Regnet öste ner, smattrade mot de väldiga löven från växter och träd. Den tillfälliga, lilla plats som assisterats som lya hade dränkts i vatten. Valparna var genomblöta, precis som modern och den yngre tiken. Runt en vecka hade gått sedan födseln, men det kändes inte som om Vasilisa återhämtade sig i den takt som hon borde. Hon kände sig utslagen, trött och tom. Trots det så ansåg hon att det var dags att ta sig vidare. Hon fick inte fästa sig, nej, tänkte inte fästa sig vid de små liven. Hon hade bett Fay att stanna till vid det vattendraget de funnit, som låg en bra bit ifrån lyan. Tillräckligt långt bort för att vara i säkerhet. Vasilisa kunde inte ens räkna hur många gånger hon försäkrat Fay att stanna utom synhåll, att inte ingripa under några omständigheter; oavsett vad hon såg eller hörde.
    Hennes steg var långsamma där hon gick bland de stora buskarna, i riktning mot den hon sökte. Hon hade sett honom tidigare under dagen, förmodligen på patrull. Tack före den stilla luften och regnet hade hon hållit sig inom synhåll. Det var som om Gudarna hade fört dem samman, som så många gånger innan. Bara att det här mötet inte var lika trevligt som det förra.
    Vasilisa hade först tvekat till att gå fram till honom, men hon kunde inte ge vika nu. Utan att resonera mycket mer, valde hon att kliva fram.
    ”Midir.”

Såg han i syne? Var det ett hjärnspöke igen som lurade in honom i sitt grepp? Hans hjärta stannade, så som det bara gjorde varje gång han såg på just henne. Han trodde aldrig att han skulle få se henne igen. Så lång tid hade gått nu där han trott att allt som funnits kvar bara varit bitterhet och svek, med brutna ord, hjärtan och löften. Nej inget hade förändrats. Alla känslorna fanns där fortfarande. Han hade bara intalat sig själv om att han gått vidare, och nu plötsligt stod hon där nästan i hans hem. Hjärtat slog så hårt att all vrede som tidigare funnits där trycktes undan med varje slag och bara den starka passionerade värmen spred sig. Hopp.


"Vas." Han skyndade mot henne och ville bara springa och omfamna henne, men något i hennes blick stack en tveksamhet rakt igenom honom, en osäkerhet han inte känt sen han var en vilsen ungvarg i jakt på sin systers mördare. Han vågade inte gå hela vägen fram, rädd att hon skulle försvinna ur hans synfält för alltid igen om han kom för nära. Kanske var hon bara ett minne trots allt?

"Vas.. Jag trodde.. Jag trodde aldrig jag skulle se dig igen.. Vad hände?" Då slog det honom. Hade hon råkat illa ut? Hade något hänt henne och han inte vetat? "Vas, du måste berätta, vart tog du vägen?"

Vasilisa hade förväntat sig hårda ord, hat, vad som helst annat än det här. Det hade inte varit mer än rättvist. Hon förtjänade hans ilska, hans bitterhet. Men istället såg han på henne med samma blick som alla andra gånger. Hon ville inget annat än att springa fram till honom, möta honom på vägen och låta sig omfamnas av den värme han alltid gett henne. Hon insåg nu, att trots det hon gjort, alla misstag, alla lögner, så älskade hon honom. Hennes själ hade skrikit efter hans redan från deras första möte. Hon hade så innerligt trott på hans ord, en dag när de inte var skyldiga andra något så skulle de vara tillsammans. De hade kunnat lämna landet, ta med valparna och uppfostrat dem till en lycklig familj. Men Vasilisa hade andra skyldigheter först. Hennes förstfödda skulle alltid komma först, dem var det enda som betydde något. Om hennes egna lycka var tvungen att lida, så skulle hon göra det var dag i veckan.
    “Jag är skyldig dig en ursäkt… Мне жаль…” Hennes röst var lågmäld. Det var fortfarande svårt att tala högt, stämbanden hade tagit mer skada än de trott. “Jag gjorde ett misstag, vi… gjorde ett misstag.” Hon svalde. “Jag stod inte ut med mig själv efter den natten, så jag lämnade dig. Trodde att det var för det bästa.” Hon hade svårt att hålla fast blicken vid hans. “Trodde att jag skulle kunna glömma dig, men vem försöker jag lura? Du har haft mitt hjärta från första stunden vi sågs. Men.. jag försökte glömma. Och ett tag trodde jag själv att det skulle gå, tills...”
    Blicken föll mot hans tassar. Valparna var utom synhåll, och det smattrande regnet dämpade deras gälla gnyenden. 
    “Jag födde våra valpar.” Skammen gick nästan att ta på. “Åtta stycken.” Hon höjde blicken något för att försöka urskilja känslor i hans anlete. “Dem är här.”

