[https://www.youtube.com/watch?v=4mCTIFt6am8]

Han smet ut med darrande trötta steg.  Det var en färd på över en timme och för den skadade hanen var varje steg en kamp. Efter vad smärtan fick att kännas som en evighet nådde han den. Dalens slut. Han klättrade mödosamt upp på ett klippblock och ställde sig längst ut vid dess kant. Där nere stupade ravinen som de en gång kämpat sig upp för. Han hade inget kvar att leva för. Den brinnande orangea blicken hade liksom tappat sin glöd och de tårades då han såg ner på de stora klippblocken. Och han stod där med blanka ögon och tänkta på allt han förlorat. På allt han förstört, gett upp. På alla de hemska saker han gjort som hon fått honom att ångra. Som var hans natur men som plötsligt kändes så fel. Han hade varit kall, hård och fåordig. Hade låtit kylan inom honom forma hans utsida. Men nu gick det inte längre. Han hade inget kvar att leva för. Allt var hopplöst. Den här världen skulle bara vara bättre om han försvann. Hon skulle kanske få frid, för han tänkte på något vis att hon skulle märka om han försvann från jordens yta. Att hon skulle känna det. Och kanske skulle hon berätta för valparna, kanske skulle de få veta. Eller skulle de få leva resten av sina liv utan att någonsin få veta varför han lämnat dem? Varför fadern som ena dagen lekte och berättade sagor plötsligt bara gick. Han ville inte lämna dem med det men samtidigt.. Alternativet var egentligen värre.  Skulle han berätta för dem vem han var, vad för smutsigt blod som rann i deras ådror? Det kanske var bättre att de behöll bilden av den far han varit, istället för att få lära känna vem han verkligen var. En skälvning gick igenom den väldiga grå kroppen. Han tog ett försiktigt steg närmre kanten och svalde. Ögonen slöts och han kunde höra henne viska. Vinden susade i öronen och han kunde känna svindeln kittla i buken. Var det såhär det skulle sluta? Det lät löjligt, som en kliché, men han såg livet spelas upp framför honom. Han såg deras första möte i dimmorna på numoorislätten. Deras barnsliga lek, deras blomstrande kärlek. Den förbjudna kärleken. Hur Iwaku talat med honom, hur den blinda blicken sett på honom med skärpa då han sa orden ”Du måste välja”. Välja mellan henne och Devils. För han kunde inte tveka mer, låta sitt kluvna hjärta gå ut över henne. Och då han tog valet var det så enkelt, han hade känt tårarna bakom ögonlocken. För det var klart att han valde henne. Han skulle alltid välja henne.
Så han hade kommit en kväll, och han hade sett henne skina i månens sken, och han hade hälsa henne på det vanliga sättet och han hade sjungit för henne och han hade sagt det. Att de skulle fly tillsammans. Bara springa iväg. Och dem gjorde det. Och de flydde och de bildade en flock på sin kärlek och de slogs för varandra och de kom undan Devils käftar och valparna, och valparna, och allt var så bra. Allt hade varit så bra. Nu skakade han konstant. Han ville inte tänka på det men det fanns ingenting annat att göra. Han tog ett djupt andetag och lät den ena framtassen röra sig över klippkanten. Det var dags.
De hade suttit, mitt i kaoset, och varit lyckliga. Fastän gudarnas raseri härjade runt om dem så var de orörda. De satt och såg på katastrofen men leende läppar. Valparna hade börjat sparka. Han hade fått känna med nosen.
Han fick kväva en kväljning.
Det hjärta hon värmt hade åter frusit till is. Han hade inget kvar att leva för. Det hade gått åt helvete med allt.
Han tog steget. Han skulle just ta steget. Han kände hur tassen halkade ner längsmed klippan men de brandgula ögonen slogs upp och han kastade sig bakåt. Kunde inte göra det. Vågade inte. Så patetisk var han, han hade ingenting kvar men han kunde inte ens göra något åt det. Vågade inte möta henne. Vågade inte skapa ett nytt liv. Vågade inte dö. Han var hopplös. Helt hopplös.
Så han gick tillbaka till klippavsatsens fot och satte sig så som han alltid gjorde. Det som blivit hans vana. Och så lät han kraften strömma fritt. Lät den vackraste hona som fanns i den här världen komma gåendes mot honom, kände hon hur smekte sig längs hans kropp då hon gick förbi. Kände hennes värme då hon satte sig bredvid honom. Valparna lekte, alla tre, framför dem. Och han kände sig.. lycklig. Även om det var en falsk skavande lycka så var det allt han hade. Allt han någonsin skulle ha. Hon log emot honom och han log tillbaka, gav hennes en slick på nosryggen. Allt var bra nu.