Hur länge hon hade vandrat vid detta nu kunde hon inte sätta tid på, vad var natt och vad var dag längre. För henne spelade det ingen som helst roll men denna gång kunde hon tydligt höra att det var under dagtid. Det fanns allt för mycket liv runt om för att det skulle vara natt och växterna viskade allt för mycket för henne för att vara natt. Så alltså var det dag.
En vacker vag stämma löd igenom den surrande skogen och snart kunde man se en silvrig ung varginna vandra över platsen. Stegen hon tog var så lätta och eleganta att det nästan såg ut som om att hon svävade fram.
Den långa mjuka svansen svepte till då och då över marken och drog med sig lite löv och gräs i den yviga pälsen. Ibland så stannade hon upp och vädrade i luften och såg sig om lite grann innan dom nätta tassarna fortsatte att bära henne framåt. Var hennes steg skulle sluta visste hon inte men då det tog stopp så skulle hon nog säkerligen få svar på sin gåta.
En välkomnande och härlig doft växte sig starkare för varje steg Ria tog och ett nyfiket leende växte fram, stegen blev längre och snabbare och innan hon visste ordet av det så stod hon vid skogens kant och kände någonting killa henne vid nosen. Hon nös till och tydligt kunde hon känna hur blompollen yrde runt omkring. Ansiktet rynkade ihop sig i en grimas och varginnan nös väl tre gånger till tills hon kunde hejda sig. Med en fnys skakade Ria på huvudet och blinkade några gånger med den ljusa blåa blicken och tippade huvudet lätt åt sidan för att sedan försiktigt röra sig ut över blomfältet.

[Mjaah... Tjaah... En till start blev det visst xD Hoppas det blev rätt nu ^^'' Pax för göllödlan Razios ♥
Typ detta vandrar hon runt och nynnar på ^^ https://www.youtube.com/watch?v=rOp84ndjrf0]

Han hade aldrig sett himmelen så klart från marken förut. Den var alltid dold ovan trädens vida kronor. Men nu kunde han se den, och han kunde inte slita blicken från den. Razios vandrade långsamt genom den allt glesare undervegetationen. Nosen pekade mot skyn och ögonen flackade fram och tillbaka över den blåa ytan och de små stackmolnen. Han kisade mot solen - den han en dag skulle fånga. Vänta bara! - och blinkade sedan för att bli av med de färgglada ljusfläckarna. Träden stod allt längre ifrån varandra ju längre han vandrat, och började till råga på det krympa i storlek och art. De höga, tjocka stammarna byttes mot palmer och bambugräs. Båda var växttyper han kände igen, men han hade aldrig sett så stora mängder av dem. Då han nästan snavade över sina egna fötter tvingades ödlan att sänka blicken. Doften av blommor var kraftigare här, och där solen med lätthet trängde till marken pryddes platsen av färgglada fläckar av liv. Det var blommor av sorter han aldrig sett, såväl som bekanta djungelväxter. Som om landskapet långsamt förändrades. Djungelns tjatter var lika ständigt, men djurens röster byttes mot andra, och började långsamt dämpas. Vinden sökte sig in bland växterna. Han kunde känna den, trots att han stod på marken!

Stegen ökade till snabb trav. Smidigt rörde sig den övervuxna reptilen genom vegetationen, utan att stanna för vare sig bambu eller taggsnår. Han slank runt, under, genom, förbi, med en vana som endast kunde tillhöra en djungelns varelse. Sin storlek till trots hade han inga problem att ta sig fram, och dök det upp hinder var han snabbt förbi. Framåt. Framåt. Ut bland de glesnande bambugräsens dungar. Ut mot himmelen. Han kunde se den. Han kunde Se den!

Så stannade han. Nacken höjdes på ett förvånat och nyfiket vis. bortom de glesa stammarna, växtsnåren, låg världen plötsligt öppen. Där fanns en horisont, och han kunde se den från marken. Blommor, stora gyllene blommor, sträckte sina stjälkar mot solens öppenhet. Tusen och åter tusentals blommor. Långsamt, nästan tveksamt, fortsatte Razios framåt. Mot en främmande värld. En plats han inte vetat om. Så främmande och annorlunda från det enda han kände. Ögonen var vidgade i en mållös min. Platsen var... vacker.