*förlåt

Hennes ord hade lika gärna kunnat vara hans egna. Men dock han fick samtidigt påminna sig själv om att deras känslor omöjligt kunde vara detsamma. Oavsett vad hon sa till honom, så var det fortfarande en sak som var sanning - hon lämnade.

Men så snart chocken rann över honom och det tog tid innan insikten började slå in ordentligt över vad det hon sagt egentligen kunde innebära, vände känslorna igen. Han skulle bli en far?? Med tanke på att han själv aldrig träffade sin far, vem han nu var, så hade han knappt tänkt på att han själv kunde få fylla den rollen.

"Men.. Det är ju fantastiska nyheter!! Vi har massor av plats här, vi kan ha ett eget område vi bor, vart är valparna? Jag måste ju få träffa dem nu direkt-" 

Nej, nej, nej! Det var inte så här det skulle gå. Han skulle skrika på henne, hota henne, skada henne, vad som helst förutom det här. Han skulle inte säga att de skulle ha en familj ihop, att de tillsammans skulle fostra valparna. Ingenting som hon hade tänkt sig, och hon kände hur paniken greppade tag om henne. Vasilisa hade alltid varit svag, och med Midir kändes det som om han kunde be henne om vad som helst och hon skulle ge vika. Men hon fick inte ge vika. För Tenn, Lev, Radagast, Mara. Hennes barn. Men de var stora nu, de kunde klara sig själva. Cirkeln skulle ha det bättre utan henne. Lune skulle fylla hennes plats tillsammans med Ezekiel. De skulle uppfostra Cirkelns framtida valpar bättre än vad hon kunde göra. Hennes barn skulle växa upp till stora och starka individer, kanske starkare utan hennes närvaro. Med Midir kunde hon börja om. Lämna allt det förflutna bakom sig, och spendera resten av sitt liv med honom. Och de åtta valparna. Det hela spelades upp framför henne, och en lättnad hade spridit sig i bröstet. Kanske kunde det äntligen vara dem. Kanske kunde de äntligen vara själviska och få spendera sina liv ihop. 
    Hon kände hur ett leende hade börjat att växa fram på sina läppar. Det kanske kunde bli bra nu. Men innerst inne visste hon att hon aldrig skulle kunna släppa taget om sitt förflutna. Det skulle förfölja henne för all evighet. Vasilisa påmindes om Fays närvaro, och ångesten växte sig större. Hon kunde inte bara överge dem.
    ”Njet, njet…” hennes röst darrade. ”Jag är ledsen, Midir. Du ska få träffa dem, men… jag kan inte stanna. Vi kan inte vara tillsammans. Du har dina plikter, och jag har mina. Eller hur?” Hon försökte sig på ett försäkrande leende, men det sprack efter bara ett par sekunder. ”Jag önskar att jag kunde vara den du vill att jag ska vara. Önskar… önskar att jag kunde vara självisk.” Vasilisa svalde, samtidigt som hon tog ett kliv närmare sin älskare.
    ”Jag kom hit, för att lämna dem hos dig. De kommer aldrig bli accepterade i Cirkeln, inte efter vad jag har gjort. Mot Tenn… mot dem… De får ett bättre liv hos dig.”

Han kunde inte tro på vad han hörde.

