Blair svor tyst och sänkte huvudet mellan benen medan andan rev i bröstet. Framför honom vek sig gräset åt sidan när den flyende haren plöjde fram. Den intensiva jakten hade hållit på längre än han hade trott att han skulle orka, men nu fick han erkänna sig besegrad. Han var ovan vid att jaga till fots, men inför gruppens kommande uppdrag försökte han jobba upp en bra grundkondition.
     När Blair höjde huvudet igen fångade en mörk varg hans blick. Den var fortfarande en bit bort, men de hade kommit närmare varandra än fakargen insett. Han drog några sista, samlande andetag och satte sedan fart framåt i en maklig takt.
     "Du har inte sett en hare?" ropade han, men stannade inte förrän det bara var en dryg meter emellan dem. "Om du gör, kan du inte säga åt honom att skärpa sig och komma tillbaka?"

Han var redan längre norrut än han någonsin varit förut i hela sitt liv. Efter att ha korsat bergskedjan med de låga skogsbeklädda bergen hade han stått ett tag och tittat ut över den enorma slätt som brett ut sig framför honom. Den milda höstluften fyllde hans lungor medan han travade fram i en hållbar takt som lät musklerna jobba men som inte tröttade ut honom. Vinden lekte i hans rufsiga lugg och fick den att skifta i nyanser av rörelsen, en blandning av rött, purpur och lila. Oskyldiga, vita moln gled över den blå himlen och solen hade just passerat sin högsta punkt för dagen och påbörjat sin långsamma vandring mot horisonten. Landskapet var en aning kuperat, så det gick inte att se lika långt som det skulle ha gjort om det varit helt platt. En panikslagen hare sprang plötsligt förbi och försvann in i ett parti extra högt gräs. Han tyckte det var lite roligare med kullarna än med ett helt platt landskap. Man visste aldrig vad som väntade förbi nästa kulle, det kunde vara en skogsdunge eller mer gräs eller som nu, när han passerade krönet av en kulle och såg en någon som stod och pustade ut längre fram. Främlingen verkade få syn på honom och de närmade sig varandra. Ianto kunde inte minnas sig ha sett en bevingad varg förut, men dolde sin förvåning. Han var väldigt bra på att dölja vad han tänkte eller kände. Hanen ropade åt honom. Han mötte den mindre hanens gröna ögon när de stannade framför varandra på samtalsavstånd.
“Lessen hörru, jag talar inte hare, bara grävling och fladdermus.” svarade Ianto och flinade lätt. “Den sprang ditåt.” Han knyckte med nacken åt hållet han kommit från. Han tittade sedan på hanens fjäderklädda vingar. 
“Varför jagar du till fots när du har såna där granna saker?” Hans bruna blick återgick till att möta främlingens.

Blair flinade till svar. Granna var de onekligen.
     "Måste hålla formen för snyggingarna", svarade han nonchalant, försökte svepa bort en sagd snygging ur tankarna och synade den andre. "Kan du inte relatera?" Det var svårt att missa att främlingen var muskulös, och dessutom prydd med ärr. Observationen väckte Blairs intresse på allvar, och något knappt omärkbart förändrades i hans blick. Konversationen hade plötsligt ett mål.
     "Eller slåss du bara för skojs skull?"

“Jag kan relatera mer till att slåss än till att försöka imponera på… snyggingarna.” svarade han roat. Att slåss var iallafall något han var bekant med. Han var mindre bekant med snyggingar, som främlingen kallade dem. I flocken hade inga honor tillåtits. Han antog att det var honor den bevingade syftade till. Eller kanske inte? Det spelade ingen roll, han hade ingen större erfarenhet av att flirta med någon oavsett kön, så han var rätt naiv på den fronten. Det var ingenting han någonsin tänkt på att göra för den delen, det hade inte kommit upp på agendan. Kanske var det för att det som alltid tagit upp all plats på hans agenda varit överlevnad. Och att vinna slagsmål. 

