[Reserverad för Törne.]

Det var med en lätt gäspning som den brunspräckliga honan sträckte på sig innan hon satte sig upp och ruskade på huvudet. Hon hade lagt för att vila, och sedan måste hon ha somnat. Solen strålade från en klart blå himmel och en lätt vindbris drog fram över slätten och fick gräset att dansa. Det var en vacker dag, verkligen underbar. Inte så konstigt att hon hade somnat, det hade varit svårt att känna något annat än ro som fyllde hennes kropp under dessa omständigheter. Dessutom hade hon vandrat större delen av natten, då månen hade varit uppe. Med andra ord behövde hon inte ha det minsta dåligt samvete för att hon hade somnat, för hon hade behövt den vilan.
Det verkade som att dagens mittpunkt just hade passerat. Även om solen fortfarande stod högt så hade den börjat klättra ned från himla valvet. Hon kisade upp emot den, bländades av det klara ljuset. Ögonen slöts och för en sekund njöt hon av mörkret hon upplevde innan hon åter öppnade dem. Nej, det var dags att röra sig vidare.

Hon reste sig upp och sträckte ännu en gång på sig, innan hon lät de långa benen börja röra sig. Stillsamt förde dessa rörelser den högresta honan över slätten som sträckte sig vida runt omkring henne. Vars hon vandrade visste hon inte, hon hade inget direkt mål med sin färd. Men hon var säker på att hon förr eller senare skulle finna något som var värt att vandra för, och det fick henne att fortsätta.
Kanske hon var lite av en drömmare, men det gjorde henne ingenting. Så länge hon var lycklig dög det gott åt henne, och det var hon så länge hon kände sig fri. Fri att vandra vart hon ville, när hon ville. Och hon älskade naturen, världen, allt det omkring henne. Så länge hon fick vara fri där var hon nöjd med vad hon hade.

Den röda unga hanen vandrar glatt fram över slätten. Det är en vacker dag och vad är det för fel att vara glad då? Törne är alltid glad. Även om det vis vissa tillfällen känns som att allt är hopplöst så spelar de tillfällena ingen roll. För det är när han är glad som han mår bra och då borde han fortsätta med det. Eller hur?

Han travar på utan något särskilt mål i sikte. Det spelar ingen roll vart han hamnar så länge det finns något att utforska. Och träffar han på intressanta individer så är det ett plus i kanten. Svansen sveper glatt med i hans rörelser och guppar med när han går. Öronen står spetsade på huvudet och hade han haft förmågan att höra så skulle han nog ha blivit ännu gladare av fågelkvittret. Men han vet inte ens vad fågelkvitter är. Han kan inte höra. Allting är bara tyst. Bara det skulle kanske göra en annan galen. Men Törne har levt i sin tysta värld sedan han föddes. Det är när han hör röster i huvudet som han känner sig galen.

Han får syn på främlingen som rör sig längre fram. Det är synen han förlitar sig mest på. Luktsinnet är lite kantstött även det så han litar inte på vad dofter vill säga. Det är synen och känseln som är viktiga sinnen för honom. Unghanen stannar upp och den intensiva gröna blicken studerar främlingen. Det är en högrest slank tik som befinner sig längre fram. en brun främling. Försiktigt sätter unghanen kroppen i rörelse igen och rör sig närmare. Nyfiket men försiktigt.

