För någon dag sedan hade de lämnat slätten bakom sig för att fortsätta upp i bergen. Terrängen blev mer och mer krävande, men de båda hanarna gav inte luft åt någon klagan alls. Faktum var att de försökte undvika att prata med varandra så mycket som möjligt, och växlade bara ord när det krävdes. De må vara allierade, men att låtsas att de tyckte om varandra vore bara dåraktigt. Vârcolac hade till en början inte varit särskilt pigg på att följa med söderut, men hade inget bättre för sig. Det var åtminstone vad han sa — det hade krävts en lång stunds övertalning. Den enda anledningen till att Figaro tolererade den grå vargens närvaro var att han kunde bli användbar som tankeläsare. Det innebar i sin tur att han var tvungen att gå på helspänn, hålla sig på sin vakt hela tiden, ifall Varco skulle få för sig att ta ett besök i hans huvud. En gång hade han märkt det, och det hade slutat med Figaros käkar runt Varcos hals. Sedan dess hade tankeläsaren hållit sig borta ur hans tankar, eller åtminstone blivit mer diskret. Figaro undrade om Varco undrade vad som hänt med hans öga, men han frågade inte, och Figaro erbjöd inga svar. 

En lätt vind rufsade om i hanarnas pälsar där de långsamt vandrade fram, sida vid sida. Två grå vargar, den ena med ett grönt och ett gult öga, den andra med ett lysande grönt. De hade vandrat i flera timmar utan att säga ett enda ord när doften av en främmande varg plötsligt nådde Figaro. Han behövde inte kommentera det, visste att Varco också känt det. 
    “Vi fortsätter”, sa Varco stelt. En urbota dum idé. Hur tänkte han sig att de skulle få ut någon information om de undvek alla främlingar? Figaro gav ifrån sig en varnande morrning som krusade nosryggen. Det var fortfarande han som var ledaren för den här expeditionen. Varco måste lära sig det. 
    “Vi går honom till mötes”, bestämde Figaro. “Så får du någon annan att rota i huvudet på som omväxling.”
    Varco svarade inte på det, men följde i alla fall med när kargen började gå i riktning mot främlingen. Det var prövande att ha med sig Varco, utan tvekan — Figaro var tvungen att motstå impulsen att bita halsen av honom var tredje sekund. Nåja, Varco hade ett syfte att fylla. Och skulle det bli ont om mat kunde han kanske till och med fylla två. 

[Till Saghani]

Vinden hade varit honom gynnsam då han färdats söderut, hans vingar hade fört honom långt på kort tid så efter en tid valde han att gå ner och landa. Han hade flugit flertalet milsteg och då rukakedjan uppenbarade sig valde han att landa på marken, Han må vara mindre smidig på marken då de stora vingarna hindrade hans rörelser men han trivdes också att vandra och Raukakedjan verkade lovande i hans jakt på silver. 

Saghani hade vandrat en stund då han kunde ana ljudet av steg i närheten så han stannade up och inväntade främlingarna. Skulle dom visa sig fientliga kunde han alltid ta till flykten. Tross de många ärr som prydde hans kropp, de flesta dolda under den silvergrå vita pälsen så var han inte den som valde att slåss.

En kort tid senare rundade de två främlingarna ett klippblock och Saghani såg två grå vargar, ena större än den andra närma sig. "God dag" Sade han med en lugn och neutral stämma. Betraktade de annorlunda paret, till synes avslappnad men han avr ändå på sin vakt.han