Ianto hade sett att främlingen mätt honom med blicken, och undrade vad den andre tänkte. Själv blev han faktiskt nyfiken, på mer än vingarna, även om han inte kunde låta bli att titta på dem då och då. Vad var det för person han stött på? Den grå bjässen lade huvudet aningen på sned. 
“Har’u nåt namn förresten? Mitt är Ianto. Son av ingen.”

Ianto, son av ingen. Blair kunde inte låta bli att slänga en tanke åt sina egna föräldrar - föraktfullt åt sin fars håll, vemodigt mot sin mor - men log snart smått.
     "Blair, son av Relianne." Han vinklade huvudet på sned, återvände smidigt tillbaka till ämnet.
     "Så om du inte slåss för snyggingarnas skull, varför?" Han drog in ett andetag genom nosen, sorterade dofterna där men kunde inte finna tecken på att Ianto skulle vara en flockvarg. "Bråkmakare eller bara otursam?"

Bråkmakare eller otursam? Ianto funderade ett ögonblick. Visst hade han ärvt sin fars heta inferotemperament men han hade även sin mors tysta eftertänksamhet. Han brukade aldrig vara aggressiv i onödan eller leta efter bråk, men han kunde inte kalla sig otursam heller. Det var snarare den som utmanade honom som var otursam. Om han haft axlar skulle han ryckt på dem.
“Det är kul, och... det är vad jag är byggd för.” blev hans ärliga svar. Han var inte säker på vad mer man kunde säga om saken. Den fysiska träningen och sparrningar hade ständigt varit en del av hans uppväxt. Medan andra valpar lekt hade han tränats, medan andra tonåringar sprungit efter snyggingar hade han sparrat mot flockens krigsveteraner. Var han avundsjuk mot de som haft en normal uppväxt? Ja. Men han behövde sällan använda sina magiska krafter för att klara sig. Det räckte att hans silverhaltiga blod var giftigt för andra vid bett i slagsmål, sedan kunde han alltid klara resten utan eld. Elden var någonting han hållit på med för skojs skull, på sidan av. Han såg på hanen, Blair. Vart ville han komma med denna konversation?
“Jag gillar att slåss, för det är vad jag kan, hajar’u?” flinade han.

Blair hummade till svar, och blicken blev knappt märkbart smalare, samtidigt som leendet blev större.
     "Jag hajar", följt av kort, road fnysning, "du är skapt för det. Men..." Blair drog ut på ordet. "En ensam, hygglig vandrare, det blir inte så mycket slagsmål då, eller?" Han bestämde sig för att gå rakt på sak istället för att svassa runt ämnet. Olika personer krävde olika ingångsvinklar. "Jag råkar också tycka det är rätt kul att busa lite, och jag och mina vänner har en bra plan. Vill du hänga på?"

En ensam vandrare. Det var det han var nu, han hade inte riktigt tänkt på det. Hygglig? Det visste han inte om han var. Var det så han verkade? Främlingen verkade rätt hygglig han med. Han visste bättre än att lita på någon annan, men han verkade inte precis vara ett hot. 
“Det blir det inte, nej” instämde han. Sedan han dödat Zeke och lämnat flocken hade han inte varit i en enda fight. Han lyssnade till Blairs ord. 
“Hmm.” brummade han. “En plan?” Det var inte som att han hade någon annanstans att vara eller någonting annat att göra. Faktum var att han inte hade någon riktning eller plan alls. När han lämnat stäppen hade hans enda mål varit att ta sig därifrån, och han hade inte ens tänkt på vad han skulle göra sedan. Sedan dess hade han bara vandrat planlöst i några veckor. Hans bruna ögon smalnade en aning medan han fundersamt såg på den andre. Sedan spreds ett snett leende över hans mun.
“Äh, varför inte? Jag är på. Vad ska vi göra?”

"Jag är på. Vad ska vi göra?" Blair flinade.
     "Det undrar de alla. Kom", han knyckte med nacken åt gruppens håll. "Jag berättar mer på vägen tillbaka."

[Avslutat!]