[Bellz, ifall du någonsin ska göra dig av med Törne, döda honom inte. Jag vill ha honom då <3]

En svag vindbris svepte över slätten och förde med sig alla de dofter som fanns runt omkring henne denne soliga dag. Hon höjde lätt på huvudet och drog ett djupt andetag genom nosen. Och speciellt en doft fångade henne intresse, en främmande varg befann sig i närheten. Hon stannade upp, vände huvudet åt hållet som doften kom ifrån. Och efter några ögonblick landade blicken på en mindre varelse som rörde sig mot henne. En rödbrun liten varg, verkade det som. Huvudet lades aningen på sned och de silveraktiga ögonen såg mot denne med en nyfiken blick. Sedan sattes tassarna i rörelse då Andúnë beslutade sig för att gå denne till mötes.
Ett svagt leende trädde fram på hennes läppar medan hon närmade sig den mindre vargen. Som alltid undrade hon vem denne kunde vara, ifall det var en främling eller någon hon hade mött tidigare, vad denne kunde vilja henne och vars denne var på väg i sitt liv. Frågor som hon snart skulle få veta svaret på, åtminstone ha möjlighet att ställa.
"Hejsan." Den mjuka rösten svepte med vinden mot den andre då hon talade, säker på att hon var nära nog för att han skulle höra henne. Hon stannade upp, letade i minnet efter någon som liknade den unge hanen, men hon kunde inte minnas att hon mött någon sådan. "Främling," lade hon sedan till med en varm röst.

[Förstår du hur löjligt glad jag blev när du ville att jag skulle spela en Kaiito-valp. <3 Törne är min lilla röda tuss. <3 Älskar honom!!!]

Svansen börjar glatt vifta bakom honom när främlingen börjar komma honom till mötes. Denne verkar ha en avslappnad hållning och ett nyfiket uttryck. Det är positivt och triggar Törne's nyfikenhet ännu mer. Glatt travar han närmare.
"Goddag". Hälsar han. Artighet är något man borde ta vara på tycker han. Han ler lätt och vänligt mot främlingen.
"Mitt namn är Törne. Vad är ert?" Presenterar sig själv först. Och han ser inte sig själv som en främling. Även om han ibland är osäker på vem han själv är, vad gör han här? Vad är hans syfte? Det är tunga och dystra tankar som ibland slår honom. Men han försöker slå tillbaka. Intala sig själv att fortsätter han bara gå så finner han snart vad han söker. Även om han inte riktigt är säker på vad det är han söker. Den intensiva gröna blicken studerar lätt främlingen.

Glatt överraskad över hur pratglad den andre verkade och den lättsamma stämningen som han bemötte hennes hälsningsfras på log Andúnë ett varmt leende emot den rödbruna ungvargen. Detta verkade ha stor möjlighet att bli ett riktigt trevligt möte!
"God dag, Törne," rättade hon sig. Främling var inte längre ett uttryck som var vidare aktuellt då han hade sagt sitt namn. "Andúnë mitt namn."
Huvudet lades aningen på sned medan hon studerade den unge hanen, undrade ifall han hade sett något ont i världen? Han verkade på något vis vara så... oförstörd. Så rar och trevlig. Hon gillade det mycket.
"En vacker dag, inte sant?" fortsatte hon sedan med samma mjuka röst som hon alltid hade, samtidigt som de gråa ögonen såg rätt in i hans med en vänlig ton.

Den intensiva gröna blicken följer främlingens läppars rörelse när hon talar med honom. Han ser henne säga namn. Men vad var det för namn hon uttalat? Det började på A. An... Någonting. Så följdes det av ett Du. Den sista biten känns lite svårare? Ne... nä...
Andunä? Det känns inte helt rätt... När han uttalar namnet i huvudet känns det inte allt likadant som det varginnan uttalat. Han får helt enkelt härma hennes läpprörelser och hoppas att det låter lika.

"Det håller jag med om, Andúnë". Säger han glatt och viftar vänligt på svansen. Det är sannerligen en vacker dag. Men alla dagar har sin särskilda charm. Man kan faktiskt säga att alla dagar är vackra. Inte på samma sätt som varandra men vackra än dock.

[ooooh, så seg jag har varit... Förlåt. Känns som att då detta är så långt bak så avslutar vi det, försöker få en nystart med mina karaktärer och kommer inte komma igång om jag har en massa gamla rollspel som ligger och dammar. De träffades, talades och skiljdes som vänligt inställda bekanta, okej? :'D ]