Så oerhört vacker.


[Han var så upptagen av att se allt att han inte hörde Ayira. Och så lät det ju en massa i djungeln. Han får lyssna mer så snart han tagit in att där inte är några höga träd bland blommorna <3 ]

[Hahahaaw xD Han är så söt~ <3]

Med lätta steg skuttade hon likt en kanin över fältet med ett brett varmt leende. Den ljusa blicken slängde hon fram och tillbaka och man kunde tydligt se att hon inte alls tänkte på att ens försöka se sig för var hon skuttade fram. Men för dom som inte visste så behövde hon inte ögonen, inte längre. För varje gång som tassarna nuddade marken så målades en karta upp i hennes sinne och hon kunde känna var enda sten, stock och träd fanns. Och på denna plats fanns inget annat än en plan mark och ett vagt ludder som hon kunde uppfatta som blommor. Ett valpigt och ljuvligt skratt lämnade den unga och hon stannade till för att lägga sig ner och rulla över det doftande fältet. Hon rullade över på rygg och njöt då någonting bröt stillheten på fältet. Skrattet dog och hon öppnade ögonen och frös till. Kände efter vad det är som kommer trevandes emot henne. Var hon kunde se av formen den bar så kunde hon snabbt dra slutsatsen av att det inte liknar någonting alls hon tidigare skådat och det pirrade till av nyfikenhet i hela kroppen.
Försiktigt rullade hon över på sida för att sedan sätta sig upp, öronen vinklades framåt och sen åt sidan men sedan fram igen. Huvudet tippades åt sidan och pollen från blommorna letade sig åter in i den känsliga nosen och hon nös till.

Där hade varit ett ljud som inte tillhört djungelns dämpade kakofoni. Ett klingande skratt. Razios gick med huvudet sänkt, väl kamouflerad bland blommornas skepnader. Han var nöjd med sitt kamouflage, stolt över sina fläckar som lät honom smälta in i bakgrunden även i en miljö han aldrig tidigare sett. Kanske var han till och med än mer osynlig i detta landskap. Han följde ljudets riktning, även om det just upphört. De enda gånger han hört skratt var i mötet med zaininar. Eller apor. Men det här såg inte ut som en plats där aporna hörde hemma. De var klättrare.

Han kunde inte känna någon doft över blommornas överväldigande aromer. Att avgöra exakt var ljudet kommit ifrån var inte heller det enklaste sedan det tystnat. Nyfiket höjde han på nytt huvudet och såg sig om. Blommor. Ett hav av färgglada kronor. Skogen bakom honom, åt öst och syd. Bergens avlägsna kronor åt norr. Han kunde se mycket längre än han någonsin förut sett, från markhöjd. Trädens kronor hade alltid givit honom god utsikt, men inte på samma vis. För stunden tappade han intresset för det främmande ljudet och blev stående med nacken höjd och blicken spejande ut mot horisonten. Fjällen över hans kropp rörde sig när han andades in dofterna. Svansen gungade långsamt när han frånvarande vägde tyngden från ena foten till den andra.

[Hur nära han är Ayira får du bestämma C: Han kan lika gärna stå precis bredvid henne (med sidan till, annars hade han nog sett henne) eller ett stycke bort. Han är så... häpen över hur öppet det är <3]

Fortfarande liggandes tätt emot marken kunde hon känna varelsen närma sig(?). Den var stor, fruktansvärt stor och hon kunde inget annat känna än respekt för denna, sak. Hon hade svårt att säga vad det skulle föreställa men varg uteslöt hon fort, den var nog kanske mer bekant med en ödla. Ja så var det, en förvuxen ödla. Men vad gjorde en sån ute här på denna plats, hör dom inte hemma i dom varma skogarna.
Medans den unga varginnan låg och funderade i blomfältet kände hon inte hur varelsen närmade sig henne farligt nära. Ja hon upptäckte det inte fören han nästan stod på henne och en tung skugga la sig över henne.
Chockat slets hon ur tankarna och funderingarna och hann inte tänka sig för fören hon av ren reflex hoppade bakåt. Oförståene om hur hon hade låtit den komma sig tätt på så landade hon mjukt på marken och tog ytterligare några steg tillbaka för att stanna då det var ca 2-3meter emellan dom båda.
Det doftade underbart av de tusentals blommor som fanns runt om dom båda men trotts den lugnande brisen så kunde Ria inte alls känna sig lugn, speciellt inte då hon lät sig själv nästan bli trampad av den där... Saken.