"Plikter.. Säger du? Det är din ursäkt? Det är vad jag är värd att.."

Hon skulle.. Vad sa hon lämna? Lämna valparna med honom? Hon skulle lämna honom. Lämna igen. 

"Lämnas för. Igen."

Klick. 

Något mörkt spred sig snabbt i ögonen medan de spändes rakt in i hennes. Vem var hon egentligen? Hur kunde hon? 

Det var så lätt för honom att byta om till den han kanske egentligen var. Han visste det själv, men han hade också insikten av att det inte var något han gärna visade. Men det fanns alltid där, mörkret. Petade i honom, i hans tankar, i hans sinne, i hans hjärta. Det fanns alltid där. Och han gillade det. Fullt ut. Med Vas hade det tidigare varit annorlunda. Hon hade ersatt känslan han hade haft med mörkret i honom med något annat som varit minst lika beroendeframkallande. Men nu - det var så enkelt.  
Han steg långsamt närmare medan ett mörker började dansa runt tassarna och en bekant dimma steg från marken. 

"Du ska.. Lämna säger du?" Han skrattade kallt. "Jag förstår nu till slut, och jag måste erkänna - du har helt rätt! De skulle få det mycket bättre här. För du är självisk - Vas." Han nästan väste fram hennes smeknamn han gett henne mellan sammanbitna tänder. Plötsligt gjorde det ont djupt i märgen bara att tänka på det. Känslan av att bara vilja avsluta allt snabbt och fort som så många gånger förr var så lockande. Men det var ju inte rätt. Inte den här gången.

Ett dovt men högt yl ekade plötsligt i skogen mellan träden från Midir.

Det gick nästan att höra hjärtslagen från de båda nu i tystnaden.

Snart hördes ljud i skogen. Midir log.

Ylet överraskade inte. Vera hade sett det. Ett ögonblick av framtiden, bara en kort stund tidigare. Framtidsblickarna var alltid så vaga, nästan omöjliga att skilja från verkligheten, men Vera hade lärt sig identifiera dem. Det var ekot i ljuden, avsaknaden av lukt, och ljus som flimrade. Men visionerna var inte alltid precisa och sanna. Denna gång var den det.
Stegen som förde henne framåt var långa och målmedvetna. Den isande känslan av allvar hade greppat tag om henne och en stel mask hade lagt sig över hennes ansikte. Tillintetsägande.
     Regnet gjorde deras dofter blöta och lätt att följa. De var närmare reviret än hon anat, och när hennes ljusa skepnad steg ur djungelns djupa skuggor bakom Midir var den ljusa blicken redan fastnaglad på främlingen. Stämningen var spänd, tjock nog att skära genom.
     “Midir.” Hans namn var bara hennes tillkännagivande. Hon var här nu. De andra var på väg. Hans uppseende var kallt, mörkt. Vera hade sett det uttrycket förut.
     “Bränn henne. Hitta valparna," sade han. Det behövdes inte mer. En plötsligt vindil, hård som en piska riktades mot syndarens ben för att fälla henne. De behövde vinna lite tid i väntan på att de andra skulle anlända.

Vasilisa kunde se förändringen i hans blick, i hans kroppsspråk. Det var som om någon annan plötsligt stod framför henne. Inte ens hans röst var sig lik.
    ”Förlåt…” Ingenting hon sade skulle ändra på det hon hade gjort. Egentligen ville hon backa undan när han närmade sig henne, men hon var som fastfrusen. Den mörka dimman kring honom skrämde henne. Hon hann inte svara honom innan han lyft nosen mot skyn och kallat på, ja vem? Det dröjde inte mer än ett par minuter innan hon hörde hur det prasslade bland buskarna. 
    En ljus hona klev fram, men Vasilisa hann inte reflektera över främlingen. I stället ekade Midirs röst i huvudet. Bränna henne? Vad… Hon hade fått precis det hon förväntat sig från början. Men det gjorde ondare nu, när han för bara ett par minuter sedan hade bett henne att starta ett liv tillsammans med honom.
    ”Midir, vänta-” Hon var på väg fram mot honom, men en kraftfull vind fick hennes ben att ge vika under henne. Hon föll mot marken, och kände hur det värkte i magen. Det här var vad hon förtjänade, trots allt. Hon hade varit allt annat än orättvis mot honom, och det mörker han befann sig i var ingen annan än hennes fel. Hon knep ihop käkarna, gjorde allt för att inte låta tårarna rinna nedför hennes kinder. En plötslig moderlig känsla slog över henne, valparna var det enda som skulle finnas kvar av henne och Midir. Ett djupt andetag, ”lovar du att ta hand om dem?” 

