu var ju inte det antalet något att skryta med - som inte hade varit speciell på ett bra vis. Det där med att vara speciell på ett bra vis tyckte han var viktigt. Klart att det fanns dem som var speciella på ett inte så bra vis också, eller det hade han i alla fall fått höra, men det måste helt enkelt finnas någonting bra även hos dem.
Tänk att han satt och underströk sina egna tankar som någon annan dessutom hade lärt honom. I och för sig hade han då insett att han också tänkte så, men i alla fall.
'Lever du här?'
Frågan förvånade honom. Levde han här?
"Öhh..." sa han och såg lite förvirrad ut "Det tror jag inte... men jag gillar det." Han hade trots allt varit här väldigt länge och det kanske räknades som att han levde här? Eller inte. Han sov trots allt inte på samma ställe och hade flyttat sig en del, men drogs alltid tillbaka till det här stället.

"Det är så", sade stenvargen med ett visst eftertryck på "är". Cerulean fnös till i något som kunde liknas vid ett kort skratt. Jo. Alla var speciella på sitt sätt - men det fanns ju också dem som han ändå inte verkade duga till.. Han saknade henne så enormt, det skar i själen att veta det han fortfarande inte ville kännas vid - att det aldrig skulle bli han och albinon. Någonstans långt in i själen visste han, men han kämpade emot det så tydliga faktumet. Hon ville inte ha honom. Ändå, saknade han henne till den grad att han hölls vaken om nätterna. Det var nog tur att Ninäd började tala igen, vilket fungerade som en perfekt avledningsmanöver för hans tankar.
"Det var inget särskilt tydligt svar", anmärkte Cerulean med ett höjt ögonbryn då stenvargens knaggliga svar kom. Han trodde inte att han levde där, men ändå gjorde han det? Hm? "Jag är bara på genomresa. Jag.. Gillar inte allt detta.. Grå. Gör du?"

Han skrattade kort och nickade.
"Nä jag vet att det var ett värdelöst svar." sa han och skrattade igen.
Förvåningen syntes i hans ansikte. Främlingen tyckte.. inte om Silverpile? Hade han sett det i månsken mån tro?
"Ja." svarade han och såg nyfiket på den guldiga hanen "Har du sett det i månsken? Nu är det inget anmärkningsvärt, men i månsken.." blicken blev drömmande och han log lojt "Då är det verkligt vackert."
Sanningen att säga hade han inte varit allt för förtjust i silverskogen när han kom, men efter att ha sett den i månsken var han fast och fann sig förälskad i skogen. Trots det magra bytet verkade hans kropp klara sig utan massor av mat, han fann sig bara jaga något oftare än han hade lust med.
Med ett ryck insåg han att blicken glidit iväg över silverpilarna och såg snabbt tillbaka till Cerulean. Han log ursäktande.
"Ursäkta, det var inte meningen att zona iväg sådär." sa han och skrockade en aning generat.

Cerulean ruskade lätt på huvudet. Nej, han hade inte sett det i månsken över huvud taget. De få nätter han tillbringat i Silverpile hade varit molntäcka och regniga, han hade inte sett månen på många dagar nu. Det spelade ändå ingen större roll - han avskydde allt det grå. Cerulean älskade grönska, skogar och öppen himmel som Numoori annars hade att erbjuda honom. Det här var bara onaturligt. Hur kunde löven anta den färgen, hur kunde barken göra det? Hade de tappat den?
Efter det tog det en stund innan den främmande stenvargen sade någonting mer. De båda tycktes förlora sig själva i tankar över flera minuter, och Cerulean sånär glömde bort den andres sällskap då han funderade vidare över hur det kunde komma sig att skogen fått sin färg. Eller inte fått sin färg... Ninäd ursäktade sig plötsligt, och Cerulean klämde fram ett svagt flin på de mörka läpparna efter att bryskt ha ryckts ur sina tankebanor.
"Du är inte den enda som låter tankarna vandra lite för mycket... Det finns mycket att fundera över i världen, kan man kanske säga. Alldeles för mycket. Tycker du inte?"