[fail Dx]

Ljudet av blomstjälkar som bröts fångade Razios uppmärksamhet, och i samma ögonblick skymtade han en rörelse i ögonvrån. Bröstkorgen stannade upp för ett ögonblick när han reagerade, men mer än så visade han inte att han överraskats. Rörelsen hade varit liten. Det långa ansiktet vändes mot det lilla.

Det var en liten, grå varelse. Så liten, men förvånansvärt lik en zainin. Razios öron restes på huvudet. Var det en zainin? Han sänkte hakan för att se den bättre och vände efter ett kort ögonblick framkroppen mot den grå. Svansen gungade och böjde en smal solfjäder av blommor bakom honom när han rörde sig, innan den åter blev stilla. Han såg på den betydligt mindre varelsen, och det syntes att han tänkte. Var det en miniatyrart av zainin?


[Inte en susning om vad jag skulle skriva XD Och ja, vet ju att Ayira inte ser, men beskriver ju Razios ändå för rollets skull XD]

Den främmande varelsen hade upptäckt henne och inte heller hade Ria förväntat sig någonting annat. Vem hade inte upptäckt det där, om man då inte var bild(bahahah, blind~ *dålig humor x'D*) eller helt nere i andra tankar. Hon kunde känna hur den vände sig emot henne och en känsla av att den granskade henne kröp längst den silvriga ryggen och Ria svalde nervöst.
Men trotts det så kunde hon inte se några som helst tecken på att den tänker attackera eller liknande. Försiktigt svepte hon till med den långa svansen över marken och en bild trädde upp runt omkring henne och denna gång kunde hon se blommorna tydligt och alla dess små gömda detaljer, lika så den främmande ödlans. Hon kunde se håren som fanns på den, fjällen men även kunde hon se dess uttryck. Den tycktes fundera, och väldigt ordentligt också.
Nyfiket la hon huvudet på sne och ett lätt fniss lämnade henne och den unga varginnan satte sig ner bland blommorna.
"Vad funderar ni över?" stämman var ljus och klangfull, dom blå ögonen såg emot varelsen. Men hon kunde inte se rakt på honom, istället så såg hon igenom han. Oförmögen till att fånga andras blickar så kunde hon bara se emot deras håll, men aldrig helt på dom.

En liten röst letade sig ur den lilla kroppen. Razios avundades zaininarna för att de hade så vackra röster. Det långa ansiktet tippades lätt på sned när han studerade den grå. Det var någonting annorlunda över den från de andra han mött. Inte enbart färgen, utan sättet den var på. Färg och päls verkade variera på alla zaininar. Kanske var de inte ens samma art en del av dem. Det var dess ögon. Han hade sett blinda djur förut, men de hade aldrig sett rakt på honom som den lilla. Eller, snarare genom. Razios sänkte huvudet för att kunna sträcka nosen närmare zaininen, lukta på den utan att vara nära av att vidröra den ljusa pälsen. Vad var det den sagt? Han hade inte hört de orden förut och kunde inte sätta dem i något sammanhang. Kanske undrade den vem han var? Det hade de flesta andra undrat.

Ännu med nosen något sträckt mot den lilla drog han in luft i lungorna för att stötvis pressa den mellan tänder och läppar. Han hade ingen röst, utan tvingades forma luften i munnen för att göra ljud. Ett vibrerande R med tungan. Ett väsande S. Det tog onödigt lång tid att uttala ordet stavelse för stavelse. "Rrrrhaaziiiosss. Nhaammn." Han nickade övertydligt, oerhört nöjd med sin egen prestation. Jo, Razios var hans namn. Det var vad han var. Namn var ett återkommande ord han börjat koppla samman med Razios. Precis som Zainin. Namn och ras var nog ungefär samma. Ungefär. Han nickade igen, denna gång åt sina egna tankar, och sträckte nosen något närmare den grå. "Nnhaamnn." Vem var zaininen?

