Han vandrade irriterat en bit ut ur området. Irriterad var han nog ganska ofta, mest på grund av hans otålighet, men idag var han irriterad över sina färger. Trots att hans päls växt mycket sen han var valp så stannade färgen kvar och var lika tydligt blå och svart som vanligt. Han syntes alldeles för bra ansåg han själv. Man kunde se hans färger på avstånd och det fann han ytterst irriterande. Samtidigt, hans färger påminde honom om hans föräldrar och samtidigt som det fick honom att känna sig nere så bar han dem stolt. De påminde honom om de få men ihågkomna lektioner hans fader - hans riktiga fader - hade hunnit lära honom de få gånger de fått tillfälle. Mesta av det hade varit att hoppa runt i träd. Han fick höra många gånger av sin moder från marken att han delade sin faders gåva. Han hade aldrig förstått vad hon kunde mena med orden och hans fader skrockade bara, sade att han skulle förklara när han blev äldre. Mycket längre sträcker hans minnen av hans biologiska föräldrar inte. De tar slut. Men de ersattes av andra minnen. Av en viss vit hane med blåa markeringar. Han hade tagit hand om honom. Utan honom skulle han aldrig överlevt och han var evigt tacksam att hanen tagit in honom i flocken försökt lära honom deras sätt. Han såg honom som en fader.
Han lättade lite på den irriterande minen när de glada, nyare minnena spelades i hans minne. Det var trevligare att bara komma ihåg de trevliga minnena, de dåliga minnena gjorde det svårt att följa den väg Stripe följde. Han ville ha hämnd på monsterödlan, och varje dag som gick så växte hans hämndsökade sida.
Han skakade lätt av sig, slutade försöka tänka på det och gav istället ett träd bredvid honom en lätt blick. Han kunde svära på att han hörde något kalla från den stora barkbeklädda stocken och han log lite lätt innan han lät sina kattdjurs klor fällas ut och greppa tag om trädets stam och snabbt klättra upp för trädets stam. Det fanns något lugnande med att ligga på en trädgren och titta ner på marken. Som om han hörde hemma där uppe bland trädtopparna.

[Paaaaxat Ninäd ! Äntligen fick jag det skrivet ^^ ]

Silverträden stod åter kring honom. De stod inte så tätt, men det var desto vackrare på detta viset för då kunde man beundra varje enskilt träd utan att det blandades med en massa andra träd.
Det stora vargen låg lojt bredvid en av de mindre pilarna och såg på de träd som fanns framför honom.Trädens mjukt vajande grenar hade en sövande effekt så länge man höll ögonen på dem. Därför såg vargen emellanåt upp mot himlen. Molnen som hotat att dumpa vatten över honom hela vägen från Slätten verkade ha gett med sig och nu låtit sig besegras av vita moln som delvis bröts upp av en ljusblå himmel. Temperaturen längs jordskorpan var precis rätt för den stora vargen som satte sig upp för att röra lite på sig. Magen skrek inte efter mat men var inte heller full så han tänkte inte leta mat men istället andra runt bland träden som han så längtat efter. Det var nästan komiskt hur han skyndat sig tillbaka till silverskogen för att han bestämt sig för att han egentligen ville gå åt andra hållet och när han väl var tillbaka i sin saknade skog så kunde han inte ta in all skönhet. Däremot hade han bestämt sig för att stanna kvar i skogen tills det kom en molnfri natt och månen sken på träden. Han hade sett några få glimtar av detta under vid förra visiten och efter sin upptäckt av måntatueringar var han besluten att se dessa magiska träd i all sin prakt.
Hanen vandrade rofyllt och tittade på sin vackra omgivning tills han såg en mörk figur ett bra stycke bort. Med spetsade öron började han närma sig och såg hur varelsen verkade... klättra? Upp i ett av träden?
Vargen stannade och stod stumt och stirrade på stället där figuren försvunnit ett tag innan han med stora ögon och rynkad panna avancerade mot trädet i hopp om att förstå vart figuren tagit vägen. Stegen längdes utan att börja trava och han fanns sig snart stå bara några meter från trädet som figuren försvunnit in i. Han kunde skymta någonting svart och blått högt upp i trädet och såg mot denna kanske-figur när han sa:
"Hallå?" lite osäker på om han skulle springa sin väg från den trädklättrande varelsen, även om han kände på lukten att det var en varg, och så även en hane.

