[Utspelar sig efter att Malva och Flippa mött Kida]

Dagen är vacker och solen värmer skönt trots att det fortfarande är vinter. En lite kylig bris drar genom staden och där de två vargarna vandrar fram just nu är atmosfären mer dämpad och lugn jämfört med marknadsplatser som Kida vuxit upp på. Hon är van vid liv och rörelse och hennes föräldrar har alltid dragit sig till de platser där det varit så mycket vargar som möjligt. För att kunna sälja varor och underhålla med musik och dans. ”Jag har aldrig varit så här långt in i staden tidigare”. Det kändes nödvändigt att yttra det uppenbara. Dels för sig själv lite som en försäkran på att hon inte drömmer. Hade hon talat med rösten i sitt huvud hade öronen inte hört orden och då hade hjärnan inte riktigt kunnat tro på att det var sant. Trots att det är det. Trots att hon faktiskt befinner sig här och nu. Hon behövde bara få det sagt.
Kida ser sig storögt omkring. Det känns verkligen som att hon drömmer. Men underlaget under tassarna är äkta, det hon ser är äkta och den granna vargen som vandrar vid hennes sida är äkta. Malva och Flippa hade bokstavligen plockat upp henne från gatan när hon känt sig som lägst och det hade verkligen förändrat hennes liv, och även hennes smak på livet. Hon har gudarna att tacka för att ha blivit sedd och uppskattad på det här viset.
Kidas blick fastnar vid något intressant medan de två tikarna vandrar framåt, detta leder till att hon tappar takten och råkar vingla in i Flippa. Kida hoppar genast till och ger ifrån sig ett överraskat pip. ”Förlåt, det var något jag såg där borta och jag…” Hon tappar bort orden och ler ursäktande åt vännen.

Flippa hade gjort det till sin personliga uppgift att se till att Kida skulle trivas i Civitas. Dels för att det fick henne att känna sig delaktig i Malvas arbete, men också för att Kida genuint verkade som en vänlig person. Man kunde aldrig få för många goda vänner.
     Det var uppenbart att Kida var betagen av staden, och Flippa lät hon vara det. Hon ville inte bryta den sköra förtrollningen vännen verkat hamna under, så hon var tyst. Fastän hon egentligen ville prata. Hon hade så mycket att berätta, att fråga om. Så att Kida plötsligt stötte till henne kom nästan som en lättnad. Äntligen var förtrollningen bruten.
     Flippa skrattade till, glatt och avdramatiserande.
     “Ingen fara,” försäkrade hon med ett brett leende. Den ljusa blicken följde hennes bort mot några marknadsstånd. Det var inte jättemycket byteshandel så här högt i staden. Förmodligen för att det inte alls var samma flöde av förbipasserande som i nedre delen. Men sakerna här var desto finare, och av bättre kvalité, ämnade att locka de lite mer förmögna invånarna.
     “Åh!” utbrast hon samtidigt som idén kom över henne. “Jag vet att du redan har massa fina smycken och utstyrslar för dina framföranden, men kan vi inte kolla efter något nytt? Jag tänker, vore det inte lite passande att ha något från Civitas till ditt stora uppträdande? För att liksom, representera Civitas, och Tenrai?” Flis blick lyste av uppfordrande iver. “Jag bjuder.” Egentligen var det inte hon som bjöd, men Malva hade lovat henne en tjänst och det här kunde väl ändå räknas som en sådan?

”Något nytt?” Kida ser lite osäkert på Flippa. Att den andra tiken dessutom säger att hon bjuder får viss tvekan att kollidera inom Kida. Hon är van vid att jobba för sig. ”Jag vet inte”.  Hennes liv har redan förändrats så mycket och förberedelserna för hennes framträdande har påve varit överväldigande och samtidigt mer än hon någonsin förväntat sig. Att dessutom ha funnit en vän i Flippa har varit grädden på moset. Nyfikenheten övervinner dock och Kida ler mot vännen. ”Vad tänker du?” Om det inte är för dyrt kan hon kanske hon kan betala själv. Är det extra dyrt kanske de kan dela på summan. Samtidigt vill inte Kida verka otacksam. Det viktigaste först och främst är att höra vad Flippa har i tanke sedan kan de gå därefter.