Försiktigt tycktes varelsen sträcka sig emot henne men Ria kunde känna av nå dåliga men, kanske var han bara nyfiken. Nyfiken var alla oavsett om dom ville visa det eller ej och hon kunde inte finna nå dåligt i det, så länge det inte bär med sig smärta och död på vägen. Så försiktigt lät hon honom närma sig men kunde inte låta bli att känna respekt för denna stora varelse. Nog bar den grå ninjans smidighet och snabbhet, men hon hade ingen som helst aning om vad denne var kapabel till och veta ville hon nog inte heller. Inte just nu.

Ord pressades fram mellan läpparna på varelsen och dom grå öronen tippades framåt samtidigt som pannan rynkades ihop. Han talade, eller försökte i alla fall.
Rrrrhaaziiiosss... Ett mycket långt uttal på R så hon försökte korta ner det till ett, sen det samma med I och S. Razios, vad kunde det betyda. Mer än så hann hon inte fundera fören hon hörde nästa kämpiga ord som hon snabbt kunde tyda till namn. Så denne försökte presentera sig. Det vibbrerade i hela marken runt om varelsen som kallat sig för Razios och ett glatt flin växte försiktigt fram. Nog kunde hon känna att han verkade nöjd, även om hon inte kunde se hanns uttryck så talade marken för henne i stället för ögonen.

"Nnhaamnn."
Ett lite förtjust skratt lämnade Ria då hon hörde att han frågade efter hennes och den långa svansen svepte nervöst till. Han ville veta hennes, men skulle han förstå. Om inte så fick hon väl lära honom, i alla fall att uttala hennes.

"Du Razios." hon ville visa att hon förstått, förstått vad han sa.
"Namn, Ayira." namnet sitt uttalade hon långsamt så att han skulle hinna med, namnet var kort och uttalades där efter. Men Ria var inte säker på att han skulle hinna känna på orden ifall hon talade för fort.
"Ay... ra." av ren förtjusning trampade hon med framtassarna på platsen och satte sig ner.

[Derp, fail Dx Och färgen på texten, ja jag försökte i alla fall x'D]

De små öronen på den reptillikes huvud ryckte när den lilla skrattade. Vad var det för ljud? Så lätt och klingande. Han gläntade lätt på munnen, stängde den, gläntade och stängde igen ett par gånger i snabb följd. Vad var det för ljud den grå gjorde?

Så kom det ett svar. Hon sade Razios. Razios nickade mycket entusiastiskt och trampade lätt med frambenen för ett ögonblick. "Rrrhh..." började han samtidigt som den grå började tala, och tystnade därför omedelbart för att höra vad hon sade. Namn. Han lyssnade noga och koncentrerade sig sedan en stund för att forma ordet i huvudet.

"Aaah..." han pausade. Funderade. "Aaaiiirrrrrr" Det var ett svårt uttal med nya ljud han inte testat förut. Y. "Iiihhhrr aah. Raaah." Hon höjde nacken med ett fundersamt uttryck. För en stund stod han tyst. "Nhamn. Zshaaiiinin." Han funderade ytterligare och sträckte sedan åter nosen mot den lilla. Vad hade hon sagt innan? Du. "D... uuh. Zsshaaaainin. Zsshhharr... zhaiiniin Aaaiiiiirrrah." Det var svårt det där med ord. Var Airirr... Arr. Äh. Var hon en zainin?

[Svårt det där med uttal D:
Och inte så lätt med så litet ordförråd C': <3]

Hon verkade ha rätt då det gäller individens namn. Razios. Men vad är han för någonting, vad är det för underlig varelse som försöker tala till henne. En varg, nej det kunde hon inte påstå, en ödla. Ja nog var han mer lik en ödla än en varg. Kanske var det bäst och lättast att bara kalla honom för Razios, en Razios.