Midir gick fram och stod nästan över henne medan fler från LK samlades runt dem. Han betraktade Vas medan hon låg där vid hans tassar, som att hon redan hade gett upp. Ett kort skratt.
"Lova? Lova? Hur vågar du. Jag vet nog vilket värde ett löfte har för dig. Se på dig. Du ligger här i leran, med tårar i ögonen. Ångrar säkert val du gjort. Ångrar mig. Du är patetisk. Du överger dina valpar utan strid. Vem gör något sådant? Du är inte värd mina löften, du är inte värd några löften. Men var inte orolig, vi kommer att ge valparna allt vad de förtjänar. Vad du var för självisk för att ens försöka ge. Du har ingen aning om vad du lämnar dem till, och det kommer du att få leva med. Det blir en del av ditt straff."

Han la en framtass över hennes nacke och nickade åt sina brödrer och systrar.

"Ni behöver inte göra det snyggt."

Vasilisa skrek inte.

Vasilisa tog emot de hårda orden utan att kunna göra något åt det. De kändes som piskslag mot hennes ansikte, som om ett nytt stygn öppnades för varje ord. Hon kunde kämpa emot, försöka att fly eller åtminstone säga något, men hon var som paralyserad. Fler slöt upp runtom henne, men det var som om hon åter befann sig i ett töcken. Det enda hon kunde fokusera på var Midirs dödande blick.
    ”Ni behöver inte göra det snyggt.”
    “Å Meimei, hon söker dig,
    hennes själ törstar efter dig,
    som ett kargt och uttorkat land.
    Å Meimei, du med ditt blod,
    befria henne från synd och nöd.
    Låt de som möter henne imorgon, 
    märka att du är i henne,
    och hon i dig.
    Amen.”
    Och sedan blev det svart. Vasilisa förblev tyst, trots smärtan som skar henne i ansiktet. Den var inte värre än något annat hon uthärdat de senaste åren. Det som gjorde mest ont var att hon svikit den person hon aldrig trodde att hon skulle svika, och han hade i gengäld skadat henne.

Doften av blod hängde i luften. Vad hände? Hur långt tid hade passerat? Vasilisa försökte se sig omkring, men det var svart. För ett par sekunder mindes hon inte vad som nyss hade skett. Om det bara hade varit en dröm… Hon gjorde ett försök till att resa sig upp, men allt var suddigt. Vart var Midir? Valparna? Fay…
    Orden Midir uttalat innan bränningen skrämde henne. Hon hade förväntat sig att deras valpar skulle få en säker trygghet tillsammans med sin far, men nu kändes det som rena motsatsen. Hon var tvungen att göra någonting, åtminstone försöka.