Flippa lät inte Kidas osäkerhet smitta av sig, istället log hon bredare. För henne var det inte ovanligt att ge eller ta emot gåvor. Det var något hennes kompisgäng gjorde ofta och mycket. Värdet i sakerna i sig var inte det viktiga, utan tanken. Det simpla i att någon sett något och tänkt på henne, det var det som var så fint.
     “Åh,” sade hon eftertänksamt. “Kanske något mörkt, eller några svarta smycken?” Innan Kida skulle hinna avslöja något eventuellt missnöje i hennes förslag sken Fli upp.
     “Jag vet, jag vet! Åh,” förkunnade hon entusiatiskt. “Det finns en sten som jag tror skulle vara perfekt! Kom!” Flippa började med snabba steg leda dem genom staden, vidare mot hennes och familjens bostad. Det här skulle bli bra, och Kida skulle inte behöva betala något.
     “Det är en svart opal,” avslöjade hon med ivrig uppsyn och kastade en blick på Kida. “Eller ja, det ska vara en iallafall. Jag ska erkänna att jag är inte så duktig på det där med ädelstenar och kristaller,” hon skrattade lite ursäktande, “men! Den är så vacker, åh.” Hennes blick blev frånvarande när hon föreställde sig den. En djup, mörk sten som vid första anblick kunde se helt intetsägande ut, men när ljuset träffade den kom den till liv med färgglada stråk som glittrade och skimrade. Den hade varit perfekt. Kanske kunde någon hjälpa till att göra en tiaraliknande konstruktion att fästa den i.
     “Vänta här!” uppmanade hon när de var framme utanför bostaden. Snabbt försvann hon in bakom djurhuden. Det tog henne inte lång tid förrän hon kom tillbaka ut med ett litet knyte i munnen. Stenen hade förvarats i en karvad djurhud för att förhindra att den skadades. Flippa lade ner den mitt emellan dem och vecklade varsamt ut byltet.
     Fli flämtade till vid åsynen och vände förväntansfullt blicken upp på Kida i hopp om att hon skulle tycka den var lika fin som Flippa gjorde.

Kida trycker undan osäkerheten. Hon vill inte verka otacksam när Flippa är så entusiastisk. Kida låter vännen leda henne. Mörkt eller svart? Hon hinner inte ens fundera innan Flippas tankar har dragit förbi och lagt sig på något nytt.
Det finns en sten som jag tror skulle vara perfekt!
Kida skyndar sig efter sin vän och de tar sig fram genom staden, längre och längre in och det går så fort att Kida inte ens hinner ta in eller beundra omgivningen. Flippa är som en skenande mammut och hon skulle bara veta hur mycket Kida uppskattar deras vänskap. Flippa berättar ivrigt om en Opal men är inte säker då hon inte kan så mycket om ädelstenar och kristaller. Kidas mor lärde henne en del men hon måste erkänna att hon inte är någon expert heller. Opal… det är en sten som kan vara både mörk och ljus, om hon minns rätt. En sten som kan uppvisa ett makalöst färgspel. Kida inser att hon inte ens kan föreställa sig vad Flippas sten kan se ut.
Vänta här!
Kida gör som hon blir tillsagd. Hon ser efter Flippa när vännen försvinner in i en bostad. Djurhuden för ingången döljer vad som finns där inne. Slukar Flippa och lämnar Kida ensam kvar på gatan. Hon behöver inte vänta länge innan vännen är tillbaka och Kida ser nyfiket på det lilla bylte hon bär i munnen. Kida får nästan gåshud när Flippa vecklar upp byltet på marken mellan dem. Kida tappar hakan vid åsynen av stenen. Det måste vara något av det vackraste hon har sett.
”En opal, säger du?” Frågar hon Flippa. Kida kan inte slita blicken från stenen.
”Wow” hon andas ut.

“Mhm!” svarade Flippa belåtet. Kidas reaktion påminde henne om sin egen första gången hon sett den. Den långa svansen svepte glatt bakom henne.
     “Du tycker om den? Åh, dåså! Då blir det min gåva till dig.” Flippa var inte speciellt mycket för smycken - hon fann de otympliga och saknade tålamodet som krävdes för att använda dem - så det skulle inte bli någon förlust för henne. Att den fick glädja någon annan kändes mycket bättre. “Den skulle bara ligga kvar här och skräpa annars. Jag lovar!” övertygade hon med ivrig nickning.
     “Åh, kom, vi tar med oss stenen till en smyckestillverkare. Jag vet en som är skyldig mig en tjänst!” Flippa trampade otåligt på stället medans Kida paketerade ihop stenen igen. Med upprymda fnitter fortsatte de nya vännerna ner för gatorna.

[Avslutat]