Då han försökte uttala hennes namn så kunde Ria höra att orden var för svåra. Tänderna pressades ihop och pannan rynkades, för att kunna förstå honom men även i fundering. Borde hon lära honom säga Ria, Ria borde väl inte vara så svårt. Kanske är det det för denne Razios, men då har hon ju i alla fall försökt.
Zhainin, försöker han säga att hon är en Zhainin. Ja varför inte, att lära honom ordet varg skulle nog får den långa tungan att slå knut på sig själv.
Belåtet nickade hon glatt.
"Jag Ria, jag zhainin. Du Razios." lite osäkerhet fanns i den annars så klangfulla stämman och hon tog försiktigt ett steg emot varelsen, ville kunna 'se' honom lite bättre. Försöka se på honom med sin ljusa fallna blick. Ville veta mer än bara hans kropp, hon ville kunna se färgerna. För något viskar lite lockande i hennes milda sinne att han har ett hemskt spännande utseende.

[Derp... gick inge bra Dx]

"Tccchhhhag Rhia", upprepade Razios när den lilla tog ett steg närmare. Det var ett till ord han inte kände. Ett till ljud han inte kunde uttala. J. "Rrrhia d d... zainin." Han andades fram bokstäverna snabbare och med mer säkerhet. Zainin. Hon hade också sagt det. Det pirrade glatt i hans kropp. Han höjde stolt nacken när han sedan upprepade Zainin ytterligare en gång. Han nickade för sig själv och sänkte sedan nacken för att ha ansiktet i samma höjd som Aii... Ria.

Utan förvarning tog han ett steg mot henne. Den långa nosen hamnade så nära Ria att han nästan vidrörde den grå pälsen. "Zainin. Riiah." Så höjde han nacken på nytt, vände ansiktet för att peka mot sin sida med nosen. "Razssios." Han pausade, funderade för ett ögonblick."Razhios." Hon var en Zainin Ria. Han var Razios. Ja. Så var det. Han nickade än en gång åt sina egna slutsatser. Han började bli bra på det här!

[Jag ska kidnappa Razios sen bara så du vet! ♥]

Då han försökte uttala hennes namn kunde hon inge annat göra än att le. På något sätt så tyckte hon att denne stora ödlesak var rätt gullig på sitt sätt. Och duktigt, hur han försökte lära sig och av det lilla hon hört så är framstegen stora. Den långa svansen började sakta vagga fram och tillbaka och hon nickade glatt emot honom. Vad han egentligen menade med zainin visste hon inte men brydde sig inte så mycket heller, hon kunde gladerligen vara en Zainin denna gång.

Stelt stod hon kvar och svansen frös till, marken hade varnat men inte i tid och en kall ström gick igenom kroppen. Klorna grävde ned sig i marken och växterna runt om henne vibrerade till. Han hade kommit så nära på så kort tid, att bli biten av denna stora varelse skulle bli en snabb resa till andra sidan. Nog saknade hon mor och sina syskon men hon hade fortfarande sin far kvar och en vilja till att upptäcka. Stelt log hon och nickade åt Razios och kände hur han drog sig tillbaka lite och musklerna slappnade av lite grann. För varje rörelse som han gjorde så såg och kände Ria av hur omgivningen ser ut och tydligen så var han väldigt nöjd över sig själv denne Razios. Om det var för att han halvt lyckas uttala hennes namn och presentera sig själv, om man hade haft hans lilla ordförråd så kanske man hade varit stolt över sig själv ändå.

[Derp... vet inte Dx]

[Jag... har inte en susning om vad jag ska svara :'D]

Han lade huvudet lätt på sned som om han försökte studera den lilla ur ögonvrån. Det ryckte i öronen när en av de många flygande insekterna i området försökte landa på det. Razios ryckte med huvudet när flugan istället surrade mot hans nos. Den långa tungan gled ut genom gluggen mellan framtänderna. Han slog efter insekten med den blå tofsen, träffade sig själv över nosen och lät tungan försvinna igen. Flugan surrade undan för ett ögonblick och valde att landa någon annan stans på den långa kroppen.

Razios hukade sig en aning och sträckte på nytt ansiktet mot Ria. Rörelsen var långsammare denna gång. Näsborrarna rörde sig när han drog in luft genom dem. Hon luktade päls. Päls och blommor. Hela den här världen luktade blommor. Själv luktade han av djungelns unkna dofter. Och blommor.

