Mötet med systern efter en längre tid isär gillar betydligt bättre än hon förväntade sig. Oftast innebär deras återseenden blod svett och irriterade frustningar.
Tosca gissade att det berodde på blodförlust och tänkte inte mer på det, hennes galning till syster var fortfarande vid livet om än hon såg ut som sju svåra år hög på Silanninstoft så verkade hon annars lika pigg och tjurig som innan hon for.
Kvällen hade kommit och det var lika befolkat nu som tidigare på dagen så den mörka tiken fick tränga sig fram för att ta sig till vin baren en bit längre bort. Individer knuffades och buffades utan att bry sig var dom satte sina feta skitiga tassar och hon blängde argt på alla runt henne och väste irriterat. Trotts det så verkade ingen lägga märke till henne och det slog henne att hon nog skulle kunna dräpa någon mitt på torget utan att någon märkte det om hon gjorde det nog diskret. Men hon skulle inte göra det, inte idag utan nu ville hon bort från all denna massa.
En bit längre fram skymtade hon en stor svart gestalt och ett belåtet leende växte fram, det var samma varghanne som hade varit på arenagolvet tidigare idag och hon började styra stegen mot hans riktning.
"Är det inte den Kraftige Dantalian från norr?" hon kom upp vid hans sida och såg emot honom med en hungrig blick. Det var något med honom som gjorde att hon drogs emot honom och ville veta mer. Striden han hade utfört var, ja hon visste inte om hon skulle kalla det en strid.
"Får jag bjuda på en drink?"

Dantalian hade äntligen lyckats ta sig fram till barn i vargmassorna. De flyttade oftast på sig så fort han blottade tänderna emot de irriterande små myrorna. Hans storlek tycktes vara mer ovanlig än han först trodde. De flesta här var normal stora och räckte väl upp till hans mage ungefär. Om man tog i, men de flesta rörde sig inom rimliga gränser, vilket Dantalian inte tycktes göra. Han hade sett en och annan, större som stack ut, men de kvar knappast så många som de övriga. Han skulle just beställa lite honungsvin när en röst fick honom och förvånat vända på huvudet. Vad nu? Ännu en bekantskap? Han såg smått förvirrad ut när han studerade tiken, men han kunde inte känna igen henne. Han antog att hon sett striden med repliken att döma. Ett flin prydde sedan läpparna och han såg nöjd ut. 
- Åå kraftig? Är jag så grov tycker du? 
Han höjde ena ögon brynet och såg nästan ut att studera sig själv när han tittade ner en snabbis. Han hånlog fortfarande och nickade sedan. 
- Självfallet, om jag kan bjuda på nästa?
Hans röst var retsam och ögonen glimmade till en aning. Det här kunde trotts allt bli kul, en drinking buddy. Han behövde släcka såren's smärta med något gott och sällskap var aldrig fel på ett sånt här ställe. Speciellt inte när sällskapet såg ut som tiken gjorde. Något gott att dricka och något fint att studera. En bättre kväll gick inte att få.

Hon granskade honom från topp till tå.
Har var minsann en bjässe men en riktigt snygg en också och hon log lite lätt vid hans ord.
"Hellre en grov riktig man än någon liten vek björkkvist." hon vände blicken från honom och såg emot vargen bakom disken och bad om ett till fat med honungsvin.
Åter igen såg hon emot Dantalian med sina gula ögon och log lite slugt och skrattade lätt. Detta skulle nog minsann kunna bli en intressant kväll och Tosca ville se vad det kunde leda till.
"Jag hoppas du inte är en vekling." rösten var sarkastisk och hon plockade upp sitt fat för att röra sig emot ett hörn med plädar och ett litet bord.
Hon slog sig ned bekvämt och smakade på vinet och log belåtet. Det hade en bra balans mellan sötma och syrlighet.
"Säg mig Dantalian, vad fick er att komma hit till Skuggfall? Det kan knappast bara ha varit för arenan?"

