Remus hade sovit hela dagen, vilket hade inneburit att trots att fullmånen hängde tung på stjärnhimlen och de flesta väsen låg och sov så var han alldeles klarvaken. Han skrämdes inte av mörkret. Han skrämdes inte av något. Den stora, sandfärgade kroppen travade lugnt över det småfuktiga gräset. Den stripiga luggen låg i hans ögon där han tog sig fram. 
     Så plötsligt fångade hans öron upp ett ljud. Ett stånkande och stönande av irriterad karaktär. Fräsande likt eld. Remus ljusa nos fångade upp doften av en tik. Han stod stilla ett ögonblick, lyssnade till ljuden för att avgöra om varelsen klarade sig ur vad nu den brottades mot. Men fräsningarna fortsatte och Remus kunde inte låta bli att styra stegen åt hennes håll. Han kunde aldrig överge någon som behövde hjälp. 
     Han hittade henne snart, en fräsande tik vars päls liknande den hetaste av eldar. Uppenbarligen hade hon fastnat i en fälla av något slag. Remus stannade upp och betraktade henne och fällan. Den stora handen svepte lugnt med svansen och harklade sig. "Behöver du hjälp?" hans mörka stämma brummade djupt genom natten.

[Cat gav mig tillåtelse att go wild heh]

Adena svor och morrade där hon befann sig. Marken hade gett vika under hennes varma tassar och med en smäll hade hon fallit ned i en djup grop full av vassa grenar och kvistar. Om det inte hade varit för den förbannade magen hade hon med enkelhet kunnat ta sig upp, men nu gjorde den extra vikten det svårt för henne.
    “Behöver du hjälp?”
    Blixtsnabbt höjde hon den brinnande blicken. Raggen reste sig per automatik när hon såg på främlingen ovan.
    “Nej”, morrade hon ilsket och knyckte med nacken. “Stick, innan jag bränner dig.”

Remus kunde inte annat än svagt le åt tikens attityd. Vad var det som var så svårt med att ta emot hjälp? Tikar var de starkaste och mest imponerande väsen som Remus visste existerade, att ta emot hjälp skulle inte ändra hans syn på dem. 
     Han gick fram till kanten på gropen och blickade ner på henne. Hon var dräktig. Det fick Remus att vilja hjälpa henne ännu mer. Hon bar på liv. Han sänkte huvudet mot kanten, hennes kropp var fascinerande. Så... full av hetta. 
     "Låt mig bara hjälpa dig, ingen behöver veta" försäkrade han. "Det stannar mellan oss" Han blåste till på luggen så den for ur ögonen, blottade den bärnstensfärgade blicken som glittrade av lugn. "Moderskap är tufft... men det är desto tuffare att klara av det i en grop" 

Adena ville klösa bort det fula leendet på ungvargens läppar. Tyckte han att det var roligt?
    “Jag bryr mig inte om någon får veta”, fräste hon. Svansen piskade irriterat bakom henne och det tycktes nästan som om den fattat eld.
    När han nämnde moderskapet smalnade hennes blick av. Ilskan väcktes till liv inom henne och hon blottade de vassa tänderna.
    “Vem är du för att tala om moderskap?”, morrade hon. Så vitt hon kunde se hade han ingen rätt att uttala sig om hur det var att vara mamma. Det enda hon såg framför sig var en snorvalp som försökte spela gentleman. “Dessutom vill jag inte ens ha dem, så jag kan lika gärna vänta på att de föds i gropen och lämna dem här.”

Han imponerades av hennes ilska, kände den glöda under skinnet. Kanske hade han kunnat lugna hennes humör med sina krafter, men han tänkte inte ta hennes temperament ifrån henne. Han misstänkte att en tik som hon inte skulle uppskatta hans förmåga att manipulera känslostormar. 
     Han öron vinklades bekymrat bakåt när hon blottade sina tänder. Även hans blick smalnade av, om så för en sekund. "Vad har hänt dig?" undrade han lågt, mest för sig själv. En tik som hon måste ju ha varit med om de värsta tänkbara ting som hade sådant hat inom sig. 
     Vem är du för att tala om moderskap? "Du har helt rätt, jag kan omöjligen veta hur det är. Men jag vet bara vilken mardröm jag ibland var för min egen mor och hur hon förbannade sig själv över att jag existerade" sa han lugnt.
     Han rynkade bekymrat på ögonbrynen då hon berättade att hon inte önskade det liv som växte inom henne. Hade något tvingat henne till det? Remus käkar hårdnade vid blotta tanken. "Vad menar du? Du vill inte ha dem? Har något tvingat dig?" Hans blick blev med ens lite mörkare.

Adena var född med ilskan och hatet brinnande i hennes ådror. Inget hade hänt henne, som han antog. Det här var hennes personlighet i högsta grad, och hon älskade det. Älskade sig själv, snarare.
    “Tvingat mig?” Fnös hon. Främlingen underskattade henne uppenbarligen. “Ser jag ut som någon som kan bli tvingad till något, valp?”
     Adena tog ett varv i den lilla, men djupa gropen. Kvistarna under hennes tassar hade börjat knastra lågt som om det var på väg att börja brinna.
    “Vad jag gör med mina barn angår inte dig, förstår du det?” Det kändes fel på hennes tunga, och ett äcklat uttryck spred sig över hennes ansikte. Hon bara väntade på dagen de skulle födas så att hon kunde bli av med dem.