Främlingen var ljus till färgen, med ett par stora vingar på ryggen. Figaro stannade först, ett par meter ifrån honom, och Varco gjorde detsamma. Ur hälsningen kunde han inte utläsa mycket — en neutral hälsningsfras kunde sällan berätta något om personen bakom den. 
    “Hälsad”, svarade Figaro, om så bara för att fylla tystnaden, för Varco hälsade givetvis inte. Föraktet för den grå slog en volt inom honom, men han tvingade sig att fokusera. Kanske var tankeläsaren redan igång med sin grej, det kunde han inte veta. Eller så stod Varco bara där utan att ta reda på något alls och använde bara sin kraft som en ursäkt för att vara oartig. Det var förstås också möjligt. Det spelade ingen roll. Han skulle ta reda på exakt hur mycket Varco fått reda på senare. 
    Nu svepte kargen till med den kattlika svansen och lyfte huvudet en aning. “Vad för dig till dessa berg, främling?” frågade han med en knappt märkbar suck och ett neutralt ansiktsuttryck, om än påklistrat intresserat — ingenting gick att avläsa där som han inte ville skulle synas. Tonen var rak, tydlig. Han frågade för att han ville ha ett svar. En gång i tiden hade han kunnat finna ett djupt nöje i att djupdyka bland alla artighetsfraser, att navigera i djungeln av tomma ord. Det var ett schackspel, att tala med främlingar, med målet att bli den som talade mest men sa minst. Han brukade finna det mycket underhållande, alla konversationens nycker, och till viss del gjorde han det kanske fortfarande. Men han hade ett syfte. Att ta omvägar tedde sig nu bara onödigt. Det till trots var han inte otrevlig; blicken var vaken men inte avvisande, och även om han inte log fanns det inget fientligt i hans ansikte. För stunden. De triangelformade öronen klippte i väntan på främlingens svar, men han var tyst. Med tiden hade han mer och mer lärt sig att spela tystnadens instrument, och det enda som hördes nu var vinden som prasslade i löven i buskarna omkring dem.

Saghani betraktade dem två och lade huvudet lite på sned då den mindre talade medan den större var helt tyst. De udda ögonen betraktade de båda och då den mindre åter talade så riktade han sin uppmärksamhet mot denne. "Jag letar efter silver" Han svarade ärligt. Det var det han gjorde. Hans man var ihophållen av diverse silverpärlor och i öronen hade han 3 silverringar vardera. Runt halsen bar han en silverkedja med en blå agat i. På ryggen bar han en flätad vasskorg som låg väl placerad för att inte störa de stora vingarna han nu höll vikta in mot kroppen. 

"Vad har fört er till dessa berg?" Frågan var som den andres neutral men inte oartig eller otrevlig på något sätt. Han hade inte förväntat sig att det skulle dyka upp nån främmande varg i dessa trakter.

Figaros öron var spetsade mot främlingen, och det ryckte i dem när han lyssnade på svaret. Den vita talade om silver. Förmodligen hade det att göra med hans kraft, att döma av kedjan runt halsen och pärlorna i pälsen. Figaro mindes mötet med den märkliga vargen som letade efter platina. Folk letade efter allt möjligt, verkade det som. Han kunde väl knappast påstå att han och Varco var annorlunda, det var bara det att det de letade efter skiljde sig en aning från de flesta. Han nickade för att visa att han uppfattat svaret men frågade inte vidare. Där fanns antagligen inte så mycket mer att ta reda på i vilket fall som helst. 
    Han tog sig lite tid att svara när främlingen kastade tillbaka frågan till honom. Valde ord omsorgsfullt. Vârcolac var fortfarande tyst; Figaro hade inte behövt ge några instruktioner om det, han kunde lita på att den stora grå inte talade mer än nödvändigt. Han lät det gå några sekunder innan han svarade. 
    “Vi söker information. Du råkar inte händelsevis känna till någon flock i närheten?” Det var en ledande fråga, och svaret kunde lätt avgöra huruvida vargen var värd att lägga energi på. Om han inte kände till någon flock var det ingen mening med att pressa honom. Det var förstås möjligt att han kunde ljuga, men i sådana fall skulle Varco nog få reda på det. Och de hade båda sina metoder för att få folk att prata. Det kliade i tänderna vid tanken, och han knyckte snabbt till med huvudet i en krampaktig rörelse, som för att hålla sig från att göra det han tänkte på.

Saghani betraktade de två med sina udda ögon och lade huvudet lite på sned och öronen klippte lite på hans huvud. "Information säger du" Han såg på dom sedan lät han blicken vandra ut över dalgången nedanför dem. "Diomhair håller väl till på Azhekaslätten vad jag vet på andra sidan om detta berg. Sedan finns det en flock i Byoomi men dessa har jag inte haft någon kontakt med ännu." 

Saghani kände inte att han bara ville delge allt han visste utan mer nformation innan. "Så varför söker ni information om det finns nån flock i närheten?" Han var inte så jätte intresserad av flockar då hans tidigare efrarenhet inte var den bästa.