Vinden ven över dom och det gula fältet, skapade en behaglig melodi tillsammans med blommorna då dom vajade fram och tillbaka i ett mjukt gung. Vad skulle hon göra nu då med denna stora Razios framför sig. Att prata mer med honom kändes inte som ett direkt alternativ. Kanske kunde han leka, inte vanliga lekar som man lekte med sina syskon. Men kanske.
Den silvriga pannan rynkade ihop sig och hon klurade så att växterna under hennes fötter vibrerade. Skulle hon eller.
Frustrerat fnös hon till för att sedan se upp emot ödlan och le. Dom vita framtassarna lyftes upp i luften och med bakdelen sköt hon iväg sig snett framåt i ett skutt. Sprang runt Razios, hoppade över hans svans för att sedan dyka upp framför honom igen. Den långa svansen svepte till och frambenen lyfte från marken så att främre delen av kroppen sjönk till marken. Den ljusa svansspetsen viftade lekfullt fram och tillbaka och ett lekfullt skall lämnade Ria innan hon smidigt hoppade bakåt. Trotts att ögonen var döda så hade hon inga problem att se vart hon satte sina fötter, det var få som träffat på henne som ens visste att hon var blind. Och inte heller hindrade det henne.

Huvudet sänktes emot marken och frambenen vek sig under kroppen och hon slog emot marken. Leendet täckte hela ansiktet och ett ljuvligt skratt lämnade henne samtidigt som hon rullade över på rygg och sträckte ut sig. Med en liten gäsp såg hon emot Razios och sträckte fram tassarna så långt det gick samtidigt som tårna spretade så mycket det gick.

Han ryckte till och följde den grå med blicken när hon sprang runt honom. Hoppade över hans svans. Sprang in framför honom och stannade upp med bröstet mot marken och baken i vädret. Han stod med nacken krökt och hakan mot halsen i ett förvånat uttryck. Ria stod still en stund och viftade på svansen innan hon med ens rörde sig och föll på hakan. Razios blinkade och knyckte lätt med nacken. Lutade det långa ansiktet en aning på sned. De små, pälsklädda öronen pekade vaket framåt. Hon skrattade. Den uthängande läppen mitt på Razios långa mun kröktes lätt i något som kanske kunnat föreställa ett leende. När hon sträckte tassarna mot honom från ryggliggande så backade han ett steg. Med en mjuk duns lade han sig ner. Huvudet placerades på marken. Långsamt vred han ansiktet så att huvudet hamnade på sidan innan kroppen följde med och rullade runt.


[Lite fult och snabbt sådär, men det behövdes en bild <3]

När hon såg den stora varelsen lägga sig ner och rulla över på rygg så kunde hon inget annat göra än att le. Inte hade hon förväntat sig att en så stor varelse skulle försöka göra samma sak som henne. En varm känsla spred sig längst ryggen och den långa svansen svepte lyckligt till några gånger. Försiktigt sträckte hon fram dom båda nätta tassarna emot Razios, hon ville bara känna. Känna hur han känns, har han någon päls eller är han naken. Nej inte helt det hade hon sett men nyfikenheten var stark, skrämma honom var det sista hon ville. Även om hon bar egenskaper och erfarenheter så var det omöjligt på denna plats att använda dom till fullo. 

[Inte alls seg...]

Hornen pressade mot hans nacke när han låg på dem. Det kändes konstigt i huvudet, som att han satt fast med det i något. Han såg längs den långa nosen mot den lilla. När hon sträckte tassarna mot hans ansikte smet hans långa, tofsprydda tunga ut genom hålrummet mellan framtänderna. Den viftade tafatt mot marken i ett försök att nå hans skadade öga, men misslyckades och försvann in i munnen igen. Käkarna gläntades en aning för att lika snabbt slutas på nytt.
     Han fick en tass på nosen. Två. Han fnös kraftigt och ryckte med huvudet. Hornen låg fast. Han sprattlade till med frambenen i ett försök att röra nacken och rullade med en duns över på sidan så att hornen blev fria igen. Han höjde huvudet med en kraftig nysning som fick den stora kroppen att gunga till mot marken. Blommorna runtom rörde sig. Han blinkade och ruskade på huvudet, innan han såg på den lilla igen med höjt huvud.

Off: Då det här rollspelet har stått still ett par månader så kommer jag se det som avslutat.