Han skrockade lågt åt den andres svar.
"Joo, och möter man kloka vargar verkar det inte finnas något slut på ens egna tankar. Dem liksom bara fortsätter." sa han och flinade "Som om det inte var nog sätter kloka vargar fler tankar i huvudet på en, för man hade visst inte tillräckligt med sina egna." Återigen skrockade han lågt.
Ninäd hade inte missat främlingens huvudskakning. Det verkade inte som om denne tyckte om Silverpile. Ninäd kunde förstå detta. Alla landskap kunde inte falla alla i smaken. Själv hade han otroligt svårt att skilja sig från det silvriga. Kanske kände han att han passade in med sin sandfärgare, lite halvdaskiga päls och lila mönster. Han blev väldans färglös emellanåt, speciellt när han träffade vargar som denna, men den vacker gyllene fäll, eller den djupbruna fäll som Adúnë bar.
"Jag gissar mig till att du inte är så förtjust i Silverpile?" frågade han med ett lätt retsamt leende.

"Joo, och möter man kloka vargar verkar det inte finnas något slut på ens egna tankar. Dem liksom bara fortsätter. Som om det inte var nog sätter kloka vargar fler tankar i huvudet på en, för man hade visst inte tillräckligt med sina egna."
Den något yngre hanen pladdrade obekymrat på, och det var knappt att Cerulean hann med. När han slutligen han uppfatta meningen ordentligt nickade han bara svagt. Jo, visst. Gamla, kloka vargar hade en hel del visdom att besitta. Det var onekligen sant. Tankarna vandrade genast tillbaka till.. Immiker? Var det så han hette? Gamlingen han mött för en kort tid sedan i Itrozo. Sagan... Han begrep fortfarande inte innebörden, trots alla de timmar han ägnat att tänka på den, gå igenom den mening för mening. Han förstod inte.
Stenvargens andra fråga fick honom att höja ansiktet, som sakta vänts ner mot tassarna i ett tomstirrande. Öronen spelade vagt uppe på hjässan i en tankfull min. 
"Nej", resonerade han snabbt och drog ett djupt andetag. "Jag gillar inte allt de grå. Visst att det kanske är vackert, men jag finner ingen skönhet i en färglös, gles skog."


[Han är SÅ butter xD]

Ett dovt skrockande lämnade honom efter den gyllenes tjuriga svar.
Nej vissa kunde inte se den enkla skönheten i förlusten av färger.
"Må så vara." sa han "Men det får mig att verka färgsprakande!" Ett kort skratt lämnade honom, det lät nästan som när stenar slog mot varande.
Efter några sekunders tankfull tystnad såg de gröna ögonen ner på den bevingade butterkoppen.
"Vad tycker du om då, Cerulean?" frågade han och log. Leendet visade en skymt av tänder och ögonen glittrade nästan.
Det var anmärkningsvärt hur obekymrad den unga stenvargen var om främlingens buttra humör, det var nästan så att han tyckte det var roligt. Sanningen att säga tyckte han om att få andra på bättre humör, och ända sättet att göra det var genom att vara på bra humör själv.

(Det är butterkoppens fel att det blev kort kort <3)

Den unga hanen himlade med ögonen åt den andres godmodiga skratt, ett hårt med glädjefyllt läte. Tydligen lät han sig inte kuvas av den tydligt avvisande fasaden Cerulean ägde. Blicken var uttråkad och en aning irriterad då han fäste den på den andres övervuxna gestalt igen. Trött, grinigt, svarade han sen något försenat på den andres fråga. Ja, ja.. Vad tyckte han om egentligen. Ingenting numera. Jo, visst fanns det ett fåtal saker som ibland kunde lätta hjärtat en aning. Men inte helt. Aldrig helt. Inte någonsin.
"Jag gillar inte mycket. Stjärnor. Himmel." Fakargen ryckte lätt på skuldrorna och höjde det smala huvudet några grader för att sedan häva sig upp på de taniga benen. 
"Det har varit trevligt att träffa dig, men nu måste jag ge mig av. Farväl." Med en lätt knyck på den vitfläckade svansen vände hanen om och började vandra bortåt.

[Tänkte att vi avslutar, butterungen verkar ändå inte ha mer att säga xD]

Svaret var inte tillfredsställande, men han fick inte chansen att kräva ut ett bättre svar för den bevingade reste sig upp. Med ett lätt tippat huvud såg han på främlingen när denne talade och sedan gick sin väg.
"Farväl?" sa han när den andre var en bit bort, det var inte riktigt meningen att han skulle höra "Det var väl lite väl hårt?"

[AVSLUTAT]