Diomhair, på Azhekaslätten. Dem kände han till. Flocken i Byoomi också, om än bara ryktesvägen. Det ryckte i hans ena öra och han kände irritationen, frustrationen, bubbla upp inom honom. Det verkade inte som om främlingen visste särskilt mycket. Eller gjorde han? Ljög han? Figaro kastade en snabb blick på Varco bredvid sig, och Varco öppnade munnen för första gången under samtalet för att ställa en fråga.
   “Har du haft någon kontakt med Diomhair, då?” En relevant fråga, det måste Figaro ge honom. Diomhair var inte jättestor och var knappast en prioritet, men det var ändå bra att ta reda på så mycket som möjligt. Kanske kunde de ändå gå lite klokare härifrån.
   Främlingen frågade varför de sökte information. Varco tycktes inte intresserad av att svara, så Figaro fick ta sig an frågan. Det gröna ögat blinkade kort, mer en ryckning i ögonlocket än en värdig blinkning. “Vi bygger ett nätverk, en grupp som kan förändra världen. Till det behöver vi starka, dugliga individer och kunskap om landet vi befinner oss i.” Kunskap var nyckelordet. Han hade inte förstått det i början, men nu började han göra det. Han hade varit yngre, flera år yngre när han träffade Fenris. Hade inte fattat hur man gjorde saker rätt, grundligt. Saker hade hänt sedan dess. Saker som format honom. Han var samma person, i mångt och mycket, men skarpare i kanterna nu. Polerad.

Då den grå större frågade om han haft någon kontakt med Diomhair så nickade han lite. "Jag har stött på dom och kan inte säga att jag fick ut så mycket av det mötet. Dom ville inte ha med ett smutsblod att göra" han sade detta och gav ett snett ironiskt leende. 

Då den andre svarade på hans fråga lade han huvudet på sned. "Jag reser mycket och har en del byteshandel med olika vargar och flockar. Förvånansvärt många är intresserad av min förmåga att manipulera metall." Han höjde tassen och rörde vid de silversmycke som hängde om hans hals. Han såg sedan från den ena till den andra. "Vissa flockar undviker man för de välkomnar inte främlingar medan andra är mer vänligt sinnade. Jag har varit i kontakt en del med Lomodia i Ötamon. Dom är ett intressant samhälle som jag gjort en del byteshandel med" Han klippte lite med öronen och blicken gick från den ena till den andre. "Är det någon specifik information ni är ute efter?" Han hade medvetet valt att inte nämna något om att de sökte starka individer för just nu var han nöjd att vandra ensam och bestämma över sig själv.

Främlingen berättade att Diomhair inte ville ha med smutsblod att göra. Det var ett ord Figaro aldrig hört förrän nu, men han antog att det syftade på en blandras, ett gråblod. Ordet lämnade ett svagt eko i hans sinne. Smutsblod. Överläppen kröktes lätt, inte riktigt ett leende men inget uttryck för ogillande heller. Kanske inget mer än en chans att blotta tänderna. Själv var han inget smutsblod, men tankeläsaren var det, det visste han. Vilken överraskning. Figaro nickade kort, valde att inte dra ämnet vidare, och Varco sa heller ingenting. 
    Tydligen var det främlingens förmåga att manipulera metall som gjorde honom intressant. Figaro studerade smyckena en kort stund. Det var ett skickligt arbete, utan tvekan. Han lyfte blicken och såg främlingen i ögonen när denne fortsatte, pratade om Lomodia i Ötamon. Ett intressant samhälle, kanske, men flocken hade knappast något större värde — de utgjorde varken ett hot eller en tillgång. Men kanske var det detta som var Figaros problem; kanske var han för snabb med att döma ut. Kanske borde han inte heller döma ut främlingen framför honom. Är det någon specifik information ni är ute efter? Figaro harklade sig. 
    “Lite av varje. Det mest grundläggande — var revirgränserna går, vem som är ledare, om de har några planer inför framtiden. Vi är tacksamma för allt du kan delge oss, helt enkelt.” Tonen var artig och rättfram, och han tvingade sig själv att ha tålamod med situationen. Våld var ett lättare sätt att få tag på information, men det var dumt att missbruka det. Vad skulle folk få för intryck av dem om de gick omkring och var våldsamma? Vem skulle vilja stödja dem? Tålamod hade aldrig varit kargens starka sida, men till och med han insåg att det förmodligen var lite av den varan som krävdes.