"Fli?" kallade Aurora och kikade runt i trädgården. Ingenstans kunde hon se en röd päls, och det förvånade henne hur väl dottern faktiskt hade gömt sig. "Flippy? Kom nu, du lovade att följa med när jag var färdig." Aurora hade inspekterat sin pappas trädgård och sedan jäst i solen ett tag. Den senaste tiden hade tärt på henne, men saker gick åt rätt håll. Hon var lyckligare nu, och det återspeglades tydligt. Hennes valpar var orsaken, och det förstod nog alla förutom just dem.
    Aurora fick inget svar, och hon höjde på ögonbrynen. Kurragömma, alltså?
    "Jaså? Vi får hoppas att du gömt dig bra, Flippa, för när jag hittar dig, va-" Aurora flinade. Hotet skulle säkert ha tagits på större allvar hos hennes första kull, men hon hade inte hjärta att uppfostra sina nya valpar på samma sätt. De lindrade alltför mycket smärta hos henne för att hon skulle kunna markera på samma sätt. Allt hon ville var att se dem lyckliga. Hennes första kull fick vara de som utförde stordåden.
    Hon smög runt och vädrade diskret. Efter någon minuts letande var Aurora rätt säker på att hon visste var dottern befann sig.
    "Åhnej", suckade hon. "Bara att gå hem. Utan mitt liv..." Sedan, blicksnabbt, snodde hon runt och kastade sig med huvudet först in i buskaget, bara för att hamna öga mot öga med Flippa. Ett brett flin spred sig. "Den här får väl duga, antar jag." Skrattandes skopade hon ut en sprattlande valp.

En sak var säker; allt som var spännande låg alltid åt motsatt håll från hennes mammas  blick. Trädgården var inte outforskad, men den hade ofantligt många mörka vrår och hålor under plantagen som bara verkade bli fler för varje dag. Det var därför hon älskade morfars trädgård så mycket, och var alltid ivrig att följa med dit. Det var desto tråkigare att lämna. Så när Flippa märkt att Aurora börjat göra sig redo hade hon krupit in under några snåriga, taggiga rosenbuskar och gömt sig. Hon fick hålla sitt bubblande fnitter inom sig när hon hörde sin mor leta efter henne. Spänningen kittlade henne i magen med tusentals små vingslag.
     När Auroras ansikte dök upp framför henne pep hon till i skräckblandad förtjusning. Det skratt som hållit inne släpptes lös, och växte sig bara vildare när hon med sprattlande ben försökte rymma undan henne.
     “Mami!” tjöt hon både anklagande och ivrigt. När hon tog sig ur på andra sidan busken hade Aurora förstås redan rundat den och blockerat hennes flyktväg. Flippa såg lite besviken ut när hon med sina stora ögon såg upp på henne.
     “Jag vill stanna häääär,” sade hon långdraget men bestämt. “Jag vill inte gå hem,” protesterade hon ynkligt, satte sig ner och snörpte på munnen.

Aurora skrattade, men skyndade sig att rynka pannan i en bekymrad min.
     "Inte gå hem?" upprepade hon och satte sig ned, likt dottern. "Men tänk på pappa... han kommer bli så ledsen utan dig." Hon sänkte huvudet till sin dotters nivå och putade med underläppen. "Snäääälla, Flippy? Jag vill inte behöva gå till marknaden och adoptera en till valp. Ivo märkte nästan förra gången!" Aurora sträckte på sig igen, nu med ett litet rävflin.

Flippa hummade surt till svar. Egentligen ville hon inte. Men hur skulle hon kunna neka? Pappa skulle ju faktiskt bli jätteledsen - det visste hon. Och Flippa var ju snäll. Om man var snäll så gjorde man ingen ledsen. Iallafall inte med mening.
     “Okejdå. För pappa,” muttrade hon surmulet. Med en suck reste hon sig upp och tog några svassande steg ut på gången som ledde ut ur trädgården. Flippa bar huvudet högt och gjorde alltid en poäng av att försöka bära sig själv lika vackert som sin mamma. Men hennes ben var för korta och stabbiga för att det skulle se annat än klumpigt ut. Men Fli kände sig vacker.
     “Pappa är en sån lipsill,” suckade hon innan hon missnöjt smackade med läpparna och skakade på huvudet. “Lilla pappa. Vad skulle han göra utan oss?”

När Flippa gav med sig dolde Aurora ett leende.
     "Verkligen", suckade hon och härmade Flippas huvudskakning. "Hjärtat, du förstår, det är därför vi alltid måste finnas där för honom." Aurora höjde på ögonbrynen. "Lova att du håller koll på honom även när jag inte är där, Fli. Jag kan inte lita på någon annan än dig." Aurora var påväg tillbaka in i rutiner där hon jobbade mer, och hon tänkte att det kunde vara kul för Flippa att axla ett påhittat ansvar och barnvakta Ivo. Med ett litet leende la hon sig ner så att valpen kunde nå hennes rygg.
     "Kom, du kan få ligga på min rygg så skyndar vi oss hem. Pappa utan mamma, så kan vi ju inte ha det."

Stoltheten strålade ur hennes ögon. Såklart skulle hon ta hand om pappa. Fli tog åt sig av Auroras ord helhjärtat. Det blev omedelbart den viktigaste uppgiften hon någonsin haft. Allvaret i uppdraget tämjde försiktigt ivern i hennes näpna ansikte, och hon skyndade sig att klättra upp på moderns rygg.
     “Skynda, mami! Pappa behöver oss!”

[Avslutat]