Hon var precis i tid till att se skaran av vargar skingra sig runt Vasilisas kropp. Ihopsjunken – skadad – och utan kraft att resa sig upp. "Vas?", viskade Fay från sitt gömställe efter hon säkerställt att inga fotsteg längre hördes. Inget svar. Hon försökte igen och efter ytterligare tilltal utan respons bestämde hon sig för att smyga fram till den större honans sida. Doften av bränd päls och hud var frän och synen än värre.
    "Jag är här. Hör du mig?" Fays röst darrade när hon såg Vasilisa lyfta huvudet för att se sig omkring. Hon kunde redan föreställa sig vad hon skulle säga. "Förlåt. Jag vet att jag lovade men–gudar Vassya, vad har de gjort med dig?" Hon blinkade skärrade tårar ur ögonen. "Varför tvingade du mig att stanna?! Jag hade kunnat hjälpa! Jag hade kunnat–"
    "Valparna." Vasilisas stämma skar som en ovass klinga genom Fays pladder.
    "Va? De är kv–"
    "Han är på väg dit. Vi måste–"
    Hon förstod. På något sätt förstod hon vad Vasilisa försökte säga. Han fick inte ta dem. "Shh, shh, okej. Okej, vi löser det", stressade Fay och såg sig omkring. Tänk. Han hade redan ett försprång. Det fanns inte en chans att de skulle inte hinna ifatt. Hon knep ihop ögonen.

Buske. Lera. Grop fylld med vatten. Träd i triangel. Ett skarpt skränande. Surrande insekter.

"Buske, lera, grop fylld med vatten–", ekade Fay som ett mantra. Hon föreställde sig de tre träden som bildat ett nätverk av rötter över den vattensjuka marken. Precis intill den enorma busken med stora, flikiga blad. Ljudet av fågeln som skränat ovanför dem. Den varma, fuktiga luften som gjorde henne klibbig in till skinnet. Doften av regn och blommor "–träd i triangel, fågel och insekter. Fuktig vind mot min kind." En gång till. Högre.

Buske, lera
Grop fylld med vatten
Träd i triangel, fågel och insekter
Fuktig vind mot min kind

Buske, lera, grop fylld med vatten. Träd i triangel, fågel och ins–

Det blixtrade framför hennes ögon. Suget och den vindlande känslan i hennes mage så överväldigande att hon föll till marken kippandes efter luft. Någonstans bredvid sig hörde hon Vasilisa prata men Fay vågade inte öppna ögonen. Inte förrän pip och tjut hördes genom regnet. De hade klarat det.
    "Hur ska vi–? Det är så många–" Hon hade tagit sig upp på benen. På något sätt stod hon över de dyblöta valparna. Åtta stycken. För många. Hon var tvungen att välja. Hur? Det var omöjligt.
    "Förlåt, förlåt, förlåt. Gudar, förlåt." Hon plockade upp de två närmast henne. De var kalla och blöta i hennes mun, gnyendes mellan hennes tänder. Förlåt. Bredvid sig tryckte en oseende Vasilisa nosen i hennes sida och beordrade henne att springa.

Midir hade precis hunnit se att en främmande varg hade tagit tag i en av valparna. Midir tänkte inte låta det ske. Tiken var liten och Midir var snabbt ikapp henne med hans långa men tunga steg och kom upp jämsides med henne. Deras blickar möttes för ett ögonblick innan -

Smack

- en hård tackling i hennes sidan. Luften gick ur tiken samtidigt som ett oroväckande knak från henne hördes, och man kunde se en valp flyga i luften ur hennes grepp. Midir stannade till, redan andfådd av sprinten, och greppade tag om hennes rygg och kastade iväg henne längre bort. 

"Du gör bäst i att fly och aldrig komma tillbaka. Glöm att det här har hänt så kommer inget mer att ske."

Midir visste att han inte hade orken att springa efter henne en längre tid, och det var bättre att inte orsaka mer osämja än nödvändigt mellan flockar. Och han fick inte döda henne. Hon var inte märkt. Han ville inte bryta mot reglerna mer än han redan hade gjort. Midir såg den mörbultade tiken sakta resa sig och slänga ett snabbt öga mot honom för att se om han verkligen menade att hon kunde ge sig av. Rädslan som speglades där gick inte att undgå. Hon gjorde en snabb rörelse där hon böjde ner huvudet mot marken och sen skyndade hon vidare utan att se sig om igen.

Midir frustade i en trött utandning och gick fram till valpen som låg kvar på marken. Hm. Typiskt. Den var synligt skadad. Han stod kvar tills han försäkrat sig om att den flyende tiken var helt utom synhåll, sen vände han sig om och lämnade kvar valpen på marken. Den levde, men om den överlevde skulle den troligen bara bli en börda. Det var för det bästa för alla.