Dantalian skrattade till av tikens ord, nåja han kunde väl inte annat än att hålla med. Han hade aldrig intresserat sig för tikar som såg ut som sköra vaser, utan han fastnade lätt för dem muskulösa tikarna. Där det syntes att de självständigt skulle klara sig själva genom strid och vardagsliv. Samtidigt fick de inte se groteska ut, nej de kunde absolut ha finare drag. Tiken framför honom hade ytterst vacker färgteckning, unik på sitt vis. Samtidigt som de kattlika dragen också var något han fann attraktivt. Han skakade bort tankarna och plockade upp sitt fat med vin. Han gick lugnt efter henne och slog sig ner när hon valt ett bord. Han flinade smått och smakade samtidigt på vinet utan att låta blicken dras ifrån henne. Vekling? Såg han ut som en vekling? Han visste däremot inte om hon menade med vinet eller något annat. Intressant. Han tycktes gilla svårlästa individer. 
- Låt oss inte vara främlingar. Vad är ert namn?
Han valde att ställa en fråga först. Innan han faktiskt tänkte svara på hennes. Hon hade faktiskt rätt i sin fråga. Han hade inte haft något annat syfte än att besöka arenan, men det kanske skulle komma att ändras. Fast han gillade att ströva utan mening. Andra tycktes ha svårt att leva utan mål eller syfte, men han fann det ytterst avslappnande. Ty han tränade och utvecklades precis som andra, men hans mål var inte att ta över världen eller söka sig till en flock. Fler strider i arenan däremot, var något han önskade skulle ske. 
- Jag kom för att delta och nu kanske även förbli gladiator ett tag. Vargar tycks tycka det är konstigt att leva utan önskningar, mål eller syften. 

"Är det inte mer intressant att umgås med en ny fritt främmande främing ibland?" sa hon med en aningen nyfiken stämma och drack lite från vinet.
"Men du verkar vilja vara mer än främling så du kan kalla mig Tosca, Dantalian den kraftige från norr." hon tittade på honom med en aningen sarkastisk stämma och fortsatte lyssna vidare på vad han hade att säga.
En gladiator minsann, det var någonting nytt men hon är inte alls förvånad. Med den där kroppshyddan så skulle han klara det utan större bekymmer oavsett vad han bar på för egenskaper.
"Jag ser inget fel i att göra sin egna sak. Mål, syften eller önskningar man gör sin egna grej. Går dit man vill och gör det man känner för, det behövs inga mål för det." Tosca lappade lugnt på vinet och njöt av mörkret som omslöt dom, det enda som lös upp deras omgivning var tända ljus och fat runt om dom.
"Kanske ska vi ta en runda i arenan någon dag?" hon såg emot honom med ett brett retfullt leende.
"Om du inte är rädd att få stryk av en tik vill säga."

- Du kommer förbli en främling även om jag vet ditt namn, Tosca. 
Svarade han bara och flinade smått tillbaka emot henne. Han menade att det var trotts allt inte namnet som avslöjade vem man är utan han ville bara ha ett namn på ansiktet framför honom. Om de mot förmodan skulle mötas igen. Hennes ord lät en aningen för kloka för att gå ihop med hur ung hon tycktes vara. Vuxen, men en ung sådan. 
- Så sant som det är sagt. 
Han konstaterade bara att det var helt rätt. Alla behövde inte vara fast beslutna om hur deras liv skulle se ut. Han tycktes se livet mer med en klackspark om han inte förväntades något av det. På något sätt blev det mycket roligare. Och om han önskade mer äventyr för att han var uttråkad, ja då sökte han upp det där han var där och då. Mer behövdes egentligen inte. Hennes ord roade honom och han hånlog brett åt henne. 
- Åh varför inte. Kanske kan du lära mig något, innan du får stryk. 
Svarade han retsamt och lutade sig fram för att åter igen dricka av vinet. Hans smaklökar dansade när vätskan fyllde munnen. Det var en oerhört god smak och den tilltalade honom väl. Något som stämde på honom var att han inte var rädd, för något. Rädslan för att förlora skulle bara hindra honom från att vinna. Kan man inte stå för en förlust ska man inte ge sig in i en strid överhuvudtaget och man ska definitivt inte ge sig in i en strid om man inte är redo att dö. 
- Vart kommer du ifrån Tosca?