Remus var tvungen att dölja ännu ett leende. Nog hade hans egen mor haft temperament och visst hade han stött på fräsiga tikar, men jisses - det här var en helt ny nivå. Ser jag ut som någon som kan bli tvingas till något, valp? "Nej nej, givetvis inte" nickade han och såg lugnt på henne där hon var fast i gropen. Han lät kommentaren valp glida förbi. Nog var hans kropp ung, men sinnet desto äldre. 
     "Snart sätter du eld på gropen, låt mig hjälpa dig" försökte han igen. Remus hade ett tålamod av stål. Ett lugn som inte gick att rubba. 
     "Självklart angår det mig inte" svarade han när hon talade om sina valpar. "Men kommer du inte upp ur gropen så kommer du aldrig bli kvitt dina valpar. Då kommer du vara fast med dem därnere. Kom igen nu, jag hjälper dig upp" försökte han istället.

Adena ignorerade hans kommentar om att han ville hjälpa henne. Hon började tro att det var de enda han kunde säga.
    Ett litet flin spred sig på hennes mörka läppar. Det öppna ärret i hennes kind blottade kindtänderna.
    “Fast med dem? Här nere?”, frågade hon och skakade på huvudet. Antingen var han dum eller naiv som inte förstod att hon var kapabel att släcka de små liven. Ett skratt, som givet att ge kalla kårar, brummade ur hennes bröstkorg. “Förstår du inte att jag dödar dem?” 
    Med en blick av brinnande galenskap såg hon på honom.
    “Säg mig, vill du fortfarande hjälpa mig?”

Remus rynkade svagt på ögonbrynen när hon skrattade sådär. Tiken var uppenbart galen. Kanske blev man det av att bära på så mycket raseri? Den sandfärgade hanen suckade djupt och skakade lätt på huvudet. "Vad du gör med din kropp och dina valpar är upp till dig" brummade hans mörka, raspiga röst. 
     "Det rör mig inte" Han menade det. Nog ville han hjälpa till så ofta han bara kunde men han hade också accepterat att varelser i världen var själviska. De skulle fortsätta göra precis som de behagade, trots att det orsakade andra smärta och obehag. Ville tiken döda sina valpar, då gjorde hon det. Ingenting Remus sa eller gjorde kunde stoppa henne, så varför skulle han bry sig? Det var utom hans kontroll. 
     Vill du fortfarande hjälpa mig? "Du är inte den första tiken med mord i blicken jag möter, främling" svarade han lugnt. 
     "Så, hur ska du ha det?" frågade han och satte sig stilla tillrätta vid gropen. "Alternativ ett: du blir kvar i gropen, du föder dina valpar och du dödar dem, meen är fortfarande kvar i gropen" Han såg ner på henne. "Alternativ två: jag hjälper dig upp och du kan föda och döda dina valpar vart du än behagar"

Adena höjde på ögonbrynen och fnös högt. Hon fann det ironiskt att han inte brydde sig om vad hon gjorde med valparna. Lite dubbelmoral. Han som verkade vara en sån gentleman skulle alltså hjälpa henne ur gropen trots att hon var kapabel till att döda både sina barn och honom.
    “Hur, om jag låter dig, ska du hjälpa mig?” frågade hon sammanbitet. Om han hjälpte henne upp kunde hon försöka sätta sina käftar i honom.

Remus betraktade henne stilla, försökte att inte se road ut när det verkade som hon ändå övervägde hans försök om att hjälpa henne upp. 
     "Om du lyckas kravla dig upp mot väggen av gropen så gott du kan så tror jag att jag ska kunna gripa tag i nackskinnet på dig" Remus gjorde en snabb uträkning. Gropen var djup, men inte så djup att han inte kunde få tag på hennes nacke om hon bara samarbetade lite. Hade hon inte haft sin runda valpmage var Remus säker på att hon knappt hade behövt hans hjälp upp, men givetvis var hon osmidigare med den där magen. 
     "Sedan drar jag bara upp dig" han klippte till med de stora öronen. Remus var en stor, muskulös hane med enorm käkstyrka. Att dra upp en tik av hennes storlek skulle inte vara något problem för honom.

Adena blottade käften hotfullt till svars, men valde att inte säga emot. Om hon skulle komma upp så fort som möjligt och ha en chans till att skada honom var hon tvungen till att agera snabbt. Därför tryckte hon sig upp mot väggen och det dröjde inte länge innan hon kunde känna hans grepp i nacken. Det var förödmjukande, att dras upp av en någon betydligt yngre än hon själv.
     Det var med enkelhet som han drog upp inferon, trots att hon var tyngre än hon någonsin varit med valparna i magen. Precis i samma sekund som hon nästan kunde känna marken under hennes tassar lät hon värmen spridas och fokuseras på just nackskinnet, och om inte främlingen släppte taget snart skulle han bränna sig på hennes brinnande hud.

Remus drog med lätthet upp henne. Plötsligt hettade hennes nackskinn i hans mun men han bet ihop. Han ville inte riskera att tappa henne, utan såg noga till att hon hade mark under tassarna innan han släppte henne. Munnen hettade, kändes som hon tvingat in ett glödande järn i munnen på honom. Det fick honom att flämta lätt, tungan hängde utanför munnen. 
     Han förväntade sig inte ett tack, så sa därför inte varsågod. Han hade blivit förvånad om en tik som hon hade någon känsla för tacksamhet i sin glödande kropp. Därför nickade han bara kort och gav henne en lugn blick. "Var mer försiktig i fortsättningen, okej? Skulle vara pinsamt om jag fann dig i gropen igen" han såg på henne med vänlig blick innan han började gå därifrån.