Rekommenderad musik [Länk]
Gärna tillsammans med Rainymood [Länk]

---

Det var en mörk dag i Civitas. Bokstavligt mörk, med tunga grå moln som fyllde himlen och helt dolde dagens ljus. Regnet föll tungt över staden, ett hårt smattrande mot sten och trä ackompanjerat av ett lågt, sporadiskt muller av åska. En dag då mycket av samhällets liv och rörelse stannat upp, när många vargar sökte skydd i sina lyor eller på annat vis samlades under tak för att vänta ut vädret i gott sällskap. Inte alla, men många. Där fanns alltid byteshandlare villiga att visa sina varor även i de värsta regnoväder, skyddade under uppspända hudar eller andra provisoriska tak, föräldrar som övervakade lekande valpar som plaskade längs gatorna, och vargar som föredrog det blöta vädret över annat.
     Innanför den inre muren i Civitas översta del låg forumet öppet och tomt, fyllt endast av regnets brus. Här befann sig inte allmänheten annat än vid högtider eller i särskilda syften, och en dag som denna fann ingen anledning att söka sig upp hit som inte var av Tenebris. Prospero låg på en liten samling av mjuka pälsar precis innanför den öppna främre porten av huvudsätet, på mage och med bakbenen utsträckta bakom sig. Många av hans syskon och de jämngamla vännerna var iväg, upptagna med träning av krafter eller andra sysslor, flera övande inför en teaterföreställning. Prospero, som för några dagar sedan vrickat sin ena baktass, hade funnit sig med en stund för sig själv. Han kunde gå på tassen igen, men hade inte velat utmana sin tur och hade valt en lugnare syssla än sin vanliga dansträning.
     På golvet framför honom låg en tunn, slät djurhud, vars hörn och kanter han placerat stenar över för att hålla den spänd. Vid sidan om huden hade en lyssticka placerats; en tunn men lång sticka av törved från en tall, ställd på högkant i en liten skål med grus och småsten som höll stickan stående. Ljuset från lysstickans brinnande ände var inte starkt, men det skingrade den grå dagens dunkel tillräckligt. Ett litet knippe av fler stickor låg vid sidan om, redo att bytas ut när den brinnande stickan tog slut. På den andra sidan om huden låg en grund skål fylld med kolbitar och aska, vilka Prospero regelbundet lade tassen mot innan han pressade en trampdyna eller klo mot huden framför sig. Han hade sett vargar nere i samhället göra sånt här, måla mönster på träbitar, hudar eller sten med kol eller färgade pigment. De var såklart bättre på det än vad Prospero var – han hade inte hållit på länge, och att påstå att det han gjorde var bra hade varit en lögn – men det spelade ingen större roll. Prospero fann det rogivande att ligga där, med regnet smattrande utanför och åskans låga hum, och bara måla.
     Regnets sus och doften av den brinnande ljusstickan stängde ute allt från världen runt honom. Prospero märkte därför först inte när Flippa dök upp, och han ryckte märkbart till när han upptäckte henne i ögonvrån. När han insåg vem det var så skrattade han lättat.
     "Hej du. Förlåt, jag hörde inte vad du sade. Kan du ta det igen?" Han gav henne ett ursäktande leende.

Flippa hade följt de tunga regnmolnen med blicken hela dagen i hopp om att det skulle blåsa upp till storm. Men när inga av de vanliga kännetecknen visade sig bestämde hon sig slutligen för att göra något annat. Hon började med att se sig omkring bland högsätets vrår. Några av hennes vänner och syskon hade börjat en turnering i spelet Kalaha som hon var för sen för att gå med i. Så hon fortsatte rastlös rannsaka det inre forumet i hopp om att hitta Miranda. Hon hade nog inte sett Prospero om det inte vore för den lilla ljuspunkt som drog uppmärksamhet tills sig i den annars dunkla tillvaron.
      “Hej Prospero, har du sett Miranda?”
Ett mjukt, medlidsamt skratt lämnade henne. “Har du sett-” Blicken föll längre ner på stycket hud han hade framför sig, “vad gör du?” Hon tippade nyfiket på huvudet. “Målar du?” Flippa slog sig nyfiket ner och böjde sig lite närmare för att försöka urskilja motivet.
      “Vad målar du?”

Målar du? Vad målar du?
"Öh… Ett träd? Tror jag." Prospero såg ner på bilden han hade framför sig. En för rak linje till stam och grenar så jämnt symmetriska att det mer såg ut som en fjäder än ett träd. Kanske en ful gran, eller en enbuske. Hans öron vinklades utåt och han gav ett något generat skratt, men vek trots det in ena framtassen under sitt bröst så Flippa kunde se bättre. Om han fick sot i pälsen spelade ingen större roll, han var redan svart ändå. Efter en liten stund såg han upp på Flippa igen.
     "Vill du testa?" Hans röst värmdes av en muntrare ton. "Det är lite lurigt, och smutsigt, och jag är inte så bra på det, men det är ganska skönt? Att bara göra nått litet." Att skapa något. Prospero hade inga magiska krafter, kunde inte skapa så som hans vänner skapade fina ting och underverk. Men han kunde peta i lite sot och måla utan att behöva någon särskild kraft.