"Kanske ska vi ta och ändra på det efter i kväll, eller vad tror du?" Hon ville inte medge det men det hade varit tråkigt ifall dom inte sågs något mer efter detta men om han nu skulle hålla till här och bli en gladiator så skulle det nog inte bli så svårt att se honom igen. Kanske skulle hon stanna kvar ett tag och träna med honom, ifall han inte hade andra planer vill säga.
"Nog kan jag kanske lära dig ett och annat, men ta inte ur segern i förskott handsome." Rosca såg emot honom och blinkade till med ett öga och log slugt.
"Jag kommer från Lavaöknen, föddes i TDN och sen är det väl inte så mycket mer att säga. Har inte utforskat landet så mycket som jag har velat." hon suckade tungt och ryckte lätt på skulderbladen.
"Och du?"

- Det går säkerligen att lösa. 
Hans röst var mörk och den var fylld av mystik, som egentligen hela hans väsen utstrålade. En hane i sina bästa år, vandrandes ensam och utan mål. Det fanns egentligen väldigt mycket han hade varit med om, men varför dela med sig till allt och alla? 
- Åh jag ser fram emot det. 
Sa han och hånlog lite. Det skulle vara något, att slåss mot Kargtiken framför honom. Han skulle säkert ha svårt att hänga med i svängarna, trotts sin underligt höga smidighet så tvivlade han inte på att tiken skulle vara snabb som en vessla. Om man jämförde med han själv. Hennes nästa ord fick honom att höja huvudet skeptiskt och vinkla öronen bakåt. Vad nu. Flockens namn kände han till mycket väl och han tycktes ha bedömt tikens ålder väldigt väl. Hon kan inte ha varit född när Dantalian togs med upp i norr till Snöslätten för att presenteras för fadern. Någonstans där efter hade han virrat bort sig i en snöstorm. Ett svagt flin trädde fram igen, det var sannerligen ett nytt intressant gemensamt ämne dem emellan. 
- Kanske ska vi kalla det ödet, kanske inte. Jag är också född i TDN, men till skillnad från några av mina syskon om de överlevde resan tillbaka växte jag inte upp i flocken. Jag överlevde en storm på snöslätten och fann Glaciären. Där bodde jag tillräckligt länge innan jag började vandra igen i Numoori.
Hans röst var näst intill road av ironin. Att han fann sitt ursprung här, fast å andra sidan hade han nyligen sett sin far i mellanakten. Kung Hielo. HA! Men nöjd med sinnesfriden var han, då han inte längre kände ett behov av att söka upp fadern. Han hade egentligen mycket att berätta, men det fanns ju inget roligt i att avslöja allt direkt. Nej nog fick han behålla lite av sig själv till sig själv allt.

Hon lyssnade med spänning på vad han berättade för henne samtidigt som hon såg över honom med hungriga ögon och ett mjukt flin. 
"Kanske befann vi oss där vid samma tid men det är svårt att minnas allt från när man var ung. Trodde dock inte att jag skulle träffa på någon från Keys tid igen." Tosca ryckte lätt på skuldrorna och suckade lätt.
"Fann du det du sökte där uppe i det kalla? Och hur... såg det ut?" frågade hon med en dold nyfikenhet. Det slog henne inte fören nu att Tosca mer eller mindre bara har befunnit sig i Lavaöknen och inte sett något annat än, grått sten. Hon hade bara hört om snö men aldrig upplevt det eller sett det med egna ögon.

- Jag minns henne knappt om jag ska vara ärlig. Så ung var jag när ForstCut tog oss med till Snöslätten. 
Sa han med ett svagt flin på läpparna. Han blev nästan lite nostalgisk av att prata om dessa gamla minnen. Han såg fundersam ut vid nästa fråga. Ja hade han funnit vad han sökte hade han antagligen inte varit här nu, men för stunden hade det varit det perfekta hemmet. 
- Det är en stor glaciär. Bara is och snö, väldigt förrädisk miljö. Jag rekommenderar dig inte att gå dit utan guide. 
Svarade han med ett stolt flin på läpparna. Han var säker på att de flesta som tog sig dit utan att veta vad de sysslade med gick härdan. Genom att trilla genom sprickorna eller få flera ton med is över sig. Det gällde att vara uppmärksam om man skulle leva vid glaciären. Där hörseln och synen är ens främsta överlevnadsverktyg. 
- Jag trivdes bra, men jag sökte mig tillbaka till civilisationen för att jag blev uttråkad. Det saknar mening att träna till att bli en bra krigare om man aldrig får en motståndare. Vad söker du, i livet?