(Haha, bra jobbat :D)

Han fick inte allt för många minuter innan han hörde något som fick hans leende att försvinna något. Hans ögon smalnade av när han tittade ut för kanten av grenen ner på varelsen. Han kunde se dess kontur och medan han spejade ner utan att säga ett enda ord under tiden som han avgjorde att det var en annan varg då denne talade hans språk och inte något brölande vrål av ett bytesdjur eller annat rovdjur. Han tittade upp lite betänkande när han tydligt mindes alla de lektioner den vita fadern haft med honom. Han funderade till viss del att klättra upp längre upp i trädet och strunta i främligen. Men fadern hade spioner överallt. Vinden tycktes nästan berätta allt vad Merton gjorde och han vände åter blicken ner mot varelsen efter en kort tid av betänkande. Hans pälsbeklädda svans slog irriterat över till andra sidan grenen och lade sig runt den som om han greppade tag om grenen med svansen.
"Hej."  Mer sa han inte, han väntade på att den andre skulle tala. I hans röst fanns en inte så dold irritation och han gjorde ingen antydan på att han skulle klättra ner till en närmare gren eller göra det lättare för den andre genom att ställa sig i en höjd som skulle innebära att denne inte behövde böja huvudet så mycket.

[sorry att det tog så lång tid med svaret, mycket IRL problem]

Irritationen i främlingens röst gjorde Ninäd lite ledsen. Han tyckte inte om att andra ogillade honom eller på något sätt tyckte illa om honom. Öronen uppe på hans sandfärgade huvud klippte osäkert och han lade huvudet på sned, fortfarande stirrande på den mörka fläcken i trädet. Med ett snabbt andetag tog han två steg närmare trädet så att han kunde se vargens ansikte. Ett leende ryckte i Ninäds mun när han kunde se ansiktet på främlingen.
"Hej!" svarade han och tvingade leendet att inte bli större "Vem är du?" Hans frågor kunde ses som burdusa, men han menade alltid väl, även om det kanske inte var så fruktansvärt tydligt alltid.

[Det är okej om du förlåter mig för überkort svar >3<]

Han studerade främlingen i ögonvrån. Försökte att inte ge honom för mycket uppmärksamhet, lite i hopp om att denne skulle gå sin väg utan något mer sagt mellan dem. Men när främlingen tog ett par steg närmare vände han huvudet mot denne och drog bak öronen. Det var inte aggressivt som han drog bak öronen, han visade varken tänderna eller rynkade nosen. Raggen på hans rygg reste sig lite och fick mankens ytterst lite längre hår att ställa sig upp. Men aggressiv skulle man nog aldrig kalla honom i denna stund, osäker och beredd på att försvara sig var ett mycket bättre sätt att beskriva honom. De flesta närmade sig inte så mycket mer när de märkte hans ointresserade och ganska otrevliga attityd. Men denne stannade kvar. Vad var det för fel på honom? Hans öron drogs framåt när den andre talade, mer som att han omedvetet registrerade att han faktiskt lyssnade på den andre. Hans mungipor drogs upp lite och fick det annars så ovänliga ansiktet att lättas upp lite.
"Man brukar berätta vem man själv är innan man förväntar sig den andres namn." Det var inget han direkt följde. Han frågade alltid den andre utan att bry sig om att berätta sitt eget namn. Men, han gillade att se vad för reaktion den andre skulle få. Skulle de säga eller lämna?

Ett mycket stort, mycket glatt och mycket busigt leende särade på hans läppar och han fnissade mot den trädklättrande vargen. Den lilla stumpen som var kvar av svansen vaggade när han såg upp den raggresta trädklättraren.
"Jo visst brukar man, men jag tänkte vara lite fräck och se om det funkade." han ryckte på skuldrorna och fortsatte flina "Men det verkar inte så. Så jag får väl lov och presentera mig. Mitt namn är Ninäd. Skulle jag nu kunna få veta ditt?" Svansen fortsatte att långsamt vagga och flinet täckte nu tänderna, även om det var lika busigt.
Ninäd önskade att det trädklättrande skulle komma närmare så att det inte fanns så mycket tomrum mellan dem, och att han själv skulle slippa stirra rakt upp. Hur hade ens en varg kunnat ta sig upp i ett träd? Det var väl inte meningen att vargar skulle kunna klättra i träd? Själv var han så klumpig och tung att träd var någonting han bara kunde besöka som uggla.