Den här dagen roar sig den ljusa bevingade vargen med att glidflyga på vinden mellan några höga klipptoppar. Någon gång ska hon lära sig flyga men i brist på bättre teknik kan hon roa sig bäst hon kan istället. Den silvervita blicken glittrar av lycka varje gång hon glider på vindarna men besvikelsen biter i hela kroppen varje gång tassarna tar mark igen. Varje gång hon står mes tassarna stadigt på marken så morrar hon till innan hon kastar sig mot nästa klipptopp och glädjen pirrar underbart i kroppen.
När hon landar på nästa klipptopp råkar hon skrämma en bergshare som snabbt som attan springer iväg. Vargen är inte sen med att ta upp jakten och halvt springer halvt glidflyger innan hon likt en rovfågel slår ner på sitt byte och dess dödsskri ekar mellan bergstopparna. Blodet fläckar hakan och rinner ner längst med halsen var gång vargen reser huvudet och tuggar nöjt på det magra köttet. Hon har lärt sig överleva på mager föda men de gånger hon får tag i en bergsget eller en lama så är det kalas minsann. 

[PAX TILL DANTALIAN]

Vad han gjorde här hade han egentligen ingen aning om, men det spelade ingen roll. Det var trevligt att se nya ställen, nya platser. Det var dessutom en härlig omväxling emot alla träd överallt. Den långa svarta pälsen virvlade våldsamt med vinden som ven mellan bergstopparna. De stora tassarna placerades framför honom med säker precision och inget tycktes störa hans koncentration. Blicken var höjd och ändå tycktes han veta exakt vart han skulle placera tassarna. Ja bergen var ingen match gentemot glaciären, där ett snedsteg kunde leda till en tragisk död på två sekunder. I det landskapet fanns det inte plats för misstag och det bar han med sig vart han än tog sig fram. En flygande, eller glidande liten varelse fångade hans intresse, en tik. Intressant. Hans steg styrde genast i hennes riktning, men inte på det sättet att det såg ut som att han var på väg emot henne, utan han tog sig bara tillräckligt nära i en noga uttänkt riktning för att hon skulle märka honom och kanske skulle intresset fastna? Det fick tiden utse.

[Dålig på start inlägg..]

Den lilla ljusa tiken sitter ner och putsar pälsen ren så gott hon kan själv efter den ringa måltiden. Hon slickar sig om nosen och den ljusa silvervita blicken faller på en väldigt stor mörk varg med böljande päls som kommer gående åt hennes håll. Huvudet tippas läpp på sne. Tiken har inget emot främlingar. Det kan bli ack så ensamt i bergen. När hanen kommer närmare reser sig den lilla tiken och vingarna sveper till innan de placeras mjukt tryckta mot hennes sidor. Vad som är kvar av bytet är inget att bråka om heller.
"Hälsad". Svarar hon med en lätt nickning åt den stora hanen. Hon kom fram till att det är en hane. Han är väldigt grov även om han har en smidig och elegant kropp. Pälsen ser väldigt mjuk och varm ut. Den lilla tiken har själv en mjuk och lite böljande päls. Men hanen ser extra elegant ut med den långa pälsen som hänger kring hans nacke likt en man.

Varelsen framför honom var ljus till grunden, med vacker lång päls och ett par kraftfulla vingar som hon nu la tryggt intill sidorna längs med ryggen. Vid första anblicken mest lik en Fakarg, men de små hornen på hennes huvud avslöjade att arvet snarare kom ifrån Drakargens håll. Intressant. Hans blick for under några korta sekunder upp emot himlen. Ja tänk om man hade kunnat flyga. Ett liv utan begränsningar. Fast han hade nog blivit otroligt lat med vingar och så älskade han trotts allt vandringen i sig. Tack vare den långa böljande pälsen kring sina tassar skyddades också hans trampdynor mer än vanligt och sår av den långa vandringen var näst intill obefintliga. En stor fördel för en vandrare, helt klart. 
- Hälsad främling.
Hans röst var hes, men artig och de iskalla ögonen sökte hennes blick. Det fanns inget roligare än att se hur olika individer tar hans närvaro eller udda sätt att ta sig an ett samtal. Han var inte alltid så frågvis eller nyfiken, vilket gjorde de flesta obekväma eftersom han länge bara kunde stå där. Stirrandes. Han höjde huvudet en aning, såg ner på henne. Hon såg ung ut, som en ny utslagen blomma om våren, i sin vackraste period. Ingen knopp eller på väg att slå ut, utan precis i de stadiet där blomman är fullt utslagen och storslagen. Ungvuxen i vargtermer mer eller mindre. Han skulle göra det svårt för sig själv och valde helt enkelt att förbli tyst, det var skönt ibland med lite tystnad.