“Ah, åh, ett träd,” instämde hon med honom. Hon sträckte och vred på sig för att vinkeln skulle stämma överens bättre. Det såg helt klart mer ut som ett träd då.
Flippa rätade kvickt på sig med en nyfiken uppsyn när han frågade om hon ville testa.
     “Får jag?” frågade hon utan att egentligen vänta sig ett svar. Med mjuka rörelser sjönk hon ner på mage bredvid honom. Hennes entusiasm stannade upp. Fli tvekade plötsligt.
     “Jag vet inte vad jag ska måla,” erkände hon lågt. Hon såg på den svarta vännen med snopen min. “En blomma?” Det var väl enkelt nog.
     Flippa doppade sin ena framtass i askan och började långsamt försöka måla något som skulle likna en växt. Det var svårare än man kunde tro. Men hon förvånades över hur snabbt hon blev insatt i det. Hon alternerade mellan klo och trampdyna. Bilden som varit menad att vara liten växte snabbt i storlek när hon gång på gång gjorde fel. En liten bit av hennes tunga stack ut mellan framtänderna när hon fokuserade som mest.
     “Så!” Flippa drog tillbaka blicken för att beskåda sitt verk. Din lilla stoltheten hon hade av att göra klart dog genast ut när hon såg helheten. Det var bara ett kladd. Alla linjer hon försökt dra hade suddats ut när hon dragit sig längre upp på djurhuden. Hennes min av triumf växlade snabbt till avsky och skam.
     “Nä men,” väste hon lågt. “Det ser ju ut som…. en rumpa?!” Flippa brast ut i ett kvittrande skratt. Både generat och roat.

Prospero delade i Flippas skratt. Hon hade lyckats smeta ut den nedre delen av vad hon målat med frambenet medan hon jobbat sig högre upp på den utspända huden. Resultatet var en mörk blobb med mer definierad topp. Lite rumplikt var det faktiskt.
     "Får jag?" Prospero sträckte en tass mot bilden och väntade på Flippas jakande innan han fortsatte. "Om du lägger till här…" Han repade med klon över den mörka formen så att den ljusa huden blev synlig under. Lite missfärgad kanske, men synlig. Många små streck blev en raggig svans – inte helt olik Prosperos tidigare träd – och enkla triangelformer från blobbens top blev en väldigt enkel nos och öron på någon som kanske såg sig över axeln mot dem.
     "Nu är det min rumpa." Prospero försökte säga det allvarligt, men rösten brast nästan omedelbart i ett nytt skratt. Han stoppade in tassen under bröstet igen. "Din tur!"

---

Kände att det behövs lite ART

Flippa såg med nyfikna ögon på hur Prospero förvandlade hennes kladdiga runda former till något mer definierat. När hon insåg vad han gjorde kom fnittret över henne igen. Hon försökte hålla det tillbaka men det blev bara till stötiga grymtanden ur hennes nos istället.
     “Ett mästerverk! Den skulle säkert kunna bytas för något riktigt fint,” fnittrade hon. “Heredis Prospero - höfter som inte ljuger, heter den.”
     När Prospero lämnade utrymme för henne att ta över igen tog hon för sig med nyfunnet mod. Hon var uppenbart inte lika bra på det här som honom, men det var inte poängen heller. Det var deras gemensamma samarbete som gjorde det roligt.
     Denna gång kom motivet för henne lättare. Flippa vände upp och ner på den spända hudbiten, och strök med tassen över den nedre delen av bilden så att formen av ansiktet på bilden försvann i färgerna av kolet igen. Bara svansen som Prospero målat var tydligt kvar, men stack rakt upp. Sedan gjorde hon som hon sett vännen göra, och drog skakiga linjer med en klo för att rispa upp ljusa konturer. Två trianglar på vardera sida om trädet, som sedan gick ut i större trianglar som pekade åt sidorna men linjerna som gick underst möttes ihop. Tre prickar i mitten av formen, och ett snett streck. Hon lutade sig tillbaka för att låta Prospero betrakta helheten.
     “Nu är det Jodano!” fnittrade hon stolt.

---

Målade över din bild lite fint hehe

"Minsann!" Prospero delade i Flippas fnitter, och något lurigt letade sig in i hans blick när han såg från bilden till henne. "Jag tycker vi hänger upp den nånstans. Så när alla andra tittar på den så ser de Jodano, men du och jag vet vad hans frisyr egentligen är." Nya skratt fyllde luften mellan dem, medan Prospero flyttade undan Jodano-bilden.
     "Vill du måla nått mer?" Han valde en ny hudbit från en liten samling vid sin sida, och lade ut dem framför dem. Så snart hörn-stenarna var på palts gav de sig på nästa mästerverk tillsammans, med regnets hårda sus och den avlägsna åskan tillfälligt glömd bakom roade skratt.

[Avslutat <3]