Han gick till den övriga kullen som andra från Ljusets krigare också hade funnit nu. Sex stycken. Då insåg han att tiken måste haft med sig två valpar från början, och en var nu på flykt med henne. Han svor högt åt att han hade lyckats missa att se det, och sa sen åt de andra att vänta längre bort och de lydde den uppretade mörkervargen utan protest.

Midir valde ut valparna han tyckte såg störst och starkast ut för att ta med sig tillbaka medan de som blev kvar blev lämnade åt sitt öde. De starka skulle bli en bra tillgång för Ljusets krigare,  och även om vetskapen om vem deras mor var skulle reta honom så länge de levde, så var det ändå en tröst i att de faktiskt var av hans blod också, och han skulle få chansen att se dem växa och bli stora och utvecklas. Det var en gåva han inte riktigt tänkt att han skulle få, förutom Vidar som han hade kommit väldigt nära nu såklart så skulle det här bli en ny erfarenhet. Det underlättade också att han visste att ansvaret för dem inte bara skulle bli hans i Ljusets krigare. De skulle aldrig helt bli hans valpar, och det gjorde allt så mycket lättare.

Midir mötte Veras blick på vägen tillbaka där inga ord behövdes. Det var underförstått att valparna som blev kvar inte skulle överleva där de blev lämnade och att de hade lämnats av en anledning som inte var värd att ifrågasättas nu.

Midir visste dock att han behövde prata med speciellt Vera sen, men de var inte läge nu. Han behövde lugna ner sig och smälta det här och framför allt behövde de se till att valparna nu skulle bli väl omhändertagna. 

Allt skulle bli bra till slut.

[Avslutat]

De två syskonen hade för en stund smitit ifrån resten av familjen. Astrid hade skiljts åt från Kokhanok och fortsatt sin resa tillsammans med sin familj mot det kända templet, men hade inte kommit fram än. Djungeln hade varit mer påfrestande för de stora zimaerna än vad de kanske hade räknat med, de var definitivt inte byggda för den här typen av klimat. Dem hörde hemma bland de kyliga bergen, där snön bildade täcken över deras pälsar.
    ”Tror du pappa blev arg att vi stack?” 
    ”Näääää, han är likadan ju Astrid. Ska alltid gå flera mil framför oss. Nu är det bara rättvist att vi får gå först i stället, eller hur?” Ett leende vilade på hans läppar. Astrid visste inte om hon höll med, men valde att ruska bort det. Asker kanske hade rätt, för en gångs skull.
    ”Vi kanske ändå borde vänta in dem, mamma börjar ju bli gammal och de yngsta-”
    Ett högt pipande ljud fick Astrid att abrupt avsluta sin mening. Hon gav sin bror en oroad blick. Var någon i fara? Ljuden var trots allt välbekanta, de kunde bara vara gnyn från unga små valpar. Hon hade varit med och tagit hand om flera under hennes korta liv, och kände igen det direkt. Kanske var det dumdristigt att göra det Astrid härnäst tänkte göra, men hon tvekade inte.
    På bara några sekunder hade hon bytt riktning, mot ljuden. Det dröjde inte länge innan hon fann dem. Någonting inom hennes hjärta öppnades, en värme. Framför henne vilade flera små valpar. Alldeles för unga och svaga för att klara sig själva. Vart var deras föräldrar? Astrid såg sig omkring, men kunde inte se något. Doften av blod hängde i luften, och en klump spred sig i magen på henne.
    ”Vi kan inte lämna dem här.” Hon blickade upp mot sin bror. ”Vi måste rädda dem.”
    Han gav henne en tveksam blick, innan han nickade. Tillsammans lyckades de försiktigt att lägga ned dem i den korg Astrid hade burit på. Lyckligtvis hade hon en renhud hon hade tänkt byta bort, som fick duga som värme åt de små. Inte för att det var kallt direkt.
    ”Såja, det kommer att bli bra. Jag kommer att ta hand om er.”