Hälsad främling. Orden kommer från den mörka hanen som ett svar på hennes. Tiken sitter kvar där hon sitter. Den ljusa blicken möter hanens. Han ser väldigt imponerande ut. Tystnaden lägger sig mellan dem. De två vargarna bara ser på varandra och tiden går. Vinden viner och smeker pälsar och ylar genom bergspass någonstans i bakgrunden. Idunn har inget emot tystnaden. Hon viker heller inte med blicken. Nyfikenheten leker i hennes ljusa blick. Det är alltid lika intressant att möta någon ny främling här uppe bland bergen. Alla säger sig vara på genomresa. Vissa ser inte alls ut att passa in i klimatet och terrängen. Idunn brukar för sig själv fantisera om de platser som främlingarna kan tänkas komma ifrån. Hon målar upp bilder i sitt huvud utefter de historier hon fått berättat för sig. Den här främlingen är dock svår att placera. Han skulle kunna höra hemma i bergen. Men hans päls får henne att tänka att han nog skulle passa i ett mer snötäckt område. Kallare och vildare klimat. Färgen på hans päls passar dock mer in här i bergen. Själv skulle Idunn nog passa in mer i snöklätt område eftersom hennes päls är så ljus. Här i bergen sticker hon ut lite mer och det kan ibland varna bytesdjuren om hennes närvaro. Inte så smidigt med andra ord.

Dantalian funderade. Skulle han gå vidare? Han hade annat för sig än att studera denna, ljusa, ynkliga varelse. Han stirrade på denne med sin kalla blick och kände sedan för ett litet experiment. Han ville se hur vargar i Numoori påverkades av hans krafter. Han hade trotts allt levt i klanen hela sitt liv. Där tränade dem fruktansvärt mycket, så han ville se hur enkelt han påverkade en varg som inte var tränad till motstånd mot just hans kraft. Han lät sin kraft arbeta och han fokuserade på känslan av skräck och livsfara. Han ville att hon skulle känna att området, han här i hennes närvaro var det mest skrämmande som hon någonsin upplevt tidigare. Det var hans mål, kanske var hon bara mottaglig för att känna ett starkt obehag av hans närvaro, men något borde påverkas. 


[Dantalian har krafter Inre mörker, går att läsa lite mer om på kraftsidan. Sry för kort svar ^^]

Hon märkte först inte hur stämningen förändrades. För det var inte på något påtagligt sätt. Men plötsligt blir hon medveten om att det kryper i skinnet. Öronen drar sig mot nacken och raggen reser sig utan förvarning. Något är fel. Men var kommer faran ifrån? Det är bara den här mörka främlingen här. Den ljusa vargen reser sig snabbt och i samma rörelse så fälls vingarna ut. De ljusa membranen ter sig genomskinliga mot solen i bakgrunden. De ser sköra och tunna ut men klarar mer än vad man tror. Vinden river tag i päls och fjädrar och tiken kommer på sig med att backa flera steg uppför stigen. Rädsla och skräck är inget hon är ny för. Hon har trots allt levt i bergen hela sitt liv. Alltid ensam. Hon förstår inte varför den här främlingen inger sådan känsla i henne för han står bara där. Men det biter och river i henne. Han är farlig. Varför är han farlig? Vad är hon rädd för? Håller hon på att dö? När medvetandet börjar ifrågasätta instinkterna så förbannar hon sin egen svaghet. Hon har överlevt i bergen hela denna tid. Vem är den här främlingen och vad vill han? Tiken reser på sig och öronen ställer sig framåt på huvudet. Vingarna adderar på hennes storlek och hon blottar huggtänderna och en dov morrning letar sig upp ur strupen. Benen placerar sig lite brett isär så hon står stadigt och svansen som tills nu varit tryckt in mellan benen hålls högt bakom kroppen. Hon är ingen liten hare som springer så fort någon fara dyker upp.

Dantalian ruskade på sig och ett nöjt flin spred sig över hans läppar. Ja detta var intressant! Den lilla Drakargen visade sig ha lite attityd. Ett grovt skratt lämnade honom och han spädde på grisen. Lät skräcken pressa sig emot hennes inre, fylla hennes själ med mörker. Om hon var mottaglig för det. Detta var föga roande att den lilla svarade med aggressivitet istället för att fly baklänges så fort hon kunde. Fast det var inte allt för ovanligt att vargar svarade såhär, det var trotts allt en känsla som var svår att förstå vart den kommer ifrån eftersom det inte handlar om telepatiska krafter. Han tog några raska steg emot henne då hon morrade åt honom. Han lät sedan en våldsam morrning mullra upp från djupet av bröstet. De groteska tänderna blottades och musklerna spändes över kroppen, spelade under skinnet. Han skulle vänta in henne, se hur hon reagerade, men sakta men säkert sänkte han huvudet längre ner emot marken för att göra sig redo. Man kunde se de pälsklädda skuldrorna och den stora kroppen var redo, redo för strid.

Det känns som att hon har svårt att andas. Lungorna vill liksom inte ta emot luften och benen börjar darra. Hanen möter henne med morranden och kommer emot henne. Tiken börjar sakta på benen men hon  flyttar inte på sig. Hon backar inte. Svansen sänker sig sakta och öronen drar sig mot nacken igen. Men hon står kvar. Hanen kommer närmare men hon står kvar. Hon ser upp på honom när hans väldiga gestalt ter sig än större inför henne. Hon drar vingarna bakåt men in mot kroppen. Försöker fylla lungorna med luft. Vad vill han? Hon har varit med om främlingar som velat skada henne förut. Det är inget nytt. Smärta är inget ovant. Hon vet hur det ska läkas i alla fall. Kanske vore det smartaste att vända om och springa. Men hon är ingen fegis. Även om främlingen skulle hata henne så suger hon åt sig av uppmärksamheten som en svamp. Så ensam är hon.